Ändå, egendomligt nog, är albumet långt ifrån lika intressant som föregångaren. Den skivans lätt egensinniga folkpop var personlig och oförutsägbar där uttrycket nu visserligen är mer professionellt men alldeles för jämntjockt. Huvudproblemet är inte att låtarna är händelsefattiga utan att det sker så lite med den som lyssnar. Här finns inget som berör tillnärmelsevis så starkt som »I Was a Daughter« och »The Pilgriming Vine« gjorde senast det begav sig. Melodierna böljar inte fram med samma oansträngda grace.

De båda skivorna är inte väsensskilda, »Heart of My Own« känns som en logisk uppföljare. Men medan »Oh, My Darling« drog ifrån allt utom det mest nödvändiga läggs det denna gång till mer än vad som egentligen behövs. Man kan nästan misstänka att syftet är att försöka dölja det faktum att låtmaterialet har sina brister. Men även när de inblandade skalar av och släpper ut denna stolta röst i det fria uteblir laddningen. Onödigt ofta sitter man och tänker på 10000 Maniacs och apokalypsens år 2010 har människor inte tid med sådant.

Det mest uppfriskande med Basia Bulats debutalbum var att hon åstadkom något alldeles unikt utan att anstränga sig nämnvärt, dessutom utan att gå ner sig i de manér som brukar utmynna i mer eller mindre arty freakfolk. Intrycket den här gången är att hon är en talang som kanske har ansträngt sig lite för mycket att leva upp till den förväntade bilden av en talang. Klart det låser sig då.