©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

N*E*R*D
Av Emil Arvidson   

 

Elvis snodde rocken från de svarta. Nu försöker en hel generation

rappare sno tillbaka den.

Som N*E*R*D. När de lämnar sitt alter ego The Neptunes hemma manglar de gärna riff ihop med grungebandet Spymob. Eller försöker få Emil Arvidson att förstå det stora med Puddle Of Mudd.

 

Shepherds Bush Empire, London, den första juli, på kvällen. Omgivningen är röd sammet och det ligger en tung, söt rök över porträtten på alla rockhjältar som har nött just den här scenen när Pharrell Williams står på densamma i jeans, t-shirt, truckerkeps och med stora diamanter i öronen. Han ser ut som en korsning mellan en av ödlorna i tv-serien »V« och en supermodell.

I första låten »Brain« rör han sig knappt alls. När han gör det är det för att knycka på nacken eller le lite med mungipan och publiken i den anrika konserthallen låter varje gång som om det handlade om Chippendales i Globen. Samtidigt ligger Shay, han som spelar tv-spel på omslaget till N*E*R*D:s debutskiva »In Search of …« och även rappar på några låtar, ovanpå samma pub-lik och vrålar åt dem att de ändå bara gillar hans hjärna.

Killarna som står bakom Pharrell och Shay kan liknas vid något rockband från Seattle som bodde kvar hos mamma i stället för att fixa skivkontrakt under grunge-eran. De heter Spymob. Trummisen ser ut som Cheech’n’Chong skulle kunna göra i en parodi på Björn Borg, komplett med både hårband och trumpetjoint i munnen. När de tidigare under kvällen uppträdde som förband spelade Spymob ganska fin radiorock för en något förbryllad publik. »That wasn’t N*E*R*D, was it?«, frågar en kille sin kompis när de har gått av. Nej, men nästan.

För samtidigt som Pharrell Williams dompterar publiken med en rynkning på pannan är det Spymob som backar upp honom och pumpar ut funkrock. Publiken, som är väldigt hiphop och förmodligen väntar sig att få se något som i alla fall liknar den genren, har först lite svårt att slappna av till alla gitarrsolon. När Spymob headbangar som en man bakom de båda frontfigurerna sneglar folk på varandra först. Men efter att ha fått massor av decibel i öronen och Shay i huvudet redan under första låten kommer till och med de stelaste killarna i publiken i gång och börjar armbåga varandra lite vänskapligt i huvudet. Och när Pharrell croonar som en snyggare Sly Stone i balladerna vajar tändare överallt och alla börjar acceptera att vi är på rockkonsert med världens största hiphopproducenter.

 

Så här har det alltid varit med N*E*R*D ända sedan förra sommaren. Samtidigt som Pharrell Williams och Chad Hugo under namnet Neptunes dominerat både hiphop- och popvärlden i flera år genom att producera hits åt alla från Ol’ Dirty Bastard och Jay-Z till Britney Spears har de jobbat med sitt egna projekt, bandet N*E*R*D.

Albumet »In Search of…« släpptes i Europa i augusti förra året och höjdes genast till skyarna. Det pratades om »årets skiva«, »rymdfunk« och trummor som lät som kreditkort som hackar upp kokain. De första 3 500 exemplaren som släpptes i Sverige sålde snabbt slut.

Men när det var dags för den stora lanseringen hände konstiga saker. »In Search of…« drogs plötsligt in, vilket innebar att den kvickt blev ett samlarobjekt. I början kunde ingen riktigt förklara varför, eller vart, skivan försvann. Det gick bara ett konstigt rykte om att den skulle spelas in på nytt tillsammans med No Doubt.

När »In Search of …« till slut kom ut igen, ett halvår senare, var det som man brukar kalla »nyhetens behag« borta och ersatt av en rockkavalkad courtesy of Spymob. Alla låtar var kvar, men hade spelats in igen, live i studion med grungarna från scenen på Shepherds Bush Empire. Ingen fattade någonting. Den nya versionen fick ett segt mottagande i Europa. Och i USA, där den första versionen aldrig hann släppas, gick det också sådär. I dag är man inne på andra singeln. Den heter »Rock Star«.

På eftermiddagen innan konserten i London sitter Pharrell och Shay långt nedsjunkna i varsin vit skinnsoffa och dricker Pepsi. Chad Hugo är inte med på turnéerna, Pharrell säger att han är »a family man«.

Hur kommer det sig att ni ville dra in skivan och spela in den igen? Det är många som verkligen älskar den första versionen.

Pharrell: Den var bra redan första gången, det tyckte vi också. Men när vi gjorde den live, alltså man, det var då den började andas. Den första versionen av albumet var som ett slags monster, som folk var helt eeh … förundrade av, OK?

– Men vi kände att den var ett monster som satt bakom galler, som på zoo. Den här nya versionen är mer som en safari. Den är helt fri, löper amok i sin egen värld liksom. Men allt det där var ju längesen, vi har redan börjat spela in nästa album.

Jaha, hur låter det?

Pharrell: Helt galet.

Varför?

Pharrell: Vad menar du? Det är helt knäppt.

Hur många låtar har ni spelat in då?

Pharrell: Hmm, vi är uppe i två nu. Eller nej, tre är det. Först »Find My Way«, och sen den där med »baaaiiiiiby!«. Den tar vi också, Shay. Och så har vi ju tre, för vi har »Losers« också. »Weeeeeeee will nooooot be the looooosers!« Aaah, den är så jävla het! Jag vill använda den också, Shay!

Shay kryper ihop bakom en gigantisk fruktkorg, drar ned kepsen över ansiktet och muttrar:

– Vi kan inte ta med den, jag gillar den inte. Steely Dan all day, man.

Pharrell: Nej, nej, du måste ju höra den!

Shay: Jag har hört den.

Pharrell: Nej, jag menar live, du vet! Vi gör den live och så måste jag göra min sång en gång till över det, det kommer bli så bra! Och så tar vi med massor av stråkar, vi gör den som Queen! Den är ju inte färdig än, jag lovar dig att du kommer att gilla den då. Och vad är det för fel på Steely Dan?

Shay: Pfft.

 

Efter förra årets rockiga återsläpp av »In Search of …« har det pratats mycket om N*E*R*D:s influenser. Själva har de hjälpt till genom att droppa så vitt skilda namn som Queen, America och Korn i intervjuer – bara det har varit rock har det funkat.

Som Neptunes har Pharrell och Chad varit först med det mesta inom hiphop de senaste åren, men när de som N*E*R*D nu omfamnar rocken är de varken först eller ensamma från det håll de kommer. Ända sedan Grandmaster Flash högg Led Zeppelin-låtar i slamsor i slutet av sjuttiotalet har rock funnits med i hiphop, på ett eller annat sätt.

Det var dock längesen den kom på en så bred front som nu – är det något som har skurit igenom hela scenen på senare år är det gitarrer.

Pharrell har nästan somnat på skinnsoffan. Jag och Shay äter frukt och pratar om livet i Virginia Beach (»I don’t have a life. I seriously need to get a hobby, man«), om vad han skulle kunna ha för hobby (»Bodysurfing is in Virginia«) och om det har kommit några bra skivor på sistone.

Shay: Jag köpte precis en hel låda skivor. Strokes, White Stripes…

Pharrell: Mmmmmm, White Stripes …

Shay: … och The Hives.

Ja, de är ju från Sverige …

Pharrell vaknar till igen, vrider tillbaka kepsen och studsar upp ur soffan med märken efter kudden i ansiktet.

– Va?! Är de?! Cool. Jag har också hört att de är väldigt rika allihop, stämmer det?

Ursäkta?

Pharrell: The Hives, jag har hört att de är rika och att alla kommer från du vet, riktigt rika familjer!

Här får jag berätta det lilla jag kan om The Hives biografi (»the singer goes to bar Kvarnen in Stockholm sometimes«) och Pharrell och Shay lyssnar uppmärksamt. Jag undrar om de gillar Hives, på riktigt alltså.

Pharrell: Yeah!!!

Shay: Hur går den där låten, Pharrell?

Pharrell: »Laaast nite, she said, oooooh Baby I…«

Det är Strokes.

Shay: Pucko.

Pharrell: Vadå? Vadå? OK då, nej, jag vet inte hur den där med Hives går. Men jag gillar verkligen Puddle Of Mudd också. Deras låt, den där ni vet, »Can you take it all awaaay, can you take it all awaaaay, can you shove it in my face«. Dope. DOPE!

 

Puddle Of Mudd är inte bara älsklingar hos tuffa hiphopproducenter, de är också ett bra exempel på hur de amerikanska topplistorna låter i dag. Det är sedan länge känt hos skivbolagen att om man vill ha en hit ska man sikta på kidsen. Den informationen är lika etablerad som den om att vita ungdomar gärna fyller sina villaförortsliv med hiphop.

På senare tid har det visat sig att det ungdomar köper, förutom hiphop, heter Limp Bizkit. Detta faktum har öppnat topplistorna för en hel armada av numetal (Puddle Of Mudd är för övrigt den första gruppen på Limp Bizkit-sångaren Fred Dursts bolag). Eftersom skivbolag som jobbar med att tjäna pengar gärna lägger ihop två och två var alltså den gångna sommarens smak hiphop hjärta shortsrock.
Ta bara Sprite Liquid Mix Tour, där Jay-Z just nu åker runt USA sida vid sida med Hoobastank och Linkin Park. Eller låten »We Did It Again« med Swizz Beatz feat. Ja Rule och Metallica.

Det som för tio år sedan inte var mer än en sketch på »Yo! MTV Raps« och ett par skumma soundtracks med Cypress Hills kompisar har blivit ett – eller vid närmare eftertanke flera – monster.

För det är inte endast av rent kommersiella skäl som olika hiphopartister hänger på sig gitarren i dag, Mos Def har till exempel bildat ett rockband, Mos-Definitely. Och när en av de mest politiska, självständiga och medvetna svarta rapparna någonsin har bestämt sig för att bilda ett rockband är det varken för pengarnas eller topplistornas skull.

Mos berättar på sin hemsida att han gör det här för att rock från början var de svartas musik (Chuck Berry) som de vita stal (Elvis) och gjorde pengar på, och att det nu är det dags att ta tillbaka den (Mighty Mos).

Nu i höst släpps The Black Jack Johnson Bands första skiva. Gruppen är döpt efter den förste svarte boxaren som vann en tungviktstitel och utgörs av medlemmar från Living Colour, Bad Brains och Parliament. Om allt går som det ska är rocken svart igen lagom till jul.

Samtidigt som Mos har repat med sitt band på något bokcafé i Brooklyn har DMX fortsatt att sampla hårdrockgitarrer bara för att ha något som matchar hans grymtanden. Allt medan Ja Rule samarbetar med Metallica för att sno ungarna –  alla ungarna den här gången – på ännu en veckopeng. Jay-Z samplar Doors. Timbaland påstår att han bara lyssnar på rock som Nickelback och Linkin Park nu för tiden, och har precis signat raprockarna OneSideZero till sitt skivbolag. Och så vidare. Det finns, av olika anledningar, gitarrer inom nästan alla hiphopläger i dag och världens största musikgenre är vitare och mer villaförort än någonsin.

 

N*E*R*D, som fortfarande deltidsjobbar som världens bästa hiphopproducenter, påstår dock att de spelar sin organiska rock enbart för konstens skull. De vill såklart mest strypa mig när jag blandar ihop dem med trender inom hiphopen. Pharrell tittar på mig med smala ögon och fnyser.

– Förut blev jag förbannad på alla som försökte stoppa oss i olika fack, men nu orkar jag inte bry mig längre. Whatever.

Senare på kvällen visar han ändå att han kan göra mer med den här genren än de flesta andra rappare som plötsligt vill vara rockstjärnor. Mot en fond av manglande funkrock och med Shay fortfarande halvvägs genom publikhavet står Pharrell blixtstilla mitt i alltihop. Han ger publiken dåndimpen bara genom att gnistra lite mer med sina diamanter eller ta av sig kepsen.

Som extranummer spelar de liveversioner av några av Neptunes största hits som producenter, exempelvis Jay-Z:s »Give It 2 Me« och Busta Rhymes »Pass The Courvouiser pt. II«, medan Pharrell sjunger refrängerna. När de avslutar med N*E*R*D:s första singel, »Lapdance«, översatt till tuggande hårdrock är hela Shepherds Bush Empire en svettig moshpit.

 

 

Rappen hjärta rocken - tio viktiga årtal

 

1977: Grandmaster Flash mixar Led Zeppelin med Queen med James Brown i en källare i Brooklyn. Alla dansar. Samtidigt pratar en kille i en mick och hiphopen föds.

1984: Rick Rubin startar bolaget Def Jam i sitt studentrum tillsammans med kompisen Russell Simmons. När de spelar sin första singel, T La Rocks »It’s Yours«, på en klubb i New York brinner högtalarna upp. Rick ser händelsen som »One of the best moments I’ve ever had. Someone who worked at the club came running up to the booth and said, ’Turn it down! Turn it down!’ They have these big Richard Long bass speakers, these huge floor model horns. One of the speakers had actually caught on fire. They had to put it out with fire extinguishers. The best.«

1985: Def Jam ger ut den första hiphopfilmen, »Krush Groove«, som handlar om managern Russell som försöker få ihop pengar till att pressa upp fler kopior av en Run DMC-singel, men mest om att gräddan av dåtidens rappare rockar i gathörnen. Samma år producerar Rubin Slayers »Hell Awaits«, ett konceptalbum om skadegörelse och tortyr.

1986: Hela världen börjar lyssna på hiphop tack vare Run DMC:s »Raising Hell« och Beastie Boys »Licensed to Ill«. På den senare lägger Slayers Kerry King några av alla gitarrer och Led Zeppelins »When the Levee Breaks« samplas. Båda albumen självklart producerade av Rick Rubin. Run DMC får även ut de gamla sjuttiotalsrockarna Aerosmith från en drogavvänjningsklinik för att spela in videon till deras cover på »Walk This Way«. Den blir en av MTV:s mest visade någonsin.

1987: Trashmetalbandet Anthrax släpper EP:n »I’m the Man« för att driva med hela hiphopgenren. På omslaget poserar de i träningsoveraller, Adidas-sneakers och gör roliga grimaser, men i titellåten gör de misstaget att rappa så bra att de föder en helt ny genre: vit rapmetal. Några år senare samarbetar Anthrax med Public Enemy i en version av »Bring the Noise«.

1992: Hiphopen har flyttat västerut och blivit kriminell. Tillbakalutad G-funk är grejen när Ice-T, en av de som startade hela vågen, får världens OG:s att svälja sina spliffar genom att släppa sin första skiva med Body Count, ett speedmetalband bestående av gamla kompisar med stora bröstmuskler och många tatueringar. Låten »Cop Killer« får stor uppmärksamhet, om än inte så mycket för själva musiken.

1993: Soundtracket till filmen »Judgment Night« lägger grunden för framtidens alla korsningar mellan rap och rock, med allt från samarbeten mellan Teenage Fanclub och De La Soul till »Disorder«, där Slayer och Ice-T gör ett medley på tre Exploited-låtar. Betydelsen av den här skivan kan inte överskattas och den kommer förmodligen att släppas i en påkostad box full av alternativa tagningar och studioprat av ett hippt engelskt bolag så fort dagens numetalkids blir tillräckligt gamla för att ha råd att köpa den.

1997: Limp Bizkit.

2000: Cypress Hill, bandet som en gång i tiden fick världens alla trettonåringar att köpa oregano till överpriser bakom gympasalen, försöker rädda sin karriär genom att gå över till rapmetal med skivan »Skull & Bones«. De lyckas.
2002: Världens största rappare, Eminem, »gör en Run DMC« på sitt nya album »The Eminem Show«. Låten »Sing for the Moment« samplar Aerosmiths »Dream On« och en hel, skälvande värld väntar på videosamarbetet.

 

Tack till www.fatbankroll.nu

 

Ursprungligen publicerad i Sonic #8, september 2002. Detta nummer finns fortfarande att köpa här men då texten på grund av ett tekniskt fel blev omkastad vid tryckningen publicerar vi den korrekta versionen här på sajten.

 

 

 
egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner