©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

2013 års bästa album
Av Sonic-redaktionen   
Fredag 24 oktober 2014, 10:14

2013.pngSnart årsbästadags, varför vi fann anledning att påminna er (och oss själva!) om vilka skivor som 2013 hade störst förtroende hos Sonic-staben. Och två låtar per album som får utforma en spellista! (OBS! My Bloody Valentine och Ty Dolla Sign finns inte i sortimentet.) 2013 års årsbästalista är hämtad ur nu slutsålda Sonic #71.

 

1. DAFT PUNK

Random Access Memories

Columbia/Sony

 

Bildning är en förutsättning för utveckling. Visst är »Random Access Memories« det i särklass mest återblickande Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter någonsin har spelat in, men vi ska då kanske inflika en påminnelse om att även »Sgt. Pepper«, »Horses«, »Sign o the Times« och »The Blueprint« hämtade somlig näring från gårdagen. Framför allt är albumet det mest ambitiösa och förenande av Paris-duons verk - och av alla skivor som släpptes i år. Om Daft Punk tidigare, lätt förenklat, gjort musik för en (förvisso stor) grupp invigda är deras fjärde album till för alla. Det kan man tycka vad man vill om, men bara de bästa klarar av att ro det i land. Dansgolvet som demokratisk utopi. När elektronisk musik blivit den nya arenarocken kom »Random Access Memories« som en påminnelse om en tid innan EDM blev gimmick och livsstil, en tid då dansgolven fortfarande hade plats för musik från olika genrer och människor från vitt skilda håll - då det inte fanns några regler. Och när snart vem som helst kan producera mer eller mindre kvalificerad musik med hjälp av en laptopstudio gjorde Daft Punk ingen hemlighet av att det var ett statement i sig att spela in analogt med supermusiker. Det här är en nostalgisk discodröm med blockbusterbudget, på en och samma gång sprudlande svängig, svindlande symfonirocksvulstig och mänskligt melankolisk. Att skivan därutöver lyfter fram och ger evig upprättelse åt orättvist åsidosatta pophistoriska portalfigurer som Nile Rodgers och Giorgio Moroder gör den bara ännu mer älskvärd.

 

2. HÅKAN HELLSTRÖM

Det kommer aldrig va över för mig

Stranded/Universal

 

Det kommer en dag då förväntningarna slutat vara febriga och kulturdebattörerna dragit vidare, men än så länge är dragningskraften odiskutabel. Att artisten som i vår fyller fyrtio på varje skiva förändrar och förfinar sin vinnande formel bidrar så klart till det faktum att han är ensam om att ha placerat sex album på raken på Sonics årsbästalista – högt upp varje gång dessutom. På »Det kommer aldrig va över för mig« överger han rock’n’roll för något som drar åt postpunk, sången ligger ofta i ett lägre register än vi vant oss vid och tonen är vuxnare, ibland rent Lou Reed-barsk. Allt gör bara effekten av Håkans egen värme och inlevelse ännu större.

 

3. PHOSPHORESCENT

Muchacho

Dead Oceans/Border

 

En hisnande, ofta bedårande vacker tripp rakt ut i ett emotionellt wilderness. Att Phosphorescent-mannen Matthew Houcks låtar är fyllda av hjärta och kapabla att beröra visste vi sedan tidigare, men aldrig har han som på sitt sjätte album lekt med formen och tagit ut svängarna. Den elake skulle säkert kunna kalla honom en i raden av ack så känsliga flanellrockare, men den Alabama-bördige trettiotreåringen ägnar sig mindre åt vanlig självömkan och mer åt… botgöring. Hans rötter i country, soul, rock’n’roll och indie utvecklas till något både spänstigt och meditativt – bäst exemplifierat av den katharktiska, hypnotiska hymnen »Song for Zula«.

 

4. HAIM

Days are Gone

Polydor/Universal

 

»Forever«. »Don’t Save Me«. »Falling«. »The Wire«. Det är inte varje debutalbum som rymmer fyra singlar av den kalibern. Systrarna Haim ansluter sig tämligen ohämmat till en tradition av klassisk amerikansk radiopop - från Fleetwood Mac och Tom Petty till Shania Twain och Destiny’s Child - där hooken är lika obligatorisk och prioriterad som på vilken Max Martin-hit som helst. Om San Fernando Valley-trion live inte sällan rockar med otippad furiositet, understrykt av Este Haims »bass face«, drar de på skiva mer åt en modern och frisinnad r’n’b vars rytmiska puls synkar väl med Danielle Haims vid det här laget patenterade start/stopp-sång.

 

5. NICK CAVE & THE BAD SEEDS

Push the Sky Away

Bad Seed/Playground

 

Precis det typ av album Nick Cave behövde göra efter den manlighetskrisande neandertalrocken i Grinderman. »Push the Sky Away« är en poetisk, eftertänksam, introspektiv, pratbluesig och filmisk skapelse fylld av skönhet och förundran. Femtonde studioplattan med vapendragarna i The Bad Seeds kan rentav vara konstellationens starkaste sedan Blixa Bargeld slutade. Och i frånvaron av Mick Harvey, som lämnade efter förra skivan, finns i bandets epicentrum Warren Ellis fiol och loopar som tillför subtila stråk av melankoli eller oroselement när musiken försiktigt lunkar på. Vilken nytändning i ordningen detta är för Cave vet vi inte, men det är en av de viktigaste.

 

6. BASIA BULAT

Tall Tall Shadow

Secret City/Border

 

Den som fallit för Basia Bulat pratar i regel om förtrolighet och äkthet. Eller den varma, fylliga rösten. Klokheten och melankolin i hennes låtar. Den alldeles uppenbara supermusikaliteten. Allt det där som framgick av hennes två första album. Ändå känns det som att det är först med tredje skivan som kanadensiskan fullt ut blir en kraft att räkna med när hon tar sig än större friheter med folktraditionen. I denna uppdatering går inget förlorat, snarare låter hon starkare och mer personlig än någonsin i låtar som värker av längtan, kärlek och sorg.

 

7. STOR

Shere Khan XIII

Redline/Universal

 

När förhandssurret är så här intensivt är det inte ovanligt att luften går ur i samma sekund som skivan släpps. I ett nafs slutar den vara odödlig. Det har hänt de bästa, det har hänt de största. Men det hände inte Stor. »Ibland vill man bara ha ett möte mellan klassiskt och modernt«, skrev hiphopsajten Whoa. Men det handlar också om snillrik dramaturgi, hur albumet växlar mellan allvar och dråpligheter, självförhärligande och tvivel, mellan gäster som generöst tillåts skina och Stor själv som utöver sina andra färdigheter träder fram som en soulman av rang.

 

8. THE KNIFE

Shaking the Habitual

Rabid/Border

 

Årets mest prövande och fysiska lyssningsupplevelsee. Det går inte höra skivan utan att reagera, utan att inta försvarsposition. Störig och förvirrande musik som utmanar konventioner, föreställningar, tyngdlagar. Det är ett The Knife som tar mer plats, kräver mer plats, nu när de har fått världen att lyssna. »Shaking the Habitual« är en lång och våldsam uppgörelse med vår tid, våra val och levnadsmönster. Kanske också den logiska slutpunkten för syskonen Dreijer. Vi har just nu väldigt svårt att se hur de ska ta det vidare härifrån.

 

9. VALERIE JUNE

Pushin’ Against a Stone

Sunday Best/Cosmos

 

Intressant att Valerie June på så många håll beskrivs som »retro«. Den soul, country och blues som hon utgår i sitt skapande är fortfarande i allra högsta grad levande, närvarande och nu i den amerikanska Södern. Att hämta inspiration från dessa källor blir aldrig ett medvetet val - som det möjligen men inte nödvändigtvis blir för, säg, en svensk - för någon som vuxit upp en timme från Memphis och två från Nashville. Det är i själva verket en väsentlig del av hela ens existens. Den som tvivlar ombeds att lyssna på »Pushin’ Against a Stone«.

 

10. STEVE MASON

Monkey Minds in the Devil’s Time

Domino/Playground

 

Steve Masons andra soloplatta är en självklar, klassiskt rockorienterad fortsättning på den självrannsakande debuten från 2010. Självanalys är fortfarande centralt, men omvärlden tränger sig obönhörligen på. I den bemärkelsen är det här årets mest angelägna platta. Den forne Beta Band-sångaren väver på ett knivskarpt vis in det alltmer segregerade och våldsamma samhällsklimat som präglar Storbritannien och en stor del av övriga västvärlden 2013. Låten »More Money, More Fire« är en av de skarpaste kommentarer som givits apropå upploppen i London förra året.

 

11. KANYE WEST

Yeezus

Roc-A-Fella/Def Jam/Universal

 

Punk. Ingen annan skiva på eller utanför vår årsbästalista polariserade så som den här polariserade. Alla snackade om »Yeezus«. Hur många som sedan verkligen lyssnade? Spelar ingen roll. Folk kommer att lyssna, fundera, analysera i många år framåt. Mindre för igenkänning och identifikation, mer för att försöka förstå vad som rör sig i Kanye Wests hjärna. Den är en attraktion sig. Den är det stora okända. Den är det levande beviset på hiphopens och populärmusikens obegränsning. Aldrig har minimalism upplevts så maximalistisk.

 

12. KURT VILE

Wakin on a Pretty Daze

Matador/Playground

 

Lika lite distans som den unge J Mascis hade till Neil Young och Black Sabbath tycks Kurt Vile ha till J Mascis och Royal Trux (vars Jennifer Herrema gästar här). Ett faktum som ingalunda hindrar trettiotreåringen från Philadelphia från att skapa originella, undersköna och gnistrande toner. Det är rockmusik helt befriad från temperament och stress, men den som stirrar sig blind på den slackerloja framtoningen riskerar missa det sublima gitarrspel och de noggrant ihopsnickrade arrangemang som signalerar att Vile bryr sig mer än han ger sken av.

 

13. JANELLE MONÁE

The Electric Lady

Wondaland/Bad Boy/Warner

 

Ibland får man känslan att Janelle Monáes idémässiga gränslöshet, nästan utmattande perfektionism och ovilja att vara en sak ligger henne i fatet rent kommersiellt. Men: att hon är högst medveten om detta och att hon karriärmässigt kanske gamblar ännu mer med sina - med amerikanska r’n’b-mått ­- öppensinniga texter signalerar att hennes plan är långsiktig och del av en större vision som inte främst mäts i klick eller listplaceringar. Oavsett vilket svänger kanonkulan från Kansas med en pardonlöshet som skulle ha gjort inspirationskällan Bo Diddley grön av avund.

 

14. MY BLOODY VALENTINE

M B V

M B V

 

Få skivor förtjänar epitetet »mirakulös«. »M B V«, den irländska gruppens tredje fullängdare, är emellertid en sådan. Dess existens är ett under. Dess ljud, arrangemang och melodier är otroliga. Eller: I över två decennier önskedrömde alla My Bloody Valentine-fans - alla fans av revolutionerande gitarrmattor, smattrande trummor och eteriska röster - om en uppföljare till 1991 års Creation-utgivna mästerverk »Loveless«. Att infria dylika förväntningar är i princip omöjligt, men My Bloody Valentine gjorde det med »M B V«. Undrens tid är inte förbi.

 

15. LAURA MARLING

Once I Was an Eagle

Virgin/Universal

 

Från underbarn till färdig konstnär. Den tjugotreåriga singer-songwritern har varit på väg hit ett tag, men album nummer fyra är hennes första fullfjädrade mästerverk. En omtumlande sångcykel lika otäckt fokuserad, intensiv och intim som den typ av kärlekshistoria skivan tar avstamp i. En kärlekshistoria som tydligt är över och som vi egentligen inte får veta massor om men vars efterdyningar Laura Marling gör mesta möjliga av. Från låt till låt byter hon persona, röst, angreppsvinkel, och vet hela tiden varför hon gör det. Som en färdig konstnär.

 

16. MACK BEATS

Centrum

Hemmalaget/Sony

 

Trots det veritabla uppbådet av gästrappare, gästsångare och gästmusiker håller »Centrum« ihop som en hårt knuten näve. Få hiphopskivor på senare år har känts album i lika hög grad. Förklaringen står förstås att finna i Marko »Mack Beats« Saez produktioner och helhetsvision. I mångt och mycket är plattan en hyllning till den svenska hiphopens historia, i ännu högre grad en statusrapport från den nutida rapscenen - och vårt samhälle i stort. Ofta melankolisk, både soulig och jazzig, fylld av tårframkallande svärta och skönhet.

 

17. MAVIS STAPLES

One True Vine

Anti/Playground

 

Deras första samarbete, 2010 års »You are Not Alone«, hade ett magiskt titelspår och lovvärda ansatser men kändes till stora delar förväntat i överkant. I stället är det på andra gemensamma skivan som Mavis Staples och Wilco-överhuvudet Jeff Tweedy åstadkommer något unikt. Något som verkligen låter som resultatet av ett kreativt möte mellan en oöverträffat varm gospellegendar och en framsynt rockvisionär med blykoll på traditionen. Man behöver ingen livlig fantasi för att notera det ömsesidiga förtroendet, i själva verket utgör det skivans själva ryggrad.

 

18. THE NATIONAL

Trouble Will Find Me

4AD/Playground

 

Titeln är förstås kongenial. Sångaren och textförfattaren Matt Berninger är på Brooklyn-bandets sjätte platta som alltid ett vandrande svårmod. Samtidigt finns det på fler ställen än tidigare ljuspunkter och en lakonisk humor i vardagstristessen. »Trouble Will Find Me« innehåller några av kvintettens finaste låtstunder hittills i karriären (»Demons«, »This is the Last Time« och »Humiliation«) och är ytterligare ett solklart skivbevis i raden för att The National kan kallas ett av tjugohundratalets bästa rockband. Kanske det allra främsta.

 

19. JUSTIN TIMBERLAKE

The 20/20 Experience 1 & 2

RCA/Sony

 

Justin Timberlake har redan styrkt att han behärskar allt han förväntas behärska, så den här gången kan han rikta in sig på ren uppvisning. Den publik som bara vill åt givna hits, effektiva hookar och konventionella låtstrukturer får leta någon annanstans. Med god hjälp av producenten Timbaland i toppslag (ni har väl hört »Don’t Hold the Wall«?) är »The 20/20 Experience« en sonisk helhet, en enhetlig massa av groove och lek som kärleksfullt hintar åt Stevie Wonder och Michael Jackson, åt Prince och klassisk Memphis-soul. Mästare i arbete.

 

20. TY DOLLA SIGN

Beach House 2

 

Ingen artist gjorde mer misogyn musik under 2013 än Ty Dollartecken. I princip alla låtar på detta mixtape handlar om att ha skabrös sex med andra mäns kvinnor. Los Angeles-rapparen balanserar på samma tunna egg som exempelvis R.Kelly byggt hela sin karriär på, och han har prima balans: det är sockersöt romantik och explicit sexualitet i ohelig allians. Tys röst är fenomenal: mjuk som honung men med kraft nog att bära de kaliforniska r’n’b-refrängerna. Han är också en suverän producent och står själv bakom hälften av låtarna på »Beach House 2«.

 

21. JASON ISBELL

Southeastern

Southeastern/Thirty Tigers/Border

 

New York Times jämförde skivans introspektiva anda med Bruce Springsteens »Tunnel of Love« och Rosanne Cashs »Interiors«, och det stämmer väl på så vis att »Southeastern« i likhet med dem kan beskrivas som ett självporträtt - i det här fallet ett där upphovsmannen längs vägen tycks nå försoning med sin egen självbild. Redan som drucken valp i sydstatsrockarna Drive-By Truckers visade Jason Isbell ett utvecklat låtskrivarsinne, men det är först här på det fjärde soloalbumet han, som nybliven nykterist, lyckas hålla fokus från början till slut.

 

22. RHYE

Woman

Polydor/Universal

 

»Woman« är som balsam för själen. Saxofonerna smälter i solskenet. En korsning av ytterst intim hipstersoul och världens minst frenetiska funk. Här finns ingen tyngd, inget som skaver eller stör, bara lindring och njutning. Debutalbumet med danskkanadensiska duon Rhye är en lika varsam som välljudande hyllning till kärleken och till kvinnan som inte blir mindre intressant av att könsrollerna suddas ut när Mike Milosh sjunger med en androgyn röst som fler än en lyssnare har misstagit för en kvinnas. Årets finaste Sade-substitut.

 

23. KING KRULE

6 Feet Beneath the Moon

XL/Playground

 

»Det är popmusik med hjärtflimmer, nervös och fumlig, öm och bitterljuv, som en första kyss.« Så formulerade sig Niklas Elmér i sin Sonic-recension av »6 Feet Beneath the Moon«, och det är en träffsäker beskrivning. King Krules debutalbum handlar mindre om låtar och mer om en känsla, eller ögonblicksbild, av ungdomen och av samtiden: »Why when I look into the sky, there is no meaning.« Nittonårige Archy Marshall från södra London framstår som en högst uppdaterad folktrubadur uppvuxen på punk, jazz, dubstep och sena nätters sällsamma romantik.

 

24. DEAFHEAVEN

Sunbather

Deathwish/Sound Pollution

 

Black metal, shoegaze eller postrock? Definitioner som blir oväsentliga så fort man väl börjar lyssna på »Sunbather«. San Francisco-gruppen tar på sin andra fullängdare ett sjumilasteg framåt från den två år gamla debuten. Resultatet är en känslomässig käftsmäll med en kraft som inte inte känts av sedan Envy (japanerna, inte norrmännen) larmade som bäst. George Clarke skriker som om livet håller på att springa ifrån honom. Desperation, råstyrka och skönhet i en osalig blandning. Efteråt är man som lyssnare helt urlakad - varje gång.

 

25. KACEY MUSGRAVES

Same Trailer Different Park

Mercury/Universal

 

Då männen fastnat i traditionalism vs nytänk-bjäfs tar countrymusikens kvinnor initiativ, visar att det ena inte behöver utesluta det andra. Ashley Monroe, Pistol Annies och Brandy Clark är några exempel från i år. Men störst genomslag fick nu tjugofemåriga Kacey Musgraves från Golden, Texas, som inte först och främst sjunger det Nashville-etablissemanget vill höra utan hellre skildrar drömmar och verklighet i Södern av i dag. En nedtonad och inkluderande revolution, med låtar lika tillgängliga som någonsin Taylor Swifts - fast utan att överge countryn.

 

SKIVOR SOM INTE HELLER BÖR GLÖMMAS BORT:

Bill Callahan, Palma Violets, Danny Brown, Vampire Weekend, Matthew E. White, Prefab Sprout, Autre Ne Veut, Ossler, Boards Of Canada, Kevin Gates, Yo La Tengo, These New Puritans, Veronica Maggio, Kings of Leon, Drake, Forest Swords, Chance The Rapper, Julianna Barwick, Bombino, Christian Kjellvander, Ghostface Killah & Adrian Younge, The Field, James Blake, Pusha T, Kelly Rowland, Earl Sweatshirt, Kaah, David Bowie, Devendra Banhart, Sagor & Swing, Elvis Costello & The Roots, Elliphant, Disclosure, Tim Hecker, Julia Holter, Hästpojken, Jim James, Könsförrädare, Juicy J, Mazzy Star, Mariam The Believer, Arcade Fire, Laura Mvula, Abidaz, Oskar Linnros, The Pastels, Britta Persson, Cassie, Chvrches, John Grant.

 

Allt enligt: L-P Anderson, Johan Apel Röstlund, Ametist Azordegan, Jenny Bergquist, Jud Cost, Anders Dahlbom, Niklas Elmér, Tony Ernst, Gustav Gelin, Klara Grape, Markus Görsch, Urban Gyllström, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson, Daniel Josefsson, PM Jönsson, Jens Karlsson, Henrik Lyngåker, Isabel Nellde, Tobias Norström, Josephine Olausson, Erik Augustin Palm, Marimba Roney, Håkan Steen, Alexandra Sundqvist, Jenny Sörby och Fredrik Thorén.

 

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner