©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

»Om jag var soloartist skulle jag bli mycket mer referenskåt«
Av Sebastian Suarez-Golborne   
Måndag 14 mars 2016, 10:05

kentnr21.pngKent har bestämt sig för att ta farväl. 20 maj släpps »Då som nu för alltid«, som blir deras sista album efter tjugosex år som band - varav åtminstone tjugo varit i positionen som ett av landets i särklass största band. Tidigt 2005 till Sonic #21 - inför släppet av »Du & jag döden« - träffade Sebastian Suarez-Golborne sångaren Jocke Berg för ett samtal om Det Stora Allvaret, Michael Caine och vikten av att reta upp indiemänniskor. Carl Dahlstedt fotograferade.

 

»Du & jag döden« är en rolig skivtitel, en självironisk blinkning av bandet som - med denna sin hittills mörkaste och hårdaste skiva - ska försöka försäkra alla att de inte sålt sig. När Jocke Berg lägger ut en textrad som smakprov för de tusentals fans som dagligen hänger på kent.nu väljer han »Vi ska alla en gång dö«.

  Redan på »Hagnesta Hill«-skivan sjöng han att det var »läggdags för skämten«.

Det där självmedvetna allvaret är Kents signum, man får helt enkelt vara beredd att tugga i sig lite övertydlig svärta om man ska hoppa på Kent-tåget. Det finns ingen Gud och Jocke Berg är hans profet. Men precis som när Ingmar Bergman låter döden spela schack i »Sjunde inseglet« är allvaret slutligen mer än bara en rolig pose, för dem som accepterar Kents spelregler slår bandets episka outsiderromantik hårdare än all annan svensk popmusik.

 

Jag träffar Jocke Berg en regnig torsdag på Café Dello Sport vid Hornstull i Stockholm. Klädd helt i svart, med glasögon och den där märkliga frisyren han envisas med att ha - en blandning mellan TV3:s sportkommentatorer och en betongvägg. Han läppjar på sitt glas, Pellegrino-mineral-vattnet förvandlas inte till vin. Gång på gång återkommer han till idén att Sveriges största rockband har ett ansvar att säga nej.

- Om man nu ska prata om ansvar så handlar det mest om att det inte finns så många andra som är ordentligt buttra. Som är anti, som inte ställer upp på allt. Det är provocerande att vi gör något som tilltalar väldigt många människor utan att äta kanderade äpplen i bästa sändningstid, säger han.

Det här är Kents mantra - musikbranschen är piss och media är vampyrer och någon måste ta upp Don Quixote-kampen mot dem. Jag har knappt läst en Kent-intervju där Det Stora Allvaret inte nämnts som ett självändamål. Problemet är bara att Det Stora Allvaret är ett försäljningsknep på samma sätt som bikinitjejer och billiga skämt, fast för olika sorters musikkonsumenter. Rockband ska vara allvarliga, rockband ska tacka nej till morgonsofforna, rockband ska karva in »4 real« i armen med ett rakblad, rockband ska skriva konceptalbum om mentalsjukdomar.

I Kents värld är svarta kläder bättre än ljusa - men så har det varit för alla rockband någonsin. Ur den synvinkeln är det mest provocerande en rockartist kan göra att ställa sig på Skansen och prova kanderade äpplen.

Kent kommer naturligtvis inte att skrämma bort särskilt många skivköpare genom att utlova en mörkare skiva än »Vapen & ammunition«. Om något så blir deras fans gladare ju ledsnare album de släpper.

- Vi vågar inte riktigt tänka på fansen. Det skulle säkert vara möjligt att göra en skiva som tillfredsställer våra hardcorefans men de skulle vilja ha en ny »Verkligen« eller en ny version av första skivan. Det är inte så jävla intressant.

Jag har inget problem med Jocke Bergs syn på rockmusiken och Det Stora Allvaret, han delar den med de allra flesta människor man stöter på och jag tror att han är ärlig när han pratar om det. Men även om hatet mot ytligheten känns uppriktigt så lockar det också fram de allra sämsta sidorna hos Kent, när de inte bara romantiserar utanförskapet utan också trycker ned alla som letar efter femton minuters berömmelse.

I alla deras bästa låtar, som »Ingenting någonsin«, »En helt ny karriär« och »Cowboys«, är pekfingrarna riktade mot egna brister och rädslor. När de i stället sjunger om det ytliga moderna samhällets ondska, vilket de gjorde ovanligt mycket på förra skivan »Vapen & ammunition«, balanserar de hela tiden på gränsen till självförhärligande predikningar.

- Vi är fans av allvaret för att det finns så få som kör på det fullt ut. Inte ens Cure var allvarliga hela tiden, de var ett schizofrent popband. Och hos dem var det absolut en styrka för det gjorde ju ångesten ännu starkare. De där extremt glada Cure-låtarna som »Friday, I’m in Love« blir så happy att det blir löjligt. Vi skulle aldrig kunna göra en sån låt.

Men skulle ni fixa en »Just Like Heaven«?

   - Men det är en ganska deppig text egentligen, man känner att den som sjunger den inte riktigt är frisk i huvudet och att tjejen han sjunger till inte heller har ordning på övervåningen. Det är den ultimata poplåten egentligen, jag blev helt knäckt när den kom.

 

15 mars är inte bara dagen då fjärde säsongen av »The Shield« börjar i USA, det är också dagen då Kents sjätte album släpps. När jag åker ut till deras studio i närheten av Gullmarsplan är »Du & jag döden« fortfarande inte färdig men jag ska åtminstone få lyssna på en handfull spår.

Dörren in till studion pryds av ett par urklippta tidningsrubriker som tillsammans bildar löpsedeln »Så lever moderater i nya psykbunkern, hjälp oss mamma! Vi är feta. Kent«. I ett hörn står en urdrucken champagneflaska, men det visar sig senare att det är Melody Club som tagit med sig den. »De brände alla sina pengar från första skivan på champagne, rätt skön grej«, säger Jocke Berg som för att understryka att de själva inte är ett sånt band, åtminstone inte längre.

Den första låten jag får höra heter »Max 500«, som också är första singeln från albumet. Det låter väldigt stort, mäktigt - skulle jag inte veta bättre skulle jag säga att det »rockar«. Ambitionen har varit att spela in skivan tillsammans som ett band och inte ha så mycket pålägg, vilket bland annat lett till att det inte funnits möjlighet att slipa på den sortens snirkliga gitarrmattor som Kent gjort till sitt kännetecken, berättar Jocke Berg.

För ungefär tio år sedan sa han att hans enda regel för texter var att: »Det ska vara så enkelt som möjligt. Inga jävla stormar eller hav eller himlar som öppnar sig, utan ord som används i vanlig svenska.« Men när inledningsversen i »Max 500« pratar om yetispår under trasiga moln och refrängen går »500 mil i snön, ett ufo över sjön« inser man att spelreglerna ändrats. När låten sen pryds av ett lika episkt instrumentalparti som i U2:s »New Year’s Day« är det svårt att inte se Bono stå i snön i de svenska skogarna och definiera arenarocken som vi känner den.

- Jag tyckte nog att det var på sin plats med lite naturskildringar där. Men den där »New Year’s Day«-videon är jävligt corny. Det är lite coolt när de står och giggar i skogen, men när Bono kommer ridande på en häst med vit flagga är det bara »åååh nej«.

Du ska inte rida i någon video snart?

- Nä, jag är allergisk mot hästar, det spricker nog på det tyvärr.

»Mannen i den vita hatten (16 år senare)« är en lång rocksymfoni tänkt att avsluta skivan. Den öppnas av en skorrig akustisk gitarr innan den stora Kent-maskinen drar i gång med jättestora gitarrer och pampiga melodier. Efter dryga sex minuter slutar allt med ett fint allsångsögonblick där frasen »Vi ska alla en gång dö« upprepas.

»Palmblad & rosor« är en ödesmättad pianoballad som kulminerar med textraden »människor i de låsta tysta husen gläntar på gardiner med ögon som är rädda för allting som kan hända fast det redan hänt«. »Som att komma hem« är ett klassiskt ångestanthem om en stad med »ständig lågsäsong« där »restaurangerna står tomma året om«.

- Det här är första skivan sedan 1997 som jag skrivit texter på bara ett språk till. På »Isola«, »Hagnesta Hill« och »Vapen & ammunition« gjorde jag den där tvåspråkiga jävla mardrömsgrejen som var extremt mycket svårare än jag trodde, eftersom allt ska fungera översatt. Även om »Vapen & ammunition« aldrig kom ut så fanns det rätt långt gångna planer att även spela in den på engelska.

- Man blev plötsligt otroligt fri i ämnesvalen när man inte behövde tänka på översättningen. Jag har alltid haft en dröm om att kunna dra en historia i texterna. Tom Waits, som jag älskar, kan göra en hel skiva som handlar om samma människor, bara stories som man berättar för någon på en bar.

En konstig kväll på Cheers när man pekar ut stammisarna.

   - Ja, han är grym på det, på skivor som »The Heart of Saturday Night«. Och Springsteen är ju också där. Det där är en amerikansk tradition som också blivit svensk eftersom svensk rock är så influerad av Dylan och Springsteen, från Lundell till Lars Winnerbäck. Men samtidigt är det väldigt roligt att skriva så och på »Som att komma hem« gjorde jag en historia förhållandevis kronologiskt, för att vara mig.

 

Det är inte samma hitkavalkad som på »Vapen & ammunition«. Men framför allt är arrangemangen mindre komplicerade och sångmelodierna lösare i kanterna än på gamla låtar som »Pärlor« och »Kärleken väntar«. Varenda en av de här låtarna är klockrena tillskott till Kents livearsenal.

Det jag inte hittar är de där texterna man fick ont i magen av att höra, alla »ät fett och socker tills du spyr« och »jag ville vara speciell (...) men det kräver att man har gener och anlag«. Jag tror att jag är glad för det.

Annars består Kent-världen fortfarande av flygplatser, städer som sover och en videohylla där Michael Caine-rullar och Sean Penn-filmen »State of Grace« numera står bredvid gamla favoriter som »Blade Runner« och »Butch Cassidy and the Sundance Kid«.

»Palace & Main« är den mest uppenbara hiten av låtarna jag får höra. Versen går »jag sköt en DJ sent i går, blodet stänkte, blev en Pollock i hans bås« över malande rock innan refrängen förlöser allt i vad som låter som ljudet av ett Grammis-regn. Det bästa är att Jocke Berg låter huvudfiguren stå »förklädd till Michael Caine« i refrängen.

- Bilden man ser framför sig är naturligtvis »Get Carter« där Michael Caine ser så jävla hård och iskall ut. Sen har han den där brittiska accenten som skulle kunna framstå som lite töntig men som gör så att allt blir ännu hårdare. Hade han vräkt ur sig något på John Wayne-amerikanska hade det inte alls blivit lika starkt. Det finns få som kan se lika farliga ut som Michael Caine och jag tänkte att i någon låt måste han få vara med. Sen rimmade det också med »Palace & Main«, som jag hade bestämt att låten skulle heta långt innan.

Var ligger »Palace & Main«?

   - Det var en korsning i Portland, Oregon, som vi åkte igenom när vi gjorde vår katastrofala USA-turné. Det är min uppdatering av Mauro Scoccos »Sarah«, när han väntar i hörnet vid 7-Eleven. Men den här snubben väntar vid Palace & Main.

Du refererar också till »State of Grace« i den.

   - Först ville jag få med Sean Penn, som är med i »State of Grace«, för han är på något sätt vår tids Michael Caine och man får bara mer och mer respekt för honom. Men sen tänkte jag att hon är också bra, hans fru Robin Wright Penn, och det är roligare att få med en tjej. Men jag kommer inte ihåg så mycket av »State of Grace« mer än att den har en häftig shoot-out i en irländsk bar där alla har ketchupkondomer så att det ska stänka ordentligt.

»Du & jag döden« är svår att inte tolka som en Ingmar Bergman-referens.

- Jag försökte faktiskt få med riddaren Antonius Block från »Sjunde inseglet« i texten till »Max 500«, men det hade nog blivit för uppenbart. Jag gillar Bergman jättemycket men jag har verkligen inte sett allt. Förra julen såg jag femtimmarsversionen av »Fanny & Alexander«. Jag tänkte att jag aldrig skulle orka mig igenom den men jag satt som klistrad. Det finns partier i den filmen som är så otroligt långsamma, man blir helt paralyserad av det eftersom man är så van vid att ingenting får ta tid. Erland Josephson har en skitlång monolog där han läser ur en bok för Alexander och efter ett tag inser man att det är Bergman själv som pratar om sin inställning till livet, filmen och sökandet. Det är mäktigt när det blir så mångbottnat.

Det mångbottnade finns också i Kents musik, i den närmast maniska genomtänkthet som präglar allt de gör: ett falskt slut lånat från en gammal Smiths-låt här, en översatt Bowie-rad där. Att den nya skivan släpps på dagen tio år efter debuten är naturligtvis ingen slump.

- Det är ju coolt när man kan spåra någonting i till och med små, små detaljer som ständigt återkommer hos de här fem snubbarna.

Jag gissar att du läser mycket musiktidningar.

   - Man läste ju rätt mycket förut. På gymnasiet fanns otroligt nog Melody Maker och nme på skolbiblioteket. Då var det i och för sig bara Robert Smith på omslaget hela tiden. Men... eh... alla de här engelska tidningarna nu tycker jag är rätt trista, Q är fan den tråkigaste tidning som någonsin gjorts.

Men du känns ju som en klockren Mojo- eller Q-prenumerant.

   - Det blir så segt, det blir för retro, men det är i alla fall seriöst om musik. Så det slutar ju alltid med att man står på någon flygplats och köper Q för att ha något att göra och så är det alltid, i vilket nummer man än köper, en jätteintervju med R.E.M. Eller U2. Alltid, alltid.

Du beskrev kommande skivan som »Jesus & Mary Chain spöar Bruce Springsteen som ramlar över Charlie Rich under en efterfest i Chet Bakers lägenhet på Lower East Side 1973«. Känns det inte otäckt att du ens behärskar det sättet att tänka på?

   - Ja, men det där var ju ett skämt på bekostnad av folk som skriver sånt, det är jävligt roligt att tro att man kan beskriva musik så. Men om jag vore soloartist skulle det kanske bli ganska outhärdligt.

För att det skulle komma Stax-blås?

   - Kanske. Man skulle bli mycket mer referenskåt. Man skulle säkert bli väldigt frestad att visa att man besitter en viss kunskap eller att man är förtjust i popmusik över huvud taget. Men när man då verkar i Kent så går inte det för det finns fyra stenhårda bullshitdetektorer som avfärdar sånt som »corny«. Det blir en ganska hård hållning till musik, man stoppar aldrig in något bara för att vara cool.

Så ramarna för vad Kent ska vara är redan spikade?

   - Vi ägnade tre skivor åt att försöka hitta en väg ut, vi kämpade med att slå ihjäl vårt sätt att låta och spela på. Och ändå så återkommer man till sina favoritharmonier och ljud. Att man låter på ett speciellt sätt är inte alltid av ondo. Det är roligt att försöka förändras men förändring för förändringens skull är ju inte alltid det bästa alternativet. Med »Vapen & ammunition«-plattan var ambitionen att utplåna bandets personlighet och verkligen göra något som var stenhårt mallat i fråga om låtform och albumstruktur. Ingenting skulle sticka ut från den skivan. Det tycker jag att vi lyckades ganska bra med, faktiskt.

Och nu har ni gått tillbaka till den eftertraktade »bandkänslan« igen...

   - Ja, det är så jävla tråkigt att säga så, det är det tristaste man har hört i hela sitt liv: »Vi vill gå tillbaks till våra tidiga plattor och få lite mer livekänsla.«

Ni har lite bäddat för den vinkeln genom att döpa en låt till »Som att komma hem«...

   - Ja, självklart. Förra gången kunde vi åtminstone reta livet ur alla politiskt korrekta indiemänniskor genom att säga att vi ville att det skulle låta som Dire Straits. Den här gången har vi inte kommit på slagordet som retar folk än.

 

Kent har legat lågt sedan de genomförde en mastodontkonsert på Stockholm Stadion sommaren 2003. Tidningarna skrek ut »hybris« och döpte om bandet till »Ku Klux Kent« efter att de bett alla besökare att ha vit klädsel.

Själv tyckte jag att den vita klädkoden var sympatisk på ett skönt Spinal Tap-vis, även om alla inte passar i vita byxor.

Jag hade mycket svårare för deras agerande gentemot fackförbundet Kommunals strejk. Två veckor innan konserten skulle genomföras var förhandlingarna om högre löner för Kommunals anslutna fortfarande låsta, vilket bland annat gjorde att ett speedway-evenemang på Stockholms Stadion fick ställas in. United Stage och Kent skickade ut en pressrelease för att få dispens från strejken: »Det skulle vara mycket olyckligt om en konsert med Sveriges populäraste grupp som genomförs på skolavslutningen, skulle ha något med den pågående konflikten att göra«, skrev de och fortsatte »konsekvenserna för polis och sociala myndigheter kan bli märkbara med tiotusentals besvikna ungdomar som hade tänkt fira skolavslutningen på Stockholm Stadion«.

Det kändes något sanslöst magstarkt att ett band som gör en poäng av att flasha sina arbetarklassrötter skulle vara så ivriga att bryta en strejk att de hotade med ett upplopp. Till slut löste sig konflikten, en vecka innan spelningen, och Kent kunde sjunga arbetarhyllningen »Elite« med en vitklädd gospelkör.

- Vi hade mycket diskussioner om det där. Jag tror att vi övervägde att spela på Gärdet i stället men det var antingen omöjligt eller så fick vi inte tillstånd för att det var kunglig mark, vi misstänkte att de blandat ihop oss med rapparen Ken som sagt ofördelaktiga saker om prinsessan.

Det var en konstig tid, Kent och Peter Wolodarski förenade på barrikaderna i kampen mot Kommunal.

- Pressreleasen är formulerad på ett sätt så att de som tog besluten skulle förstå att vi hade panik. Grejen var att konflikten pågick för fullt och på Stadion var det bara vaktmästarna som var i strejk, det var ett ganska litet antal personer.

Jag vet inte om konserten på Stockholm Stadion kommer att gå till historien som någon större musikupplevelse, enligt Jocke Berg kändes det mest som Bill Murrays »Måndag hela veckan« komprimerad till ett par timmar.

När Kent åker på turné igen i maj blir det något mindre scener som gäller, gigantiska tält för upp till artontusen personer ska sättas upp runt Sverige.

- Jag vill helst att vi ska spela i motljus och vara silhuetter, vilket kommer från hela shoegazingscenen i början av nittiotalet. Det var väldigt mäktigt med fem silhuetter i motljus.

Motljus blir också viktigare ju äldre rockstjärnor blir.

   - Ja precis, man vill kanske inte att allt ska synas helt kristallklart. Men ljuset i Sverige är helt värdelöst på sommaren, man kan ha med sig tvåhundratusen lampor och det märks inte om det är kvällssol, det är därför vi har dragit i gång hela det här tältprojektet.

Tycker du om att gå på konserter?

   - Ibland kan man känna att upphetsningen man hade när man var ung och gick på konserter har försvunnit. Det blir lite som när Joe Labero går på trollerishow, man vet alla tricks. Förut kunde man bli helt knäckt av att bara se alla stärkare stå och brumma innan spelningarna, man tänkte »shit, om brummet från stärkarna är så här nu, hur jävla mäktigt kommer det inte bli när de tar det första ackordet?«.

Hur viktigt är det för dig att artisten ska känna det som de sjunger om?

   - Man måste tro att artisten känner det; går man och kollar på The Libertines vill man att de ska må råkass och vara helt paj. Men går man på Erykah Badu vill man bara att hon ska vara cool, sval, tvåtusentalets Nina Simone. Jag var på Lauryn Hill i Globen och det var värsta partyt, shit vilket drag!

Och då visste man inte att hon mest av allt ville ta livet av sig när hon stod där.

   - Nä... Sen har man sett Depeche Mode men det är en helt annan sorts spelning. Man vet precis när han kommer att slänga av sig skjortan, man vet precis när han ska snurra på mickstativet.

 

Efter tio år med Kent har man lärt sig precis när Jocke Berg inte kommer att slänga av sig skjortan eller när han inte ska snurra på mickstativet. Kents förutsägbarhet kommer inte från rädsla eller feghet utan från väldigt tydliga idéer om vad deras musik ska vara.

När Jocke Berg pratar om musik och film låter han mer som en journalist än en plågad konstnär, vilket vanligtvis är en förolämpning men i just det här fallet ska ses som något fint och sympatiskt. Kents musik blir starkare när man hör Jocke Berg prata om att han längtat efter att få stoppa in Michael Caine i en låt, bara för att Caine är så bra.

När jag frågar om han tittar mycket på film svarar han att det gör alla som »arbetar med populärkultur som ram«. Det låter som ett udda, analytiskt sätt att uttrycka sin syn på skapandeprocessen på, men känns mer vettigt ju mer jag tänker på det - världen behöver inte fler plågade konstnärer som vill ta livet av sig. Ju mer medlemmarna i Kent distanserar sig själva från sin musik, desto mer trovärdig blir musiken de gör. Kent arbetar med populärkulturen som ram och mutar in en egen mörk, mörk plats i den.

Det där eviga allvaret är både en välsignelse och en förbannelse. Inget svenskt band har målat in sig i ett lika trångt hörn som Kent. Samtidigt är det inte så många som har ett helt eget hörn. 

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner