©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Calvin Johnson
Av Johan Jacobsson   

 

Med skivbolaget K Records och egna bandet Beat Happening har Calvin Johnson inspirerat människor att göra det själva i över två decennier.

Kurt Cobain plockade upp gitarren.

Johan Jacobsson plockade upp pennan. Tio år senare känner han sig äntligen redo att berätta historien om punkvisionären från Olympia.

 

Stockholm, 1995. Klockan är över fyra på natten, inuti en gammal malmgård belägen på Södermalm råder febril aktivitet. Sedan länge ensam kvar i lokalerna och i skenet från en datorskärm tar jag plats, breder ut mig och gör det själv; passion, kunskap och mission omvandlas via rudimentär förståelse av Word, PageMaker och en scanner till något konkret.

Klippa, klistra, peka, klick.

Två timmar senare, stereon i bokhyllan försätts i viloläge, de fyrakanalsinspelade tonerna tystnar. En gallergrind, ett larm och en port forceras, klar majmorgonluft hälsas. Med det nyligen färdigställda fanzineoriginalet under armen börjar jag den korta promenaden mot busshållplatsen.

 

Olympia, Washington. 37 000 invånare, 97 kilometer söder om Seattle och 117 kilometer norr om Portland. I denna stad, på 2700 Evergreen Parkway, ligger Evergreen College, ett progressivt lärosäte som grundades 1971 med målet att »hjälpa studenter att nå sin potential genom innovativa, tvärvetenskapliga program inom konst, samhällskunskap, humaniora och naturvetenskap«.

Sedan den 1 januari 1973 är Evergreen College också hemvist för närradiostationen KAOS, 89.3 FM. I begynnelsen en ganska ordinär kanal, men 1978 tog John Foster, då musikansvarig, två beslut med oöverskådligt många positiva konsekvenser. Vad han drev igenom var nämligen dels en policy som stipulerade att åttio procent av de låtar som gavs eterutrymme via KAOS skulle vara lyfta från skivor utgivna av oberoende bolag. Dessutom lade han också grunden för Lost Music Network (LMN), en realiserad tanke om att det finns mängder av okända toner där ute som bara väntar på en publik. Sändare och mottagare, ratta in rätt frekvens och märk hur din hjärna och ditt hjärta växer.

– Vi handlade våra plattor på loppmarknader. Calvin brukade alltid köpa singlar, han försökte få tag på alla tidiga sjuor med Beatles och Rolling Stones. Men allt förändrades i och med att han började jobba på KAOS när han gick i high school.

Orden är Streator Johnsons och han uttalade dem när han av The Olympian-journalisten Ross Raihala blev ombedd att tänka tillbaka på vad som hände åren om och kring 1980.

– KAOS spelade grejer som inga andra spelade, fortsatte Streator. Grejer som du inte kunde höra någon annanstans. Den upplevelsen färgade definitivt av sig på Calvin.

»Han« och »Calvin« syftar förstås på Calvin Johnson, Streators yngre bror.

– När jag var tretton läste jag om The Beatles, berättar Calvin själv på krecs.com. Inte som ett berömt band utan som ett lokalt fenomen. Deras biografi redogjorde för hur det fanns en hel värld i Liverpool, en värld som resten av England ignorerade. Men om du bodde där så visste du att där fanns en mängd fantastiska band. Så när punken hände såg jag den som en modern representation av samma fenomen. Så jag började hänga med folk som var inne på sådana tankar, folk knutna till KAOS och Op.

Op var en förlängning av KAOS och LMN, en tidskrift som mellan åren 1979 och 1984 och under ledning av just John Foster profilerade indieakter i alfabetisk ordning.

Calvin igen:

– Tolkningen av punk som presenterades i Op var den att gå bortom att bara vara en konsument till att bli en deltagare. Den handlade om att ta kontroll över mediet för ditt eget nöje eller dina egna uttrycks skull. Och jag såg det som inte bara rätt väg att gå utan den enda vägen att gå.

 

Sommaren 1982 drog Calvin i gång etiketten K under sloganen »explode the teenage underground into passionate revolt against the corporate ogre«. Femton år senare intervjuade Torbjörn Thorsén Calvin i fanzinet Benno. Han uppehöll sig inte minst vid K:s tanke om att göra något väldigt lokalt, att arbeta med vänner och bara ge ut skivor med band man verkligen gillar och det faktum att bolaget till slut fick ett stort erkännande för det. På frågan om varifrån inspirationen kom svarade Calvin:

– Dischord Records är verkligen en inspiration, svarade Calvin. De startade 1981 och deras fyra–fem första singlar var alla riktigt bra. Det var väldigt spännande varje gång de gav ut något nytt. Ian McKaye [som ligger bakom Fugazi och Dischord] är en fantastisk person.

K:s första släpp var Supreme Cool Beings kassett »Survival of the Coolest«. Valet av ljudbärare var symptomatiskt, vid denna tidsperiod började nämligen magnetremsa och plast ses som ett medium att ta på artistiskt och kulturellt allvar. Den västerländska vanföreställningen att vinylen var kung började luckras upp i och med teknikens framsteg, fler och fler musiker såg fördelarna med att få ut fullängdare billigt och snabbt. I Melbourne satte till exempel eldsjälen Bruce Milne ihop samlingstejper med inhemska band under namnet Fast Forward, tejper som senare letade sig upp till nordvästra usa i allmänhet och till KAOS- och Op-medarbetaren Bruce Pavitt i synnerhet. Bruce importerade konceptet och med hjälp av Calvin började han arbeta på en liknande kompilation. »Sub Pop #5« såg dagens ljus hösten 1981.

 

En av de tre som utgjorde Supreme Cool Beings var Heather Lewis. 1983 musicerade Heather tillsammans med Laura Carter och Calvin som Laura, Heather And Calvin. Ett par månader senare ersattes Laura av Bret Lunsford och ett namnbyte var på plats. Beat Happening föddes.

Att beskriva ett band utifrån vilka fans de har är både belysande och vanskligt. I Beat Happenings fall är det däremot ytterst motiverat. Vissa konstellationer visar nämligen vägen, ritar om kartan och får glödlampor att tändas över kvinnors och mäns huvuden. Vissa konstellationer kreerar på ett sätt som gör att de får efterföljare, deras idéer inkorporeras i nya kontexter och deras ord och toner sprids som i den kinesiska gissningsleken. De är inte för andra artister, de är för folket.

Och Beat Happening är en sådan konstellation.

Exempel?

När den amerikanska musikskribenten Gina Arnold för första gången intervjuade Nirvana skedde det i en skåpbil med destination Tijuana. Gina redogör för detta möte i »måste läsa«-boken »Route 666: On the Road to Nirvana« (St Martins Press, 1993), redogör in i minsta detalj om fordonets bedrövliga skick (»sätena hade ersatts av slitna plädsoffor, sådana man ibland kan se dumpade vid gathörn i San Francisco«) och hur ointresserade Nirvana var att samtala med henne.
Ointresserade ända tills hon vände på sin keps och visade för alla närvarande att den pryddes av K:s logo. Kurt vaknade till liv; »Var fick du tag i den där?«.

Efter att Gina berättat att hon hemslöjdat den själv stack Kurt fram sin arm under hennes näsa, exponerade en tatuering, samma motiv. »Dave gjorde den med en nål.«

– Du skaffade den inte bara eftersom ditt namn börjar på K? undrade Gina misstänksamt.

– Nej! utropade Kurt. Inte alls. Jag tycker mycket om K och vad Calvin gör och jag ville skaffa en tatuering och jag kunde inte komma på något annat. Dessutom har K gett mig så mycket bra musik, som Vaselines, mitt favoritband alla kategorier. De influerade mig inte, men de påminde mig om hur mycket jag värdesätter oskuldsfullhet och barn och min ungdom. Beat Happening påminner mig om hur värdefull den där barnsliga världen är. Jag har många fina minnen från när jag var en liten. Det var en fin tid och jag ser mycket skönhet i den. Jag var lyckligast då. Behövde inte oroa mig för något.

Några år efter att ovanstående utspelade sig stod växjösonen Martin Lilja i en butik och höll i »Dreamy«, Beat Happenings fjärde och 1991 utgivna fullängdare.

– Killen jämte mig sa »bra skiva, den ska du ha!«. Jag hade hört talas om dem men aldrig hört dem. När jag spelade den hemma var det något av en chock. Jag hade aldrig hört något liknande. Musik som var så uträknad, så tydlig, så monoton men samtidigt så spontan. Och att allt höll ihop men bara knappt.

Vad har Calvin Johnson betytt för dig personligt och musikaliskt?

– Han har fått mig att förstå hur viktigt det är att fånga ögonblick. Att man på något sätt bara ges en chans per låt. Att det är ögonblick man fångar och inte tagningar då ingen spelar fel. Denna smärtsamma närvaro av nu eller aldrig tycker jag hörs mer i Beat Happenings musik än i något annat bands. Det och attityd.

Under andra hälften av nittiotalet och början av vårt årtusende släppte Martin tillsammans med Marilyn Petridean och som By Coastal Café ungefär trettio kassetter och fyra sjutummare. Numera återfinns han och Amy Giunta i Riders.

 

Malmö, 2005. Det är lunchtid, inuti Möllevångsgården, en gammal trästuga belägen i utkanten av Folkets Park, råder förberedelser. Det är dagen före Perfect From Now On-festivalen och en del arbete återstår. Folk knutna till kulturföreningen Inkonst testar projektorer, planerar stängsel och bär omkring drickabackar. Själv sitter jag vid ett bord och äter nektariner, dricker kaffe och väntar på Calvin Johnson.

Väntar spänt och iakttar.

Det är inte svårt att dra paralleller mellan det som sker omkring mig och International Pop Underground. IPU har genom åren använts som titel på en mängd olika fenomen – som en serie sjutummare på K och en löst sammanhållen organisation av likasinnade indieivrare – men mina tankar går till konventet som hölls i Olympia mellan den 20 och 25 augusti 1991. Det var organiserat av K, KAOS-DJn Michelle Noel, singer-songwritern Lois Maffeo och secondhandaffärsinnehavaren Margaret Doherty, och var minst sagt betydelsefullt. De första konserterna som gick av stapeln samlades till exempel under namnet »Love Rock Revolution Girl Style Now«.

Intervjuad av Seattle Weekly ett decennium senare förklarade Margaret Doherty: »De handlade om att få de unga kvinnorna i publiken, de som tänkte ’kanske ska jag börja spela i ett band, kanske ska jag plocka upp en gitarr, kanske ska jag skriva en låt om hur jag mår’, få dem att känna ’ja, det ska jag, det har jag rätt till och det gör inget om det inte blir perfekt från allra första början’.« Några som slöt upp bakom dessa intentioner var Bratmobile, Heavens To Betsy, Tobi Vail från Bikini Kill, Seven Year Bitch och Mecca Normals Jean Smith.

Samtidigt som detta skedde signalerade också ipu starten för Kill Rock Stars, ett skivbolag anstiftat av spoken word-mästaren Slim Moon och med hjälp av finansiellt stöd från K. Sammantaget innebar dessa faktum att riot grrrl tog fart.

 

– Calvin, Johan. Johan, Calvin.

Arrangörs-Anna sköter introduktionen. Över tjugofem år har gått sedan han döpte sin show till »Boy Meets Girl« och började dj:a sina nyinköpta plattor med Delta 5, The Raincoats och The Slits på KAOS. Över tjugo år har gått sedan han som en tredjedel av demokratiska Beat Happening »breddade begreppet punkrockare från en kille med mohikanfrisyr och motorcykeljacka till en nördig tjej i cardigan«, som Michael Azerrad skrev i boken »Our Band Could Be Your Life«.

K – numera inhyst i en gammal syfabrik – är fortfarande hem åt ett eklektiskt och utsökt gäng musikanter och husstudion Dub Narcotic Recording Studio är sällan tyst. De projekt han medverkat i under nittiotalet, bland många kan nämnas Halo Benders (som han hade ihop med Doug Martsch från Built To Spill) och det personalroterande Dub Narcotic Sound System, är alla väl värda att låna ut sina öron till.

Över tjugofem år till vänster om branschen, men mannen som plötsligt står framför mig, mannen som skakar min hand, är fortfarande relevant och aktuell. Alldeles nyligen släpptes hans nya, andra soloalbum.

– Det heter »Before the Dream Faded …«, de flesta låtarna är producerade av olika människor; Khaela Marricich [The Blow] och Mirah har producerat en låt var, Johnny Jewel från bandet Glass Candy och Phil Elverum likaså. Adam Forkner och Jona Bechtolt – som båda är involverade i olika projekt, Adam är till exempel Yume Bitsu och Jona är Y.A.C.H.T. – är i mångt och mycket min rytmsektion på skivan. »Before the Dream Faded« går alltså ut på samarbeten mellan många olika talangfulla människor.

Tog du med färdiga låtar in i studion?

– Ungefär så gick det till. Jag hade skisser på kassetter och sedan var jag öppen för de andras koncept och idéer vad gäller arrangemang och produktion. Slutresultaten var alltså beroende på vilka som spelar på dem och så.

Namndroppande och tillvägagångssätt som den mest naturliga sak i världen. Olåsta svängdörrar har nämligen varit en del av K sedan Supreme Cool Beings. Innan, efter och under Laura, Heather and Calvin-perioden var till exempel Calvin involverad i fraktioner som Stella Mae, The Cool Rays och 003 Legion, och på den nivån har det fortsatt.

– Alla som är anslutna till K är väldigt välvilligt inställda till samarbeten. Dub Narcotic Recording Studio är ju ett öppen studio, eller ganska öppen i alla fall.

Ett spontant sätt att skapa musik, och spontanitet för ofta med sig den bästa musiken.

– Ja, det finns mycket spontanitet, men annat är mer planerat. Det beror på artisten. Klimatet känns i alla fall väldigt öppet och fritt tycker jag, och det är vad jag föredrar.

Ett ord man ofta stöter på när man låter sina ögon sicksacka över text om Calvins gärningar är »indielegendar«. Men ingenting hos den person som sitter jämte mig tyder på att han är villig att acceptera sådana dödsruneepitet, tvärtom. Framtiden väntar alltid bakom hörnet, nya upptäckter är aldrig långt borta.

– Jag tycker att K aldrig har varit bättre. Vi jobbar med Kimya Dawson, Little Wings, The Blow, Woelv och Jason Anderson, och jag anser att jag aldrig varit med om en mer spännande tidpunkt för musik än nu. Jag spelade just några shower med The Blow och Mirah i Frankrike, och det var väldigt inspirerande att vara nära dem, att höra dem skapa. För mig är det hela poängen.

 

Dagen efter mitt och Calvins korta möte är lördagen den 25 juni. Om och kring Möllevångsgården skördar vi cirka trehundra församlade själar frukterna av några hängivna människors slit. Perfect From Now On-festivalen är alltså verklighet, klockan visar 20.00, på utomhusscenen står Calvin Johnson och håller i en akustisk gitarr. Och han är helt fantastisk. De dovt melodiösa låtar han skrivit på sistone framförs sida vid sida med välkända bitar som »Angel Gone«, Beat Happenings »comebacksingel« från 2000. Publiken bjuds in att delta i showens utformning, lakoniskt mellansnack levereras och glöden är ständigt närvarande.

Allt är väldigt do it yourself.

Rose Melberg (Tiger Trap, The Softies) insåg vad hon ville göra med sitt liv efter det att hon uppträtt solo på »Love Rock Revolution Girl Style Now«. Om någon en dag beskriver hur en gnista tändes i hjärtat under Perfect From Now On blir jag inte förvånad.

 

Stockholm, 2005. Klockan är över fyra på natten, inuti ett barnrikehus beläget på Kungsholmen råder febril aktivitet. I skenet från en datorskärm försöker jag sammanfatta ett liv, förklara kopplingar. Klippa, klistra, peka, klick.

Två timmar senare, stereon i bokhyllan försätts i viloläge, de fyrakanalsinspelade tonerna tystnar. Jag har författat klart ett porträtt över en person som alltid varit en av anledningarna till att jag en gång började och fortfarande håller på med journalistik. Över en person som gång på gång visat att saker och ting är möjliga bara man tror på sig själv och det man gör.

 

 

3 x Calvin

Johan Jacobssons guide till de bästa Calvin Johnson-skivorna.

 

BEAT HAPPENING

Beat Happening

K, 1990

Återutgåvan som samlar trions första och självbetitlade lp, livespår och annat godis på en behändig CD.

 

THE HALO BENDERS

God Don’t Make No Junk

K, 1994

Signalerar första gången Calvin mötte Doug Martsch från Built To Spill på skiva. Ljuv musik uppstod i mitten av deras respektive idéer.

 

DUB NARCOTIC SOUND SYSTEM

Boot Party

K, 1996

R’n’b, dub, postpunk och disco à la Olympias finaste.

 

Ursprungligen publicerad i Sonic #26, november 2005

 

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner