©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Femton vägar in i jazzen
Av Markus Larsson   
Måndag 28 mars 2016, 20:12

jazzen79.pngÄr du nyfiken på jazzmusik men samtidigt lite rädd för den? Oroa dig inte. Till Sonic #79 tidigt 2015 bjöd Markus Larsson (fotograf var Michael Steinberg) in jazzessen Jonas Kullhammar och Goran Kajfeš för att reda ut var någonstans du ska börja (vi gjorde också en liten spellista). Kullhammar och Kajfeš är just nu för övrigt aktuella med ett nytt Nacka Forum-album. Och sedan artikeln skrevs har tyvärr Ornette Coleman lämnat oss.

 

Namn: Goran Kajfeš.

Ålder: 44 år.

Yrke: Jazzmusiker.

Bor: Södermalm, Stockholm.

Snabbkoll: Lika obunden i genrer när det gäller samarbeten som i musiken. Har spelat med, ja, alla. Bo Kaspers Orkester, Nicolai Dunger, Håkan Hellström, The Soundtrack Of Our Lives, Titiyo och lagt trumpet på låtar med Sting och Janet Jackson. Medverkat på över femhundra skivor. Medlem i grupperna Nacka Forum, Angles 9, Oddjob, Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet, med flera.

Aktuell: Med sitt senaste och Grammis-nominerade album med Goran Kajfeš Subtropic Arkestra, »The Reason Why Vol.2«.

 

Namn: Jonas Kullhammar.

Ålder: 36 år.

Yrke: Jazzmusiker.

Bor: Nacka utanför Stockholm.

Snabbkoll: DIY-artist som eldar på jazzscenen från sin egen källare, som både fungerar som studio och kontor. Driver skivbolaget Moserobie, vågar vägra Spotify och har synts i otaliga grupper och sammanhang, däribland Jonas Kullhammar Quartet, Nacka Forum och Kullrusk. Har precis som Goran Kajfeš samarbetat med, ja, alla.

Aktuell: Med sitt Grammis-nominerade soundtrack till filmatiseringen av Klas Östergrens »Gentlemen«.

 

jazz79.png 

 

Jazz är farligt.

Inte för öronen, men den som faller för genren kan inte sluta lyssna. Vid rätt tid och tillfälle kan livslånga beroenden skapas.

I dag används jazz ofta som en synonym för något förlegat, gammelmodigt och dött. Men alla som tror på det har lyssnat slarvigt. Världen som vi känner till den försöker fortfarande komma ikapp och förstå vad John Coltrane egentligen sysslade med på »A Love Supreme« och »Ascension«. »A Love Supreme« fyller femtio i år och de vilda ljudäventyren på »Ascension« släpptes 1966.

Men var ska man börja?

De flesta som vill pröva jazz känner sig antagligen som astronauten Neil Armstrong gjorde innan han tog sitt första steg på månen - lite nervösa. Jazzen är så oöverskådlig att det känns som en främmande planet.

Dessutom riskerar man att stöta på svårforcerade kratrar som det här utdraget från en svensk jazzartikel på sextiotalet:

»Melodiskt adopterades heltonsskalan, där alltså oktaven rymmer sex heltoner i stället för den diatoniska durskalans sju och där det endast finns plats för två sådana sextonsserier inom varje oktav.«

Säg... vadå?

Men som Jonas Kullhammar säger - han har aldrig träffat en enda musiker som utgår från matematiska skalor och formler i sin musik. Jazzen är coolare än så.

Nej, jazz blir aldrig kommersiellt. Det ligger inte i dess natur. Lyssnarna får ofta söka upp och komma till jazzen, inte tvärtom. Men den situationen skapar också starka band.

Jazz syns och hörs lite överallt inom popkulturen just nu.

När Claire Danes bipolära FBI-agent försöker koppla av hemma i lägenheten i TV-serien »Homeland« slår hon på Miles Davis version av »My Funny Valentine« från albumet »Cookin’«. Tokhyllade filmen »Birdman«, där skådespelaren Michael Keaton gör tyngdlös comeback, är som ett långt och fantastiskt jazzsolo. På Oscarsgalan i år är »Whiplash«, som handlar om en sadistisk musiklärare och en ung jazztrummis, nominerad i fem kategorier. Och i Sverige har Klas Östergrens roman »Gentlemen«, med ett fenomenalt jazzsoundtrack av Jonas Kullhammar, nyligen haft biopremiär.

Men var ska man börja?

Sonic bestämde sig för att låta två av Sveriges mest meriterade jazzartister, Jonas Kullhammar och Goran Kajfeš, göra en introduktion tillsammans med rockjournalisten Markus Larsson.

De valde ut femton album som öppnar femton fönster mot jazzvärlden. Milstolpar och monument tornar upp sig bredvid mer udda typer, vinklar och vrår. Sedan träffades de hemma hos Larsson, lyssnade på vinyler, drack öl på burk och pratade länge om musiken.

Urvalet är en början, en start och en inspirationsmanual. Men albumen ska helst ses som hållplatser på vägen till nästa gig. Jazzens själ lyser fortfarande starkast live.

Det är lika svårt att beskriva i text hur entusiasmen och glädjen svämmar över när Kullhammar och Kajfeš slår på »Bright Mississippi« med Thelonious Monk och börjar rumpstudsa i Markus Larssons soffa.

Det måste upplevas när det händer, på plats.

 

CHARLES MINGUS

Mingus Ah Um

Columbia, 1959

Tradition och innovation möts och bildar en hård, explosiv och låtbaserad helhet som hyllar historien och fuckar med framtiden. Rankas av de flesta i dag som Charles Mingus mest fulländade album.

 

Charles Mingus (1922–1979)

Våldsamt produktiv basist, kompositör och bandledare med ett lika våldsamt temperament. En centralfigur inom amerikansk jazz. Ett tag var han lika känd för att spöa sina medmusiker som han var för sin musik. Mingus sa själv att hans största inspirationskällor var Duke Ellington och kyrkan.

 

Goran Kajfeš: Jag ser framför mig hur Mingus står och skjuter med sitt gevär i lägenheten i den där dokumentären där han blir utkastad på gatan [»Mingus: Charlie Mingus 1968«].

Jonas Kullhammar: Saxofonisten Bernt Rosengren har en historia som han säkert har berättat tio gånger. Han bodde i Köpenhamn ett tag och spelade på klubben Montmartre, eller något annat av de andra ställena. Charles Mingus var där. Han var skitpackad, tog ett glas, bet sönder det och började tugga. Sedan gick han ut på gatan och stoppade en bil. Han slängde sig på huven och låg och brölade mot vindrutan med blodet rinnande från munnen. En total galning.

Goran Kajfeš: Han hade väl bra och dåliga dagar. Det finns en jättefin Mingus-skiva där han bara spelar piano, »Mingus Plays Piano«. Där får man en tydlig bild av grunderna i musiken och låtskrivandet. Otroligt karaktäristiskt, låter inte som något annat. Man skulle aldrig höra en Mingus-skiva och gissa fel och undra: »Vad är det här, Paul Chambers?«

Jonas Kullhammar: Och hela hans driv. Han ville inte att andra skulle lägga sig i och startade ett eget skivbolag tidigt. Han betydde mycket på det sättet också. Oj, det här är jävligt fett.

[»Goodbye Pork Pie Hat« snurrar på skivtallriken.]

Jonas Kullhammar: Tror det är Booker Ervin på det här solot.

Goran Kajfeš: Helt fantastiskt. Mingus anlitade ofta samma personer till sina band. Trummisen Dannie Richmond var med i princip hela tiden. Det bidrar också till ett konsekvent sound.

Hur har Mingus inspirerat er?

Jonas Kullhammar: Vet inte hur mycket det hörs, men i sättet att skriva och bygga upp låtar. Mycket i det han gör är enkelt och riffbaserat. På andra jazzplattor fastnar man ofta för solon. Men hos Mingus är det helheten. Jag tänker inte så mycket på vem som spelar solot, hur de spelar eller var de spelar.

Goran Kajfeš: Charles Mingus utnyttjar också musikernas förmågor till max. Låtarna verkar vara baserade på deras olika personligheter. Det var Duke Ellingtons hela grej. Han kunde skriva låtar med en trumpetare i åtanke. Lite den känslan får man här också. Mingus vet vilken styrka och kapacitet varje musiker har i bandet.

Jonas Kullhammar: Lyssna på riffet i »Boogie Stop Shuffle«. Det lirar Refused också.

Goran Kajfeš: Jaså?

Jonas Kullhammar: Jag kommer inte ihåg vad den heter, men Refused har lagt in det i någon av deras låtar.

Goran Kajfeš: Miles Davis »Kind of Blue« kallas jämt för en ikonskiva. Men egentligen är det här ett starkare album med intressantare kompositioner. »Mingus Ah Um« är komplex musik som är lätt att ta till sig. Den står lika högt i kurs för mig, om inte högre.

Jonas Kullhammar: »Mingus Ah Um« är som en »Greatest Hits«-platta. Alla låtar är svinbra.

»När man börjar lyssna på Charles Mingus är det svårt att sluta« skrev Elvis Costello en gång.

Jonas Kullhammar: Det finns förbannat många bra skivor med Mingus. Alla på skivbolaget Impulse, till exempel. Och den där låtsasliveplattan, »Charles Mingus Presents Charles Mingus«, där han läxar upp publiken. Jag har lirat med Ted Curson som spelar på den. Jag satt uppe en hel natt och frågade ut honom om allt. Bland annat om hur publiken tog det när Mingus skällde ut dem. »Äh, det var lugnt«, sa Curson. »Det var ändå ingen där.« Allt var bara fejk. [skratt] Han sa också att Mingus är det största asshole han haft att göra med.

 

MILES DAVIS

Kind of Blue

Columbia, 1959

Lär vara världens mest sålda jazzskiva. Förändrade jazzen med sina modala skalor, vilket enkelt uttryckt innebär att musikerna inte behövde förhålla sig till mängder av ackordbyten längre utan kunde bryta formen och improvisera fram melodierna med större frihet. När rocktidningen Rolling Stone rankade tidernas femhundra bästa skivor kom »Kind of Blue« på tolfte plats.

 

Miles Davis (1926–1991)

Om det finns ett ljud inom jazz som de flesta har hört och känner igen är det Miles Davis trumpet. Han är en av tidernas största stilister och rockstjärnor, alla kategorier.

 

[Inledningsspåret »So What« raspar i gång.]

Jonas Kullhammar: Det här introt har jag just lärt min åttaåriga dotter på piano. Jag fick muta henne med tio kronor. [skratt]

Det är ett makalöst intro, oavsett hur många gånger man har hört det.

Goran Kajfeš: Det är flera beståndsdelar som hänger ihop här. Ljudet är ju så fruktansvärt bra. Många skivor från den här tiden är extremt bra inspelade, men så finns det några stycken där detaljerna är på en annan nivå.

Trummisen Jimmy Cobb, den ende från sextetten på »Kind of Blue« som fortfarande är vid liv, fick ångest när han drämde till cymbalen första gången i »So What«. Han trodde att han slagit för hårt och sabbat tagningen.

Goran Kajfeš: Jag har lirat med Jimmy Cobb. Mitt största minne från det, förutom att allt kändes så mäktigt, var att jag fick springa och köpa screwdrivers åt honom hela tiden. Det blev vodka och juice från en butik nere på hörnet eftersom Cobb ville dricka hela tiden. En väldigt skön och soft snubbe. Men jag och Jonas diskuterade det här tidigare i dag, »Kind of Blue« är inte skivan som förändrat mest för oss eller gett den största kicken.

Jonas Kullhammar: På en topp tio-lista, som i och för sig är omöjlig att göra, skulle den inte ens vara med. Jag tycker att den är fantastisk. Det är ett mästerverk, men jag har andra favoriter med Miles.

Goran, du förordar i stället »Sketches of Spain«.

Goran Kajfeš: Den ligger närmare det jag inspireras av. Tycker det är häftigt att Miles på den skivan, tillsammans med den storartade arrangören Gil Evans, lämnar det amerikanska stilidealet och hämtar inspiration från klassisk musik och spanska folkmelodier. Miles var suverän på att ta sin musik vidare, han upprepade sig inte.

Men som inkörsport till jazzen är »Kind of Blue« bevisligen svårslagen.

Jonas Kullhammar: Absolut. Den är inte så stökig att det skrämmer, snarare enkel och catchy. Jag har köpt och gett bort den i present till hur många som helst.

Goran Kajfeš: Karaktärerna är så tydliga på »Kind of Blue«. Det är lätt att identifiera musikerna i det minimalistiska soundet. Alla har en egen stil som inte förändras under skivans gång. Miles är den coola. Cannonball Adderley spelar mer snärtigt och svängigt. Och John Coltrane är… John Coltrane.

 

ORNETTE COLEMAN

The Shape of Jazz to Come

Atlantic, 1959

Det var skivbolagsdirektören Nesuhi Ertegun, jazzmogulen på Atlantic, som döpte albumet. Han hade sett jazzens framtid och dess namn var Ornette Coleman.

 

Ornette Coleman (1930–)

Amerikansk saxofonist, violinist, trumpetare och kompositör. Lade jazzen, som världen då kände till den, i ett syrabad och löste upp publikens föreställningar om harmonier och ackordföljder. Många jazzhipsters förfärades av den stora galjonsfiguren för frijazz. Lika många, däribland Lou Reed, jublade.

 

Goran Kajfeš: Skivan lät kanske lite mysko första gången jag hörde den. Men när jag återvände efter att ha tränat öronen med en massa knepig musik upptäckte jag hur jävla osvår »The Shape of Jazz to Come« egentligen är. Låtarna är rätt fina, bluesiga och enkla.

Jonas Kullhammar: »Tomorrow is the Question« var första skivan jag köpte med Ornette Coleman. Ett sådant jävla wake up-call. Den lösa formen, inga ackord, melodier som påminde om barnvisor - att man över huvud taget kunde göra så var världens största kick. Den gjorde att jag vågade börja skriva egen musik.

»Lonely Woman« som vi lyssnar på nu var en av Lou Reeds största favoriter. I en musikdokumentär sa han att det inte gick en dag utan att han nynnade på melodin när han promenerade i New York.

Jonas Kullhammar: Ja, det är ju en superhit. [skratt] Tror jag på förhand väntade mig något annat när jag började lyssna på Ornette Coleman. Något fult och stökigt och brötigt. Något mycket hårdare. Men han är supermjuk.

Goran Kajfeš: Han har en väldigt vemodig klang. Och dessutom finns det inget piano alls på »The Shape of Jazz to Come«. Det var ju en stor grej att Ornette spelade in utan piano.

Charles Mingus och Miles Davis var rätt skeptiska när de fick höra Ornette Coleman.

Jonas Kullhammar: Men väldigt många gillade det också. Sonny Rollins och Jackie McLean diggade det som fan.

Goran Kajfeš: Man kan tänka sig att Mingus och Miles - framför allt Miles tronade jävligt högt på den tiden - tyckte det var jobbigt när en ny talang kom som ifrågasatte allt. Ornette har färgat hur vi framför vår musik, framför allt i Nacka Forum. Där är han en av grundstenarna.

Jonas Kullhammar: Första gången som vi spelade med Nacka Forum gjorde vi jättemånga Ornette-låtar. På första skivan gör vi även en cover på en av hans låtar. Jag fattar att han uppfattades som totalt banbrytande. Det fanns i princip inget annat som lät som honom.

Goran Kajfeš: Det är hans »röst«. Det låter unikt.

När Refused döpte en skiva till »The Shape of Punk to Come« var det en blinkning till den här plattan.

Jonas Kullhammar: Men de hade ju typ inte hört skivan. De tyckte bara att titeln var häftig. Det har i alla fall Dennis Lyxzén sagt till mig. Jag törs inte svära på att det var så, men jag är ganska övertygad.

 

BILLIE HOLIDAY

Lady in Satin

Columbia, 1959

Det sista albumet som Billie Holiday gav ut medan hon levde.

 

Billie Holiday (1915–1959)

Amerikansk jazzsångare, låtskrivare och skådespelare. Hennes sångteknik, tungt inspirerad av scenens instrumentalister, bröt ny mark för jazz och blues. Det hårda och olyckliga livet - som fjortonåring försörjde sig Holiday som prostituerad i Harlem och missbrukade heroin - hörs i rösten. U2 skrev låten »Angel of Harlem« om henne.

 

SARAH VAUGHAN

Sarah Vaughan with Clifford Brown

EmArcy, 1954

I jazzantologier kallas albumet ofta för ett fulländat möte mellan instrumental och vokal jazz. Duetterna mellan Clifford Browns trumpet och Sarah Vaughans röst har en mycket speciell värme och romantik.

 

Sarah Vaughan (1924–1990)

Amerikansk jazzsångare. Hennes röst är lika mycket New York som skyskraporna på Manhattan.

 

NINA SIMONE

Nina Simone and Piano!

RCA Victor, 1969

Nina Simone sa själv att hon hellre blir ihågkommen för »Nina Simone and Piano!« än hitsingeln »My Baby Just Cares for Me«.

 

Nina Simone (1933–2003)

Amerikansk sångare, pianist, låtskrivare, aktivist. Rörde sig mellan otaliga genrer men grunden var alltid jazz. Och hon lät alltid som Nina Simone. Simone var mer än en artist - hon var en protestmarsch mot rasism och sociala orättvisor i sextiotalets USA.

 

Jonas Kullhammar: En parameter försvinner ofta i det vokala. Att texter presenteras gör att det inte finns lika stort utrymme för improvisationer.

Texter ger musiken en mer fast form, det är sant .

Jonas Kullhammar: Flera av Billie Holidays bästa inspelningar ligger inte på album. Många av mina favoriter är gamla stenkakor med två spår. Det är svårt att välja en skiva med henne, men »Lady in Satin« är en av de mesta kända och mest populära skivorna som hon gav ut.

Vilka är dina favoriter med henne?

Jonas Kullhammar: Det finns en låt som heter »Big Stuff«. Knäckande bra.

Goran Kajfeš: Jag kan rekommendera boxen »The Complete Billie Holiday On Verve, 1945–1959«. Där finns det inspelningar med mindre sättningar, mer avskalad musik och större plats för solister som Lester Young.

»Lady in Satin« är mer orkestrerad och Hollywood-pampig.

Jonas Kullhammar: Det hade kunnat vara en skiva med Frank Sinatra.

Däremot är jag förtjust i hennes »gamla« röst på de senare inspelningarna.

Jonas Kullhammar: Jag gillar artister som Ella Fitzgerald väldigt mycket också. Och jag älskar Billie Holiday, men det är kanske inte vad jag har lyssnat på mest.

Goran Kajfeš: Billie gör, precis som Sarah Vaughan, något mer av musiken. Det är hon som bär låtarna. Med en »finsångare« skulle det ha blivit platt fall.

Den finns inte på »Lady in Satin«, men det är svårt att skaka av sig hennes version av »Strange Fruit«.

Goran Kajfeš: Den anses väl vara en av de viktigaste politiska låtarna genom tiderna.

Jonas Kullhammar: Och det var hennes låt också, från början till slut. Nina Simone har också spelat in den. Nina var även en grym pianist, något som det tyvärr pratas för lite om.

Goran Kajfeš: Jag har svårt att välja en favorit med Nina. Jag älskar allt med henne. Jag tvivlar på att Billie Holiday bestämde så mycket själv eller styrde över vilka musiker hon skulle spela in med. Nina Simone hade en annan kontroll på sitt uttryck.

Man messade inte med Simone.

Goran Kajfeš: Det bottnade säkert i att hon spelade själv. Billie var »bara« en grym vokalist. Men som sångare är hon, ja, beyond. Och på sätt och vis störst.

Holidays röst är ibland obehagligt trasig.

Jonas Kullhammar: Ja, bara hennes vibrato och hur hon glider mellan tonerna. Det är nog många som tycker det låter konstigt. Men hon var tung och enormt inflytelserik. Lyssna på allt som Monica Zetterlund spelade in.

Goran Kajfeš: Folk kan säkert bli rädda för det trasiga och mörka, det är skönare med något mjukt och trevligt.

 

THELONIOUS MONK

Monk’s Dream

Columbia, 1963

Första albumet på Columbia blev Thelonious Monks mest sålda i karriären. Han hade spelat in och gett ut andra versioner av alla låtar förut utom en: »Bright Mississippi«. Skivan fungerar nästan som en sammanfattning av Monks karriär. Oförsiktiga lyssnare riskerar att knäppa sönder fingrarna.

 

Thelonious Monk (1917–1982)

Amerikansk pianist och kompositör, känd för sin ärkeoriginella stil både vad gäller musikalitet och kläder. En av blott fem jazzartister som prytt magasinet Times omslag. Han hade svåra psykiska problem och försvann i stort sett från scenen under de sista tio åren av sitt liv.

 

Jonas Kullhammar: Jag hävdar att de första sekunderna av »Bright Mississippi« kan vara det svängigaste som gjorts i jazzhistorien. Nu, när trummorna kommer in. Man smäller ju av!

Goran Kajfeš: Så rasande bra!

Jonas Kullhammar: Nej, fy fan, så ruskigt snyggt. Jag orkar inte!

Goran Kajfeš: Det är fascinerande hur visa musiker hittar varandra och fungerar ihop. Saxofonisten Charlie Rouse har inte gjort något större avtryck i jazzhistorien, men han är perfekt för Monk. Klockren.

Jonas Kullhammar: Jag känner många kollegor som tycker att han är kass. Jag tycker att det låter fantastiskt.

Goran Kajfeš: Men det är någonting med dem ihop, någonting som inte händer när Monk spelar med Coltrane.

Ni går verkligen i gång på det här - varför?

Goran Kajfeš: Monk var också sjuk i huvudet. Det kanske är den röda tråden här. [skratt]

Jonas Kullhammar: Monk är lite samma typ som Mingus. Pianospelet är oefterhärmligt. Alla pianister försöker härma Monk.

Goran Kajfeš: Men så fort de försöker härma honom blir det pinsamt. Det blir en downer.

Jonas Kullhammar: Och hans låtar. Jag har en grej som jag fortfarande vill göra någon gång i livet - lära mig alla Monks låtar. Det är i alla fall min plan.

Läste på Wikipedia att Monk är den näst mest inspelade jazzkompositören av alla, efter Duke Ellington. Imponerande med tanke på att Duke skrev över tusen låtar och Monk drygt sjuttio stycken.

Goran Kajfeš: Jag tror att det stämmer. Hos Monk finns det alltid en liten klurig grej i musiken som står ut, något skevt som har med hans personlighet att göra. Han kunde lätt ha blivit avfärdad. »Varför börjar han dansa helt plötsligt i stället för att lira?« Men det vackra med musik är att alla i stället tog den skitkonstiga artisten till sina hjärtan och älskade honom. Sedan hade han kanske den ballaste stilen också. Stora ringar på fingrarna...

Jonas Kullhammar: Brillorna utan glas.

Goran Kajfeš: Och pälsmössan. Stilen berodde antagligen på att han var sjuk i huvudet. Men han ser sjukt cool ut.

 

JOHN COLTRANE

A Love Supreme

Impulse!, 1965

Om jazzen har sju underverk innehåller »A Love Supreme« åtminstone fem av dem: pianisten McCoy Tyner, trummisen Elvin Jones, basisten Jimmy Garrison, saxofonisten John Coltrane samt musiken.

 

John Coltrane (1926–1967)

Amerikansk saxofonist och kompositör. Utan »Trane« hade jazzen saknat minst ett »z«. Under sin relativt korta karriär utvecklades han från konventionell saxofonist till spirituell jazzpionjär. Blev efter sin död helgonförklarad och har en egen kyrka, St. John William Coltrane African Orthodox Church, i San Francisco. Varje söndag jammar församlingen i hans namn.

 

Hur vågar man, som du Jonas, spela in och ge ut en egen version av »A Love Supreme«?

Jonas Kullhammar: Men det gjorde jag egentligen inte. Jag gav ut den i tvåhundrafemtio exemplar, eller vad det nu var. Jag skickade inte ut några recensionsex och gjorde ingen reklam. Den finns ju nästan inte. Men det började med att jag spelade »A Love Supreme« på en festival i Tyskland med min kvartett.

Med tanke på att Coltrane själv bara framförde skivan i sin helhet en gång på scen är det lite uppseendeväckande.

Jonas Kullhammar: Upplägget var att skivbolaget Impulse firade femtio år. Arrangörerna hade hört min kvartett och ville att vi skulle spela »A Love Supreme«. Jag tackade nej. De ringde igen och undrade om de kunde få sätta ihop ett europeiskt all star-band som skulle köra Coltranes »Ascension«. Jag tackade nej igen. När jag berättade det för bandet tyckte de att jag var dum i huvudet. »Är det något vi har gjort är det att lyssna på den där skivan.« Vad fan, jag sa ja, skrev kontrakt och fick skitbra betalt. Det visade sig att TV och radio var på banan också. Men den riktiga smällen kom när jag fick se spelschemat. Vi var först. Sedan skulle McCoy Tyner spela.

Oj.

- Och sedan Archie Shepp [tenorsaxofonist, spelade på Coltranes »Ascension«]. Det var ju lite nervigt. Men jag är skitstolt över den där konserten. Den ligger på Youtube. När kvartetten senare spelade in sista skivan hade vi en betald studiotimme över och drog igenom »A Love Supreme« som ett sorts bokslut. Men den inspelningen är lite hemlig för mig. Jag låtsas inte om den.

Goran Kajfeš: Han vågar inte ens skriva ut titeln på omslaget. [skratt]

Jonas Kullhammar: Samtidigt har jag svårt att tycka att musik ska vara jätteheligt.

Goran Kajfeš: Men om man gör hela skivan blir det ett starkare statement. Jag minns att du tvekade. Det skulle nog jag också ha gjort.

»A Love Supreme« är personligt laddad. Det var på sätt och vis Coltranes kärleksbrev till Gud.

Jonas Kullhammar: Samtidigt har jag svårt att tro att Coltrane tyckte att musiken bara var hans och att ingen annan fick använda den.

Vad är det som gör »A Love Supreme« så speciell?

Goran Kajfeš: Det finns något transliknande i musikens framåtrörelse. Man åker bara in i dess motor och försvinner. Det är otroligt intensiv och köttig musik, utan att bli muskulös. Jag får en bred känsla av den. Tänker på ångvältar. De flesta skivor har låtar och stunder som slaknar men här finns inget sådant.

Jonas Kullhammar: Den här kvartetten är mäktig. Coltrane, McCoy Tyner, Elvin Jones, Jimmy Garrison - om jag bara fick se en jazzkvartett i en drömvärld skulle jag nog välja den. Jag är inte religiös, men jag upplever något åt det hållet när de spelar.

 

BÖRJE FREDRIKSSON QUARTET - QUINTET

Intervall

Columbia, 1966

Jazzalbum med stor emotionell och spirituell sprängkraft.

 

Börje Fredriksson (1937–1968)

Svensk saxofonist och kompositör som hann ge ut en skiva innan han tog sitt liv 1968, trettioett år gammal.

 

Jonas Kullhammar: Om jag var tvungen att välja en svensk jazzlåt skulle det bli »Ballad för Laila«. Och det gavs senare ut en massa extraspår på CD som knäppt nog inte finns med på original-LP:n. Börje Fredriksson skrev fruktansvärt bra låtar. Jag har alltid med »Intervall« när någon ber mig att lista de bästa jazzplattorna. Hans ton, alltså. Den påminner mycket om John Coltrane, men han hittar något annat också. Det finns något kämpigt i hans spel och i hur han satsar. Jag har aldrig hört någon kalla Fredriksson för en skön snubbe. Han var inget rövhål, men han var komplicerad och led av psykiska problem. Jag bölar nästan när jag lyssnar skivan.

 

CHARLIE HADEN

Liberation Music Orchestra

Impulse!, 1969

Lysande avantgarde där Charlie Haden, på sitt första album som bandledare, inspirerades av folkmelodier från spanska inbördeskriget. Protestjazz med vietnamkriget i åtanke. I sin recension kallade rockjournalisten Lester Bangs Carla Bleys arrangemang för »dynamiska mirakel«.

 

Charlie Haden (1937–2014)

Amerikansk basist och kompositör. Mest känd för sina samarbeten med Ornette Coleman, Keith Jarrett och orkestern Liberation Music Orchestra, som han ledde tillsammans med pianisten Carla Bley. Hadens tre trillingdöttrar har i dag countrygruppen The Haden Triplets ihop. De har släppt en skiva på Jack Whites bolag Third Man.

 

Jonas Kullhammar: Ett storverk.

Goran Kajfeš: Ah, Carla Bley. Hur mycket har hon gjort på skivan? Okej, hon har bland annat skrivit alla arrangemang.

Musiken är ett monster som frustar i gång.

Goran Kajfeš: Tänker lite på skivan vi gjorde med Nicolai Dunger, »A Dress Book«.

Jonas Kullhammar: Du tänker på andra skivan i hans vinyltrilogi, den som i stort sett var instrumental.

Goran Kajfeš: Ja, den var lite åt det här hållet.

Jonas Kullhammar: Charlie Haden växte upp i en musikerfamilj som sjöng och spelade folkmusik. Den influensen blir rätt tydlig när man lyssnar på hans skivor. Jag har sett klipp på Youtube där han sjunger med en orkester. Det är nästan gråtläge. En sådan fantastisk feeling.

Måste ha varit rätt radikalt 1969 med amerikaner som tillägnar låtar till Che Guevara.

Goran Kajfeš: Det är också coolt att namn som Roswell Rudd och Don Cherry här framför folkmelodier. Annars hörs de i betydligt friare och mer utflippade sammanhang. Och klart att de var pissed off på världsläget.

Jonas Kullhammar: Fan, man skulle ha varit med här.

 

DUKE ELLINGTON

The Afro-Eurasian Eclipse

Fantasy, 1971

Kalejdoskopisk låtsvit i åtta delar som brukar kallas för det finaste Duke Ellington släppte under den sista delen av karriären. Ellingtons piano håller ihop alla beståndsdelar som gravitation.

 

Duke Ellington (1899–1974)

Amerikansk bandledare, pianist och kompositör. Tillsammans med Louis Armstrong jazzmusikens huvudarkitekt. Utan honom hade jazz fått heta något annat. »The Duke« har skrivit och gett ut fler klassiker än vad som går att räkna, ofta i nära samarbete med låtskrivaren Billy Strayhorn.

 

Goran Kajfeš: Sättet hur han arrangerar och låter, blicken för enskilda solister och talanger, det är ett visst språk som han är ensam om. Och på den här skivan låter han fortfarande modern.

Skulle jazz ha haft samma form i dag utan Duke?

Jonas Kullhammar: Nej, allting bygger på det som kom före. Coltrane hade inte funnits utan Dexter Gordon. Och Dexter Gordon hade inte funnits utan Charlie Parker. Och Charlie Parker hade inte funnits utan Lester Young.

Goran Kajfeš: Men just den här skivan - Sun Ra är inte så långt borta heller. De har mycket gemensamt, fast Sun Ra var mer utspejsad. Återigen handlar det för mig om rikedomen av influenser. Det är så oerhört lätt att snöa in på en punkt, men Duke Ellington ser på musiken ur ett gränslöst fågelperspektiv. Och sedan alla musiker han har jobbat med och lyft fram...

Jonas Kullhammar: Johnny Hodges, Harry Carney...

Goran Kajfeš: ... Ray Nance och Rex Stewart, helt fantastiska solister. Om inte sådana solister får utrymme i ett storband är den formen av jazz död för mig. Det blir för opersonligt.

Tänker direkt på den makalösa versionen av »Diminuendo and Crescendo in Blue« på »Ellington at Newport«.

Goran Kajfeš: Är det där Paul Gonsalves gör sitt monstersolo?

Jonas Kullhammar: Ja, och fatta att vara där då. Duke hade sannolikt inte planerat det i förväg, han lät det bara hända.

Goran Kajfeš: Man får nog i dag ofta bilden att Duke Ellington bara är »Take the ’A’ Train«. Men han var så mycket mer. Låtskrivarpartnern Billy Strayhorn gjorde nog mycket.

Jonas Kullhammar: Han gjorde nog mer än vad han fick kredd för.

Goran Kajfeš: Jag har hört att de hade en relation.

Jonas Kullhammar: Det har jag också hört.

Goran Kajfeš: Billy fick inte betalt per grej. De var tillsammans och Duke pröjsade honom som en »sugar daddy«. Men jag vet inte alls om det stämmer.

 

BERNT ROSENGREN

Notes from the Underground

Harvest, 1974

Aktad frijazz som nästan sprängs i bitar av idéer och influenser. I dag är dubbelalbumet en eftersökt raritet hos jazzsamlarna.

 

Bernt Rosengren (1937–)

Svensk saxofonist, låtskrivare, arrangör. Har aldrig fått lika stor uppmärksamhet som exempelvis Lars Gullin och Jan Johansson. Bernt Rosengren är en dold skatt som förtjänar att ständigt upptäckas, eller grävas fram på nytt. Han har, precis som Janne Schaffer, statlig inkomstgaranti.

 

Jonas Kullhammar: Bernt är min största idol. Det har jag aldrig hymlat om. Hans första fru var och lyssnade på mig i går.

Goran Kajfeš: Är det sant?

Jonas Kullhammar: Ragna Rosengren. Hon är skitgullig. Den här skivan måste man för övrigt ha på vinyl. Första spåret är skrivet av Sergej Rachmaninov, och hans familj tyckte att Bernt skändade musiken. Låten är borta på CD och Spotify. Lars Gullin och Börje Fredriksson har varit på samma nivå, men det finns inget större i svenska jazzhistorien än Bernt Rosengren.

Goran Kajfeš: Skivan är jättespretig. Hur många influenser som helst som inte hörs på amerikanska jazzskivor. Musiken är som ett öppet fält där allt verkar möjligt. Sverige var tidig med den här multikultigrejen. Det är säkert lättare att relatera till Jan Johansson och »Jazz på svenska«. Är inte det den mesta sålda jazzskivan varje år? »Notes from the Underground« är kanske inte det första man rekommenderar till någon som inte lyssnar på jazz.

Jonas Kullhammar: Bernt var med på soundtracket till Roman Polanskis första film »Kniven i vattnet«. Jag hade »Kniven i vattnet« i bakhuvudet när jag skrev musiken till »Gentlemen«. Det var det första jag hörde i skallen när jag läste boken och filmmanuset. Jag ville fånga den världen och Bernts sound.

Varför har inte Bernt Rosengren blivit mer populär?

Jonas Kullhammar: Musiken är inte så insmickrande. Som jag fattat det kunde han vara rätt hård och kompromisslös också när det begav sig.

Goran Kajfeš: Han också?

Jonas Kullhammar: Det finns en historia om hur Bernt rusade upp scenen med sin sax och rev ner notställ när ett annat band spelade.

 

DON CHERRY

Brown Rice

EMI, 1975

Musiken röker en puka.

 

Don Cherry (1936–1995)

Amerikansk trumpetare och låtskrivare som i perioder bodde i Stockholm och Skåne. Kännetecken: pockettrumpet. Arbetade bland annat med Ornette Coleman, Charlie Haden och Lou Reed. Är styvfar till Neneh Cherry och Titiyo. Sonen heter Eagle-Eye Cherry.

 

Goran Kajfeš: Jag hör ett visst släktskap med Miles Davis »On the Corner« här. Finns någon mystik här som jag är helt torsk på. Häxmusik, nästan. Något som driver ut andar. Jag älskar repetitiva melodier. Don Cherry öppnade en massa dörrar och släppte in influenser från alla möjliga håll i musiken. Det var i kretsen runt Don Cherry som hela världsmusikprylen i Sverige hände, en scen som känns unik. Tror inte att det hade hänt på samma sätt om han inte bott i Sverige. Han gjorde ju någon skiva i USA som blev halvslick funkmusik i stället.

Jonas Kullhammar: Han hade också ett eget sound, oavsett konstellation.

Goran Kajfeš: Klart Miles Davis har inspirerat mig en massa. Men han stod alltid längst fram och skulle vara superstjärna. Don Cherry var mer en gruppmusiker som vibbade med bandet. Jag kan lättare relatera till det senare. Men jag gillar hur Miles och Don Cherry hanterar sin inspiration. Med »On the Corner« trodde Miles att han gjort en Sly And The Family Stone-platta. Jag älskar sådana misslyckanden. Man ska göra egna tolkningar av annan musik och gärna missförstå saker eftersom chansen då ökar att det uppstår något nytt. Om jag gjorde en karbonkopia av musik från Mali skulle det bara bli en kroatisk trumpetare som gör musik från Mali, fast lite sämre.

 

PER »TEXAS« JOHANSSON

Alla mina kompisar

EMI, 1998

The 90’s.

 

Per »Texas« Johansson (1970–)

Saxofonist och låtskrivare från Södertälje. Har länge varit ett mysterium. Mycket tongivande på nittiotalet innan han drog sig undan, även om han ingick i husbandet på Sonics tioårsfest där Goran Kajfeš var kapellmästare. Har en sida på Wikipedia i Norge, men inte i Sverige.

 

ESBJÖRN SVENSSON TRIO

Winter in Venice

Superstudio/Diesel, 1997

Om Thelonious Monk vuxit upp i en svensk skärgård. Skivan belönades med en Grammis.

 

Esbjörn Svensson Trio (1993–2008)

Hörde lika mycket hemma på popfestivalernas scener som på jazzklubbar. Trion upplöstes när ledaren och pianisten Esbjörn Svensson dog i en dykolycka 2008.

 

Jonas Kullhammar: Per »Texas« Johansson var enormt viktig förebild för mig. Jag var förband när de spelade för första gången med det här bandet på skivan. Blev helt bortblåst. »Texas« är en fin snubbe också. Han ville inte ge några lektioner utan tyckte att vi kunde ses och spela lite i stället. Också en kompromisslös person. Han är på gång igen och släpper en ny skiva i år. För första gången på, vad kan det vara, tretton år?

Goran Kajfeš: Han har sagt upp sig och lämnat karriären som narkossköterska. Han var en frisk fläkt på nittiotalet. Traditionen fanns där, men också respektlösheten. Jag hade aldrig hört någon använda countryinstrumentet pedalsteel i en jazzlåt före Per »Texas« Johansson.

Jonas Kullhammar: Inte jag heller. Låtarna är också väldigt melodiska. Men det vore dumt att inte nämna Esbjörn Svensson i det här sammanhanget. Han bröt upp en massa dörrar.

Goran Kajfeš: Esbjörn gjorde att det blev skjuts igen. Och Per »Texas« Johansson tillförde mer action. Annars var det ganska stiltje.

Jonas Kullhammar: Då hade jazzen en annan status. Storbolagen ville marknadsföra musiken på ett helt annat sätt. Nu är inget av dem intresserade. Jag fick bland annat uppträda på näst största scenen på Arvikafestivalen. Det skulle aldrig hända i dag. ■

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner