©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Nina Ramsby: En renässansartists resa
Av Anders Dahlbom   

 

I snart två decennier har Nina Ramsby varit en av våra mest personliga och intressanta artister, hela tiden på väg mot något annat. Förutom att vara aktuell med ett nytt jazzalbum ihop med Ludvig Berghe Trio förbereder hon nu sin första riktiga soloskiva och ska snart debutera som poet. »Det är kanske dags att sammanfatta mig nu«, berättar Nina för Anders Dahlbom.

 

ARTIKELN SOM PDF

 

– Om man inte känner mig kan man tro att jag är sån här!

Nina Ramsby sätter knytnäven mot pannan och armbågen mot ena knät i en svårmodig gest.

Det är släppfest för »Varsågoda och tack«, nya skivan med Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio. Ingen inne på Fasching i Stockholm ser sångerskan som en svår person. Under kvällen har hon hittills gått upp på scen i rolig ultrarapid, pratat om skam och ångest, skrattat och blivit skrattad åt, berättat om en spelning i Örebro med bara sju personer i publiken, sagt »Jag vill smita! Från ansvar!«, öppnat upp sig totalt för en publik som märkbart tagit henne till sig. Och så har hon förstås sjungit oerhört fint.

Då har det bara gått knappt tio minuter av konserten.

 

Det är ett slitet uttryck, men Nina Ramsby är verkligen en unik röst inom svensk musik. Inte bara hur hon låter utan vad hon gjort. Få, om någon annan, kulturarbetare har samma bredd och erfarenheter. Meritlistan är lika lång som brokig: som musiker internationellt framgångs­rik grungerockare i Salt, electronica med Baxter, americana-präglad musik i Grand Tone Music, visa och jazz med Martin Hederos, jazz tillsammans med Ludvig Berghe Trio, inspelningar med Bröderna Lindgren och Stefan Sundström, spindel i nätet bakom Cornelis-hyllningen »Poem, ballader och lite blues – Återbesöket« för några år sedan, och så vidare. Dessutom renommerad formgivare och fotograf, grafisk designer, musik­producent, gospelkörmedlem, del av stockholmska reggaeinstitutionen Club Killers blåssektion, poet och inom en inte alltför avlägsen framtid debuterande soloartist på skiva. Mer om det senare.

– Det är kanske dags att sammanfatta mig nu, säger Ramsby på ett kafé några dagar innan Fasching-konserten.

Hur menar du då?

– Det känns bara så. Jag har gjort många resor av personliga slag, musikaliska eller konstnärsberättande resor. Jag tror inte på punkter så mycket, allt är förlopp. Allt som jag skriver och berättar om berättar för mig själv var jag är.

Kan man lära känna dig genom att läsa dina texter?

– Ja, herregud. Det är inget snack. I alla fall min existentiella sida och allvaret. Ser man mig live är det en helt annan sida. Jag skrattar väldigt mycket i livet även när jag har det fruktansvärt svårt, för det är ett sätt att överleva. På scen skämtar jag om beteenden, bjuder på mina så kallade svagheter och svårigheter.

Det kan vara svårt att se den gladare sidan, om man ser till din image och dina texter.

– Definitivt, därför skämtar jag om det med! Jag gör det jag behöver göra, det jag känner för och det som är bra och viktigt. Sedan har jag ställt mig frågan varför det sedan är viktigt att göra min konst offentlig. Jo, för att musik har betytt så mycket för mig. Jag gör musik för att trösta mig själv och få hopp. Då tänker jag att det finns människor som kan använda min musik på samma sätt. Sedan är jag på ett sätt ganska folklig som person, samtidigt som jag är en specialare. Så som jag ser ut, det jag berättar om. Det är behövligt i det här landet att visa den figur jag är, att jag inte ser ut som en kvinna fast jag kan låta som en ängel. Att bryta vissa människors förutfattade meningar, och att skenet ofta bedrar.

 

När Nina Ramsby var fyra år kunde hon säga till sin vilda lekkompis »nej, nu vill jag gå in och vila och lyssna lite på Vivaldi«.

– Så lillgammalt! [skratt] En sak jag tidigt för­stod var att jag förstod språket musik. Jag visste att jag var totalt musikalisk, oavsett om jag kunde spela instrument eller ej. Jag visste hur man pratade med musik och vad den betyder.

Nina, som föddes på Södersjukhuset någon kilometer från där hon bor i dag, växte upp i Tyresö söder om Stockholm och började spela piano och klarinett i musikskolan. Men det var först när hon som trettonåring plockade upp en akustisk gitarr som något klickade på allvar. Hon blev fixerad av att ta ut ackord och lyssnade på »horder av saker«, allt från Cornelis och Eva Dahlgren till Bellman och Beatles. Under gymnasietiden höll hon på med bild och foto, senare måleri och skulptur på konstskola. Hennes plan var att bli konstnär när hon träffade de andra medlemmarna i det som skulle bli Salt.

– I början av Salt-tiden var vi inne på en funkig grej som lät totalt annorlunda. När Nirvana men kanske främst PJ Harvey sedan kom fanns det en frihet i det där uttrycket. Att våga. Samtidigt har jag aldrig varit punkare och aldrig identifierat med mig punk. Visionen för Salt var att det skulle vara distinkt med en enorm rakbladskänsla, men inga jobbiga gitarrer. Jag ville inte det skulle vara stökigt, brötigt eller konstigt. Många har sagt att »du var så arg«, jag var mer frustrerad.

Över vad?

– Över att jag inte förstod hur jag skulle närma mig i kärlek och hur jag skulle få kärlek eller ge kärlek. Det håller jag på med fortfarande! Jag hade då levt så länge i homomässig »in denial«, jag visste inte hur jag skulle närma mig folk, men å andra sidan vem vet det? Jag kan höra det även i det jag gjorde senare med Grand Tone Music och Baxter, jag var ledsen och undrande. Nu handlar det mer om relationen till mig själv.

 

Nina Ramsby splittrade Salt mitt under en pågående USA-turné 1996, när bandet stod på tröskeln att bli större än ett hyfsat framgångsrikt indierockband.

– Jag är musik, det är min upplevelse. Så när känslan för musiken höll på att dö ut i slutet med Salt, när det var som ett städjobb att spela samma låtar varje kväll i fyra år, då kände jag att jag måste bromsa. Så här i efterhand kan jag se att jag nog hade panikångest. Jag kommer ihåg att jag då tänkte att om jag bara fick göra tio singlar i färgglada färger och ge ut skulle det räcka. Det skulle inte behöva vara så stort offentligt. Jag hade aldrig haft rockstjärnedrömmar, aldrig haft målet att leva på att spela musik. Bara jag fick spela i den takt som jag ville och göra de samarbeten och projekt jag ville. Jag ville vara totalt fri.

Samarbeten och projekt följde, i en strid ström fram till i dag. Från country till visa och jazz och elektronica och mer därtill. Nina Ramsby har aldrig landat och stannat vid en punkt utan hela tiden gått vidare.

Finns det någon genre du prövat där du känt att den inte passar dig?

– Nej, allt handlar om ifall jag känner för musiken. Det är bara det. Jag känner mig inte begränsad. Om jag vill och tar mig den tid jag behöver går det att närma sig vilken musik som helst. Jag placerar mig i olika musikaliska genrer, eller snarare olika musikaliska världar, jag kan inte rangordna det jag gör, musik är musik. Jag är förvånad över att det går. Jag visste att jag var hemma i den här världen när jag var fyra.

En röd tråd i allt du gjort, om det nu finns en sådan, kan vara att du ofta skriver om det personliga men också att orden hamnar väldigt nära. Du kan formulera saker som många inte skulle våga säga till dem de älskar. Hamnar du där auto­matiskt?

– Text och melodi kommer samtidigt för mig, jag behöver känna att det är en musikalisk värld som stämmer för mig och som känns spännande och ny för att kunna berätta. Sedan spelar det ingen roll om det är en Baxter-låt eller en med Ludvig Berghe Trio. Och jag vet aldrig innan jag skrivit texten och melodin vad jag kommer att berätta. Det är inte som att »hm, om jag skulle berätta lite om ovisshet?«. Jag börjar skriva, sedan har jag så kort minne att jag inte minns vad jag skrev om i början av låten – när jag väl kommit en bit in i den. När jag lyssnar på helheten är det mer »oj, är det detta jag skriver om, och är det detta jag just nu be­arbetar i livet!«.

 

För några månader sedan sjöng Nina Ramsby »Sång till Karl-Bertil Jonsson, 14 år« och Motör­heads »Ace of Spades« i »På spåret«. Med blåjeans, grön militärjacka och rakad hjässa passade hon kanske inte in i mallen för hur en typisk sångerska ska se ut i ett underhållningsprogram med mångmiljonpublik.

– Jag väljer att se ut som jag gör för jag känner att det är så här jag vill se ut. Det är inte för att provocera någon annan. Jag tycker jag ser fin ut så här. Det jag upptäcker är att många kan börja undra »Va, är det en kille eller en tjej? Men varför måste hon se ut så där?« Och till slut kommer de fram till »Skit i det«. Redan där har jag satt i gång en process som kan appliceras på andra.

Det är ju rätt ointressant hur du ser ut, rent musi­kaliskt.

– Egentligen inte. För det har att göra med min mission. Jag önskar påverka folk inklusive mig själv om vilka mantlar vi bär i onödan. Jag har hundra fängelser som jag måste titta på varje dag och sedan jobba bort, välja bort.

När Salt slutade var det viktigt för dig att inte behöva livnära dig på musik. Men sedan några år tillbaka har du valt att satsa på helt på musiken igen. Varför?

– 1996 sa jag att jag inte ska behöva tjäna pengar på musiken. Sedan gjorde jag det ändå. Jag jobbade kanske hundra procent med både musiken och formgivning, jag jobbade väldigt mycket. Nu vill jag inte att något annat ska ta tid i anspråk, all tid går till musiken. Jag är egen­företagare och har ibland känt mig hotad ekonomiskt. För min del har jag aldrig tyckt att jag är för fin för att jobba på Konsum eller hålla på med trappstädning. Om Sverige i form av arrangörer eller musiklyssnare inte vill ha Nina Ramsby är det så, jag får göra musiken ändå på det sätt som är möjligt, i mindre skala eller för mig själv. Jag kan jobba var som helst. Jag är rädd för att inte må bra, det är min största rädsla i livet. För det har jag gjort mycket i livet. Men jag är inte rädd för att byta var min inkomst kommer ifrån.

De stunder du mått dåligt, jag utgår från att musiken varit viktig för dig då.

– Den är det konstant. Jag är en skör person. Samtidigt kan jag när jag mår dåligt lyftas av att se vad jag eller andra gjort. Det är hoppet man alltid måste hitta tillbaka till. Där finns kraften, där finns möjligheterna.

 

Första steget in i jazzvärlden tog Nina Ramsby i sällskap med Martin Hederos och 2006 års album »Jazzen«. Sedan några år är hon medlem i knaggligt betitlade Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio, »en organism med fyra starka individualister i« som hon beskriver gruppen.

– Jazz kommer extremt naturligt för mig. Jag hade lyssnat mycket på jazz tidigare, det är inte en ny värld för mig.

Bilden utifrån är annars att jazzen kan vara en rätt stängd och ibland elitistisk värld.

– Det är svårt att säga vad som är jazzvärlden, det unga gardet i landet känner jag mig väldigt respekterad av. Jonas Kullhammar [vars skivbolag Moserobie ger ut »Varsågoda och tack«] är en av mina bästa vänner, Nisse Landgren är en gedigen musikälskare, det är den sångare av alla jag respekterar mest.

Varför?

– Jag känner mig besläktad med hans enkelhet och hans klang. Han har en androgynitet i rösten som jag verkligen gillar.

Ludvig sa att du varit inne och nosat på att skriva nya plattans texter på engelska.

– Jag har något motstånd där. Ibland känner jag att världen skulle behöva vår musik, och jag ser att jag konkret skulle kunna skriva engelska texter, men sedan… jag vet inte.

Är det kopplat till att du inte vill ut och turnera utomlands igen?

– Det tror jag inte. Det är mer att det känns som att jag skulle forcera fram något. Jag har ingen lust med forcering. Livet är så jävla kort. Jag orkar inte vara strategisk. Hade jag varit sådan skulle jag ha hållit mig till två saker och utvecklat dem och inte jobbat med så många olika projekt. En del tycker att jag jobbar för splittrat och med för många grejer. Men jag kan inte göra på annat sätt. Jag måste göra det jag känner för, det jag har visioner kring även om det är flera saker samtidigt och kan verka ofokuserat. Jag måste gå i min takt, ibland är den aphastig och ibland är den skitlångsam. Jag måste acceptera mina farter.

Har du aldrig lust att koppla in en elgitarr och bara köra primitiv rock igen?

– Jag tycker nog att allt jag gör är primitivt. Men jo, absolut, det kan jag längta till. Men med kvartetten tycker jag att jag kan komma upp till samma intensitetsnivå. Det är bara det att vi hade den konstant med Salt.

 

Förutom jazz med kvartetten står – bland annat – Instagram och poesi på Nina Ramsbys dagliga schema nu för tiden.

– Jag lägger enormt mycket tid på den här jävla Instagram-grejen. Jag vet inte vad jag berättar med bilderna när jag tar dem. Jag vet bara att det är ett extremt viktigt uttryck för mig just nu.

– Sedan har jag börjat skriva dikter. Förra sommaren fick jag Stockholm stads kulturpris och hamnade på lunchen jämte en annan pristagare, poeten Magnus William-Olsson. Han frågade »skriver du, Nina?« Jag svarade »ja«. När jag satt där bredvid Magnus kändes det som en sanning att jag skrev dikter. Men det gjorde jag ju inte… än. Några dagar efteråt började jag skriva. Sedan augusti har jag skrivit, ibland fyra timmar per dag. Det är fruktansvärt spännande och jag utvecklas hela tiden oerhört mycket. En diktbok kommer ut senare i år, den kommer heta »I det«. För jag har alltid velat döpa en platta till »In it«, men jag har ännu aldrig gjort det. Jag tycker det är en så bra titel.

Trots allt Ramsby gjort musikaliskt genom åren är det en rätt självklar sak som hittills saknas; soloskivan [liveinspelningen »Nina Ramsby lirar och berättar« från 2010 räknar hon inte själv som en riktig soloplatta].

– Ja var är den tro? [skratt] Men den är på gång nu. Det blir en skiva lite som »Visorna«, men inte med Martin Hederos. Jag har kommit en bit.

Vet du hur det kommer att låta?

– Ja, Jag har tänkt så länge på den här skivan men tidigare inte varit redo. Det blir åtta till tio kortare låtar med min gitarr och röst, små korta tillslag, små korta berättelser eller betraktelser. Mellan låtarna är det små fäbodartade snuttar med piano och saxofon, kanske trettio sekunder långa. Jag håller på att spela in nu, jag gör allt själv. Förhoppningsvis är den klar inom ett år.

Jag vet att den musik som kanske legat dig närmast om hjärtat genom åren är r’n’b och soul. Så varför har du aldrig gett ut en r’n’b-platta?

– Den kommer. Men det är en långsam process. Mycket varför jag gör olika projekt handlar om möten med människor. Som med Martin, eller med Ludde [Berghe]. Nu har jag blivit vän med Melo [som är med på ett spår på »Varsågoda och tack«] som jag har lyssnat extremt mycket på sedan hans första singel kom för tio år sedan. Vi kommer definitivt att göra något tillsammans framöver. Så, den kommer! ●

 

 

 

Jim Tegman om Nina

Jim Tegman spelade med Nina i Salt och Grand Tone Music.

– Jag och Daniel [Ewerman, Salts tredje medlem] pluggade på konstskola när vi träffade Nina via gemensamma vänner. Hon var en sprudlande och kul person. Det tog en en stund innan vi lät som vi gjorde med Salt, vi var rätt många i början. När vi till slut var tre blev begränsningarna kreativitetens moder.

– I slutet av Salt-perioden under USA--turnén mådde hela bandet dåligt, det var inte roligt. Att lägga ner då var en riktig Nina-grej, hon gör ingenting hon inte vill göra. Vi hade kunnat kämpa på men till vilken nytta? Samtidigt insåg vi att vi inte skulle existera som band om vi inte fick åka hem. Vi var då så trötta på hård musik. Det enda vi lyssnat på i turnébussen var Tortoise och Red House Painters. Grand Tone Music kom därför rätt naturligt efter det.

– Det som utmärker Nina är hennes passion. Att hon vågar. Vill hon testa något gör hon det. Hon gör det med passion och en jävla talang och då blir det bra, vad hon än gör.

– Jag är inte ett dugg förvånad att hon hållit på med så många olika genrer. När vi var ute med Salt lyssnade hon en massa på skitsmörig r’n’b. Hemma brukar vi tippa på vad Ninas nästa projekt ska bli. Jag tror att det kanske blir gospel.

 

Martin Hederos om Nina

Martin Hederos, känd från The Soundtrack Of Our Lives, spelade in duoplattorna »Jazzen« och »Visorna« tillsammans med Nina.

– När man åker runt i Sverige märker man att det är jävligt många som älskar Nina. Dels jazzmänniskor, dels är hon ju för många en gammal rockhjältinna. När Salt höll på var det PJ Harvey, Courtney Love och Nina. Det är lätt att glömma bort.

– Vi träffades på en fest i Stockholms skärgård runt 1999. Snabbt fick vi något slags socialt beroende, vi behövde något som den andra hade. Det var som en musik-flirt. Plattorna var som ett ömse-sidigt socialt svärmeri. Åren vi spelade mest, 2003–2007, var åren då Soundtrack var som mest aktiva. När jag var hemma från turnéer var hon min fasta musikaliska punkt.

– Jag älskar verkligen hennes röst. En urröst som är helt perfekt. Gudomlig tajming, skrämmande tonsäker och med feeling. Hon verkar ha gått helt oförstörd genom alla influenser. Är sjukt musikalisk. Plus att hon har koll på all teknik, allt bildspråk. Det blir onekligen en renässans-vibb när man pratar om Nina. Med en bastrumma på ryggen skulle hon bli ett grymt enmansband.

 

Patrik Andersson om Nina

Patrik Andersson, frontfigur i Barr och ex-medlem i Moneybrother, har spelat med Nina i Grand Tone Music, countrybandet Jimbob och i baktakts-brigaden Club Killers.

– Jag lärde känna Nina runt 1999. Grand Tone Music behövde en basist och jag fick frågan. Nina är en öppen, social, varm och skitrolig människa. Hennes röst innehåller så mycket. Den är skör och tonsäker, varm och djup och bred.

– Hon är rådriven, när hon går in i ett projekt är det allt som gäller. Inga halv-mesyrer. När hon är inne i det finns det ingen hejd. Se på hela Cornelis-projektet, det var ju ett vansinnesprojekt! Det som skiljer henne från alla andra artister jag spelat med är att hon har en så otroligt klar idé vad hon ska göra. Hon sätter -nästan upp ramar, och sedan försöker hon definiera musiken ner i beståndsdelar. Det finns inget slumpmässigt där. Sedan är hon väldigt tekniskt skicklig.

 

Ludvig Berghe om Nina

Ludvid Berghe är pianist i albumaktuella Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio.

– Sommaren 2007 hade jag en veckoscen på Gröna Lund där jag fick bjuda in vilken gäst jag ville. Efter att jag hört hennes platta med Hederos var Nina -ganska given. Hon frågade om hon fick skriva en melodi och en text till en av mina låtar. Det hör inte till vanligheterna att någon frågar det! När vi började repa hörde vi direkt att det skulle bli bra. Sedan har vi bara fortsatt. Folk tror att det här är ett projekt. Nej, det är ett hårt sammansvetsat band!

– Som låtskrivare har hon ett fantastiskt starkt melodisinne men också en väldigt utvecklad rytmik, det kanske man inte tänker på. På scen bygger inte Nina upp en hög scenkant; »kom och titta på mig«. Hon är mer »hur är läget?«. Blandat med lite ångest. Då märker man att alla har det som sitter där och tittar. Det är så förlösande att man kan mötas i det där. Få kommer undan med det. Min pappa som jobbat med teater i trettiofem år sa »en sådan som Nina som är så naturlig på scen är väldigt, väldigt ovanligt«.

 

Ursprungligen publicerad i Sonic #67, april 2013. På grund av en olycklig teknisk miss försvann en del av texten i tidningen. För att alla ska få möjlighet att läsa artikeln i sin helhet publicerar vi den här, både som text och pdf med de korrekta tidningssidorna.

 


 

 

 


 



egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner