©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Alla ögon på Migos
Av Tony Ernst   
Fredag 28 augusti 2015, 14:04

Migos.pngTill Sonic #81 i våras haffade Tony Ernst glödheta Atlanta-trion Migos för en intervju (Gabriel Ernst tog bilden). Lika bra att passa på. Södern-rappens största talanger sticker inte sällan i väg likt fyrverkeripjäser. Tar du dem inte på väg upp på himlen kan de snart vara antingen ouppnåeliga eller puts väck. Strax efter hemkomsten från Europa, kort innan gruppens första officiella album »Yung Rich Nation« släpptes, hamnade Migos-medlemmen Offset i klammeri med rättvisan. Vad som nu händer med gruppen är högst ovisst. Men i början av året rådde det ingen större tvekan om att Migos utgjorde hiphopscenens zenit. Eftersom Sonic #81 är slutsålt och det inte direkt vimlar av svenskspråkiga öga mot öga-skildringar av möten med Migos där ute tyckte vi det var läge att dela med oss av artikeln här på sajten. (Missa förresten inte Tony Ernsts Atlanta-hiphop-spellista!) 


Det här är den nya musiken. Atlanta välkomnar. Det här är den nya scenen. Något har muterats fram och rappen domineras nu av småungar från ATL. De gör progressiv musik som inte räds det besynnerliga, det udda, det egna. Vi står med båda fötterna i Söderns mylla, det är här det händer, kompisar. Var är New York, då? I din nostalgi.

Young Thug, Makonnen, Rome Fortune, PeeWee Longway, Skippa Da Flippa, Rich Homie Quan, Rae Sremmurd, Future, OG Maco, Rich Kidz. Där är tio namn på innovativa Atlanta-artister. Och ändå har jag inte nämnt de allra bästa.

Om ni lyssnar så lyssnar ni till världens bästa band just nu. Migos > Beatles. Atlanta strip club rap, dörren står öppen, det är bara att vandra in. Här svänger det, som när man provade snus första gången. Minns ni när rap startade? Då var allt tillåtet. Det var själva grundidén: originalitet premierades. Inget är mer nyskapande och epokgörande just nu än Migos.

Det här gänget är arvtagare till Outkast, Goodie Mob och hela Organized Noize-klicken som härjade i staden i början av nittiotalet. Den stora skillnaden är att då kom rapparna från södra och sydvästra ATL, i dag är de från norra sidan av stan. Från bottenlöst fattiga områden som Gwinnett och Cobb County.

De senaste åren har det skett en stor migration av fattiga svarta till Atlanta, de har alla bosatt sig här. Området är rikt på rivaliserande gäng, det är ett stort centrum för droghantering. Allt beroende på Atlantas position, det ligger centralt i Södern, varenda knarkrutt leder dit. Alla tre i Migos kommer från Gwinnett, från obeskrivligt fattiga förhållanden. Men de har tagit sig upp, musiken har varit ledstjärnan. Quavo berättar.

- Vi hade alltid stora drömmar. Vi började som lokala stjärnor, och var kända i Gwinnett. Men vi siktade alltid högre. Sedan hörde Gucci Mane av sig, då visste vi att vi skulle bli större än bara Gwinnett.

Offset fyller på med sin mörka röst:

- Vi ser det som en välsignelse, att vi kan nå ut till så många människor över hela världen. Det var det här vi siktade på när vi slog igenom, vi ville inte bara vara lokala stjärnor, vi ville åka jorden runt.

De borde vara förvånade över allt detta. Resan från det övergivna rivningshuset där de sålde droger till hotellet här i Malmö där de förbereder sig inför kvällens konsert är lång. Men Quavo skakar på sina dreadlocks:

- Nej, vi är inte förvånade. Vi har gjort vår resa i rätt ordning: vi var lokala stjärnor, sedan var vi stjärnor i vår stat, sedan tog vi över USA, nu är vi internationella stjärnor. Nästa steg är att bli universums största stjärnor. Det är som ett TV-spel: olika nivåer du måste klara av för att kunna ta nästa steg. Enda skillnaden är att vi inte kommer att ta slut, som ett spel gör, vi kommer att fortsätta ta nästa steg, hela tiden.

 

Jag träffar Migos i Malmö, alltså. De ska strax genomföra en magnifikt explosionsartat punkig konsert på Babel. Det är rörigt, som alltid när rappare är inblandade. Ingen ordning, som en sjövild skolklass på utflykt. Efter lång väntan lyckas jag leda in dem i ett ledigt konferensrum, där jag snor åt mig en halvtimme.

Migos är tre rappare: Quavo, Takeoff, Offset. Trion är släktingar, Quavo är Takeoffs farbror (Quavos syster är Takeoffs mamma) och Offset är deras kusin. De har vuxit upp tillsammans och är alla tjugonånting. De startade rappa lite mer seriöst runt 2009, när Quavo övertalade de andra två att våga satsa på rappen. På mycket kort tid har de vuxit till ett av USA:s allra största löften.

De fick sitt stora genombrott 2013 med singeln »Versace«, som bland annat remixades av Drake. Deras tre senaste mixtapes, varav två från i fjol, har varit branschens bästa. De är arbetshästar, befinner sig stadigt i studion. Det senaste mixtapet, lysande »Rich Nigga Timeline«, innehåller arton låtar, nästan åttio minuters musik, inga skits, ingen tid att återhämta sig.

Innan Migos fanns Crunk Boy, Quavos första försök till karriär. Då var han bara en liten dude i kvarteret, med stora drömmar. Han berättar själv:

- »We’re gonna boost it up/we’re gonna boost it up«. Det var min första lilla hit som Crunk Boy. Jag tryckte upp egna CD:s som jag delade ut i mellanstadiet till polare. Då var det ingen som gillade mig. Folk skrattade åt mig. Men jag övade och blev bättre, och sedan fick jag med mig Offset och Takeoff. Och nu är det jag som skrattar medan jag räknar stålarna.

De arbetar hårt. Det kommer massor med musik från trion. Det finns något brådskande över allt de tar sig för, som att de är angelägna att få höras. Quavo förklarar:

- Vi gör musik hela tiden. Musik, musik, musik. Det är så vi jobbar. Det är det enda vi kan.

I en Vice-dokumentär om bandet, filmad i deras studio, kunde man se att de hade satt upp en 2Pac-affisch i röstbåset. Inget kan egentligen förvåna en mindre, Tupac Shakur är fortfarande monumental i Södern. Quavo blir allvarlig när han berättar:

- Han höll det alltid äkta. Man kan känna hans närvaro. Vi lyssnade på honom när vi växte upp.

Takeoff, i ski-mask och solglasögon under hela intervjun, förklarar varför 2Pac sitter just där de lägger sina verser:

- Han tittar på oss när vi spelar in. Om han går till höger så går jag till höger, om han går till vänster så går jag till vänster. Hans ögon följer en hela vägen ut ur studion. Min mamma brukade lyssna på ’Pac när jag var liten, han är en viktig inspirationskälla för oss. »All Eyez On Me«… och nu är det alla ögon på oss.

När Migos spelar in går det undan. Det går att ta på den febriga attityden, det här är musik för otåliga själar. Ingen får lov att lägga mer än tjugo minuter för att spela in sin vers. Quavo skrattar:

- Det stämmer. Man kan inte vara i studion med samma sång hela dan. Alla har något att säga, man kan inte uppehålla de andra, då blir det stökigt.

Offset har suttit tyst länge, nu har han något att säga:

- Vi behöver bara lyssna på ett beat i två minuter. Vi är inte sådana som sitter och lyssnar på ett beat hela dan. Om det är hårt, om det låter bra, då kör vi. Sitter du för länge med det så blir det tråkigt, och vi gör inte tråkig musik.

Jag ber dem berätta om när de spelade in »Versace«. Hur gick det till? Vem får egentligen för sig att bara upprepa namnet på ett modehus om och om igen? Quavo verkar inte tycka att det är det minsta märkligt:

- Beatet kom på, och jag började: »Versace.« Takeoff fyllde på med: »Versace.« Sedan sa vi alla »Versace«. Så började vi fundera, är det för många »Versace«? Nej fan, vi spelar in det. Vi spelade in det direkt, det tog en kvart, alla tre är med på refrängen.

Takeoff nickar och konstaterar:

- Det är vårt mästerverk.

Quavo håller med:

- Det är historiskt. Den låten gav oss ett erkännande. Drake spelade in en remix direkt. Flera andra stora artister hörde av sig. Det var vårt genombrott.

 

I dag är Atlanta, med producenten Drumma Boys ord, »the melting pot of the South«. Här blandas alla stilar, alla genrer, här möts alla kulturer. Musiken som dominerar listorna är en sorts mix av det själfulla sound som Outkast et al stod för, uppblandat med influenser från crunk-eran i slutet av nittiotalet när Lil Jon var kung och regerade med sin diamantbeströdda bägare.

Men den nya erans absolut största inspiratör är Gucci Mane, såväl för hur man sköter sina affärer som arbetstakten. Gucci var den förste som pumpade ut mixtapes, och som gjorde det på egen etikett. Migos har följt i hans spår, man har med managern Coach K:s hjälp byggt upp en egen label, Quality Control Music, så att man äger alla rättigheter själva.

Den här nya musiken, den som dominerar Atlanta, den som tagit över som ljudet av det nya Amerika, den kallas trap. Det är efter huset där man tillagar, förvarar och/eller säljer narkotikan, »the trap house«. Det är inte svårt att läsa in dubbelbetydelsen, hur miljontals unga afrikanamerikaner sitter fast i en fälla där drogförsäljning är enda sättet att överleva.

Takeoff och Offsets fäder försvann när de var unga, och Quavo förlorade sin far när han var fyra år gammal. Det här är berättelsen om så många unga fattiga afrikanamerikaner i dag. Quavo blir hård i rösten när han klargör:

- Jag minns honom inte, så jag kände inte speciellt mycket. Vi hade varandra - jag, Takeoff och Offset - och vi hade våra mammor. Det var en stark grund att stå på. Alla pengar vi någonsin tjänat har vi delat som bröder. Jag har aldrig behövt oroa mig för en far. Han har aldrig funnits för mig.

De berättar inte alltför mycket om sin uppväxt, och ännu mindre från tiden då de sålde droger. Men man kan ana att det har varit tufft. Offset har suttit inne i omgångar och alla tre har flertalet ansiktstatueringar. Det viskas från den medföljande livvaktens (han är Quavos kusin) håll om skottlossningar och knivöverfall.

Det är svårt att följa deras snåriga förklaringar om vad trap är och om förhållandet mellan traphuset och trapmusiken. Till detta kommer att trap också kallas »bando« hemma i Atlanta. Quavo försöker bena ut det för mig:

- Bandomusik. Trap funk. Vi förvandlade trap till trapmusik, och sedan till trapfunk. När du gör trapmusik är du fortfarande kvar i din bando, fast du gör musik. Samma sak som att sälja, men du tjänar pengarna på musik i stället. Vi svängde in på en ny riktning.

En sak som är rolig med den här trions musik är att texterna är proppade med populärkulturella referenser. Det är referenser till TV-spel, serier, filmer, sport, politik i en enda röra. Quavo berättar:

- När du är i din bando har du inget annat att göra än att spela spel, kolla på TV, läsa böcker, vänta på stålar. När man sedan rappar har man en massa saker att rappa om.

De här populärkulturella referenserna antar i Migos språk sina egna betydelser. För vad pratar de egentligen om i »Hannah Montana«, till exempel? Inte är det Miley Cyrus rollgestalt, det är ett som är säkert. Quavo skrattar:

- Ecstacy och kokain. »I got molly, I got white«.

Offset har vaknat till, nynnar för sig sjäv:

- »Hannah Montana/Hannah Montana«.

En av de stora frågorna borde vara huruvida de var rädda för fastna i fällan, att bli kvar i traphuset? De tog sig ur, men den alternativa verkligheten försöker slå sig genom väggen. Quavo är tyst ett slag, man ser att han förstår vad jag menar:

- Det är själva anledningen till att det kallas trap. Man är redan i the trap.

Offset fyller i, lite mer hoppfull:

- Vi tog oss ur det via vår musik. Det blev räddningen.

 

Det allra mest remarkabla med Migos, det mest ögonbrynshöjande, är deras flow. En sorts säreget trippelflow, snabbt och långsamt på samma gång, komplext och simpelt. Kemin mellan Quavo, Offset och Takeoff är dessutom helt organisk och de fyller i varandras verser lika lätt som Knattarna gjorde under Carl Barks era. De har helt enkelt etablerat ett sorts sjungande rapspråk som flyter fram, fullt av upprepningar och små ad libs, ett unikt familjepidgin. Quavo försöker härleda ursprunget för mig:

   - Vi är som en stor familj, och har alltid varit. Vi kommer alltid att vara tillsammans, vi kommer alltid att göra musik tillsammans. Vi är trendsättare, flowet kommer från Northside, våra kvarter, det är där vi kommer ifrån. Det är ett trippelflow som vi utvecklat, och vi dök upp med »Versace« och dödade konkurrensen.

Takeoff räknar på händerna vilka ingredienser som är viktigast:

- Hårt arbete, engagemang, själ, funk. Folk kan försöka kopiera det, men de kommer aldrig att lyckas.

Jag börjar en utläggning om essensen i flowet, men Quavo avbryter mig:

- Det finns ingen essens där, det handlar bara om vad som känns rätt och vad som hörs rätt. Allt är möjligt. Det finns ingen formel, ingen plan, vi bara kör. Om det känns bra, hörs bra, doftar bra, smakar bra, ja, då är det bra.

För en utomstående är det förbluffande hur de aldrig stapplar in i varandras rader. De vet alltid när det är den enes eller den andres tur att rappa. Quavo verkar inte tycka att det är så märkvärdigt:

- Beatet berättar det. Beatet berättar vem som ska starta. Eller så är Takeoff sugen och ger sig in först. Det gäller att vara på tårna i Migos. Vi är en familj, det är det viktigaste. Långt innan vi rappade var vi familj. Vi har alltid vetat vems tur det är. Vi har alltid vetat när det är dags att byta av varandra. Musiken kommer i andra hand, familjen först. När det gäller musiken finns det inga regler mer än att familjen kommer först. Vi gör allt i vårt hus, vi mixar själv, vi mastrar själv. Vi håller allt inom familjen.

En slående sak med trapmusiken är hur det ens är möjligt att rappa så snabbt till så långsamma beats? Quavo ler:

- De kallas oss magiker. Och har du någonsin sett en magiker avslöja sitt trick? Det kommer att fortsätta vara ett mysterium.

Takeoff instämmer:

- Vi kommer aldrig att visa vårt recept, vår formel. Det ska förbli ett mysterium.

Det är alldeles tydligt att Gucci Mane är husguden för dessa nya Atlanta-stjärnor. Quavo håller med:

- Vi har alltid lyssnat på honom, så han är en viktig ingrediens. Men vi har vårt eget Migos-flow.

Vad har de då lärt sig av Gucci Mane? Quavo berättar:

- Håll koll på dina affärer, och när det gäller musiken: arbeta hårt. Sluta aldrig skriva nya hits. Spendera din lediga tid i studion.

Gucci Mane blev berömd när han kring 2008 helt sonika slutade skriva sina texter, han kom på dem efterhand han spelade in och freestylade fram dem. Quavo berättar att Migos kör samma taktik:

- Vi skriver aldrig ner våra texter. Det gör det svårt. Skulle du citera någon gammal text till mig nu skulle jag antagligen inte veta var den kommer ifrån.

Det ställer till vissa problem, specifikt när de spelar live. Quavo avslöjar hur man löser det:

- Vi lyssnar igenom vissa låtar innan konserterna, då kommer texterna tillbaka till en. Det är så vi repar, vi sitter i bilen och lyssnar till vår musik.

Det är otvivelaktigt så att Quavo är bandets inofficiella ledare. Det är han som drar i de andra så att intervjun blir av, det är han som styr gruppen med mild hand framåt. Det är han som svarar på de flesta frågorna när vi väl sitter ner kring bordet. Och det är han som, trots att han kanske inte rent tekniskt är den skarpaste rapparen i bandet, nyss utsågs till den mest inflytelserika rapparen i USA av nättidskriften Complex. Dessutom är det Quavo som tar hand om refrängerna största delen av tiden. Men det vill han inte riktigt hålla med om:

- Ibland gör jag det.

Jag pressar honom lite. Visst är det väl han som oftast kör refrängerna? Quavo skakar på axlarna:

- Om du säger det så. Vi äter fortfarande tillsammans.

Jag ger mig inte. Kanske beror det på att han har bäst sångröst? Kanske är det därför han lägger merparten av refrängerna? Quavo snäser av mig:

- Nej, vi bara spelar in. Det finns ingen sådan regel, att jag skulle vara refrängsnubben. Finns inte. Jag ger mig oftast på refrängerna, visst, men det är allt.

 

Atlanta är just nu USA:s hiphophuvudstad. Anledningarna är många. Här finns en rik musikalisk historia. Atlanta är också en av Söderns största städer, tveklöst den viktigaste staden i Södern när det gäller handel och ekonomi. Vidare finns här en stor svart befolkning, och så är det en stad där många olika kulturer möts på grund av den stora inflyttningen.

Vidare: i Atlanta har man alltid vågat testa nya grejer, man har alltid fått se annorlunda ut. Här finns en stor musikalisk mix, och staden har inget säkerställt sound som man exempelvis har på västkusten. De senaste åren har flertalet producenter flyttat dit och skapat en sorts Brill Building-känsla. Quavo tycker kanske inte att det finns en enad scen i staden:

- Vi hänger inte med varandra, men alla är vänner. Alla sköter sina egna affärer, räknar sina egna pengar, sätter på sina egna brudar. Vi respekterar alla i Atlanta som gör sin grej, men vi är Migos, vi är bröder, vi har inget behov av att hänga med några andra.

De instämmer i att det finns en frihet i Atlanta, att man kan klä sig som man vill och göra musik som sticker ut. Takeoff konstaterar:

- Så har det varit länge här. Vi är från Northside, där gör du precis som du vill. Du kommer undan med det mesta i Atlanta, vi är tillåtande. Det är den vibe vi har. Att vara lite udda är en nyckel i Atlanta. Så har det varit sen Outkasts dagar.

Vad gäller soundet i staden ska man inte underskatta: Atlanta är den plats i USA som har flest strippklubbar. Quavo förklarar varför det är viktigt:

- Vi tar alltid musiken till strippklubben, ser vad vi får för feedback, ser om folk rör på sig, ser vilka refränger som funkar. Vi kollar in hur rövarna svänger till de nya låtarna.

Migos har stött på baksidan av berömmelsen, Atlanta är en våldsam stad och många vill åt det som trion har samlat på hög. Quavo ser fundersam ut:

- När man får pengar får man akta sig. Då måste man skydda sig. Vi går omkring som om vi är Secret Service, massor med vapen. Och vi tar hand om oss, vi tar hand om våra affärer, vi kommer aldrig att vika oss, så vi måste skydda oss.

Takeoff är gravallvarlig:

- Det är många som vill vara i våra skor just nu, så vi måste ta vara på oss. De får inte se oss svaga, för då tar de chansen. Man måste ha koll. Hela tiden.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner