©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

triffids_treeless.jpgTHE TRIFFIDS
Treeless Plain
Domino/Playground
Betyg: 7

Beautiful Waste and Other Songs
Domino/Playground
Betyg: 6


The Black Swan
Domino/Playgroundtriffids_beautiful_waste.jpg
Betyg: 8

Jag lyssnar sällan på favoritband från åttiotalet. Åtminstone musik som pendlade mellan indie och radiorock. Vinylskivorna glöms bort. Fungerar mest som avlägsna minnen. Samtidigt kan det vara kul att sätta tänderna i en hel katalog på nytt. Och Dominos ambitiösa serie med Triffids-återutgivningar är ett välkommet projekt. Dels är det intressant att höra om musiken håller i dag vid sidan av nostalgiska aspekter, dels vartriffids_black_swan.jpg det alltid något speciellt med låtskrivaren och sångaren David McComb som gick bort 1999 efter ett decennium av sjukdom och kreativ kramp.
   De tre skivor som släppts tidigare har fått mig att återupptäcka bandet. Det storvulna soundet på »Born Sandy Devotional« fungerar inte lika väl i dag, men många låtar är djupt gripande och det är den skivan som mer än någonting annat har präglat min bild av Australien. Lo-fikänslan, den halvberusade svajigheten, på »In the Pines« lockar alltjämt. »Calenture«? Nja, rätt bra ibland – men produktionen sänker skeppet. Perth-bandet fastnade i en kvävande topp 40-estetik. Extraspåren på nyutgåvorna har däremot fördjupat bilden av David McCombs visioner.
   Mycket av bandets sound är redan fastspikat på första albumet »Treeless Plain« från 1983. Ekon av postpunk, new wave och Velvet Underground finns där någonstans liksom paralleller med ett samtida band som Echo & The Bunnymen. Det finns även vissa likheter med landsmännen The Go-Betweens nerviga pop från samma tid. Jag har alltid gillat låtarna med fiol, den inledande »Red Pony« pekar fram till Tindersticks och den typen av band. Över huvud taget är det en ganska fin samling sånger som visar David McCombs mångsidighet som låtskrivare. Och inne i själva fundamentet till sångerna finns den där febriga känslan som alltid präglade Triffids. Det rotlösa, på drift-mekanismerna. Det är sista kvällen i stan. Omöjligt att sova. Tankarna irrar runt som otåliga flugor.
   »Beautiful Waste and Other Songs« samlar material från tre EP-skivor och några andra låtar inspelade 1983–1985. Det är lite mer ojämnt än debutalbumet, Triffids testar stilar, men det finns en hel del pärlor. »St James Infirmary« är en dramatisk höjdpunkt på »Raining Pleasure« med ödslig stämning och cymbaler, munspel och piano som komp till McCombs samtidigt teatrala och intima sång. »Lawson Square Infirmary« påminner om »In the Pines«; australisk altcountry, lapsteel och primitivt ljud. Bagateller och existentialism om vartannat. »Field of Glass«, som spelades in i en BBC-studio i London, är ett misslyckat, ruffigare experiment. Den nio minuter långa titellåten hämtar näring från Doors och psykedelia utan att komma någon vart.
   Triffids fick en trogen publik i Europa, men hade svårt att slå igenom i hemlandet. När de spelade in »The Black Swan« – som blev gruppens sista album – hösten 1988 var David McComb inne i en produktiv fas, uppslukad av hiphop och ny teknik, och lekte med tanken att göra en slags motsvarighet till Beatles »The White Album«. Stephen Street anlitades som producent, säkert för att försöka förvandla alla disparata pusselbitar till en kommersiell produkt.
   Det är ett spretigt album som delade upp fansen i olika läger. Allt är inte bra, David McComb gick vilse när han försökte rappsjunga, daterade beats saboterar ett par låtar. Men det är Triffids mest intressanta skiva och den jag återvänt till flest gånger. Bitarna hänger inte riktigt ihop, men man får mer av David McCombs egenart än någon annanstans. Helheten fascinerar med mängder av instrument, en mexikansk operasångerska, spännande fragment som »American Sailors«, den episka »New Years Greetings«, tangohybriden »The Clown Prince«, flickpopflirten »Goodbye Little Boy« och den suggestiva »Black Eyed Susan«.
   Synd att inte »The Black Swan« var startpunkten för nya vandringar ut i det okända. Det fanns många trådar att utveckla. Precis som återutgivningen av »Calenture« är det en dubbelutgåva, med nästan hela skivan i demoform. Absolut överkurs, men det är fascinerande att höra musiken med mindre kläder.
PM JÖNSSON
2008-04-15
egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner