När Black Rebel Motorcycle Club debuterade för snart tio år sedan bar de svarta skinnjackor på samtliga sina pressbilder. De vägrade le när de gjorde intervjuer och de dolde alltid sina ansikten bakom solglasögon. De gjorde allt rätt, just som de lärt sig av sina föräldrar, och deras föräldrar före dem, men de gjorde det utan fantasi, för att förvalta snarare än förnya. Kvar fanns bara klichéer. Som om någon försökt sälja rock på burk.

På sitt sjätte album återvänder Peter Hayes, Robert Levon Been och Leah Shapiro för sjätte gången till rockmusikens rötter. Låtarna heter »Beat the Devil’s Tattoo«, »Conscience Killer«, »Bad Blood« och »War Machine«. Med lite välvilja kan anslaget betraktas som sympatiskt, ingen kan anklaga LA-gruppen (tidigare San Francisco) för att inte vara sin formel trogen. Men respekten för förebilderna blir förödande för helhetsbilden: musiken låter påfallande ofta besvärande baktung och Black Rebel Motorcycle Club blir bara kött som fyller ut svarta skinnjackor.