Mississippi-sonen Howlin' Wolf slog ner bopålarna i Memphis, Woody Guthries sjungande kusin Jack Guthrie dog och Convair-flygplanet som tjugonio år senare skulle störta med Lynyrd Skynyrd ombord byggdes. Mycket hände det här året. Louis Jordans »Pettin' and Porkin'«, Muddy Waters »I Can't Be Satisfied«, »Am I Asking Too Much« med Dinah Washington, »Move On Up a Little Higher« med Mahalia Jackson och Roy Rogers »Blue Shadows on the Trail« händer rentav fortfarande. Hundra Spotify-förmedlade höjdpunkter från 1948 tar knappt fem timmar att lyssna igenom, det är fem välinvesterade timmar.
Nick Tosches okonventionella Jerry Lee-biografi »Hellfire« gavs ut, Thelonious Monk dog och en just hjärtopererad Seymour Stein sajnade Madonna Louise Ciccone till Sire Records. Mycket hände det här året. »Mother of Earth« med The Gun Club, »Transport Connection« med Sister Nancy, The Barracudas »Surfers Are Back«, »Marrakesh« med Reeperbahn (jo, singeln kom detta år) och Allan Edwalls »Jämtländsk vaggvisa« händer rentav fortfarande. Hundra Spotify-förmedlade höjdpunkter från 1982 tar sju timmar att lyssna igenom, det är sju välinvesterade timmar.
Rocket From The Crypt la av, Hasil Adkins dog och Sonic hade grandios femårsbaluns på ett utsålt Berns med Martin Hederos som kapellmästare och artister som Håkan Hellström, Robyn och Plura. Mycket hände det här året. »Knot Comes Loose« med My Morning Jacket, Fabienne Delsols »Laisse tomber les filles«, »Fanfanfan« med Thåström, »Fire, Fire« med M.I.A. och Danny George Wilsons »Somewhere Else Instead« händer rentav fortfarande. Hundra Spotify-förmedlade höjdpunkter från 2005 tar lite drygt sex timmar att lyssna igenom, det är sex välinvesterade timmar.
»Vi vet att de kan men inte riktigt vad de vill«, konstaterar Pierre Hellqvist om det första albumet med Shins-sångaren James Mercer och producenten Danger Mouse gemensamma projekt.
Hives-bröderna Almqvist producerar albumdebuterande punkrockband från Fagersta. Anders Dahlbom tycker att slutresultatet saknar det där lilla extra, men ser också hoppfulla tecken.
Kraut, dunkel postpunk och Brian Eno. Patrik Lindgren gillar det mesta han hittar på Holiday For Strings andra album, även om stockholmskvintetten alltjämt är lite trevande.
Carl Johan Lundgren må pendla mellan det plojiga och det tankeväckande. En i förväg skeptisk Johan Jacobsson blir till slut övertygad om hans begåvning.
Vissa andra av veckans skivsläpp - Teddybears, Autechre, High Places, Monty och Timo Räisänen - recenseras i Sonic #52 som når prenumeranterna om några dagar. Laura Marling, även hon albumaktuell denna vecka, gör vi en intervju med i samma nummer.
För en fullständig lista över våra sajtrecensioner, klicka på »Recensioner« i menyn till vänster.
»The Whale Watching Tour« är en turné där musikerna Nico Muhly,
Valgeir Sigurðsson, Ben Frost och Sam Amidon blandar pop, folk, electronica och klassisk musik på helt nya och spännande sätt. Till Sverige kommer turnén för en enda konsert på Uppsala Konsert & Kongress den 8 maj. Sonic har fått tio biljetter som vi givetvis väldigt gärna lottar ut. Vill du vinna, klicka på »Tävlingar« i menyn!
Så här i sorgens stund bör man väl inte göra annat än att försöka glädja folk med ett samlat Alex Chilton-grepp.
Så - Box Tops-hits, Big Star-favoriter, förbisedda soloinspelningar, låtar som han gjorde covers på, covers på hans egna låtar, Chilton-produktioner, Chilton-influenser, sådana som har influerats av honom och åtskilligt annat. Nästan hundrasextio låtar på en Spotify-levererad spellista som innehåller allt ifrån The Cramps, Kathryn Williams, Ernest Tubb och Fats Waller till Jeff Buckley, Eddie Floyd, Wilco (hittar ni dem inte i spellistan så beror det på att de kallas »Various Artists«) och KC & The Sunshine Band.
Egentligen allt en människa i nöd behöver, särskilt en natt som denna. Världen och vi alla blir ju lite tommare utan Alex Chilton.
»People don't want Liz Taylor to grow older, they don't want Elvis to be dead, and they won't let Alex Chilton change.« ur boken »It Came From Memphis«, av Robert Gordon
Alex Chilton fick inte förändras. Det innebar nog, precis som i Liz Taylors fall, att han i själva verket aldrig fick åldras. Även om han allt försökte.
De två första Big Star-plattorna, »No 1 Record« (1972) och »Radio City« (1974), är ljudet av en ung människa som är ivrig om att komma vidare i livet men inte alltid kan (»Hanging out, down the street/the same old thing, we did last week«) eller får (»Won't you tell your dad 'Get off my back'/Tell him what we said 'bout 'Paint It Black'«). Möjligen ett utslag av att Alex Chilton, Big Stars främsta ansikte utåt, inte fick några särskilt vanliga tonår. Han var bara sexton när The Box Tops fick en USA-etta med singeln »The Letter« och hade inte ens fyllt arton när blue eyed soul-gruppen hade sex topp 40-placeringar på meritlistan.
Från kommersiellt framgångsrika Box Tops gick han vidare till Big Star, en brittiska invasionen-influerad popgrupp som i likhet med exempelvis Velvet Underground knappt sålde några skivor men vars fans samtliga tycks ha inspirerats till att starta egna band - från R.E.M. till Teenage Fanclub. På »Third/Sister Lovers«, Big Stars tredje album som sent omsider gavs ut 1978, började en bränd och desillusionerad Chilton att bryta ner sin musik. Det är en skiva som tydligt föregick otaliga postpunk- och konstrockövningar under det följande decenniet. Sångaren låter knappast ung längre, snarare livsluttrad och förbi. När skivan spelades in var han bara tjugofyra år. Ingen ville egentligen veta av honom längre.
Första soloplattan »Like Flies on Sherbert«, som förstärkte tendenserna från »Third/Sister Lovers«, var ett förvridet och kaotiskt lo-fi-mästerverk tydligt skapat av en människa i alarmerande förfall. Därifrån och fram till sin död ägnade Alex Chilton stordelen av karriären åt att låta gammal, eller i alla fall äldre än vad han var, genom att spela in gammal jazz, blues, evergreens och Sun-erans rock'n'roll. Live vägrade han att framföra Big Star-låtar, hellre ägnade han sig åt primitiv dekadens ihop med själsfränder som The Cramps och Tav Falco's Panther Burns eller leka crooner i material som »Volare«. Få tog det på allvar, så gott som alla ville att han i stället skulle ägna sig åt melodisk gitarrpop och ljud av romantisk ungdom igen, ofta kallades hans solokarriär »bortslösad«. Till slut föll han till föga och återförenade Big Star 1993, även om det för Chiltons del handlade mindre om söt nostalgi och mer om krass överlevnad. Likadant när han gjorde återföreningsturnéer med Box Tops.
Nu är Alex Chilton, en av de stora Memphis-konstnärerna, död - han fick aldrig bli riktigt gammal. Alex Chilton, som troligen gick bort i en hjärtattack, blev femtionio år.
Det bästa man kan säga en sådan här dag sjöng Paul Westerberg i The Replacements redan för tjugotre år sedan: »Children by the million scream for Alex Chilton when he comes 'round/They sing 'I'm in love, what's that song/I'm in love, with that song.'«
Patrik Lindgren gillar en skiva som utforskar kopplingarna mellan elektronisk dansmusik och distad rock’n’roll.
Ett annat av veckans mer prominenta skivsläpp, Jaheims »Another Round« närmare bestämt, recenseras i Sonic #52 som nu är lämnat på tryck och når prenumeranterna i nästa vecka. För övrigt ett kanonnummer - lös prenumeration nu!
För en fullständig lista över våra sajtrecensioner, klicka på »Recensioner« i menyn till vänster.
Syd Barrett flyttade in på 101 Cromwell Road i Earls Court och blev aldrig mer densamme, Otis Redding dog och George Harrison spanade in vad som egentligen hände vid Haight-Ashbury. Mycket hände det här året. »Nightmare« med The Whyte Boots, Brigitte Bardots »Contact«, Frank Sinatras »Drinking Again«, P.J. Probys »Niki Hoeky« och »Struttin' With Some Barbecue« med Lee Konitz händer rentav fortfarande. Ja, där den Spotify-förmedlade och drygt fem timmar långa 1967-spellistan befinner sig - där bör du vara.
Bob Dylan somnade då Joni Mitchell spelade upp sitt nya album »Court and Spark« för honom, Duke Ellington dog och tre slynglar vid namn Tom, Mike och Benmont lämnade Gainesville, Florida, för LA, Kalifornien. Mycket hände det här året. »Walkin' in the Sun« med Percy Sledge, »Eguae Oba« med Joseph Osayomore, John Holms »Maria, många mil och år från här«, Olivia Newton-Johns »If You Love Me (Let Me Know)« och »Boogie Thing« med James Cotton händer rentav forfarande. Ja, där den Spotify-förmedlade och drygt sju timmar långa 1974-spellistan befinner sig - där bör du vara.
Geffen sajnade Sonic Youth, Steve Marriott dog och på den amerikanska Grammy-galan delade Jack Nicholson ut en »Lifetime Achievement Award» till Bob Dylan. Mycket hände det här året. »One« med U2, »Stars« med Simply Red, Matthew Sweets »Winona«, »Postcard Summers« med This Perfect Day och Moe Tuckers »Too Shy« händer rentav fortfarande. Ja, där den Spotify-förmedlade och drygt sju timmar långa 1991-spellistan befinner sig - där bör du vara.
Det är inte utan bestörtning Sonic-redaktionen tar emot beskedet att Mark Linkous, mannen bakom Sparklehorse, har lämnat oss. Han tog sitt liv i går, den 6 mars.
Sparklehorse-debuten »Vivadixiesubmarinetransmissionplot« - släppt 1995, »hände« egentligen först 1996 - får nog betecknas som ett av nittiotalets centrala amerikanska alternativalbum. Dess speciella mix av spröda countryfolkballader, uppfuckad Tom Waits-blues, distat gitarrskrammel och bitterljuv pop lät inte som någonting annat när det gavs ut, och gör det knappt än i dag.
Förutom tre ytterligare Sparklehorse-plattor samarbetade Mark Linkous med Danger Mouse och David Lynch på det stjärnspäckade (Iggy Pop, Nina Persson, Julian Casablancas med flera) albumet »Dark Night of the Soul« (som efter diverse juridiska turer slutligen ska ges ut i sommar) och med Fennesz på »In the Fishtank«. Han producerade också första A Camp-albumet, Daniel Johnstons »Fear Yourself« och stod bakom Daniel Johnston-tributen »The Late Great Daniel Johnston: Discovered Covered«.
När John Hiatt är som bäst är han så mycket människa. Men ibland är han, om man ska tro Pierre Hellqvist, inte mer än människa. Bland annat på sitt nittonde album i ordningen.
Peter Bjorn And Johns frontman är onekligen något på spåren när han nu börjar sjunga på svenska. Jenny Sörby tilltalas av en sorts retropop som är smart och egen.
Så här i sorgens stund bör man väl inte göra annat än att försöka glädja folk med ett samlat Alex Chilton-grepp.
Alex Chilton fick inte förändras. Det innebar nog, precis som i Liz Taylors fall, att han i själva verket aldrig fick åldras. Även om han allt försökte.
Det är inte utan bestörtning Sonic-redaktionen tar emot beskedet att Mark Linkous, mannen bakom Sparklehorse, 
