Debuten från 2011 var storstilad retrosoul, där åtminstone en del av »effekten« låg i det faktum att en så högklassig sextioplussare till soulshouter i alla år existerat bortom kännedom för skivpubliken. »No Time for Dreaming«, som förstlingsverket var betitlat, nästan sprack av sorg, smärta och obändig livskraft. Man kunde omöjligen bli annat än berörd. Uppföljaren är inte direkt sämre: soundet är överlag detsamma, Charles Bradley lika expressiv som senast och låtarna fortfarande starka – om än kanske, kanske lite mindre gripande än senast. Alla som föll för föregångaren, och det var åtskilliga, lär hur som helst knappast vantrivas med »Victim of Love«.
»Victim of Love« släpps 3 april.
SAMANTHA CRAIN
Kid Face
Ramseur
Betyg: 7
Det som talar emot denna Oklahoma-bördiga singer-songwriter är att hon på sitt tredje album mer än någonsin verkar inom den på senare år så överbefolkade fåra som mer eller mindre korrekt benämns indiefolk men som med tanke på uppslutningen kanske snarare borde kallas folkindie. Hur som helst ska det vid det här laget till en hel del för att lyssnaren ska haja till. Det som talar för Samantha Crain, som turnerat med bland andra First Aid Kit, är hennes röst, gitarrspel och omsorgsfulla arrangemang – ur lite lyckas hon utvinna mycket. Låtarna är inte riktigt där än, även om hon kommer bra nära med mäktiga »We’ve Been Found«, medryckande öppningsspåret »Never Going Back« och neilyoungskt slängiga »Somewhere All the Time«.
Du har i Sonic #67 just läst Mattias Dahlströms djupdykning i Bruce Springsteens klassiska spelning på Konserthuset i Stockholm 1975 och du vill ha mer av Sonic om denna epok? Förslag: spana in artikeln som Markus Larsson skrev i Sonic #26 i samband med »Born to Run«-återutgåvan. Inte bara fick han Bruce Springsteen själv att minnas tillbaka (»Vi led, vi kämpade, vi gav allt«), även Steve van Zandt, Clarence Clemons och managern Jon Landau bidrog med hågkomster och historier.
Stundtals lysande, stundtals står låtarna mest och stampar. Nja, »Delta Machine« är inte den där stora återkomsten som Anders Dahlbom och rätt många fler gärna skulle vilja se.
Klassiskt skolad pianist och americana-rotad sångerska är ingen självklar kombination. Fast i detta fall väldigt lyckosam, om vi ska tro Pierre Hellqvist.
Tony Ernst hör en lekfull, genomarbetad och på alla vis myndig skiva.
Fler recensioner står att finna i purfärska Sonic #67, bland annat av aktuella album med Håkan Hellström, The Knife, Petter, David Bowie, Samling och Waxahatchee.
För en fullständig lista över våra recensioner på sajten, klicka på »Recensioner« i menyn till vänster.
I nya numret av Sonic gör Anders Dahlbom en stor intervju med Nina Ramsby, känd från Salt, Grand Tone Music, Baxter och skivor med Martin Hederos och Ludvig Berghe Trio.
På grund av en olycklig teknisk miss försvann dock en del av texten i papperstidningen. För att alla ska få möjlighet att ta del av artikeln på det sätt som det var tänkt publicerar vi den därför nu här på sajten.
Apropå nya The Knife-plattan (släpps 5 april!) och apropå Tobias Norströms oerhört uppskattande recension av densamma i Sonic #67 ber vi att få påminna om den Karin Andersson Dreijer-vikta Spotify-spellista vi la ut här på sajten för en tid sedan. Den rymmer ett urval av Karins insatser i Honey Is Cool, The Knife och Fever Ray, men även somliga av hennes fabulösa gästinhopp hos bland andra Röyksopp och Deus.
I det nya numret av Sonic, #67, pratar Pierre Hellqvist med hardcoretrubaduren Steve Earle om tio av hans låtar. Det blir en sorts reflektion över liv, karriär, influenser, samtid och eftermäle.
Som ljudspår till läsningen har vi satt ihop en Spotify-spellista där alla dessa låtar (utom en, från kommande albumet som släpps först 5 april) finns med. Men också en herrans massa andra hörvärda Earle-inspelningar, likaså tolkningar på hans material av bland andra Emmylou Harris, Johnny Cash och The Proclaimers, influenser i stil med The Beatles, Townes Van Zandt och Bob Dylan, scenkollegor á la Nanci Griffith, Lucinda Williams och Lyle Lovett som kom fram i samma veva som Steve Earle, samt olika samarbetspartners som Maria McKee, The Fairfield Four och Del McCoury.
I lördags dog Jason Molina i hemmet i Indianapolis i sviterna av flera års alkoholmissbruk. Molina var singer-songwritern bakom Songs:Ohia och Magnolia Electric Co, två av de finaste banden inom amerikansk musik de senaste decennierna.
Han blev aldrig ett namn för de stora massorna, men vi är ändå många som ägnat många timmar åt Molinas musik under åren. Som fascinerats av den Ohio-bördige trubadurens förmåga att skapa djup med en baritonegitarr och en stämma som verkade vara hemsökt.
Två av beundrarna är Markus Svensson (The Tarantula Waltz) och John Roger Olsson (The Grand Opening). I slutet av januari arrangerade de tillsammans med en skara musiker - däribland The Tallest Man On Earth och Promise And The Monster - hyllningskonserten Cross the Road, Molina på Södra Teatern i Stockholm »för att ge tillbaka lite av det Molina gett till oss«, som Markus Svensson uttrycker det.
I 
I det nya numret av Sonic, 
En stark röst från Amerikas hjärta har tystnat. 
