Den 7 november släpper Kris Kristofferson sitt nya och - om man exkluderar liveskivor samt hans plattor ihop med Rita Coolidge och The Highwaymen - sjuttonde album »Feeling Mortal«.
    Kris, han har allt hunnit med en del under sina sjuttiosex år på jorden: toppstudent vid Oxford, lovande boxare, elitsoldat, helikopterpilot, vaktmästare i Columbia Records Nashville-studio i mitten av sextiotalet när bland andra Bob Dylan och Johnny Cash spelade in där, sedermera låtskrivare med accelererande ryktbarhet (för sin begåvning, för sitt leverne, för sina romanser) och i början av sjuttiotalet storstjärna som omsusad singer-singwriter och skådespelare. För att inte tala om hans rakryggade men karriärförstörande korståg mot Reagans utrikespolitik på åttiotalet. Kristoffersons länge planerade självbiografi torde kunna bli en av de mer läsvärda musik med mera-memoarerna, även om karlns minne lär vara lite dimhöljt. Understrykt av vad han sa till Pierre Hellqvist i Sonic #17-artikeln:
    - Jag har faktiskt skrivit kontrakt med ett förlag om en bok. Problemet är att jag inte kan komma ihåg vilket!
    Faktum är att artisten Kris Kristofferson är inte så lite underskattad. Han har sina begränsningar som vokalist, men är medveten om dem och rättar sitt material därefter. Många så kallat riktiga sångare som tolkat hans låtar - och det är som bekant en hel del som gjort det - gör ofta hans skapelser lite för tillrättalagda, i regel genom att förstärka det redan söta i hans melodier med stråkar och sockrade körer. När Kristofferson själv sjunger dem med rosslig bakfylleröst och spartanskt komp är däremot balansen mellan inbjudande och gruffligt perfekt avvägd.
    Med detta sagt: de allra mest odödliga versionerna av Kristofferson-låtar är sällan hans egna. »Casey's Last Ride« blir aldrig mer magisk än med The Everly Brothers, Charlie Richs version av »Why Me« (som i vissa sammanhang har titeln »Why Me Lord«) är stört omöjlig att toppa, Al Greens »For the Good Times« når svindlande höjder, »Help Me Make It Through the Night« är som mest sensuell med Sammi Smith, efter Jerry Lee Lewis mangling finns inte mycket kvar att tillägga om spillrorna som återstår av »Me and Bobby McGee«. Etc.
    Sonic har satt ihop en Spotify-spellista med hundrafemtio Kristofferson-tolkningar, från Frank Sinatra, Elvis Presley, Cacka Israelsson, John Holt och Janis Joplin till Bob Dylan, Otis Clay, Calexico, Gladys Knight och... Clint Eastwood. Och hur mycket Kristofferson-signerat har inte Waylon, Willie och Cash spelat in?
    En del medverkande på spellistan är oavkortat sensationella, flertalet är bra, medan somliga kanske mest har sjungit Kristofferson för att det under en period förväntades av artister att man skulle sjunga Kristofferson (och då stängde vi ändå ute Terry »Kojak« Savalas. Någonstans måste man dra en gräns).
    Oavsett vilket är allt intressant att ta del av. Om inte annat inser man att upphovsmakaren måste ha inkasserat skapligt med royaltyintäkter genom åren.

    Av bara farten gjorde vi även en spellista med Kris Kristoffersons egna inspelningar av låtarna som så ymnigt har tolkats - och annat hörvärt, exempelvis hans tolkningar av buddies som Mickey Newbury (»San Francisco Mabel Joy«), Guy Clark (»Hemingway's Whiskey«), Waylon Jennings (»I Do Believe«), Shel Silverstein (»The Winner«) och Johnny Cash (»Big River«), samt en del av hans prylar med The Highwaymen och gamla kärleken Rita Coolidge.

»Living for a Song«, Jamey Johnsons aktuella album med Hank Cochran-låtar, tornar  upp sig som en av årets mest nödvändiga countryskivor. Understrykt av detta Letterman-framträdande där Jamey sjunger Elvis-bekanta »Make the World Go Away« i sällskap med Alison Krauss. Och för den som undrar vem i hela friden Hank Cochran är: kika närmare på tidigare inlägg.