Hundra just nu-Spotify-spellista Night Beds-Lady-Rigas-Veronica Falls-The Shangri-Las-Martin Rev-John Grant-Amateur Best-Norma-Lapalux-Junip-Maria Eriksson-Theme Park-Brian Eno-Comanechi-Yoko Ono & Le Tigre-D.A.F.-James Blake-Vinyl Williams-L. Pierre-Sparky D-Petter med Daniel Adams-Ray-Samling-Anna Järvinen-Monica Törnell-Lisa
Sextiotalet hade idealen, förändringarna, hoppet om förbrödring, blommor i håret.
Efter Manson, Altamont och morden på enande krafter blev sjuttiotalet något helt annat med söndertrasade Vietnam-hemvändare, Watergate-skandelen, tilltagande motsättningar och massuppsägningar i de stora industristäderna. De rika blev allt rikare, de utan något alls blev alltmer åsidosatta och medelklassen började gå i terapi.
Om rockmusiken under föregående decennium hade varit en subkultur på stadig framväxt ville den på sjuttiotalet, åtminstone fram till dess att punken försökte slita allt i stycken, leva samma high life som vilka näringslivstoppar som helst. Musik blev big business: pengarna flödade, kokainet och en rad andra utsvävningarna likaså.
Ingenstans togs detta mer till sin spets än i Kalifornien. Eagles »Life in the Fast Lane« och »Life's Been Good« av Joe Walsh är två illustrativa praktexempel på det. Men det fanns fler infödda eller inflyttade kalifornienbor som symboliserade, och sjöng om, tidsandan: CSNY, Jackson Browne, Joni Mitchell, Warren Zevon, John Phillips, Judee Sill, J.D. Souther, Linda Ronstadt (bilden ovan), Gram och Emmylou, samt inte minst Fleetwood Mac. Med anledning av återutgåvan på Fleetwood Macs megasuccé »Rumours«, som recenseras stort i precis utkomna Sonic #66, satte vi ihop en hundra låtar lång Spotify-spellista på temat »Kalifornien, sjuttiotalet«. Och det är just nämnda sida av kalifornisk sjuttiotalsrock spellistan ger utrymme åt.
I Sonic #66 pratar Will Oldham om sin kärlek till The Everly Brothers musik. En kärlek så stark att han nu, tillsammans med vännen Dawn McCarthy, spelat in ett helt album med Everlys-förknippat material. På »What the Brothers Sang« hänger sig de båda framför allt åt aningen bortglömda eller undanskuffade låtar från en del av The Everly Brothers karriär då skivpubliken inte riktigt ville veta av Don och Phil.
Som för att ljudmässigt illustrera Will Oldham-intervjun har vi satt ihop en Spotify-spellista på temat The Everly Brothers - inte bara men huvudsakligen fokuserat på den period och de skivor som artikeln ägnar mest utrymme åt.
I Sonic #66, som ska nå prenumeranterna i dag, har det smugit sig in några felaktigheter/konstigheter.
Titeln på Jim James soloalbum är »Regions of Light and Sound of God«, inget annat (»of God«-delen föll bort i vår recension). I Hästpojken-artikeln står det att sista minuten-skapelsen »Japans tunnelbana« till slut hann inkluderas på skivan, men efter vår trycklämning ändrades detta - låten är alltså ej med på nya Hästpojken-albumet »En magisk tanke«. Och i artikeln där Will Oldham pratar om The Everly Brothers säger Oldham om låten »Kentucky«: »För övrigt en låt vi provade men aldrig fick till.« Eftersom låten de facto är med på Everlys-tributen »What the Brothers Sang« ska nog en mer korrekt översättning/tolkning av Oldhams citat lyda: »För övrigt en låt vi spelade in, även om den kanske inte kan mäta sig med Everlys inspelning.«
Vill du vinna det sparsmakade folkcountrybandet The Civil Wars fotobok »To Whom It May Concern«? Klart att du vill! Vi sitter på tre exemplar av Nashville-duons finfina turnéskildring i svartvitt och du tävlar om dem här!
Ballaké Sissoko-El Rojo Adios-Pantha Du Prince & The Bell Laboratory-Elliphant-Alina Devecerski-The Knife-Bo Diddley-Johnny Otis-Stephen Stills-Johnossi-Spiritualized-Retribution Gospel Choir-Bo Hansson-Althea and Donna-Wave Machines-Lune-Nosaj Thing-Miguel-Zammuto-The Flaming Lips-Depeche Mode-Foxygen-Ossler-Mattias
Just nu surras det friskt här och där om »Shaking the Habitual«, det kommande albumet med The Knife. Japp, två och en halv månad före utgivningsdatum märks på sociala medier och i kommentatorsfält uttranden i stil med: »Har du hört det?« »Hur låter det?« »Jag vill också höra!« »Knepigare än jag hade trott.« »Underbart!« »Överskattat.« »Underskattat.« »Långt.« »Vill ha mer!« »Gaaaah...«
Då har vi inte gått in på hur snacket går om videon till singeln »Full of Fire«.
Karin Dreijer Andersson har i snart tjugo års tid fascinerat, roat och skrämt oss med sin musik, från Honey Is Cool till The Knife och Fever Ray samt då förstås diverse gästinhopp hos sådana som Silverbullit, Røyksopp och The Bear Quartet. Det är nog ingen överdrift att påstå att hon är det senaste decenniets mest betydelsefulla svenska artist; ideologiskt, estetiskt, musikaliskt.
Eftersom Karin Dreijer Andersson, såvitt vi är underrättade, fyller trettioåtta nu i vår såg vi det lämpligt att ringa in hennes gärning med trettioåtta spår på en Spotify-spellista (Spotify får förresten gärna ta sig i kragen vad Honey Is Cool-utbudet anbelangar! Var är »Focky Focky No Pay«, damnit?!).
Sextiotalet hade idealen, förändringarna, hoppet om förbrödring, blommor i håret.
I 
Just nu surras det friskt här och där om »Shaking the Habitual«, det kommande albumet med The Knife. Japp, två och en halv månad före utgivningsdatum märks på sociala medier och i kommentatorsfält uttranden i stil med: »Har du hört det?« »Hur låter det?« »Jag vill också höra!« »Knepigare än jag hade trott.« »Underbart!« »Överskattat.« »Underskattat.« »Långt.« »Vill ha mer!« »Gaaaah...«
