| Way Out West, dag 2 |
| Av Pierre Hellqvist | |
| Lördag 15 augusti 2009, 10:27 | |
|
Fredagen var den där dagen man verkligen var tvungen att se allt på festivalen.
Men, det går ju inte. Man orkar inte. Man hinner inte, särskilt om man också tänkt sig att äta eller dricka något – köerna var lika bortom rimlighet som priserna på utskänkningsställena. Det tog tid, och det gick åt pengar, att ge sig in där. Undan för undan under gårdagen kom jag också till insikt att det faktiskt kan innebära en viss frihet, eller kalla det lättnad, att våga välja bort saker. Visst, det är lättare när man som jag har sluppit betala för biljetten – ifall man pröjsat en smärre utlandsresa för entré, boende och resa hit är man kanske mer benägen att ta tillvara på varje investerad krona. Men upplevelsen av musik blir sällan särskilt tillfredsställande när den handlar om tvång. Så, i går valde jag bort mer än vad jag valde att se. Och för mig är det lika mycket en del av festivalupplevelsen att med vänner sitta vid något bord över några öl och prata om musik. I går pratade vi mycket om Wilco, vars spelning lätt hörde till fredagens toppar. I vanlig festivalordning en kraftigt decimerad variant av deras ordinarie föreställning, likafullt en formidabel konsert som i likhet med senaste skivan andades harmoni. Det var mysigt, fast ändå laddat, ungefär som åsynen av himlen där mörka moln tornade upp sig samtidigt som säsongens första riktiga höstvindar svepte in i Slottsskogen. Jeff Tweedy, lurvigare än någonsin, sjöng fantastiskt rakt igenom. Vissa låtar – »A Shot in the Arm«, »Via Chicago«, »Spiders (Kidsmoke)« – var närmast chockartade urladdningar där speciellt gitarristen Nels Cline och trummisen Glenn Kotche gavs full frihet att arbeta på högvarv. Nu väntar vi bara på att Luger ska boka in en riktig spelning med Wilco, som ju har några datum lediga efter giget i Köpenhamn den 8 november… Framför samma scen hade en stor publik samlats för att se Band Of Horses, som verkade småskönt semesterloja och säkerligen lite tagna av att spela inför en så här pass månghövdad skock. Tyvärr måste ljudkillen ha drabbats av ett sammanbrott, för det är mer schvung i vingslagen från en mygga än vad det var i bandets musik. Provocerande lågt ljud, och då är man ändå van vid det mesta från seriöst ljudbegränsade svenska scener där bara artister som har lust och råd att ta böterna får kräma på. Det blev lite bättre under andra halvan av konserten, men man kunde inte låta bli att känna sig lite blåst på den här upplevelsen. Det fanns annat som gav viss tillfredsställelse – Vivian Girls första sverigespelning, Bon Iver i ett fullsmockat tält, det lilla jag hann se av Seun Kuti & Fela’s Egypt 80:s stenhårda afrobeat. En annan inspirerad musikstund uppstod då Vetiver på Pusterviks klubbscen på natten kom in i ett stim som gav publiken inspirerade versioner av »Sister«, »Everyday« och, som kronan på verket, en sanslöst svängig version av The Everly Brothers »Hey, Doll Baby«. Inget försämrades av att DJ:n i foajén hade värmt upp med att spela Creedence, Gary U.S. Bonds, Richard Hell, The Clash och Sylvain Sylvains bedårande »I Can’t Forget Tomorrow«. Och eftersom morgondagen numera är i dag är det åter dags att gå till festivalområdet. |
