©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Steve Forbert: Vägen till självförverkligande
Av Per Bjurman   

 

forb38.jpg

 

 

Han är inte längre ung eller het och får kämpa mer med låtskrivandet än förr. Men trots ett inte så glamoröst liv som hårt turnerande artist är Steve Forbert rätt nöjd med att han fortfarande kan göra det han gör. I New York äter Per Bjurman pasta med en evig singer-songwriterhjälte.

 

Foto: Peter Norrman

 

Jag har alltid vetat att Steve Forbert är en sympatisk, chose­­fri och varm människa.

Inte för att vi träffats eller talats vid, eller för att jag kunnat konstatera det i några intervjuer – jag kan inte erinra mig att jag över huvud taget läst några.

Men man låter inte som Steve Forbert utan ett stort hjärta bultande i bröstkorgen, man skriver inte låtar som »Tonight I Feel So Far Away From Home« eller »I’m in Love You« eller »Search Your Heart« utan en tilltalande personlighet, man har inte en så oerhört besjälad röst utan att den korresponderar med ens grundläggande karaktär…

Det är således ingen större överraskning att det visar sig vara lika okomplicerat att ha med den femtiosexårige singer-songwritern från Meri­dian i Mississippi att göra som det vanligtvis är jiddrigt när man ska träffa artister skivbolagen betraktar som viktiga.

Bara att boka möte och intervju är en sån behaglig promenad i parken att amerikanska publicister med grava vanföreställningar om sin egen viktighet skulle protestera med samma emfas som oppositionen i Egypten tidigare i våras protesterade mot Hosni Mubarak. Steve ringer själv och bestämmer tid och plats. Sedan kommer han och hämtar mig i sin bil och kör, avspänt konverserande, runt mig på Manhattan tills han hittar en bra parkering vid lämplig lunchrestaurang och mer är det inte med det.

Lite kittlande, det får jag erkänna. Steve Forbert är en hjälte av rätt avsevärda proportioner i min lilla värld. Hans tidigaste album, inte minst debuten »Alive on Arrival«, hör till de jag lyssnat mest på genom åren – och har starkast relation till. Men framför allt är det befriande att bli behandlad som en jämbördig, vuxen människa värd att ta på allvar – ofta är det precis tvärtom och det var därför jag för ett halvt decennium sedan såg det som en sådan ynnest att få lämna »musikbranschen«.

 

forb12.jpg 

Samtidigt vittnar hela scenariot förstås om att Steve Forberts karriär inte precis är på väg att noteras på börsen.

Från en position som »den nye Dylan« och lukrativa skivkontrakt på sjuttio- och åttiotalet har han långsamt försvunnit in i skuggorna och är i dag en obskyr lost in the blåst-trubadur som får finna sig i att spela på klubbar för hundratalet betalande och ge ut album som få någonsin hör talas om.

– Ja, jag är pretty much on my own. Vill jag göra en skiva får jag spela in och betala själv. Jag håller just nu på och pular med demoinspelningar i en studio i New Jersey. Så småningom artar det sig kanske till sånger som kan ges ut på skiva. Sedan hittar jag förhoppningsvis någon som vill distribuera den, säger han och petar lite i en gräddig pasta som Sonic helt storsint bjuder på.

Jag försöker spåra bitterhet i rösten – nästan lika betagande när mannen pratar som när han sjunger. Men jag hittar ingen. Det visar sig tvärt­om att Forbert är förhållandevis nöjd med sin situation – och ser den som normal.

– Man ska vara realist. De karriärer Paul Simon och Eric Clapton haft är inte normen och har aldrig varit. På trettio-, fyrtio- och femtiotalet var det ingen som förväntade sig ett långt liv som firad artist. Sinatra kanske, men han var undantaget och jag tror inte ens han räknade med att få göra det han gjorde under… ja, vad? Fyra–fem decennier. En sådan som Ernest Tubb var populär i sex år. Sedan fick han åka runt och sjunga »Waltz Across Texas« resten av sin karriär. Och var nöjd med det. Det var så det var, folk glömmer det.

Så allt är fint?

– Helt komfortabel känner jag mig inte, nej. Jag skulle också vilja ge ut en skiva som får exponering så folk vet att den existerar. Men det är inte så det är och well, jag skriver fortfarande låtar och gör det med entusiasm. Det är ju inte så att jag tänker att »åh, den här skivan kommer bara att sälja i några tusen exemplar, jag rafsar ner några sånger och smäller ihop den på två veckor«. Varför skulle jag göra det? Det finns ingen poäng alls med det, jag vill fortfarande vara så bra som möjligt.

Samtidigt turnerar du ständigt?

– Ja, året om. Än i dag är det väldigt givande. Av flera skäl. Själva showen är en och en halv timme lång och jag kan spela vad jag vill och jag får göra det för en publik som gjort sig besväret att komma och se just mig. Vi talar inte om Kings Of Leon- eller Katy Perry-föreställningar, människor går inte och ser mig för att det är grejen man ska göra, för att hänga med polarna och partaja och bli höga. Det är intimt, jag tar gärna önskningar och jag kan på samma gång testa helt nya sånger. Jag gillar den fri­heten att vara helt spontan. Jag har ingen kapacitet för det… statiska. Jag skulle aldrig kunna göra tre helt statiska spelningar på ett utsålt Madison Square Garden, som Bon Jovi gjorde nyligen, och mellan showerna hoppa in i limon och åka hem och titta på »True Grit« på DVD. Det krävs en särskild sorts människa för att klara det och jag är inte den människan. Jag var där i tjugoårsåldern, när allting »took off«, men jag lyckades sabotera det och det var nog bra.

Saboterade du det?

– Det är så jag kommit att se det. Kalla det rationalisering om du vill. Det kanske det är. Eller så handlar det om… självförverkligande. Att lyckas handlar inte ovillkorligen om att, du vet, bli guvernör. Folk föreställer sig att »aha, du är sångare. Då ska du bli berömd, det är målet«. Det är det inte nödvändigtvis. Det viktigaste är att känna sig någorlunda bekväm i sitt eget skinn. Kändisskapet var bara egendomligt. Samtidigt… igen, jag skulle inte ha något emot att någon i Nashville gjorde covers av mina sånger, eller att jag fick in dem i en film eller en TV-serie. Det skulle kunna ge lite pengar och göra saker och ting lite enklare, utan att jag blir inknuffad i en värld där jag inte känner mig bekväm.

Som när Jonathan Richman gjorde sångerna till »Something About Mary«…

– Den situationen är jag bekant med, ja. Jag känner Jonathan rätt bra och är stort fan. Vi träffades tidigt, före min första skiva. Han producerade några demos åt mig i Sire Records källare, faktiskt.

Wow.

– Jag har inte lyssnat på dem på många år, men jag lirade med hans band så det måste ha varit bra. Men du vet, det var lika där. Bandmedlemmarna blev tokiga på honom för att han inte ville signa med Warner Brothers. De trodde att det var allt det gick ut på och det var det nog för de flesta också, men Jonathan hade en annan agenda och det kan jag relatera till. Jag har för övrigt hört honom säga att han önskar att han inte varit med i den där filmen. Han gillade inte vissa av konsekvenserna. Det kan bli rätt konstigt…

 

forb31.jpg 

 

Själva låtskrivandet, har det blivit enklare eller svårare med åren?

– Det är annorlunda. När man är ung har man friheten att fokusera på ett fåtal saker. Musik, resor, flickor, kanske att dricka, kanske att bli hög. Med åren blir distraktionerna fler. Man behöver inte vara Mick Jagger och bli ett företag, alla får mer att stå i med åren. Jag har tre barn, jag turnerar, jag måste jobba hårt för att få ihop saker och ting. Så jag kan inte lägga all energi på att skriva en låt bara för att jag vill.

Det känner man igen…

– När man är ung är själva livet så annorlunda också. Som vuxen skaffar man sig av nödvändighet någon form av struktur och kontroll över sina känslor. När man är ung… då består livet av att, du vet, man gör slut med nån tjej. Man blir utslängd från nån bar. Man hamnar i slagsmål. Man står vid motorvägen och tror man är på väg till Minneapolis men i stället hamnar man i Madison, Wisconsin. Man studsar mellan väggarna på ett annat sätt, utmanar sitt eget förstånd. Det ger mer näring åt en låtskrivare, men man kan inte leva så för länge. Det går inte.

Nej.

– Så det är mer av en kamp i dag. Jag kan hant­verket, jag ser rätt fort vart en låt bör ta vägen. Men jag får tvinga mig att färdigställa dem, jag har inte lasern av fokus jag hade som tjugoettåring. Det kommer för mycket emellan som avbryter hela tiden.

Så du delar inte Tom Waits syn att sångerna redan finns där ute, det gäller bara att vara receptiv och fånga dem?

– Det stämmer i enstaka fall. Keith Richards brukar ju glamorisera och mystifiera på samma sätt, han talar om »incoming«. [skratt] Och visst, en låt som »Search Your Heart« var en sån låt. Bryggan till den sången kom till mig väldigt lätt. Men man bygger inte en låtkatalog som Toms bara på det sättet. Vi vet alla att det är en kvalitetskatalog. Han är en av tre singer-songwriters som kan få mig att skratta. De andra två är Bob Dylan och Randy Newman.

Du lämnade Meridian i Mississippi för New York som tjugoettåring. Det måste ha varit ett stort steg.

– Inte alls, faktiskt. Ett stort steg hade varit att stanna i Meridian och ta ett jobb jag inte gillade. Att göra det jag ville var enkelt och att välja New York, vad skulle vara jobbigt med det? Här fanns Ramones och Television och Patti Smith, folkscenen var fortfarande levande och du kunde springa på Doc Pomus på en klubb. Vad är problemet?

Ramones och Television… rörde du dig i kretsarna kring de banden?

– Nej, det gjorde jag inte. Jag var till att börja mer av en observatör redan då och trivdes rent socialt bättre med människorna på folkscenen i The Village, de var vänligare och mer jordnära. Jag gillade aldrig Max’s Kansas City. Det var för mycket heroin där. Det kunde man känna, det var en »vibe« jag inte alls tyckte om.

CBGB’s då?

– CB’S var annorlunda. Jag var god vän med Hilly [Kristal]. Han hade liksom upptäckt mig och såg till att jag fick spela där när jag ville. Jag fick till exempel agera öppningsakt åt John Cale en gång. Det var en verklig kick, jag avgudade Cale. Men sen när min skiva kom ut blev jag anklagad för att gå mot strömmen, för att inte vara tillräckligt samtida och jaha, det var inte tanken, men okej. Jag tycker att jag gjorde en fin liten installation av americana mitt i tiden. Sedan kom John Mellencamps »Pink Houses« också, och då hade vi en robust koppling tillbaka till… ja, du vet, Jimmie Rodgers och Gram Parsons.

Du spelade en del på Grand Central Station också, om man ska tro ett centralt spår på debutalbumet.

– Ja, det var en del av planen när jag flyttade hit. Gick inget annat skulle jag i alla fall spela på gatan. Det kan man inte göra i Memphis eller Atlanta eller Los Angeles.

Varför då?

– Där finns ingen trottoartrafik. I Memphis kanske man kan spela i en park, men där sitter ju bara vinfyllon. I New York gömmer man sig i mängden. Spelar i tjugofem minuter, sen byter man ställe. Det är lite gerillaverksamhet och på den tiden fick man i alla fall ihop så pass mycket pengar att man kunde köpa sig en pizza.

 

forb37.jpg 

 

När du växte upp, hur medveten var du om det oerhörda musikarvet i din hemstat, Mississippi?

– Jag var medveten om det, men förkastade det mesta för att det inte var Jefferson Airplane. [skratt] Men i sena tonåren började jag utforska musik mer seriöst och då kom det till en. Rolling Stones och Johnny Winter talade om Robert Johnson, så då kollade man upp honom. Snart hade man hittat Jimmie Rodgers också, och sen bara fortsatte det. Jimme Rodgers är fortfarande fundamental. Han, Waylon Jennings och James Brown är för mig de tre mest sanna, autentiska artister som finns. Det spelar ingen roll om du varit i Vita huset och hedrats med en medalj. När du efteråt sätter dig i bilen och spelar någon av de tre tar de omedelbart ner dig på jorden igen. Jag vet inte riktigt vad det är, men det finns något direkt, naket och jordnära hos just de tre.

Vilka artister och band fick dig själv att inse att du skulle ägna dig åt musik?

– Jag var med i en massa olika band hela tiden. Men Dylans »Mr Tambourine Man« var en katalysator för beslutet att spela på egen hand. Ja, hela Dylans artistskap. Det är en djup brunn, för att uttrycka det försiktigt. Gram Parsons var också viktig. De två fick mig att inse att man inte nödvändigtvis måste vara med i ett band.

Kul att du nämner honom. Gram är och förblir en av de mest underskattade någonsin.

– Ja, hans röst är en av de trettiofem bästa som någonsin spelats in i USA, skulle jag säga. Inte för att jag gjort en sådan lista, men… jo, han skulle vara bland de trettiofem främsta.

Du har en rätt speciell röst själv också. Hur ser du på den?

– Jag tänker inte på den. Annat än att jag försöker skydda den. Jag skriker aldrig. Jag vill inte drabbas av Harry Nilssons öde [han tappade rösten, utan att informera producenten John Lennon, vid inspelningen av 1974 års »Pussy Cats]. Herregud, vad var det?

Du bor i Nashville i dag. Det låter som en bra plats att vara Steve Forbert på.

– Det är en bra plats att utgå ifrån när man reser så mycket som jag gör. Men jag är ingen del av stan på det sätt som du föreställer dig. Jag ingår inte i någon scen och förekommer inte de sociala sammanhangen. Jag är nog mer som ett lodjur i skogen. [skratt] Jag flyttade dit för att Nashville i ungefär tio månader i mitten av åttio­talet stod vid ett intressant vägskäl. Till vänster hade vi Steve Earle, Nanci Griffith och Mary Chapin Carpenter och till höger Randy Travis och för en kort stund var det oklart vilken riktning stan tänkte ta. Det blev ju åt Randy Travis-hållet till slut, och sedan kom Garth Brooks och slog inte bara en utan hur många spikar som helst i kistan. Men det som Steve Earle helt lysande kallar »The credibility scare of 85« var spännande och jag ville vara del av det. Sedan har jag bara blivit kvar.

Pastan är uppäten och Steve måste vidare. Ytterligare en demoinspelning är bokad ute i New Jersey, sedan ska han köra upp till Maine för en klubbspelning i Portland.

Först erbjuder han sig dock att skjutsa hem mig igen.


Steve Forbert i urval

Text: Pierre Hellqvist

 

Alive on Arrival

Nemperor, 1978

Låt dig inte luras av omslaget; tjugotreåringen på bilden ser klart valpigare ut än vad han låter. Likt Dylan pendlar han mellan det slagkraftiga och det innerliga, men Forbert är mänskligare och lättare att identifiera sig med. En grabb från vischan som dimper ner i storstan, både galen och ensam, modig och rädd. Debutens varma, vemodiga ton var i disco- och punkeran allt annat än tidstypisk men plattan blev ändå en skaplig succé.

 

Jackrabbit Slim

Nemperor, 1979

Skivan som – en kort stund – gjorde honom glödhet, mycket tack vare hitsingeln »Romeo’s Tune« (tillägnad Supremes-medlemmen Florence Ballard). Man ska heller inte förbise Forberts tredje album; 1980 års »Little Stevie Orbit« må på sin tid ha setts som något av ett fiasko, i dag känns den tämligen självklar bredvid de två föregångarna.

 

Mission of the Crossroad Palms

Paladin/Giant, 1995

En del skulle nog förorda de båda Geffen-­plattorna under sent åttio- och tidigt nittotal, speciellt »Streets of This Town«, men de låter nästan mer som Springsteen än Forbert … Det här är första släppet efter storbolagsåren och det resulterar direkt i en mjukare, mer reflekterande inspelning. Finns många gömda små juveler här.

 

 

Steve Forbert på Spotify

 

Det finns de som anser att Steve Forberts låtskrivargärning är av samma klass som Tom Petty och Bruce Springsteens, och betar man av hans snart trettiofem år långa skivkarriär på ett bräde är det inte vidare svårt att instämma. På Spotify finns det mesta, varför vi här har ställt samman en gedigen spellista med våra personliga Forbert-favoriter – »Grand Central Station, March 18, 1977«, »Get Well Soon«, »I’m in Love With You«, »Goin’ Down to Laurel« och »Wild as the Wind (A Tribute to Rick Danko)«, för att bara nämna några.

 

Ursprungligen publicerad i Sonic #58, sommaren 2011

 

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner