På nya albumet »Hands of Glory« tolkar Andrew Bird Townes Van Zandts outsägligt vackra »If I Needed You«. Fler än han har sett sig nödgade att sjunga om papegojorna Loop och Lil (*). Härom veckan gjorde fenomenet Mumford & Sons detsamma. På en Spotify-spellista har vi samlat tio favoritversioner.
Nu fem decennier gamla The Rolling Stones började ju egentligen som ett coverband, de sjöng sina Chuck Berry-, Howlin' Wolf- och Muddy Waters-favoriter.
Men vid det här laget finns det också ungefär hur många covers på Stones-låtar som helst. En del riktigt skarpa, en del helt okej men som kanske inte tillför så mycket och så en del usla. Somliga är kända, andra mindre bekanta.
Hundrafemtio av de bästa, mest intressanta och mest kända Stones-tolkningarna har vi samlat ihop på en matig Spotify-spellista som rymmer alla ifrån Marduk, Magnus Uggla, Joan Baez och Aretha Franklin till The Supremes, Björn Skifs, Johnny Cash och Lambchop.
Lite för många videor med singelaktuella, femtioårsjubilerande The Rolling Stones tycks ha som enda syfte att ge uttryck för Mick Jaggers oförminskade libido. Lite vid sidan av ska sedan Keith och Ron se så bortslösade, alternativt tuffa, ut som möjligt. Charlie och Bill, på den tiden han var med, verkar bara maximalt uttråkade. Det saknas förresten inte videor där bandet bara står rakt upp och ner och spelar.
På åttiotalet började Stones göra något lite mer kreativt av sina så kallade promotionfilmer. Detta så klart tack vare MTV:s accelererande betydelse och Mick Jaggers ovillkorliga önskan att hänga med i samtiden. Kanske hade hans fåfänga lite med saken att göra också.
Allt blev verkligen inte lyckat, men mycket blev sevärt.
Min lista har tagit marginell hänsyn till hur bra själva låten är, även om det inte sällan hänger ihop. OBS! Årtalsangivelsen gäller året då videon gjordes, alltså inte när låten gavs ut.
1. Waiting on a Friend (1981) Gatunärvaro! Trapphäng! Barhäng! Kamratskap! Dans! Bara en sådan sak som att Peter Tosh - på den tiden Stones var polare med honom (det här var alltså innan han lånade Keiths hus på Jamaica och lämnade det fullt med getbajs) - skymtar förbi på trappan vid St. Marks Place (för övrigt samma byggnad som utgör omslaget till Led Zeppelins »Physical Graffiti«-album) gör videon essentiell. För att inte tala om Keith Richards gångstil. Synd bara att inte Sonny Rollins, som står för det underbara saxofonsolot, kunde vara med i videon. Numera nedlagda St. Marks Bar And Grill (korsningen St. Marks och 1st Avenue) är för övrigt baren.
Ett litet specialavsnitt, kan man säga, en Spotify-spellista där vi ger plats åt låtar där artister lyfter fram en specifik scen eller en hel grupp av artister/låtar - mest i positiv bemärkelse men inte bara...
Helen Love: Long Live the UK Pop Scene OBS! Titeln är ironisk. Det märker man rätt snart av texten i denna Ché-utgivna singel från 1998 med dessa walesiska Ramones-epigoner.
Sebadoh: Gimme Indie Rock! Om J Mascis saluterade indierocken med Dinosaur Jr:s anthem »Freak Scene« ville så klart Lou Barlow inte vara sämre. Och han kunde självklart inte låta bli att vara lite syrligare i sin hyllning till, och lika mycket drift med, »electric white boy blues« - bland annat med namndroppande av The Stooges, Pussy Galore, Hüsker Dü och Sonic Youth.
Tullycraft: Pop Songs Your New Boyfriend's Too Stupid to Know About Twee-älsklingarna från Seattle är ansvariga för denna Harriet Records-semiklassiker som rekommenderar lyssnaren att lägga U2, Green Day och Breeders åt sidan för att i stället spisa Pastels, Allen Clapp och Nothing Painted Blue.
Apropå Tintin-gate skrev Jan Gradvall härom dagen ett angeläget inlägg om vikten av journalistisk research. Till detta borde man kanske också addera: svälj inte allt som PR-apparaten göder dig med. Risken är annars överhängande att du lämnas med en sur eftersmak i munnen. Svenske Malik Bendjellouls film »Searching for Sugar Man«, om Sixto Rodriguez fascinerande livsberättelse, har prisats både på ansedda utländska filmfestivaler och inte minst av hela den inhemska kulturparnassen.
I många avseenden välförtjänt. Bendjelloul har lagt ner ett hästjobb på att både hitta och ro i land projektet. Det är en synnerligen gripande film. Det handlar alltså om historien om folksoulsångaren från Detroit som i början av sjuttiotalet ger ut två album vilka älskas av de få som hör dem men i övrigt tokfloppar. Rodriguez blir av med sitt skivkontakt, tvingas ta vanliga kneg och faller sedan i total glömska - utom i Sydafrika där hans sånger älskas och utgör bränsle i kampen mot apartheid, inget av detta har upphovsmannen en susning om. Hans fans i fjärran land tror dessutom att han är död, ända till dess att två ihärdiga beundrare lyckas bevisa motsatsen. 1998 kan så Rodriguez sent omsider genomföra en triumfartad turné där.
Lätt förenklat har vi så ringat in »Searching for Sugar Man«.
För lätt förenklad är just vad filmen är, alldeles oavsett dess andra förtjänster.
Vår Spotify-spellistor-följetong i ämnet »Artister sjunger om andra artister - och andra artisters låtar/skivor« fortsätter. Volym ett publicerade vi i lördags, volym två blev så här:
Peter Bjorn And John: The Chills The Chills är ett utsökt nyzeeländskt gitarrpopband vars åttio- och nittiotalsproduktion satte somlig prägel på otaliga efterföljare, däribland Peter Bjorn And John. Här betalar PBJ tillbaka. Låten är hämtad från deras genombrottsalbum »Writer's Block» och gavs i fjol även ut på en splitsingel ihop med Hell On Wheels (som också gjort en låt döpt efter The Chills) som släpptes för att fira skivbolaget Flying Nuns trettioårsjubileum.
The Chills: Song for Randy Newman Etc The Chills-överhuvudet Martin Phillipps går ner på knä av vördnad för storheten i Randy Newmans kompositioner. Intressant nog nämns aldrig just Randy Newman i texten, däremot »Wilson, Barrett, Walker, Drake«. Det är väl de som är titelns »Etc«. Från albumet »Soft Bomb« från 1992.
Randy Newman: The Story of a Rock and Roll Band Den subtile - och ibland inte så subtile men nästan alltid geniale - satirikern Randy Newman sjunger om Electric Light Orchestra men firar mest framgångar när han ger sig på att driva med deras sätt att arrangera popmusik. Även om man lite undrar: varför just ELO?
Artister har sjungit om andra artister och om andra artisters sånger sedan skivindustrins begynnelse, och längre tillbaka än så. På sistone känns det emellertid som att låtar om kollegor, konkurrenter, förebilder, vänner och lite mer än vänner är mer vanligt förekommande än på länge. I låten »Twisted Road« på kommande skivan »Psychedelic Pill» sjunger Neil Young om första gången han hörde Bob Dylans »Like a Rolling Stone«. På Bob Dylans senaste album »Tempest« finns John Lennon-betraktelsen »Roll On John«. Det diskuteras hejvilt om Taylor Swifts hitsingel »We Are Never Ever Getting Back Together« handlar om forna romansen John Mayer. På Drive-By Truckers-mannen Patterson Hoods nya soloalbum finns Vic Chesnutt-tributen »Come Back Little Star«. En av årets låtar är förstås First Aid Kits »Emmylou«. Och så vidare.
På en serie Spotify-spellistor kommer vi samla ihop några kända och några mindre kända exempel på hur det kan låta när artister sjunger om andra artister.