©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Jesse Malin
Av Pierre Hellqvist   


I Sonic #34 listar Jesse Malin sina favoritlåtar om New York. Men Pierre Hellqvist lät bandaren rulla lite längre än så. Här är resten av intervjun.

 

jessemalin.jpgSvartklädd i skinnjacka och en gubbkeps på sniskan lever Jesse Malin onekligen upp till bilden av sig som en arketypisk New York-rocker. Lika snabb i snacket som i stegen trajar han runt på Caffé Como i korsningen Odengatan/Torsgatan och ger en intervju i mobiltelefon. Till Stockholm har den trettionioårige rufsfrisyren flugit in bara över dagen i syfte att göra promotion för sin senaste platta »Glitter in the Gutter«, tredje soloalbumet i ordningen efter åren i sleazepunkarna D Generation.

Tyvärr är skivan inte särskilt lyckad. Låtarna är starkare än på 2004 års anonyma »The Heat« men ljudbilden precis lika överlastad, identitetslös och feltänkt som fallet var då. Bara solodebuten »The Fine Art of Self Destruction« från 2002, där bardiskbuddyn Ryan Adams lekte producent med anmärkningsvärt drägligt utfall, har varit nära att fullt ut fånga den potential som uppenbart finns i Malins myllrande asfaltsserenader.

Oavsett lyckade eller misslyckade produktioner är Jesse Malin alltid intressant i egenskap av passionerad musikentusiast och skön lirare i största allmänhet. Det är inte svårt att förstå varför sådana som Adams, Lucinda Williams, Green Day-Billie Joe, Tommy Stinson, Josh Homme, Martin Scorsese (som gav honom en liten roll i »Bringing Out the Dead«) och Bruce Springsteen anser att han är en cool katt.

Efter att jag en smällhet kväll sommaren 1998 såg Jesse Malin stå och se ut som en verklig »Mean Streets«-karaktär vid mixerbordet på Coney Island High har jag tyckt likadant. Under några år på nittiotalet drev han den numera nedlagda klubben, belägen i »alternativ livsstil«-gettot Saint Marks Place på den sydöstra delen av Manhattan. Jag och Ange var där för att bevittna en konsert med modsgaragetrion The Insomniacs. Spelningen var finfin fram till det att den plötsligt avbröts av en polisrazzia. Vilket för semestrande svenskar var hur dramatiskt, exotiskt och pulshöjande som helst.

För klubbägaren Malin var sådant bara bister vardag under Rudy Giulianis nitiska nolltoleransstyre, där gamla lagar som krävde offentliga ställen på danstillstånd dammades av och praktiserades in i absurdum.

Den forne borgmästaren är inte direkt New York-rockarens favoritkandidat när det börjar dra ihop sig till presidentval, visar det sig när Malin lagt mobiltelefonen åt sidan och slagit sig ner vid mitt bord med en kopp te.

– Till alla som har amerikanskt medborgarskap på gång: rösta inte på Giuliani! Under hans fascistregim kastades jag i fängelse två gånger – bara för att jag drev en klubb där folk hade mage att dansa.

I övrigt frågade vi Jesse Malin om hans tankar kring…

 

… att sjunga duett med Bruce Springsteen på nya skivan:

– När jag ville vidare efter att i tonåren ha lyssnat på sådant som Dead Boys, Dead Kennedys och Stooges dök Bruce Springsteen upp i mitt liv. Det var en period då jag hade börjat intressera mig för låtskrivande, oavsett om det var Elton John, Jim Croce, Bowie eller T.Rex. Jag var lite less på den mest röjiga punken och ville åt låtar som berättade historier, ja, som över huvud taget lade en större tyngdpunkt vid texterna. Det var då jag kom i kontakt med Billy Bragg, The Jam, Elvis Costello, Graham Parker. Och min farsa fick mig att fastna för »Nebraska«, som var en riktig ögonöppnare: »Wow, den här killen är berömd och rik, spelas på radio och kallas ’The Boss’ – ändå vågar han göra en så här avskalad, intim och rå skiva. Full av gatunärvaro, arbetarklassverklighet, en massa mörk skit och fantastiska låtar!« Sedan dess har jag varit ett fan.

– Att få träffa någon som man sett upp till eller lyssnat på, oavsett om det varit via farsan eller radion, och dessutom få höra honom sjunga en låt som du själv har skrivit i din löjliga, sketna lilla skrubb till Lower East Side-lägenhet, det… är starkt. Sådant är över huvud taget väldigt intressant. Det är lite samma sak som när man är ute på turné och får höra hur någon som växte upp i Finland kan identifiera sig med en låt som man själv skrev om en flickvän som flyttat till Brooklyn. [skratt]

– Jag träffade Bruce i samband med »The Fine Art…«, och vi har hållit kontakten sedan dess, gjort några konserter ihop. Det var han som erbjöd sig att vara med på nya skivan, men länge visste jag inte var nånstans vi skulle placera honom. Inte förrän jag blev klar med »Broken Radio«. När jag skrev den visste jag inte heller att den handlade om min mamma [som gick bort när Jesse var arton]. Så kan det vara ibland, det är först när man lutar sig tillbaka, tar ett par öl och lyssnar lite mer avslappnat som det slår en: »Herregud, det är ju morsan jag sjunger om!«

– Även om texten på ett sätt är väldigt privat så handlar den också om de människor som får en enorm kick av att höra en enda låt på radion, och hur de två, tre eller fyra minuterna utlöser en våg av känslor och kraft. I den mån radion alltjämt har den förmågan, numera sker det kanske via satellit eller teleskop…

 

… att han nu vågar vara mer personlig i sina texter:

– Som medlem i ett band skrev jag jämt för fyra eller fem personer. Man uttalade sig som en sorts gängledare eller representant för hela gruppen. Först i och med »The Fine Art…« kunde jag tillåta mig att bli mer personlig. Inte för att jag är vidare intresserad av att sjunga om [överdrivet plågat uttal] »min smärta och min egen lilla värld«, allt det där självupptagna. Men jag gillar att berätta sanningen, sjunga verkliga historier. Som »Almost Grown« på första skivan, det är precis som det var, det är berättelsen om mitt liv.

– Sen försöker jag vara noga med val av ord och detaljerade beskrivningar, jag verkligen älskar adjektiv och att använda mig av intressanta miljöer. Och även om det är schysst att byta ut namnen för att »skydda de skyldiga« är det ibland kul att säga allt rakt ut. Ta »Broken Radio«, den gjorde mig lite osäker – »berättar jag mer än jag borde nu?«. Men i slutändan tror jag att den sortens uppriktighet står sig bättre än något helt påhittat. Det kanske rentav är det som krävs för att människor utanför min vanliga sfär – du vet alla de som är del av musikscenen downtown och ägnar varje kväll åt att lyssna på coola gamla skivor – ska känna sig tilltalade av det jag gör. Trots allt vill jag även nå ut till de som bor i knäppa små hålor där folk röstar på Bush. Så som det var när jag var liten och The Clash gavs ut av Epic/CBS. På så vis nådde de ut ända till skivaffären i mitt Queens-kvarter, vilket i sin tur ledde mig till skivbutikerna inne i stan där jag kom i kontakt med Public Image, Black Flag och Dead Kennedys, allt det där som jag aldrig annars hade hittat ute i Queens.

– Egentligen vet jag inte om rock’n’roll betyder något för någon längre. Numera är det väl mest en modeaccessoar, vilken som helst. Ändå tror jag att musik med hjärta och själ fortfarande är kapabel att spela en viktig roll i människors liv, och då tänker jag inte bara på min egen musik.

 

… att han så ofta porträtterar kringstrykande gatufilurer som inte verkar ha en plats i samhället i övrigt:

– Jag gillar låtar om outsiders, helt enkelt. Där jag växte upp, på gatorna i Queens, hängde vi i gatuhörnen och lyssnade på musik från stora bergsprängare. I parkerna rökte ungarna gräs och drack öl som bars i bruna papperspåsar. Men så bodde vi alla i trånga små lägenheter, den enda chansen att få lite utrymme och frihet var att ge sig ut på gatorna. Hela gängestetiken, oavsett om det varit punk- eller rock’n’rollband, har jag varit svag för så länge jag minns. Antagligen påverkad av att som liten vecka efter vecka få se Fonzie i »Gänget och jag«. Även filmer som »Taxi Driver«, »Badlands – Det grymma landet«, »En satans eftermiddag« och »Gökboet« var viktiga.

– Min familj flyttade också runt mycket, jag var alltid den nye killen i klassen. Det och att mina föräldrar sedan skilde sig tvingade mig att hitta egna saker att ty mig till. Inget blev bättre av att jag hade ögonproblem, jag fick gå runt med svart lapp för ena ögat. När jag inte ville åka till skolan brukade mamma säga [pratar här med tillgjort auktoritär röst]: »Kapten Hook, nu skärper du dig och går på den där bussen…« Allt detta bidrog till att jag blev ganska bekväm med att vara annorlunda, det var liksom det enda jag visste.

– Att jag, i likhet med Lou Reed, växte upp i offentlighetens ljus spelar också roll, så klart. När jag hoppade av plugget för att spela i hardcoreband blev musiken och skivorna min utbildning. Vissa låtskrivare, som Jello Biafra och Minor Threats Ian MacKaye och Joe Strummer och Paul Westerberg, var min världs motsvarighet till professorer. Och även om jag själv aldrig ville vara den ondskefulle, svartklädde killen i hörnet som karvade in swaztikas i armen och babblade om Joy Division och Sid Vicious har jag alltid fascinerats av personer som väljer en alternativ livsstil. Personer som vill någon annanstans. Som söker efter en egen sorts frälsning, en bättre tillvaro, men gör det i sin egen takt och på sitt eget sätt. Ja, en våghalsighet i Bonnie & Clyde-anda, med reservation för att den inte nödvändigtvis måste uppnås genom att råna banker. [skratt] Men, du fattar. Jag tänker nog på något i stil med den där textraden ur »Thirteen« med Big Star: »Would you be an outlaw for my love?«, den betydelsen.

 

… att han på nya skivan tolkar Replacements-klassikern »Bastards of Young«:

– The Replacements har alltid varit ett av mina favoritband eftersom de bröt så många regler. Folk säger om min musik: »Är du emo? Alternativcountry? Singer-songwriter-punk-glam-americana-techno-vad som nu finns mer?« Men i mitt tycke spelar jag bara rockmusik. Replacements gjorde detsamma under en tid när det inte var särskilt trendigt. De sjöng dessutom ballader som »Androgynous« och »Skyway« inför horder av hardcorekids. Jag älskar hur de kunde spela högljudda rocklåtar sida vid sida med spröda lugna låtar, vilket för övrigt är anledningen till att jag även älskar Stones och Johnny Thunders.

 

… att så många rockklubbar i New York bommat igen på senare år. Förutom hans egna Coney Island High även institutioner som CBGB’s och Continental.

– Det har varit lite väl många på lite väl kort tid. Det finns fortfarande massor av band i stan, men ingen mellannivå från replokalen till de lite större konsertställena. Snart lär jag tvingas spela i min mosters hus i Queens… Faktum är att det har gått så långt att jag funderat på att samla ihop lite vänner och åter dra i gång något. Barer finns i vartenda gatuhörn, men ställen där folk kan vara kreativa finns det närapå inga alls.

– På många sätt är New York ännu underbart. Här finns Central Park, Chinatown, tunnelbanan, fantastiska pizzor, kvinnor och museer. Men i andra avseenden är det en döende stad som är på väg att bli som resten av USA. En gång var den ju som en liten europeisk enklav – vi var inte amerikaner, vi var från New York! Men nu är det samma Applebee’s, Starbucks, Urban Outfitters och butiksgallerior här som i Illinois, Kansas eller var som helst. Dessutom har snart inga musiker råd att bo på Manhattan. Jag får väl åka till månen och bygga en anarkistby för degenererat rock’n’rollslödder…

– Vid Saint Marks Place finns fortfarande Gem Spa, tidningsaffären och kiosken i korsningen vid Second Avenue. Klädaffären Trash And Vaudeville är kvar. Där finns några bra skivaffärer, som Saint Marks Sounds. Annars har området blivit en del av hela den disneyfiering av New York som började med att Giuliani sålde ut 42nd Street.

 

… att han inte längre bor kvar i sitt kära gamla Lower East Side:

– När downtown blev outhärdligt på grund av den allmänna, superkommersiella Starbucks-gentrifieringen flyttade jag till Upper East Side, vid 59th Street-bron, nära vattnet. Där den allmänna, superkommersiella Starbucks-gentrifieringen nu också gör sitt intrång… Lägenheten är liten men duger åt mig. Jag delar den med min syrra, så det är ungefär som när vi var små. Men det funkar bra, speciellt för henne eftersom jag alltid är bortrest. [skratt]

 
Artikel skriven exklusivt för sonicmagazine.com, publicerad 24 april 2007

 


 


egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner