©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

The War On Drugs och influenserna
Av Jenny Bergquist   
Måndag 1 december 2014, 23:14

wod.JPG 

 

 

The War On Drugs har varit på tapeten hela året, men inte minst nu när deras tredje album »Lost in the Dream« placerat sig högt - i många fall högst - på årsbästalistor världen över. Även hos en musiktidning nära dig... Med anledning av detta ser vi anledning att här på sajten reprisera Jenny Bergquists Sonic #75-möte med Adam Granduciel, som i princip är The War On Drugs. I artikeln ifråga - där Lina Haskel för övrigt var fotograf - pratar Adam om skivorna som präglat hans låtskrivande.

 

Adam Granduciel tittar misstänksamt på en crème fraiche-baserad sås som ackompanjerar den vegetariska pastarätt han just har fått på en tallrik av sin turnéledare.

- Han känner mig inte alls, då skulle han veta att jag inte gillar såna där röror, mumlar Adam och börjar peta undan såsen med en gaffel.

Tack och lov verkar inte Adam Granduciel vara den sortens artist som river upp himmel och jord och skäller ut sin turnéledare för att han har råkat få en sås han finner motbjudande. Den philadelphiabaserade låtskrivaren och sångaren i The War On Drugs är lugn, glad och tillmötesgående, trots förtretliga såser, ett hetsigt turnéschema och alldeles för lite sömn.

Mamma och pappa Granduciel gjorde bevisligen ett bra jobb med att uppfostra sin son, men hans kärlek till musik var däremot aldrig något de uppmuntrade. Under Adams uppväxt valde pappan oftast klassisk musik, och mammans lyssnande sträckte sig så långt att hon hade några kassetter med Roy Orbison och George Harrison i bilen. Adams intresse för att spela gitarr fick i stället näring från den äldre broderns skivsamling, med klassisk rock som Jimi Hendrix, R.E.M:s »Green« och Neil Youngs »Harvest Moon«.

- R.E.M-låten »Pop Song 89« har ett enkelt riff som jag lärde mig spela. Och jag var väldigt inne på gitarrsoundet på [R.E.M.-skivan] »Monster« när den kom ut. När jag började forska i det förstod jag att det kom från en VOX AC30-förstärkare. Det är samma gitarrförstärkare som jag använder i dag. Att spela gitarr var egentligen det enda jag verkligen var intresserad av att göra och lära mig när jag var i tonåren. Det hände ofta att jag längtade efter att inte gå på den där festen som alla andra skulle på, så jag kunde stanna hemma och spela gitarr i stället.

Om R.E.M. bidrog till The War On Drugs framtida sound genom att peka Adam Granduciel i riktning mot en bra gitarrförstärkare har andra artister påverkat själva låtskrivandet betydligt mer. Här är några av dem.

 

SPACEMEN 3

The Perfect Prescription

Glass, 1987

- Spacemen 3 var ett av de första band jag upptäckte helt på egen hand, och den här skivan är en av de som gjorde att jag själv ville hålla på med musik. Det var inte alls den sortens musik som spelades i min familj eller något mina kompisar lyssnade på. Jag var väl femton–sexton år, och på lördagarna brukade jag hänga i affärer och köpa begagnade CD-skivor. Jag minns så väl att jag hörde plattan spelas i en skivbutik och direkt kände att jag behövde veta vad det var. Redan före det var jag inne på gitarrbaserad musik och hade börjat spela elektrisk gitarr men jag lyssnade mest på klassisk rock, typ Hendrix och The Beatles. Att höra Spacemen 3 var en helt ny sorts upplevelse.

- Indiemusik var inget jag var speciellt intresserad av när jag växte upp. Det mest indierockiga jag lyssnade på var Sonic Youth men då, i början av nittiotalet, var de ju inte speciellt indie. Så när jag hörde Spacemen 3 reagerade jag väldigt starkt. Det kändes att det var något speciellt. Dessutom ledde den skivan mig vidare till andra band, som Spiritualized. Då hade de just släppt »Ladies and Gentlemen We are Floating in Space«, som är en fantastisk skiva. Och det i sin tur ledde mig vidare till en massa skränig, brittisk undergroundmusik. Att hitta Spacemen 3 blev lite som början på en lång resa.

 

THE VELVET UNDERGROUND

The Velvet Underground & Nico

Verve, 1967

- Ett av de band som har inspirerat mig mest. Självklart »The Velvet Underground & Nico«, men även »Loaded« måste jag säga. Låtarna är vackra och söta och roliga. Det är låtar som man kan höra och instinktivt älska när man är tretton år, utan att riktigt förstå vad det är som gör att man älskar dem. Och sedan, när man bli äldre, då förstår man varför man älskar »I’m Waiting for the Man«. Jag kommer från en miljö och en plats som är den diametrala motsatsen till vad »I’m Waiting for the Man« handlar om men det spelar ingen roll, för det är boogiemusik. Jag brukar förresten inte vara så himla intresserad av vad låtar handlar om, och jag var definitivt inte det i tidiga tonåren när jag började lyssna på The Velvet Underground. Jag var mer intresserad av känslan, av själva musiken och soundet.

 

BOB DYLAN

Blood on the Tracks

Columbia, 1975

- Skivan har hängt med mig i femton år nu och är fortfarande en av mina musikaliska favoriter. Den är så enkel, men den representerar något som jag tycker mycket om. Låtarna lyckas vara både bittra och hysteriskt roliga, samtidigt som de är oerhört vackra. Det här albumet visar hur du kan skriva låtar som inte försöker distansera sig från människor utan bara vill dela med sig. Jag hade så klart viss koll på Dylan redan i tonåren, hade hört en del låtar, men det var inte förrän jag var nitton–tjugo och gick på college som jag verkligen började lyssna på honom. Jag var jättekär i en tjej, eller trodde att jag var det, men insåg att relationen inte skulle funka. Ja, du vet hur det kan vara. Och samtidigt hörde jag »Blood on the Tracks« för första gången. Hela skivan är ju en miljon sätt att försöka hantera en skilsmässa. Det är så personligt, ändå är det inte bara Bob Dylan som berättar för mig om Bob Dylans fru utan en kille som berättar hur det känns när någon gör dig besviken eller hur det känns att inte vara bra nog eller att veta att det var man själv som förstörde allt… Så »Blood on the Tracks« var det enda jag lyssnade på under den där perioden, och den påverkade mig starkt. Det var också i den vevan som jag började skriva egna låtar.

 

BRUCE SPRINGSTEEN

Darkness on the Edge of Town

Columbia, 1978

- Bruce Springsteens dedikation och engagemang i låtarna på »Darkness on the Edge of Town« var något jag hade i bakhuvudet när jag gjorde min senaste skiva. Mest ifråga om en noggrannhet med soundet och att försöka få fram en illusion av att bandet spelade ihop i ett rum. Vi spelade inte live i studion, men jag ville få det att låta som om vi gjorde det. Springsteen strävade efter att skivan skulle säga något om hans liv, att den skulle bli som ett statement, och det gillar jag också. Samtidigt ville han att det skulle handla om bandet och att spela ihop lika mycket som historierna han berättade.

- Det jag har lärt mig av artister som Springsteen och Dylan handlar mycket om att inse hur nästan fysiskt låtskrivandet var för dem. Det var intensiva upplevelser och de försökte hitta kärnan och hjärtat i varje låt de jobbade med. De visste att de hade en chans med varje låt och med varje album, och om de inte gjorde allt de kunde för att det skulle bli som de ville skulle de ångra sig.

- Man får inte vara rädd för att ta om saker, om och om igen, eller fatta stora beslut och tänka om och göra saker helt annorlunda. Och ibland handlar det bara om att testa tusen olika varianter för att i slutändan komma tillbaka till originalidén, men då vet man i alla fall att man har testat alla andra möjligheter och att instinkten man hade från början var rätt.

 

KURT VILE

Childish Prodigy

Matador, 2009

- Jag lyssnar ju mycket på mina gamla favoriter och inspireras av dem, men jag skulle definitivt säga att Kurt Vile är en artist som jag influeras av. Vi har varit musikaliska kamrater och goda vänner i snart elva år. Vi har gjort mycket musik ihop, och även om vi inte gör det just nu kommer vi säkert att göra det igen i framtiden. Och trots att vi inte spelar i samma band eller gör musik ihop för tillfället finns det alltid en del i mig som vill göra grejer som min bästa musikaliska kompis också kommer att gilla.

Är det så att du tänker »om Kurt gillar det, då vet jag att det är bra«? 

- Ja, precis så. Han är den där killen som jag kan bolla idéer med, och även om politiken kring att turnera eller spela i varandras band inte funkar för tillfället vill jag kunna ha honom i mitt liv, för han är en person vars smak jag respekterar. Jag älskar hans musik, och helt oavsett att vi är vänner är han en av mina absoluta favoriter bland låtskrivare.

Varför valde du just den här av alla hans skivor? 

- Han befann sig på en väldigt speciell och inspirerad plats när han gjorde den. [Adam Granduciel spelar på skivan och är medproducent.] Han hade rört sig åt det hållet ett tag och det var som om allt föll på plats just då. Det var första gången han lämnade sovrummet och spelade in i en riktig studio, och han tog sig tid att göra saker noga och detaljerat. Jag minns att vi hade en känsla av att vara lite före alla andra på något vis. Vissa av de där låtarna påbörjades förresten i mitt hus, som »Blackberry Song« och »Overnite Religion«. Det var en fin tid som jag kopplar ihop med den musiken och att bli bättre vän med någon genom musiken som man gör tillsammans.

 

SONNY SHARROCK

Ask the Ages

Axiom, 1991

- Sonny Sharrock är, eller var, en jazzgitarrist men musiken är inte traditionell jazz. Man kan säga att han var en melodisk avantgardegitarrist. Jag är inget jazzfan, men så hörde jag den här skivan och den är nästan utomjordisk, på en helt annan nivå. Den är som ett konstverk, ett riktigt mästerverk. Det är lite som med kubisterna; de hade redan bemästrat konsten att måla och kunde börja bryta ner sina motiv till olika former. Men man måste bli mästare på det man gör innan man kan bli konstig, och lite så är det med Sonny Sharrock. Den här skivan gjorde han ganska sent i livet, och han dog några år senare. Det är vackert och vrickat, arrangemangen är jättefina. Låten »Who Does She Hope to Be?« har väldigt vackra blåsarrangemang som jag har lyssnat på mycket på den senaste tiden.

 

THE CLIENTELE

Suburban Light

Pointy, 2000

- The Clientele är ett brittiskt band, vår trummis Charlie är ett jättestort fan av dem. De gör vacker gitarrpop och skriver fantastiska låtar. »Suburban Light« är deras första platta. Den är full av fint skimrande gitarrslingor, och all sång är körd genom en förstärkare så det låter lite distanserat men ändå väldigt fridfullt och trevligt. Det är den där typen av musik som man väljer när man just har träffat en tjej man gillar och bara känner »herregud, jag måste göra ett blandband till henne«. Då lägger man en Clientele-låt som tredje eller fjärde låt, och kanske ytterligare en på slutet.

Du verkar dras till musik som är gitarrbaserad men ändå väldigt vacker, precis som din egen musik. 

- Absolut, jag vill att musiken ska vara njutbar och behaglig. Jag föredrar en lugnande melodisk känsla framför musik som för en massa väsen.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner