©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

2010 års bästa album
Av Sonic-redaktionen   
Måndag 24 november 2014, 12:15

2010.png 

Senare den här veckan nås prenumeranter av Sonic #78, årets sista nummer och sålunda innehållande den traditionella årets 25 bästa album-listan. I väntan på det en tripp längs minnenas allé och vår årsbästalista från 2010 (publicerad i sedan länge slutsålda #55). Därutöver en spellista med två låtar från vart och ett av de berörda albumen.

 

1. HÅKAN HELLSTRÖM

2 steg från Paradise

Stranded/Universal

 

Tjugohundratalets teknikskifte har fort med sig färre crossoversuccéer och rent generellt en spretigare musiksmak. För att få detta verifierat kan man närstudera Sonic-stabens individuella årsbästalistor från senare år. 2010 är det egentligen bara en artist som överbrygger alla möjliga stilriktningar. Det är kanske inte helt konstigt att det under hösten höjdes röster som ifrågasatte Håkan Hellström eller i än högre grad den mediala uppslutningen kring hans musik. Det är en begriplig reaktion när en artist så totalt dominerar spaltutrymmet och nästan uteslutande inkasserar de högsta betygen. Men trettiosexåringens genomslag är knappast bara, som en del vill ha det

till, ett tecken på rockjournalistisk likformighet. Den diskussionen skulle ibland må bra av att väga in vem Håkan Hellström är, var någonstans han kommer ifrån och vad han är en utveckling av. Ja, rätt mycket av det som han sjunger om på sin nya skiva. För en del av oss fanns han i medvetandet redan innan han var »Håkan«. Som trummis i Honey Is Cool eller basist i Broder Daniel var han ingen celebritet precis men känd, och som person omtyckt, inom en invigd krets. En krets som undan för undan på nittiotalet växte och blev allt svårare att ringa in i takt med BD:s accelererande framgång. »Känn ingen sorg för mig för mig Göteborg«, såväl singel som album, hade gått hem brett oavsett vilket men intressant är att så få som följt Håkan genom åren tog emot hans framgång med avundsjuka eller missunnsamhet. I stället var det som att alla kände en unison stolthet över att »en av oss« hade nästlat sig ända in i folksjälen. Dessutom helt efter eget huvud, med bibehållen attityd, stil och charm. Och där är han än i dag. Tillsammans med Jocke Åhlund och Björn Olsson finslipar Håkan på »2 steg från Paradise« de visioner som fanns redan på »För sent för Edelweiss« och lyckas därutöver sammanfatta sitt första decennium som artist utan att släppa blicken från det som väntar bakom krönet.

 

2. THE RADIO DEPT.

Clinging to a Scheme

Labrador/Border

 

The Radio Dept är antagligen det enda svenska band som haft med musik i en Sofia Coppola-film och som valt att förlägga sin releasefest för sitt tredje album på en alkispub i stockholmsförorten Abrahamsberg. Det här säger en hel del om popgruppen som oavsett vad som sker utanför deras sovrum - och oavsett att de nu så

smått håller på att slå igenom stort utomlands - lyckas hålla sig kvar i det lilla för att därifrån utvidga sin helt egna värld. »Clinging to a Scheme« var pur pop, dub, ambient, socialism, London 1991 - men framför allt deras hittills finaste stund och så oemotståndligt att inte ens moderater kunde låta bli att komma på deras spelningar.

 

3. ANNA VON HAUSSWOLFF

Singing from the Grave

Kning/Playground

 

Redan på dubbelvinylsingeln »Track of Time« kunde man höra att Anna von Hausswolff var någonting stort på spåren. Tidiga konserter vittnade också om en ung sångerska med en osedvanlig självsäkerhet och spontanitet i uttrycket. »Singing from the Grave« slog ändå ner som en liten bomb i våras. Det finns ekon av så pass olika sångerskor som Diamanda Galás och Kate Bush, men Anna von Hausswolff har en alldeles egen lyster. Låtarna kan vända på sig, byta skepnad, utan att det känns det minsta konstigt, som när sång på engelska och svenska varieras i »Old Beauty/ Nu kan du dö« eller i den långa, böljande »The Book«. En ovanligt imponerande albumdebut.

 

4. MIDLAKE

The Courage of Others

Bella Union/Cooperative/Cosmos

 

Det kan inte varit lätt för Midlake att följa upp succén »The Trials of Van Occupanther«. Vilken väg skulle bandet från Denton, Texas, ta? Drygt tre år senare fick vi svaret: djupare in i skogen. 2010 var året då Midlake tog sats i Tarkovskij-filmer och gammal brittisk folkrock för att till slut landa i en glänta full av himmelska harmonier. På gruppens tredje fullängdare verkar sångaren och låtskrivaren Tim Smith ha gett upp mänskligheten helt och hållet. »The Courage of Others« är folkmusik av folk som inte vill vara med folk. Helst vill Smith visa civilisationen

ryggen, men tack och lov hinner han innan dess få ur sig några av de vackraste visorna som spelats in på tjugohundratalet.

 

5. MERLE HAGGARD

I am What I am

Vanguard/EMI

 

»I am no longer a fugitive« , sjunger Merle Haggard i titelspåret. Det är många år sedan Hag blev benådad för sin kringflackande ungdoms kriminella liv, men det känns som att det är först nu countrylegendaren upplever sig helt fri från det förflutnas fotbojor. Hela »I am What I am« är ljudet av någon som inte har något kvar att bevisa. Musiken är så anspråkslös och avslappnad att det är lätt att missa vilka fantastiska låtar det handlar om. Egentligen är det toner, och ibland ståndpunkter, från en annan tid, som har långt mer gemensamt med »the Classic American Songbook« och Bob Wills än med något här på årsbästalistan. Men känslorna som skivan utlöser är i allra högsta grad här och nu.

 

6. TEENAGE FANCLUB

Shadows

PeMa/Border

 

»Fannies« handlar inte om spektakulära utspel och påkostade scenshower. De är ett

gäng till synes alldagliga, godmodiga fyrtionåntings från Glasgow som står för sin

kärlek till The Byrds, Beach Boys och Big Star och egentligen bara överraskar på ett

enda sätt: deras musik är i regel fantastisk. Inte minst på nionde studioplattan »Shadows«. Full av hjärta, intelligens och melodier med vackert subtila feelgoodkvaliteter. Spela »Baby Lee«, »Shock and Awe« eller »When I Still Have Thee«, spela dem igen, och inse att det enda du vill är att höra dem en tredje gång.

 

7. PHOSPHORESCENT

Here’s to Taking It Easy

Dead Oceans/Border

 

Det krävdes en coverskiva för att Matthew Houck skulle hitta rätt. På fjolårsutgåvan

»To Willie« fann han i Willie Nelsons omisskännliga kontemplativa visdom ett inre lugn som han här på Phosphorescents femte album använder till att fullända sina egna tidigare lite vankelmodiga countrygospelvisioner. Den som fortfarande orkar vara indiepuritan må grymta över att det Brooklyn-baserade men Södern-rotade bandet så odraperat önskar ingå i en klassisk amerikansk rocktradition. När i själva verket det som i början kunde låta aningen vilset slutligen känns önskvärt hemtamt.

 

8. BEACH HOUSE

Teen Dream

Bella Union/Cooperative/Cosmos

 

Ingen popmusik gjord under det nya decenniets första år överträffade den monotona

melankoli och bitterljuva melodirikedom som Victoria Legrand och Alex Scally iscensatte på sitt tredje album. Musiken ekade av Big Star, The Shangri-La’s och David Bowie, men det som framför allt gjorde »Teen Dream« till ett klassiskt popalbum var hur Victoria Legrand, som tidigare bara gläntat på dörren till sin fulla kapacitet, slutligen blommade ut till en av vår tids största sångerskor. Den sexigaste och mest könsöverskridande rockvokalisten sedan Alan Vega.

 

9. ARCADE FIRE

The Suburbs

Merge/Universal

 

Förorten, mon amour. Win Butler växte upp utanför Houston och längtade bort. Nu längtar sångaren och låtskrivaren tillbaka till en tid som flytt och aldrig kommer åter. Arcade Fires tredje fulländare är något så ovanligt som en rakt igenom lyckad temaplatta. Den röda tråden är hur vi människor förändras med tiden, hur vi växer upp och blir kalla inombords. Innehållet är lika delar vemod, nostalgi och ursinne. Med »The Suburbs« tog kanadensarna steget från att vara indieälsklingar till bli ett stort och betydande band alla kategorier.

 

10. ARIEL PINK’S HAUNTED GRAFFITI

Before Today

4AD/Playground

 

Eller: Historien om hur den evige lo-fi-excentrikern blev tillgänglig för fler än bara de närmast sörjande. Detta utan att egentligen alls göra avkall på allt det som tidigare utgjort hans odiskutabla särdrag och charm. LA-killen som tidigare övertygat i lösryckta delar men emellanåt också upplevts frustrerande ofokuserad fogade nu samman virrvarret av influenser till en imponerande helhet. Fortfarande blir man

lätt vimmelkantig av alla idéer men i denna lite mer städade ljudbild är det lättare

att sortera intrycken. Inte minst uppfatta Ariel Pinks lustfyllda melodisinne.

 

11. THE NATIONAL

High Violet

4AD/Playground

 

Om föregångaren »Boxer« var en melankolisk pärla upphittad i ett låst hotellrum är »High Violet« dess mörkare släkting från storstadens gator. Inga kan som kvintetten från Ohio skildra vardagens intighet lika vackert. The Nationals femte album är känslomässigt sett en monumental käftsmäll, oavsett om Matt Berninger sjunger om ett förhållande i stå eller om den paranoida känslan av att alla är ute efter en. Sällan, om ens någonsin, har dysterhet skimrat lika inbjudande och länge. För »High Violet« har efter ett halvår fortfarande inte slutat att växa.

 

12. BIG BOI

Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty

Purple Ribbon/Def Jam/Universal

 

Två år försenad kom äntligen solodebuten från Outkasts mindre hajpade halva. »Feel

me?« , undrar Big Boi redan i anslaget och sammanfattar själv: »Damn, that wasn’t

nuttin but the intro.« Vad som följer är den mest fantastiska blandning av förväntningar som infrias. Här finns Dungeon Family-vibben, Outkast-kärleken

och en fullspäckad gästlista. Ändå är det aldrig tvekan om vem som är stjärnan, arkitekten, hjärnan. Det är funkigt, melodiöst och odaterat. Det är Big Boi. Ett manifest av en artist som inte har förlorat sig själv bland trender.

 

13. FIRST AID KIT

The Big Black & the Blue

Wichita/Cooperative/Cosmos

 

2010 är hela pophistorien precis lika tillgänglig som det som händer just nu. För unga

systrarna Klara och Johanna Söderberg från Stockholm är det lika naturligt att inspireras av Louvin Brothers mörka femtiotalscountry och The Roches märgfulla åttiotalssånger som av Bright Eyes. Inte minst därför känns First Aid Kits distinkta folkpop högst samtida, utan att den alls försöker. Styrkan sitter också i sättet som systrarnas röster möts på. Friktionen i texterna förstärks av hur orden kommer ut. Singeln »Hard Believer« är bara ett av flera tårdrivande exempel.

 

14. TRACEY THORN

Love and Its Opposite

Strange Feeling/PIAS/Border

 

Av någon anledning slår hon an en särskild nervsträng här i Sverige. Vi älskar Tracey. Är det mixen av hennes melankoliska sång och den ypperliga musikaliska smakfullheten? Eller bara vår höga kvot skilsmässor som kräver tröst? Med »Love and Its Opposite« blev hon i vilket fall det senare fenomenets fyrtiosjuåriga - och själv lyckligt nygifta - taleskvinna. Över tio lågmält vackra spår delar hon frikostigt

med sig av insikter och erfarenheter från det mogna livets alla sidor - och mitt i allt en av årets allra bästa låtar i »Why Does the Wind?«

 

15. SADE

Soldier of Love

RCA/Sony

 

Tio år är en evighet i musikvärlden, ändå märktes knappt någon förändring alls när Sade Adu återkom till musiken med »Soldier of Love«, hennes första album sedan »Lovers Rock« från 2000. Men lyssnade man noga på musiken horde man spåren av tio känslomässigt omtumlande år i en människas liv. »In my heart your love has found the safest hiding place«, sjunger hon i avslutande »The Safest Place«. »Around is a wall, no one from hell could break«. Ett lika mångbottnat och personligt album som Bruce Springsteens »Tunnel of Love« och Fleetwood Macs »Rumours«.

 

16. ROBYN

Body Talk pt. 1

Konichiwa/EMI

 

Även om Håkan Hellström tog hem så gott som all medial uppmärksamhet på hemmaplan under hösten var Robyn synlig överallt och hela tiden under 2010. Tre album, tokhyllade spelningar och en tydlig avsändare bakom minsta manöver. Mellan det brutalcoola och det svenniga och väldigt medveten om varför blir hon alltmer övertygande både som dramatisk historieberättare och urstark dansgolvsdrottning. Den trettioettåriga veteranen klarar av att skapa en persona som inte nödvändigtvis

jämt har med henne själv att göra men vars smärta och smartness på något sätt bara kan komma från Robyn.

 

17. STEVE MASON

Boys Outside

Domino/Playground

 

I mitten av nittiotalet var The Beta Band ett av Storbritanniens mest spännande och

löftesrika popband. När de gick skilda vägar föll Steve Mason, som sjöng och skrev

merparten av deras låtar, in i en djup depression. »Boys Outside« är berättelsen om

hans väg tillbaka till livet efter år av självmordstankar och långa terapisessioner på

slutna psykiatriska kliniker. Produktionen är så matt och polerad att man lätt går miste om det hjärtskärande ögonblick i titelspåret då Mason sjunger, angående de svåra år han just lämnat bakom sig; »Some darker part will always love you«.

 

18. THE-DREAM

Love King

Radio Killa/Def Jam/Universal

 

Med sitt tredje album gick Terius Nash från att ha varit »han som skrev ’Umbrella’« till att verkligen, för hela världen, visa att han inte bara är en hypermodern r’n’b-producent utan också en av världens mest gudabenådade sångare i linje med sitt artistnamn. Skivan var som skapad för sommarens öppna bilar och titelspåret »Love King«, »Yamaha«, »Nikki Pt. 2«, »Make Up Bag«, »Florida University«, »Veteran« och i stort sett varendaste låt var alla självklara, klistriga hits som Prince skulle gå över vatten och eld och lägga ner sin Jehovas Vittne-tro för.

 

19. GLASSER

Ring

True Panther/Playground

 

Glassers debut, »Ring«, är en lätt trasslig historia. En skicklig balansakt med varm,

lekfull pop på ena sidan och sötsliskig, rökelsedoftande delfindito på andra. Men Cameron Mesirow lyckas hela tiden landa på rätt sida hippieträsket. Det här är ett

imponerande första album, en jorden runt-resa fylld av intressanta arrangemang och

oväntade vändningar. Just som världsmusik började lukta lite unket i egenskap av inspirationskälla för uttråkade artister bevisade Glasser att allt förstås handlar om hur det är gjort.

 

20. ROKY ERICKSON WITH OKKERVIL RIVER

True Love Cast Out All Evil

Chemikal Underground/Border

 

Inte längre så mycket schizofren syrapsykedelia, utan i indiebandet Okkervil Rivers händer en folkrock som gränsar till livsreflekterande hymner. Stundom tänker man på Bob Dylans »Time Out of Mind«. Roky Ericksons patenterade spöklikhet finns kvar men ter sig nu mindre jagad. I stället märks en skönhet, andlighet och mänsklighet som inte alltid funnits där. Invändningar har hörts att Texas-legendaren här låter »vanlig« och »harmonisk« men i så fall är det honom väl unt - och vi har ju redan hört han som nu är sextiotre år i rakt motsatt skick.

 

21. LLOYD COLE

Broken Record

Tapete/Border

 

Vem hade räknat med det, att Lloyd Cole skulle spela in sitt bästa album på minst femton år? Britten i USA-exil lever numera ett liv av gör det själv-inspelningar och budgetturnéer men till den här skivan ville han ändå ha ett band igen, och glädjen över att åter spela med andra hörs. »Broken Record« rymmer allt vi vill ha av Cole: det självironiska vemodet, de belästa observationerna, de bitterljuva melodierna.

Och tack vare att han aldrig hymlar med sin ålder i texterna och färgar musiken med klädsamma stråk av folk och country låter skivan samtidigt som ett steg vidare.

 

22. SÄKERT!

Facit

Razzia/Sony

 

Säkert var från början en sidogrej på svenska jämte Annika Norlins internationellt framgångsrika Hello Saferide-alias. Men redan 2007 års debut rodde hem två Grammisar, bland annat som årets textförfattare - och som sådan har hon fortsatt att växa enormt, så pass att musiken nästan kommer i skymundan på detta hennes andra Säkert-album. Med sin lätt norrländska ton och härligt musikaliska driv tar hon oss träffsäkert genom rader av gripande historier och betraktelser, från den snälle Fredrik till den vackert reflekterande om »Isarna« som brister allt tidigare.

 

23. THE DRUMS

The Drums

Moshi Moshi/Cooperative/Cosmos

 

Du kanske trodde att du förlorat dig i en perfekt poprefräng för sista gången. Att du aldrig mer skulle bli förälskad i något så banalt som en sång- och dansman i blond lugg. Att arvet efter The Shangri-Las, Orange Juice och The Smiths var för evigt förbrukat. Du fick fel i år igen. För som så ofta när du är på väg att tappa tron på att popmusiken kan träffa dig lika hårt som när du var sjutton kommer ett nytt band

med motbevis. I år hette det bandet The Drums och sångerna »Book of Stories«, »Down by the Water« och »Forever and Ever Amen«.

 

24. CARIBOU

Swim

City Slang/Cooperative/Cosmos

 

Om förra albumet, 2007 års »Andorra«, till stor del lät som egenartat uppdaterad sextiotalspsykedelia är »Swim« något helt annat. Torktumlardisco, skulle man kunna beskriva det. Lyssnaren kastas runt och översköljs av melodier som är mindre »pop« än senast, dunkla stämningar och beats som kränger, knycker och knarrar. Resultatet liknar inte direkt någon annan musik som har gjorts i år eller rentav på väldigt länge, det är lika mörkt som det är medryckande. Kanadensaren Dan Snaith får gärna fortsätta att ta sin music vidare till nya platser. Det blir intressantare för varje gång.

 

25. SALEM

King Night

Iamsound/Sony

 

Genren witch house - en långsam blandning av pop, shoegaze och nedsaktad hiphop, typ - må ha varit ett enda stort uppblåst bloggpåfund i paritet med, säg, skunk rock. Detta hindrade dock inte Chicago/Michigan/New York-trion Salem, som ofta utmålades som witch house-genrens absoluta förgrundsfi gurer, från att släppa en synnerligen mäktig fullängdare i »King Night«. Med en klaustrofobiskt tät ljudbild och ett krälande groove suger skivan in lyssnaren från första sekunden och inte förrän fyrtiotre minuter senare släpper den taget. Mörkt lysande, mycket mer än bara en hajp.

 

FEMTIO ANDRA SOM OCKSÅ GJORDE BRA IFRÅN SIG:

Drake, Robyn (vol 2), Frightened Rabbit, Laura Veirs, Brian Eno, JJ, Yeasayer, Four Tet, Helt Off,Strand Of Oaks, Pantha du Prince, CEO, Oskar Linnros, Wildbirds & Peacedrums, Peter Wolf, Liars, She & Him, Belle And Sebastian, Frazey Ford, Emeralds, The Bear Quartet, Dolphins Into The Future, Diverse artister: Sonja Åkesson tolkad av, Nicki Minaj, Anders Osborne, Admiral Radley, Shit Robot, Blackbird Blackbird, Deerhoof, Matthew Herbert, The Jigsaw Seen, The Left, Daniel Norgren, Gil Scott-Heron, Omar Souleyman, The Tallest Man On Earth, These New Puritans, The Walls, Johnossi, Nas & Damian Marley, V. Sjöberg Jazz Ensemble, Marnie Stern, Christian Kjellvander, Hot Chip, Andre Williams, Jana Winderen, Antony And The Johnsons, Danny And The Champions Of The World, The Fresh & Onlys, The Master Musicians of Jajouka.

 

Allt enligt: Jud Cost, Anders Dahlbom, Klas Ekman, Niklas Elmér, Tony Ernst, Urban Gyllström, Markus Görsch, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson, Marcus Joons, Daniel Josefsson, PM Jönsson, Patrik Lindgren, Henrik Lyngåker, Per Magnusson, Danina Mahmutovic, Sara Martinsson, Isabel Nellde, Josephine Olausson, Håkan Steen, Jenny Sörby och Martin Theander.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner