©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Lou Barlow
Av Johan Jacobsson   

 

Det finns de som säger att Lou Barlow blivit för gammal. Men den amerikanske indierockikonen tänker inte sluta släppa nya skivor med Sentridoh och The New Folk Implosion för det.

Och Johan Jacobsson är minst lika stort Barlow-fan nu som för tio år sedan.
Hög tid för ett möte, alltså.

 

Kamera, action.

Efter en kort väntan följer jag och fotograf-Qlara promotionrepresentanten in backstage på Kägelbanan i Stockholm. En dörr öppnas, vi kliver in i ett rum som är så anonymt att man undrar om man är där och jag blir presenterad för Lou Barlow. Det visar sig att han och jag för dagen är mycket snarlikt klädda – båda har vi på oss tunna, svarta långärmade tröjor och grå kostymbyxor, det plagg som skiljer oss åt är skorna. Jag hinner leka med tanken på att be Qlara att ta en bild av oss; »haute couture de les lo-fieurs«, innan verkligheten pockar på uppmärksamhet.

Skärpning, Johan. Samla dig, fokusera på fakta; Lou är i stan med New Folk Implosion, du har fått trettio minuters intervjutid. Och sedan han någon gång i början av nittiotalet blev en av många avgörande faktorer som färgat ditt liv har du velat möta honom. Om så bara för att tacka för musiken, tacka för dåtiden och nutiden. Inled samtalet, för jösse namn.

Jo, Lou. Jag tänkte på en sak …

– Oj, ursäkta. Det är visst dags att gå och soundchecka. Jag kommer tillbaka om femton minuter, vill ni ha något att dricka är det bara att ta för er.

Lou lämnar logen och lommar i väg mot scenen.

 

Vaselin på linsen betyder tillbakablick.

Lou Barlows biografi räknar stycke efter stycke av svek, bråk och farväl. Framgångar och motgångar. Lappkast och upprätthållande av traditioner. Sensationell musik.

1989 fick han sparken från Dinosaur Jr, de interna och tysta stridigheterna inom det bandet hade då nått kokpunkten. I Magnet nummer 25, 1996, redogjorde Lou för de sista dagarna: »Jag hade tänkt vänta tills vi blev så stora att vi fick uppträda på ’Saturday Night Live’, då skulle jag slå J Mascis i huvudet med min bas. Detta utvecklades till att jag skulle döda J när vi spelade på ’Saturday Night Live’ och sedan skulle jag ta mitt eget liv.«

Kokpunkt, minst sagt.

Som en fri man på Northamptons gator koncentrerade Lou sig på Sebadoh, projektet han hade bildat med kompisen Eric Gaffney två–tre år tidigare. Efter de fantastiska, akustiska och skrämmande fullängdarna »The Freed Man« och »Weed Forestin« rekryterade de basisten och låtskrivaren Jason Loewenstein från lokala förmågorna Dissident Voices.

Den första platta dessa tre män gjorde tillsammans kallade de »III« och äger du inte den har din skivsamling ett hål du omedelbart bör fylla. Den genre som ibland kallas »lo-fi« blir sällan mer intensiv, mer intressant och mer glödande än så.

På »III« följde »Smash Your Head on the Punk Rock« (som samlar de två EP:na »Sebadoh Vs. Helmet« och »Rocking the Forest«). Den innehåller bland annat den fullfjädrade och elektriska versionen av »Brand New Love«, ett av Lous bidrag till min personliga »låtar jag spelat mer än etthundra gånger«-lista.

Vid den här tiden, 1992, var Sebadoh en minst sagt instabil konstellation. Eric sa upp sig med alarmerande regelbundenhet, återvände dock alltid, fortfarande missnöjd med att folk fokuserade på Lous talang, ingenting förändrades, tillbaka i bakgrunden, hoppade av igen. Hans frånvaro fylldes alltid av Boston-sonen Bob Fay. Efter det att »Bubble & Scrape« gavs ut 1993 stack Eric för gott. »4 Song CD«, »Bakesale«. Från okonventionella strukturer till mer renodlad altrock. »Harmacy«. Bob kickas. Russell Pollard in. 1999. »The Sebadoh«. Senaste livstecknet. Dvala på grund av bristande intresse.

 

Parallellt med allt detta har Lou hållit två projekt levande.

Det ena är Sentridoh, hans underbara, akustiska och produktutspottande soloprojekt – som kommer med en ny platta när som helst och som också är aktuellt med samlingen »Wasted Pieces ’87–’93«.

– Samlingen är jättebra, ett utmärkt exempel på vad jag gjorde för flera år sedan. Många ljudcollage, nedstämda trettiosekunderslåtar. Det var mycket roligt att sätta ihop den och göra omslaget till den, säger Lou sedan han kommit tillbaka från soundcheck.

Är det med glädje du lyssnar på dina gamla låtar?

– Absolut. Jag tycker det är väldigt intressant att plöja igenom mina gamla fyrkanalsgrejer, lägga in dem på datorn, leka med idén att ge ut dem. Intressant på det sättet att jag hör hur jag finner mitt kall. Dessutom är det tankeväckande att höra hur full av destruktiv energi jag var på den tiden. Däremot återvänder jag aldrig till sakerna jag spelat in i studio, de tröttnar jag på efter ett år. Det är bara det heminspelade jag fortfarande gillar.

Jag antar att får upp en mängd bilder i skallen av dem?

– Ja, hur jag var väldigt nervös. [skratt] Väldigt nervös och arg. Men även positiva minnen dyker upp.

Lou Barlows andra projekt är Folk Implosion.

Folk Implosion tog sina första små bebissteg i och med att Cambridge-sonen John Davis skickade en kassett med sina minimalistiska, försiktigt stålsträngsplockande och melodifyllda kompositioner till Lou. Lou svarade, bad John att sjunga högre och brev- och bandväxling inleddes. När de båda befann sig i Boston började de spela in låtar tillsammans, Swell Maps-inspirerade sådana, fulla av energi och glatt humör. Debuten skedde medelst kassetter utgivna av Lisa och Dylan Prick Decay, släppta på deras indie-indie-bolag Chocolate Monk Tapes. Dessa kassetter blev sedan bland annat 1994 års debut-cd »Take a Look Inside the Folk Implosion«.

Därefter utveckling, därefter hiphop- och Silver Apples-influenser, därefter »Kids«, Larry Clarks och Harmony Korines film om hård ungdom på glid. Filmen vars premiär hölls 1995 och vars ljudspår till största delen skapats av kursomlagda Folk Implosion. Vars ljudspår innehöll »Natural One«. En låt som tog sig till Billboardlistans tjugoniondeplats, och som till och med var pausmusik under det årets Superbowl. En låt som orsakade vånda hos sina skapare. »Jag trodde den skulle ödelägga våra liv«, berättade Lou för NME:s John Mulvey 1996. »Att den skulle innebära slutet på den långsamt växande process som jag bygger mitt liv som musiker och som människa på. Om jag aldrig mer får en topp 30-hit igen är jag nöjd.«

Efter succén med »Natural One« tog Lou och John ett steg tillbaka, återvände till gitarrerna och postpunken och återkom efter två år med »Dare to Be Surprised«. Nya ljud och storbolagskontrakt lockade sedan och Serge Gainsbourg-aktiga »One Part Lullaby« gavs ut 1999 på Interscope. Hej då, John. Hej, Imaad Wasif från Lowercase. Hej Russell Pollard, trevligt att återses. Hej ordet »New« före »Folk Implosion«. Tillbaka till indieetikett. I våras, »The New Folk Implosion«.

 

Tillbaka på Kägelbanan.

Hur skiljer sig arbetsgången i New Folk Implosion åt jämfört med gamla Folk Implosion?

– Det varierar från låt till låt. När jag spelade tillsammans med John så tog jag en grundstruktur, en textrad eller en melodisnutt och gav till honom och så fick han utöka. Jag jobbar på samma sätt med Imaad och Russell. John och jag skrev låtar med hjälp av trummor och bas och det gör vi i The New Folk Implosion också. Men John och jag hade en väldigt unik kemi vilket gjorde att vi lät som vi lät.

Apropå projekt, du är med på producenten Wally Gagels (Folk Implosion, Juliana Hatfield, Tanya Donelly) electronicaplatta …

– Han skrev låtarna och jag sjöng. Innan skrev vi vad som skulle bli en ny Folk Implosion-fullängdare tillsammans, men jag gillade inte hur den utvecklades så jag slängde alla låtar. Alltså var det trevligt att slutföra något med honom. »Follow Your Bliss« påminner om »One Part Lullaby«, en skiva jag för övrigt tycker är överproducerad.

Men bortsett från att du tycker att den är överproducerad, du gillar väl fortfarande låtarna på den?

– Jag älskar låtarna på den så jag har listat ut hur man kan spela dem akustiskt. Text- och melodimässigt tycker jag att de är några av de bästa jag skrivit.

 

Klipp, ny scen, den 4 november, 1995.

Ett förhållande har tagit slut och jag ligger på sängen i mitt sexton kvadratmeter lilla studentrum och stirrar upp i taket. Minnen sköljer över mig och tankar som »vad var det som gick snett?« ältas. Tack vare att min förstärkare är min bostads enda ljuskälla för tillfället kan jag tydligt se genom kylan och mörkret utomhus, se vad som pågår i huset mitt emot. Alla bosatta där verkar ha det varmt och mysigt, i en lägenhet på översta våningen håller två personer om varandra.

Det verkar som om de dansar.

Sakta lyfter jag upp fjärrkontrollen bredvid mig, riktar den mot cd-spelaren och trycker på en knapp. Snart ekar Sentridohs »I Will Be Lonely All My Life« mellan väggarna. Ensam, fyrkanalsinspelad och oortodoxt stämd akustisk gitarr slår an några toner, bygger en stillsamt upprepande ackordföljd. Och så tar Lou till orda, resignerar totalt med mjukt röstläge:

 

»Here’s a song I sang a couple of years earlier

It’s about my feelings about girls

And it’s still very true to me today

And I wanna sing it again

And it goes something like this…«

 

En minut och tio sekunder av missförstånd, kärlekskval och melankoliska melodier senare. Play. Snurr. »Here’s a song I sang a couple of years earlier…«

Tjugonde gången på en timme.

 

Klappa, bandet rullar, den 20 juli 1997.

En av de finaste ballader som någonsin spelats in är Sebadohs »Willing to Wait«, ett mästerverk bestående av tassande men drivande trummor, sammanhållande gitarrer och synthstråkmattor. Den återfinns på »Harmacy« och Lou skrev den åt hans livs stora kärlek Kathleen Billus när hon hade blivit tillsammans med en annan man. Texten är en bön:

 

»I’m willing to wait my turn

To be with you

But I still got a lot to learn

About me

And no-one’s sure that we should be together«

 

Faktum är att Kathleen och Lou blev ett par igen senare och med detta i bakhuvudet sitter jag på ett golv och spelar in »Willing To Wait« på ett band till någon som jag i ett anfall av oerfarenhet trodde var mitt livs stora kärlek. Spelar in ett band med bara den låten på – en gång inget mer.

Kvinnan som sedan mottog gåvan tog dock aldrig tillbaka mig.

 

»Here’s a song I sang a couple of years earlier…«

 

Kägelbanan.

Tidigare i år såg jag Stephen Malkmus & The Jicks i den här lokalen. Då skrek publiken hela tiden efter »Box Elder« och »Here« och så. Jag antar att du råkar ut för sådant också.

– Jadå.

»Play ’Brand New Love’!«

– Absolut.

Stör det dig?

– Nej. Sådana önskemål får mig att skratta. Det är oartigt. Jag skulle aldrig ställa mig framför Stephen Malkmus och ropa på Pavement-sånger. Det är dålig stil. Dock, en publik har betalat för att vara där så de har väl en viss rätt att göra vad de vill. Det är mellan dem och ordningsvakterna vad de kan komma undan med.

Känner du någonsin »gå vidare, det har jag gjort« i sådana situationer?

– Musik fungerar inte på det sättet. Om människor hör en av mina låtar vid ett visst tillfälle och den betyder något för dem så är chansen att jag skulle skriva en ny som ersätter den noll. Det kommer aldrig hända och jag respekterar det. Jag fungerar på samma sätt. Jag accepterade inte att många av de band som jag älskade när jag var ung utvecklades, som Hüsker Dü, Minutemen och Black Flag. The Replacements – jag gillade inte deras senare material eftersom jag hade så många minnen till deras musik, jag växte upp med dem och skapade ett band som inte kan brytas.

Så du kommer inte att gå ut och köpa nya Grandpa Boy?

– Vad för nåt?

Grandpa Boy, Paul Westerbergs nya alias …

– Nej, det kommer jag inte. [skratt]

Men det här med att folk växer ihop med dina låtar, får du många mejl om det? Skriver folk in och berättar sina historier?

– Jag får några stycken. Ett om dagen. Ofta är de mejl jag får trevliga; »jag gillar din musik och du är toppen!«. Och jag svarar »OK, lysande, tack!«. Det är ett mycket trevligare sätt att kommunicera på än att göra det med hjälp av en gästbok eller ett forum.

Nytt ämne! Jag läste på [e-zinet] Pitchfork …

[Lou himlar med ögonen]

Hehe! Absolut. Men i alla fall, jag researchade och de påstod att du blev helt knäckt när Interscope sa upp Folk Implosions kontrakt.

– Helt fel. Jag blev absolut inte upprörd. De är så fulla av skit de där Pitchfork-killarna. De är reaktionärer. De skriver bra, men de är fulla av skit. De har ingen aning om hur jag känner för saker och vad jag håller på med. De hittar på saker: »John Davis lämnade Folk Implosion eftersom nya skivan inte gick lika bra som den förra.« Det uttalandet gjorde mig galen. John Davis var tvungen att sluta på grund av starka, personliga skäl. Att Interscope gav mig sparken var det bästa som kunde hända.

– Folket som skriver för Pitchfork är verkligen idioter, de borde hålla sig till nya plattor och lämna oss gamlingar i fred. De tror att de borde röja undan alla gamla band för att ge plats åt de nya, något som jag i och för sig kan förstå eftersom jag var likadan när jag var i deras ålder. När jag också trodde att min åsikt betydde något. Men efter ett tag kommer man på att ens åsikter inte betyder något bortsett från vad man väljer att göra med sitt liv.

Stör du dig på negativa recensioner?

– Ja. Vissa sågningar får mig att känna »ok«, särskilt när man kollar upp vad recensenten som har skrivit den gillar för band. »ok, nu förstår jag varför.« Men negativa recensioner kan förstöra min dag. Jag kan inte låtsas om något annat. Och ju äldre man blir som musiker, desto grymmare blir recensionerna. När man är ung är ens tillkortakommanden charmiga, men när man är gammal kommer folk på »oj, han kan inte sjunga så bra. Oj, han kan inte spela gitarr så bra. Det här är inte lika bra som det här nya bandet jag nyss upptäckte«. Självklart; du har hört min röst i över tio år nu, du vet vad jag går för och du är trött på det. Det är dags att gå vidare. Lyssna inte på min musik, prata inte om den, lämna mig i fred. Jag stör mig på negativa recensioner. Uppenbarligen! [skratt]

 

En Carlsberg senare, Lou och Qlara har gått för att plåta, jag sitter vid ett bord och mår oförskämt bra. »Du har hört min röst i över tio år nu, du vet vad jag går för och du är trött på det.«

Inte en chans Lou, inte en chans.

 

 

Lou om…

 

… rollen som engelsk rockmusiker i Frances McDormand-filmen »Laurel Canyon«.

– Russell, Imaad och jag skulle låtsas vara ett engelskt band, så vi var tvungna att lära oss engelska accenter. Det är roligt att prata brittisk engelska på skämt, men inte framför sjuttio människor som bara väntar på att du ska göra bort dig. Men vi fick i alla fall träffa Frances McDormand, hon spelade huvudrollen i filmen och var väldigt trevlig. Och det var ganska kul att agera till syvende och sist.

Men du är inte nöjd med slutprodukten?

– Nja, de använde ingen av vår musik och musiken de ville ha oss att spela var fruktansvärd. Usla Sparklehorse-låtar, eller rättare sagt en Sparklehorse-låt och så var resten från Mark Linkous papperskorg. Vi var tvungna att framföra en sång miljontals gånger, det var det mest musikaliskt oinspirerande jag har gjort någonsin. Och filmen är skit, Hollywood-skit, ingen konst, ingen… Men Frances McDormand var suverän.

 

… egna hemsidan loobiecore.com.

– Jag älskar den. Efter det att Folk Implosion nådde sådana framgångar var det den som räddade mig. Efter »Natural One« hade jag nämligen väldigt svårt att känna entusiasm inför något nytt. Men så lärde jag mig att skriva på ett tangentbord och lärde mig använda en dator och… När jag förstod att allt man behövde för att göra en hemsida var en scanner och ett enkelt html-program, det kändes underbart. Så jag började göra mitt egna lilla fanzine.

Skriver lo-fi-puritaner till dig?

– Nej, det vågar de inte. [skratt] För om de gör det förnedrar jag dem på hemsidan. Lägger upp deras mejl efter det att jag tagit bort deras adresser…

– Jag har hamnat i intressanta diskussioner med folk som skrivit till mig, men en del är bara så ouppfostrade. De är ofta unga, de har inte lärt sig sociala normer ännu, de testar vad de kan komma undan med.

 

Ursprungligen publicerad i Sonic #14, december 2003

 
egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner