©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Borta bra men hemma bäst
Av Niklas Elmér   
Torsdag 17 september 2015, 14:07

hawley.pngSheffield-croonern Richard Hawley är just nu aktuell med sitt åttonde, för övrigt alldeles utsökta, album »Hollow Meadows«. Till (sedan länge slutsålda) Sonic #48, hösten 2008, hälsade Niklas Elmér på hos Hawley, då aktuell med sin sjätte soloplatta »Truelove's Gutter«. Över några glas på puben Fagans blev det ett samtal om uppväxt, stolthet och vikten av att våga vara annorlunda.

 

Öppningsraderna i Per Anders Fogelströms roman »I en förvandlad stad« är slående vackra.

»Staden som somnar på kvällen är en annan än den som vaknade på morgonen«, skriver Fogelström, som levde och dog på Södermalm i Stockholm och som ägnade sitt yrkesverksamma liv åt att berätta om sin älskade hemstad. »Något har byggts och något har rivits. Någon har fötts och någon har dött. Förändringen pågår oavbrutet och det som en gång fanns ska aldrig komma tillbaka.«

Om man söker en musikhistorisk motsvarighet till Per Anders Fogelströms »Stad«, den romansvit om fem böcker där han redogör för Stockholms historia från 1860 till 1968, och där »I en förvandlad stad« är den andra i raden, hamnar man förr eller senare hos Richard Hawley från Sheffield. Över fem album, från den självbetitlade debuten fram till den nu två år gamla »Lady’s Bridge«, har han likt ingen annan artist ur sin generation sjungit om sin hemstad, om människorna som bor där och om gatorna de promenerar på. 2005 års »Coles Corner«, hans genombrottsalbum som soloartist, lånade sin titel från Cole Brothers, ett gammalt varuhus i Sheffield och »Lady’s Bridge« fick sitt namn från stans äldsta bro. »Take me with you when you go«, sjöng han i titelspåret till »Lady’s Bridge«. »Down to the river, it’s the only place I know«.

Precis som Per Anders Fogelström gjorde med Stockholm har Richard Hawley lyckats levandegöra Sheffield genom att berätta om stadens gator och butiker och pubar som om de vore människor av kött och blod. Coles Corner och Lady’s Bridge är hans motsvarigheter till Bruce Springsteens Asbury Park eller Håkan Hellströms Gullbergs kaj.

- Det finns platser i Sheffield där all gatsten är nedsliten, fullständigt nedgången av alla tusentals fötter som gått på dem sedan hundratals år tillbaka, säger Richard Hawley en tidig kväll i slutet av augusti på sin favoritpub Fagans strax utanför Sheffields stadskärna. De där fötterna tillhörde mina föräldrar och farföräldrar. De är väldigt närvarande för mig. Om jag flyttar till New York eller Los Angeles eller Stockholm fruktar jag att deras spöken kommer försvinna ur mitt liv. Lou Reed skrev om New York, eftersom det var där han bodde. Den största konsten, om du frågar mig, är alltid en reaktion mot det man ser i sin omedelbara närhet. Det är därför jag sjunger om Sheffield. Det är därför det är ett outtömligt ämne för mig. Jag kan åka härifrån, men mitt hjärta kommer alltid vara kvar i Sheffield.

Fagans ligger på 69 Broad Lane i Sheffield. Första gången Richard Hawley kom hit var han fortfarande tonåring. I dag kallar han puben för sitt andra hem. Sedan mitten av åttiotalet drivs Fagans av det gifta paret Tom och Barbara Boulding. När jag frågar efter Richard i baren kort innan vi ska träffas visar paret Boulding mig vägen in till ett litet tillslutet bås vid pubens ingång. Där inne, förklarar de, gör Richard de flesta av sina intervjuer.

- Richard betyder naturligtvis oerhört mycket för Sheffield som musikstad, men han är också viktig som enskild invånare, förklarar Tom Boulding med ett varmhjärtat leende. Han bryr sig om stadens utveckling. Han kritiserar när det behövs och han är positiv när det behövs. Eftersom han är en av oss, eftersom han handlar där vi handlar och dricker där vi dricker, så speglar han också våra åsikter.

- Inte alla tar sig tid att prata med människor på gatan eller på puben, men det gör Richard. Om stadskontoret lägger fram ett förslag på en ny byggnad kan Richard promenera in till dem och säga »vilket är syftet med den här byggnaden? Jag tycker inte om den, invånarna i den här staden tycker inte om den. Så varför ska ni bygga den?«. På så vis speglar han inte bara staden, utan fungerar lika mycket som en direktlänk mellan stadens invånare och de som styr den.

 

Richard Hawleys omtanke för Sheffield är en följd av hans uppväxt i förorten Pitsmoor, en smältdegel för klass och etnisk tillhörighet när han växte upp där under sjuttiotalet. Hans familj arbetade inom stålindustrin och redan som liten pojke svor Richard att aldrig gå i deras fotspår.

- Yngre människor som kommer från liknande bakgrund som jag förstår inte hur svårt det var att växa upp i Sheffield under den här perioden, säger han böjd över en Guinness, kort efter det att han anlänt till Fagans och hälsat på Tom och Barbara i baren.

- När jag var liten fanns det fiskeindustrier, stålindustrier och gruvor här och så plötsligt... [Richard knäpper med fingrarna] var allt borta. Bortsopat av kommersen. Det är därför jag har ett vänsterorienterat förhållningssätt till verkligheten. Jag litar inte på politiker och jag litar i synnerhet inte på affärsmän. De är skitstövlar. Till syvende och sist handlar det bara om pengar för dem. Du förstår, jag tror på människor, inte på pengar. Jag tror på lojalitet och jag tror på att man håller samman i fackföreningar. Vi brukade ha fackföreningar i det här landet. Men så kom Margaret Thatcher och införde egennyttan som politiskt förhållningssätt. Det förstörde landet. Det är därför jag fortsätter att komma hit till Fagans. För att vi delar värdegrund.

Barbara Boulding häller upp två Guinness och pratar med stamgäster på Fagans sedan två decennier tillbaka. »Humöret i dag?«, frågar hon en man i vit skjorta och hornbågade glasögon. »Bra«, svarar mannen kort och gestikulerar uppgivet med händerna. »Men i morgon kommer jag in med alla från jobbet för fish and chips och då lär det vara annat ljud i källan«. Barbara skrattar och häller upp ännu en Guinness. Tom Boulding sitter längst ute på flanken av bardisken och läser dagens tidning.

- Det är livsfarligt att bli alltför negativ, säger Richard Hawley och hämtar sin andra Guinness i bardisken hos Barbara. Jag älskar det här landet. Jag älskar människorna som bor här. Men inte på något flaggviftande sätt. Högerpartiernas frammarsch i det här landet är avskyvärd. I Pittsmoor, där jag växte upp, levde jag sida vid sida om asiater och somalier. Deras familjer har levt här i generationer och på den tiden klagade ingen någonsin på dem. Nu är de plötsligt ett problem. Men det är fel i grunden. Problemet är politikerna och affärsmännen. Om ett samhälle existerar enbart för att generera pengar och konsumtion, vilket är då dess bakomliggande syfte? Det är därför konsten är så viktig, rentav grundläggande, om du frågar mig. Inte bara min musik, utan allas konst. För att den binder oss samman och lyfter oss.

 

Richard Hawleys kommande album heter »Truelove’s Gutter«. Kort efter att han avslutat turnén för »Lady’s Bridge« satte han sig ner tillsammans med sin vän författaren JP Bean, vars bok »The Sheffield Gang Wars« Richard med ojämna mellanrum återkommer till när vi träffas, för att hitta uppslag till titlar. I ett gammalt pergament med släkt- och gatunamn från Sheffield hittade de namnet Truelove’s Gutter. Spänningsfältet mellan de två orden, förklarar Richard, sammanfattar var han i dag befinner sig musikaliskt - men också personligt.

I februari samma år som »Lady’s Bridge« gavs ut gick Richard Hawleys pappa bort efter en längre tids sjukdom. När Richard återvände hem till Sheffield efter turnén för skivan hade han fortfarande inte tagit itu med sorgen. För att hitta tillbaka till livet stängde han - bokstavligen - av sin mobiltelefon.

- Det var en svår tid och jag tillät inte mig själv att bearbeta det, säger han två och ett halvt år senare. När jag avslutat turnén för »Lady’s Bridge« bestämde jag mig för att långsamt sluta använda all den teknik jag gjort mig beroende av under den tiden. »Ingen mer mobiltelefon, inget mer internet, ingen mer TV«, sa jag till mig själv. Jag tvingade mig själv att bara umgås med människor i min absoluta närhet. Att fokusera på min närmaste omgivning. På min fru och mina barn. Och det räddade mig.

Musikaliskt påminner »Truelove’s Gutter« om ett par av Frank Sinatras album från sextio- och sjuttiotalet, »Watertown« och »September of My Years«. I stället för att förvalta succéformeln från »Coles Corner« och »Lady’s Bridge« låter Richard Hawley musiken sväva fritt mellan vers och refräng med effekten att de inbördes gränserna suddas ut och man som lyssnare lägger större notis vid vad han sjunger. Texterna är mörkare än tidigare och melodierna mindre självklara.

- Det var en mycket svår skiva att göra, känslomässigt. Men samtidigt var jag tvungen att göra den i det här läget i mitt liv, inte minst musikaliskt. Det hade varit hur lätt som helst att bara förvalta det jag gjorde med »Lady’s Bridge« och åka på ännu en världsturné. Men det hade varit kreativ feghet och ett svek mot allt det jag tror på. Jag tror inte att någon kommer att köpa »Truelove’s Gutter«, men det är definitivt den skiva jag kommer att se tillbaka på och minnas som den modigaste och den starkaste av de skivor jag gjort.

 

På 1 Howard Street i Sheffield ligger universitetsbokhandeln Blackwells. Bakom disken står Angelina Ayres och diskuterar inköp med en kollega. Jag frågar henne efter en bok om Sheffields musikhistoria, »Not Like a Proper Job: The Story of Popular Music in Sheffield 1955–1975«, där Richard Hawleys mor, bland andra, återfinns på omslaget och flera av hans släktingar omnämns mellan pärmarna.

Angelina Ayres skakar på huvudet, boken är slutsåld i butiken. Jag frågar om hennes relation till Richard Hawley.

- Under förra turnén såg jag honom spela på Benicàssim-festivalen i Spanien, berättar hon. Det var fullt av människor från Sheffield där och stämningen var otrolig. Han har väldigt hängivna beundrare i Sheffield, vilket kan bero att han är en hängiven beundrare av Sheffield. Som person är han väldigt jordnära. Senast jag såg honom satt han på Fagans, som lär vara hans favoritpub här, och drack öl med Jarvis Cocker som om det var den mest naturliga saken i världen. Han är en av oss och jag tror det är viktigt för Sheffield att vi har människor som honom. Det ger oss en stark känsla av identitet.

- Jag minns första gången jag blev medveten om att det faktiskt gick att skriva egen musik, berättar Richard Hawley senare samma kväll på Fagans. Jag var nio år gammal. Det var väldigt sent på kvällen och jag kunde inte somna utan satt med tändlampa i sängen och spelade gitarr. Då kom plötsligt min pappa in i rummet. »Varför är du fortfarande vaken?«, frågade han. »Jag kan inte få den här låten ur huvudet«, svarade jag. »Jag vet inte vems det är.« »Spela den för mig«, sa pappa. Jag spelade den för honom och när jag var färdig tittade han på mig och sa »Den är din. Försök att somna nu«. Så släckte han lampan och stängde dörren bakom sig. Jag låg ensam kvar och hade precis insett att man kunde göra egen musik. Man behöver inte bara vara en konsument. Man kan faktiskt skapa saker själv.

Under nittiotalet var Richard Hawley medlem i britpopkvartetten Longpigs. Han värvades till bandet efter det att Treebound Story, hans första band, upplösts i slutet av åttiotalet. Efter två album och lika många världsturnéer med Longpigs skrev Richard Hawley in sig på rehabilitering, svårt sargad av drog- och alkoholmissbruk. Ögonblicket när barndomsvännen Steve Mackey, klasskamrat med Richard på Hucklow Middle School i Sheffield, frågade om han ville gå med i Pulp, tillsammans med Oasis och Blur en av nittiotalets mest inflytelserika brittiska popgrupper, beskriver han som »livsavgörande«. Pulp anställde Richard som gitarrist om en period på nio månader, men han skulle komma att stanna i bandet i sju år.

Än i dag talar han med Jarvis Cocker och Steve Mackey så ofta han kan. Men trots att han minns tiden i Pulp med värme ser han ogärna tillbaka på åren i bandet. »Du ber mig att se tillbaka«, förklarar han uppriktigt när ämnet kommer på tal. »Men det är något jag med en nästan religiös övertygelse låter bli att göra«. I dag pratar han hellre om sin uppväxt.

- Det var tufft att växa upp här, säger han. Vi hade inga pengar. Men när man är mitt uppe i det tänker man inte på det. Det är svårt att beskriva erfarenheter. Men det fanns mycket kärlek i min familj. Jag växte upp i ett multikulturellt område innan ordet ens myntats. Vi kämpade tillsammans. Vi dömde ingen på grund av deras hudfärg, utan efter hur de var som människor. Nu är allt politiserat och människor kan inte längre leva tillsammans därför att de är olika. Men skillnaderna är det som gör oss fantastiska som människor. »Var inte rädd för att vara annorlunda«, brukar jag säga till mina barn. »Det är det som är det bästa med dig«.

 

Richard Hawley hindrar sig mitt i en mening när en ung kvinna med ett barn i famnen promenerar in genom dörrarna på Fagans. Han går fram till flickan och klappar henne på huvudet. Det är Tom och Barbaras barnbarn. »Vad stor hon blivit«, säger Richard till barnets mor. »Det är otroligt hur snabbt tiden går«.

   - Kan du tänka dig, säger Richard Hawley och tittar upp mot Tom och Barbara Boulding, deras barn och barnbarn. För inte så länge sedan såg jag deras dotter springa runt här inne och nu är det hon som är mamma. Det är svindlande. Jag har druckit här i tjugo år och om det här stället får finnas kvar så kommer jag sannolikt att dricka här i tjugo år till. Jag kommer inte hit tack vare inredningen eller någon konservativ idé om att allt var bättre förr. Jag kommer hit för att de här människorna är min familj. Det här är den sista bastionen. »Förändringen pågår oavbrutet och det som en gång fanns ska aldrig komma tillbaka«, skriver Per Anders Fogelström i »I en förvandlad stad«. »Men frontlinjen mellan gammalt och nytt är inte kort och rak utan så slingrande och uttänjd att vi knappast vet på vilken sida av nuets kniveggsskarpa linje vi hamnat, om vi lever i det förflutna eller i framtiden. Att leva: att dansa över eggen med lätta och snabba steg, så lätta att kniven inte skär, så snabba att den inte hinner tränga in.«

 

 

Richard Hawley om »Open Up Your Door«

 

– Det var enda låten på »Truelove’s Gutter« där det var omöjligt för mig att hålla tillbaka i instrumenteringen. Mot slutet blir den kolossal, men det kändes fullt naturligt att det blev så. Den handlar om avståndet mellan en man och en kvinna. Hur vi inte tar oss tid för varandra, utan tar tillflykt till undanflykter, när allt som behövs är att vi stannar upp och ser varandra. »Open up your door, ’cause we have time to give, and my feelings aren’t so obscure«.

[låten »Open Up Your Door« fanns med på »Sonically Speaking vol 48«-CD:n, därav låttexten]

 


Tre favoritlåtar

 

Bob Dylan: Subterranean Homesick Blues

- När jag vacklar är det alltid Bob Dylan som hjälper mig tillbaka. Han får mig på rätt spår igen och han får mig att skratta. Mer än så kan jag inte begära av musik.

 

Blind Willie Johnson: Dark Was the Night - Cold Was the Ground

- På senare tid har jag lyssnat mycket på gammal musik. Som Lonnie Johnson och Skip James. Det är musik som jag har gått tillbaka till från min barndom. Jag har försökt hitta tillbaka till det allra enklaste. Den här låten är otrolig. Det är bara Blind Willie Johnson och en gitarr och det låter fullständigt makalöst.

 

The Ronettes: Be My Baby

- Jag säger det eftersom Ellie Greenwich som skrev den tillsammans med Phil Spector och Jeff Barry gick bort i går. Det är alltid smärtsamt när någon av de stora försvinner. Det är den enklaste och mest direkta låt som någonsin skrivits. Om man kunde få en smäll på käften med en blombukett så skulle det kännas som det känns när man hör »Be My Baby«.

 

 

Skiva för skiva

 

Richard Hawley

Setanta, 2000

6

Musikaliskt har han ännu inte hittat fram till sin kärnformel. Låtarna är lösa i konturerna och melodierna mer eller mindre frånvarande. Hållpunkterna bakåt i musikhistorien, till Elvis Presley och Roy Orbison, går inte att spåra. Året efter att skivan gavs ut upplöstes Pulp, där Richard Hawley medverkat som gitarrist i sju år. I efterhand framstår uppbrottet som nödvändigt. Med undantag för »Naked in Pitsmoor« saknar första albumet tydlig färdriktning.

 

Late Night Final

Setanta, 2001

7

Richard Hawley döpte sin andra skiva till »Late Night Final« på förslag av Jarvis Cocker, efter ett lokalt uttryck. När försäljarna av Sheffield Star går runt och säljer sista kvällsupplagan av tidningen ropar de »Late night final!«. Omslaget är en bild på Richard Hawley själv, i smörgåsbaren Sharon’s vid Castle Market i Sheffield. Musikaliskt är »Late Night Final« inte mer än ett embryo till vad han skulle komma att åstadkomma på album som »Coles Corner« och »Lady’s Bridge«, men finstämda »Baby You’re My Light« pekar ut den kursändring som skulle äga rum i och med »Lowedges«.

 

Lowedges

Setanta, 2003

8

I motsats till föregångarna är Richard Hawleys tredje album ett karismatiskt och publiktillvänt album. Han sjunger med ett helt nytt självförtroende och musiken går för första gången att spåra till musikaliska föregångare som Elvis Presley och Roy Orbison. »I don’t know my way back home«, sjunger han i »The Motorcycle Song«. Det är ett felslut. Richard Hawley hade sedan länge flyttat tillbaka till Sheffield. På »Lowedges« hittade han till slut hem också musikaliskt.

 

Coles Corner

Mute, 2005

9

När Arctic Monkeys från Sheffield tog emot det prestigefyllda Mercury-priset för sitt debutalbum inledde de sitt tacktal med att hylla Richard Hawley, mednominerad för »Coles Corner«. »Somebody call 999«, sa Alex Turner. »Richard Hawley’s been robbed«. När man lyssnar på »Coles Corner« i dag framstår det som en befogad reaktion. Titelspåret är den vackraste ballad Hawley spelat in.

 

Lady’s Bridge

Mute, 2007

10

Ett mästerverk. Ingen artist har spelat in ett lika dramatiskt arrangerat och romantiskt album som »Lady’s Bridge« under nollnolltalet. »Tonight the Streets Are Ours«, hans motsvarighet till Morrisseys »First of the Gang to Die«, skrevs efter att Richard Hawley sett ett inslag på TV om den brittiska regeringens »anti-social behaviour policy«, ett försök att stävja den ökade ungdomskriminaliteten i Storbritannien. »Those people they’ve got nothing in their souls«, sjunger han uppretat, ackompanjerad av himlastormande änglakörer. Som album betraktat är »Lady’s Bridge« jämförbart med Elvis Presleys »From Elvis in Memphis«.

 

 

Vi gjorde också en liten Richard Hawley-spellista för den som är nyfiken på men ännu inte bekant med hans musik.

 

 


egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner