©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

M.Wards vidunderliga värld
Av Pierre Hellqvist   
Lördag 24 januari 2009, 01:08
mward.jpgDen 18 februari släpper Sonic-favoriten, Portland-sonen och musikarkeologen M.Ward sitt sjätte album »Hold Time«. Delar av redaktionen har liksom den upplysta delen av läsekretsen anmärkningsvärda svårigheter att bärga sig.
  Ännu är den fingerflinke gitarristen och behagligt viskande singer-songwritern månne inte i samma division som själsfränder i stil med Bob Dylan och Tom Waits. Eller, det är han nog.  Hur som helst har han i likhet med dem, tack vare sin vision och gärning, fått sin publik att upptäcka – eller återupptäcka! – mängder av fantastisk musik; både forn- och samtida.
  Så; för dig med Spotify-access – femtiosju låtar utvalda av undertecknad som i väntan på »Hold Time« leder dig rakt in i Matt Wards magiska värld. Några timmars förströelse och, i bästa fall, fascination.

Louis Armstrong: Sweethearts on Parade
Vår vän tolkar denna gamla standard på sin egen hyllning till de klassiska etervågornas magi – 2005 års album »Transistor Radio«, hans kanske mest fulländade insats så här långt. Vid tidpunkten för den skivan var Louis Armstrong – ihop med andra amerikanska ikoner som Billie Holiday, Hank Williams, Robert Johnson, The Carter Family och Jimmie Rodgers – ett av de namn som artisten själv droppade flest gånger i intervjuer. Dessa legenders »enkla, direkta sound« var något han själv ville komma i närheten av.


Django Reinhardt: Between the Devil and the Deep Blue Sea
Man kan knappast beundra M.Wards gitarrteknik utan att skänka den belgiske mästaren en tanke.


Richard And Linda Thompson: When I Get to the Border
Tillsammans med Zooey Deschanel gjorde M.Ward klanderfri kalifornienpop i fjolårets sidoprojekt She & Him. Det första duon spelade in var »When I Get to the Border«, deras cover ingick på ljudspåret till filmen »The Go Getter« 2007. (För övrigt kan meddelas att en andra She & Him-platta är under uppsegling.)
  Originalet återfinns på Richard och Linda Thompsons omhuldade folkrockalbum »I Want to See the Bright Lights Tonight« från 1974. Där finner man för övrigt även obeskrivligt ensliga »Has He Got a Friend for Me?«, som Maria McKee gjorde en tämligen övertygande version av på sin solodebut.


David Bowie: Let’s Dance
En av de första riktigt stora MTV-hitsen. Växte man upp och blev medveten om musik i början av åttiotalet var den här låten omöjlig att undvika. Antagligen var fallet detsamma med M.Ward, som gör en fragil, avslappnad och skönt raspig tolkning på den av död, saknad och försoning präglade »Transfiguration of Vincent« från 2003. Rader som »Because my love for you/would break my heart in two/if you should fall/into my arms/and tremble like a flower« får i detta sammanhang en helt annan betydelse än på originalet.


Grandaddy: Summer Here Kids
Giant Sand: Invitation to the Blues
Innan M.Ward blev artist i eget namn ingick han i altrockande Rodriguez, vars enda album »Swing Like a Metronome« producerades av Grandaddy-sångaren Jason Lytle. Viktigare ändå var det faktum att Lytle satte Ward i kontakt med sin vän – mystikern, visionären, talangscouten – Howe Gelb från Giant Sand. Denne blev snabbt såld och gav ut Wards första soloalbum »Duet for Guitars #2« på sin etikett Ow Om. Eller som Gelb formulerade saken när jag pratade med honom till min M.Ward-artikel i Sonic #32:
  – Jag fick hans skiva och lyssnade på den ute på vägarna. Jag kände att det fanns någonting där: »Den här killen har jag inte hört det sista av«, typ.
  – Från början var jag ovillig att ge ut plattan, jag visste att mitt lilla bolag inte kunde göra den rättvisa. Men ju starkare jag framhöll det skälet desto mer övertygad blev Matt om att jag skulle göra det… Och så blev det.
  »Summer Here Kids« är hämtad från Grandaddys första album »Under the Western Freeway« från 1997. Gruppen gav ut sitt sista album 2006, sedan dess har det varit relativt tyst om Jason Lytle. Men i maj återvänder han soloutgåvan »Yours Truly, the Commuter« på skivbolaget Anti. Dessförinnan är han en av flera gäster på Wards kommande skiva »Hold Time«.
  Giant Sands »Invitation to the Blues« är för övrigt en Tom Waits-låt, som passar Howe Gelbs oortodoxa förhållningssätt till traditionen perfekt.


Creedence Clearwater Revival: Green River
M.Ward har tagit sig an detta träskiga Fogerty-monument från 1969 live (och som välgörenhetsdownload till förmån för The Mercy Corps).


Bob Dylan: Buckets of Rain
»Blood on the Tracks«-klassiker som M.Ward framfört på scen i sällskap med Beth Orton.


The Carter Family: Single Girl, Married Girl
På »Transistor Radio« sjunger Ward deras »Oh Take Me Back«, men även på det stora hela har han pratat ivrigt om countrymusikens »förstafamilj« – inte minst deras ljudbild och harmonier. »Single Girl, Married Girl« gavs för första gången ut 1928.


Cat Power: Willie
En outtake från Cat Powers »You Are Free« var arton minuter långa eposet »Willie Deadwilder«, en Dylan-hintande skröna som går att avnjuta i sin helhet på DVD:n »Speaking for Trees«. Medkompositör till låten var M.Ward, som också spelade gitarr på inspelningen. En kortare och kanske inte lika kraftfull version, nu betitlad blott »Willie«, inkluderades sedermera på 2006 års storsäljande »The Greatest«.


Roger Miller: Sorry, Willie
Nej, denne Willie har inte så mycket att göra med Cat Powers Willie. Man kan väl ana att Nashville-jokern, pillerpopparen och ordvrängaren Roger Miller med sin titel (låten gavs ut 1964) skickar en kärleksfull sorts passning till polaren och rumlarbrodern Willie Nelson.
  När She & Him i inledningsstadiet kände och testade personliga favoriter på varandra var Roger Miller, som den manliga halvan av duon är ett fan av, en av de artister som Ward skickade över ljudprover på till Deschanel – som nu också är ett Miller-fan.
  Det blir lätt så, Roger Miller är väldigt mycket mer än »King of the Road«. Bara genier skriver låttitlar som »My Uncle Used to Love Me But She Died« och »The Last Word in Lonesome is Me«.


Darlene Love: (Today I Met) The Boy I’m Gonna Marry
En av de artister som Deschanel prackade på Ward var Darlene Love. Och nu är Ward, så klart, väl medveten om storheten i Phil Spectors flitigast använda husvokalist.


Ricky Nelson: Lonesome Town
När det började talas om She & Him-projektet dök det tidigt upp liveklipp på nätet där Ward och Deschanel sjöng denna modstulna stämningsbild av hur det känns att vara ensam, vilsen och nyanländ utböling i Hollywoods värld av drömmar.
  Ricky Nelson, som 1958 kammade hem en stor hit med Thomas Baker Knight Jr:s låt, hade vid sidan av Elvis världens mest tilldragande hundögon (beundraren Gram Parsons lyckades till och med ta efter dem) och drösvis av hits innan karriären stagnerade i mitten av på sextiotalet. Sena sextiotalalbum »Bright Lights & Country Music« och »Country Fever« är emellertid mästerliga countryrockprototyper som borde ge honom ett större mått av respekt.


Don Gibson: Oh Lonesome Me
Det sägs att Don Gibson skrev »Oh Lonesome Me« och dess singelbaksida »I Can’t Stop Loving You« under en och samma eftermiddag. Den eftermiddagen för arbetarklasspojken från South Carolina får nog kategoriseras som en av musikhistoriens mest lyckosamma. Dessa båda kompositioner skulle med åren komma att bli tolkade av hundratals artister och då inte direkt vilka artister som helst – »Oh Lonesome Me« av Johnny Cash, Jerry Lee Lewis, Neil Young, Bobby Darin, Wanda Jackson, Roy Acuff, George Jones, Sammy Davis Jr, Dwight Yoakam, Roy Orbison (som för övrigt gjorde ett helt album med Gibson-låtar), för att bara nämna några; »I Can’t Stop Loving You« av Ray Charles, Solomon Burke, Kitty Wells, Merle Haggard, Jim Reeves, Van Morrison, Frank Sinatra, Elvis Presley, Conway Twitty, Tom Jones, för att bara nämna några.
  Till saken hör att Don Gibson utöver detta står bakom ett helt koppel av högklassigheter. Man behöver inte äga många countryskivor för att snart ha samlat på sig otaliga versioner av låtar »Sea of Heartbreak«, »(I’d Be) A Legend in My Time« och, kanske framför allt, Patsy Cline-signaturen »Sweet Dreams«.
  Detta ska nu inte förväxlas med att han, á la Harlan Howard, Curly Putman och Dallas Frazier, saknade skivframgångar i eget namn. »Oh Lonesome Me« låg exempelvis etta på countrylistan i hela åtta veckor och tog sig rentav in på poplistans tio-i-topp.
  Tillsammans med Lucinda Williams sjunger M.Ward låten på sitt kommande album. I händerna på dem vibrerar den som Mississippi-deltat, är långsam på gränsen till plågsam. Den har mer gemensamt med Neil Youngs formidabla cover på »After the Goldrush« än med Gibsons snärtiga original.


Lucinda Williams: Sharp Cutting Wings (Songs to a Poet)
Apropå Lucinda Williams; den här låten har M.Ward sjungit live i sällskap med Conor Oberst och Gillian Welch.


Buddy Holly: Rave On
På »Hold Time« finns också en lite oväntad Buddy Holly-cover, som förstås har föga gemensamt med det vilt galopperande originalet från 1957. M.Wards version gungar fram som på mjuka moln, utan minsta tecken på brådska.


John Fahey: I am the Resurrection
Titeln på M.Wards tredje platta »The Transfiguration of Vincent« hänvisade bakåt till gitarristen och musikarkeologen John Faheys lika mytologiska som mytomspunna album »The Transfiguration of Blind Joe Death«. Vidare var Ward 2006 med om att sätta samman hyllningsskivan »I am the Resurrection: A Tribute to John Fahey« med artister som Calexico, Sufjan Stevens och Lee Ranaldo.
  När jag intervjuade M.Ward 2006 sa han:
  – Hela grejen med Fahey – hans musik, koncept och liv – fascinerade mig. Som att han lånade från sådana som Skip James, att han skapade så mycket med bara en gitarr. Om de biografiska detaljerna var tillräckligt för att få mig nyfiken var musiken en smärre uppenbarelse. På så många olika nivåer. I samma veva lyssnade jag även mycket på andra fantastiska gitarrister, som Elizabeth Cotten och Mance Lipscomb, vilket inspirerade mig att ägna en massa tid åt att förbättra min egen högerhandsteknik. En ökad färdighet som i sin tur gav mig självförtroende att våga spela soloinstrumentaler.
  Vilket leder oss rakt in på…


Mance Lipscomb: When Death Comes Creeping in Your Room
Elizabeth Cotten: Freight Train
fIREHOSE: In Memory of Elizabeth Cotten
Kort efter Elizabeth Cottens bortgång spelade den kaliforniska altrockgruppen fIREHOSE, med Mike Watt från Minutemen (och senare i nyupplagan av The Stooges), in denna rörande lilla hymn. Den kanske allra mest betydande influensen på M.Wards band Rodriguez var – just det – fIREHOSE.


Sonic Youth: Silver Rocket
Dinosaur Jr: Freak Scene
Meat Puppets: Lake of Fire
Viktig inspirationskälla för Rodriguez var också alla de banbrytande punk- och indierockskivor som släpptes på Long Beach-etiketten SST. M.Ward har särskilt lyft fram band som Sonic Youth, Dinosaur Jr och Meat Puppets.


Little Wings: Whale Mountain
En annan medlem i Rodriguez var Kyle Field, som numera musicerar med viss framgång under namnet Little Wings. Field har sagt att han lärde mycket om låtskrivande från sin bandkamrat.


Daniel Johnston: Happy Time
Det blev visst liv på luckan härom året då Master Card ville använda M.Wards version av Daniel Johnstons »To Go Home« i en reklamfilm. Ward vägrade låta dem göra det, varför företaget då anlitade anonyma musiker att spela in en allt annat än väsensskild ny version. Låter händelseförloppet bekant beror det på att Tom Waits har gått ronder mot både Opel och Audi i liknande ärenden. Och vunnit.
  I Wards ärende slutade det i alla fall med att Daniel Johnston i egenskap av låtskrivare erhöll en fin hacka från MasterCard (Ward fick däremot inte mycket alls, förutom att komma undan med trovärdigheten intakt). Allt ont för något gott med sig. Tänk på det nästa gång en avgift dras på ett kort nära dig.


The Court & Spark: Titov Sang the Blues
Det är vida känt att M.Ward gästat/producerat/hjälpt indietungviktare av storleken Cat Power, Bright Eyes och Jenny Lewis. Mindre bekant är att han 2004 även hoppade in hos kriminellt underskattade San Francisco-combon The Court & Spark. I alla fall hade jag helt missat att han figurerar på deras »Dead Diamond Ring«-EP från 2004, som följde på det magnifika valiumcountryalbumet »Witch Season«.


Bright Eyes: Smoke Without Fires
På 2007 års »Four Winds«-EP, som föregick »Cassadaga«, hittar man denna fina duett mellan Conor Oberst och M.Ward. När Oberst klarar att hålla sin röst i så här strama tyglar är han faktiskt uthärdlig att lyssna på, ändå bleknar han bort jämte den mer begåvade kollegan. Oberst, Ward och My Morning Jacket-bossen Jim James har för övrigt ett gemensamt projekt som 2010 eller 2011 är tänkt att resultera i ett album.


My Morning Jacket: Into the Woods
M.Ward spelar gitarr och körar, Andrew Bird står för stråkar och visslar. Inte undra på att det låter både kusligt och fantastiskt.


Jenny Lewis with The Watson Twins: The Big Guns
När Rilo Kiley-sångerskan gick solo gjorde hon det med producenthjälp av M.Ward. Och man kan knappast ta fel på vem som spelar gitarr i den här låtens intro.


Neko Case: Star Witness
En annan nära Ward-compadre. Case gästar på hans kommande, Ward gästar på hennes kommande.


Beth Orton: Comfort of Strangers
Tillsammans med skivans producent Jim O’Rourke och den fängslande sångerskan själv skrev M.Ward titelspåret på Beth Ortons senaste album.


Billie Holiday: But Beautiful
Roy Orbison: Running Scared
Inför sin femte platta »Post-War« pratade M.Ward om hur han influerats av stråkarna på Billie Holidays »Lady in Satin«-album och Roy Orbisons dramatiska hitsinglar.


The Beach Boys: You Still Believe in Me
Vad arrangemang anbelangar finns en del att hämta även hos Brian Wilson. På »Transistor Radio« gör M.Ward en instrumental version av denna smärtsamt vackra »Pet Sounds«-favorit.


Robert Johnson: Hell Hound on My Trail
Big Bill Broonzy: I Want to Go Home
Jimmie Rodgers: Jimmie the Kid
Hank Williams: Alone and Forsaken
Cole Porter: Anything Goes
Andra institutioner som med tät frekvens droppats i intervjuer och recensioner, speciellt i samband med »Transistor Radio«.


Pete Townshend: Let My Love Open the Door
The Who-gitarristen hade 1980 en hit med »Let My Love Open the Door«, M.Ward levererar en radikal omrestaurering på Starbucks-samlingen »Sweetheart 2005: Love Songs«.


Yeah Yeah Yeahs: Phenomena
Wanda Jackson: Don’a Wan’a
Port O’Brien: I Woke Up Today
The Everly Brothers: Let It Be Me
Ry Cooder: Chinito Chinito
Howlin’ Wolf: Little Baby
Ennio Morricone: Per un pugno di dollari
Några låtar som M.Ward listade då han 2007 pratade favoritmusik med Pitchfork.


Screamin’ Jay Hawkins: I Put a Spell on You
På en ny Starbucks-samling – »Sweetheart«, med kärlekslåtar till Alla hjärtans dag – sjunger She & Him den här ganska expressiva tryckaren.


Joanna Newsom: Sadie
Har M.Ward framfört live.


Norah Jones: Sinkin’ Soon
M.Ward gästade på den här tomwaitsiga låten från superstjärnans senaste album »Not Too Late«.


Yo La Tengo: Saturday
M.Wards version finns med på »Live Music & The Voice of Strangers«, en uddaspårssamling som bara såldes i samband med hans spelningar. Ira Kaplan från Yo La Tengo var en av M.Wards första »kända« uppbackare.


The Velvet Underground: Pale Blue Eyes
En av Velvet mest tolkade låtar är en annan låt som kan höras på »Live Music & The Voice of Strangers«.


The Miracles: You’ve Really Got a Hold on Me
På She & Hims debutalbum i fjol sjunger de denna outslitliga Smokey-klassiker…


Johnny Cash: Swing Low, Sweet Chariot
… och de tar sig även an denna gospelstandard. Johnny Cash…


The Oak Ridge Boys: My Heavenly Father
…och Oak Ridge Boys hör till de artister som M.Ward minns att hans föräldrar spelade i hemmet när han var en liten parvel.


Elvis Presley: Amazing Grace
En annan gospelstandard, som dessutom lär vara M.Wards favoritsång alla kategorier.


M.Ward: Today’s Undertaking
En rätt bra avslutning.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner