©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Redo för allt
Av Jenny Seth   
Torsdag 31 mars 2016, 11:25

elliphant66.pngDär Elliphant finns är det aldrig tråkigt. Just nu är hon som egentligen heter Ellinor Olovsdotter aktuell med sitt ungefär tredje album »Living Life Golden«. En skiva som tämligen exakt ringar in hennes elektroniska och intensiva pophybrid, med gästspel av bland andra Major Lazer, Azealia Banks och Skrillex, och som här och nu påminde oss om läsvärdheten i Jenny Seths Elliphant-porträtt från Sonic #66, februari 2013 (foto: Lina Haskel).

 

Kylen funkar inte, råttorna har bitit sönder elsladden.

Ellinor Olovsdotter, rösten bakom Elliphant, förklarar för sina vänner varför de får dricka sin medhavda öl ljummen. Vi befinner oss i en dragig källarlokal nära Odenplan i Stockholm. I ett hörn står en gammal elorgel och i ett annat ett svart piano, båda täckta av ett lager oidentifierbara smulor. Bland cymbaler och trummor på golvet ligger en stor pilatesboll. Ellinor äter en fiskburgare men mellan tuggorna studsar hon upp ur soffan för att krama varje ny person som trillar in i lokalen, medan vinterjackorna och de snöblöta kängorna vid ingången blir fler och fler. Ett poppigt dancehallbeat dundrar ut från en liten studio. Det är en av Elliphants producenter, Tim Denève, som jobbar på en ny låt samtidigt som några killar i skägg riggar upp ljus inför videoinspelningen i samma rum. Det är låten »Live Till I Die«, titelspåret på Elliphants kommande EP, som ska få en musikvideo. Den här gången är det bara kompisar framför och bakom kameran och inspelningsplatsen är studion där många av hennes låtar har blivit till. Senast Elliphant syntes i en video var omständigheterna annorlunda. Förra singeln, reggaepoppärlan »Down on Life«, fick en storslagen, och troligen ganska påkostad, inramning med flera dagars filmande på Island och med hästar, varma källor och helikoptrar i produktionen. En av många som fastnat för videon är Diplo som strax efter han spelat »Down on Life« i sin egen radioshow på BBC:s Radio 1 Extra twittrade »@elliphantmusic can we collab? Make out? Go for sushi?«.

- Jag borde verkligen svara honom, men jag har inte koden till mitt twitterkonto just nu. Och jag gillar ju inte ens sushi, säger Ellinor med ett skratt när jag träffar henne några timmar tidigare hemma i hennes nystädade etta i funkiskvarteren i Fredhäll. Hon sitter på huk på sängkanten och hennes ljusbruna fuskpälsväst matchar det långa och lite trassliga håret.

 

Det är inte bara Diplo som förälskat sig i »M.I.A. from Sweden« med de intensiva ögonen och den speciella rapstilen. Pitchfork skrev om debut­-EP:n att Elliphant tillsammans med Icona Pop och Niki & The Dove bildar en ny treenighet inom svensk modern electropop. Och Elliphant är verkligen ett praktexempel på den svenska pop som nästan blivit en egen genre, i kölvattnet på The Knife och Robyns framgångar under nollnolltalet. Ett annat typiskt drag hos svenska akter som ligger bakom några av 2012 års största P3­-hits, till exempel Gnucci, Mash Up International och Panetoz, är influenserna från afrikanska, karibiska och sydamerikanska klubb­genrer. Sound som var sällsynta i svensk radiopop för bara fem-tio år sedan.

   Även om Elliphant säger att hon inte lyssnat särskilt mycket på vare sig Diplo eller M.I.A. tillhör hon och hennes producenter tveklöst en ny generation artister som blivit fostrade i deras skola snarare än Kents och som vuxit upp med klubbmusik från hela världen. Och i en tid när dansmusik faktiskt säljer och Diplo producerar hits åt megastjärnor som Usher satsas det också på en typ av svensk musik som för bara några år sedan skulle ansetts som ganska svår och alternativ.

 

Men hur blev Ellinor Olovsdotter Elliphant? Och hur hittade hon fram till den där kombinationen av attityd och sound som passar så rätt i tiden?

Det visar sig att hon, likt just Diplo, rest över halva världen för inspiration men att allting började på en viss ö.

- Syrran och jag hör nog till sista generationen som levde rövare på Söder. Vi var ute hela dan från tidig morgon med nyckel runt halsen och en tia på fickan. Ingen morsa hemma som lagade lunch, svarar Ellinor med en lite raspig söderstockholmska när jag frågar om hennes uppväxt. Hon berättar att familjen var ganska trasig och att tonåren inte var helt lätta.

- I högstadiet trillade jag in i fel bekantskapskrets, blev våldsam och spenderade mycket tid ute på gatorna. Jag betedde mig som ett jävla asshole.

Ellinor, som jobbar i krogbranschen när hon inte gör musik, hoppade av skolan i nian och började jobba i restaurangkök. Första tankarna på att göra egen musik dök upp när hon som sjuttonåring första gången hörde franska duon CocoRosie.

- Det var det trasiga jag fastnade för. Det kändes som de inte hade några tankar om hur man bygger upp en låt eller skriver en text. Att de inte verkade följa en enda regel gjorde mig taggad.

Lite senare började hon sjunga över beats på svartklubbar och stora dansfester i skogen.

- Det var nice att få utlopp för min pretentiösa sida. Jag har alltid tyckt om att skriva flummiga texter som ingen annan än jag fattar men som ofta innehåller punchlines. Det passade bra i den miljön.

Ellinor berättar att bokare och skivbolag började ringa redan då men att hon blev stressad och drog till Indien där hon bott i flera omgångar.

- Jag testade allt det folk gör i Indien. Provade allt knark som fanns, dansade på trancefester, knullade jättemycket. Men jag försökte också bli en del av communityn som fanns i norra Goa.

 

Ellinor hittade både sig själv och ett indiskt percussionband som hon turnerade med ett tag. Men projektet Elliphant föddes först för ett par år sen när hon träffade halvfranske producenten Tim Denève på en födelsedagsfest i Paris. Efter en hel sommar i London, och en kärlekshistoria med dubstepscenen där, satte sig Ellinor med Denève och producenten Ted Krotkiewski (som tillsammans kallar sig för Jungle) och jobbade fram det som skulle bli Elliphant­-soundet.

- Jag var inne på triphop, men Tim och Ted ville göra något man kunde dansa till. Vi hittade soundet och det lät fult och nytt!

Just det fula verkar vara ett återkommande tema i Elliphants musik.

- Jag vill vara fel och dras till det som är trasigt. Att jag vågar visa den svaga sidan hos människan och vågar sjunga fult, det är det som jag är riktigt stolt över, säger Ellinor och berättar att hon återupptäckt Leila K.

- Hon har det där smutsiga och hon är en av de där jag sjunger om. En människa som är fucked up på alla möjliga sätt men som vågar visa världen hur liten en människa kan vara. Jag respekterar det jävligt mycket. Det finns en typ av människa i samhället som inte är accepterad och som inte har det så lätt med sånt som andra tycker är så enkelt, att sitta i skolbänken till exempel. Jag har en kärlek för dem. Som Leila, en person som fått coolstämpel men som ingen pallar bjuda på festen liksom.

 

Elliphant sätt att sjunga och rappa påminner, utöver Leila K, om dancehallens toastande och patois, något som har provocerat vissa.

- Det var lättare att göra sig förstådd i Indien om man liksom flyttade om orden lite. Jag snackade på det sättet så länge att det blev naturligt att använda när jag sjunger. Folk stör sig skitmycket på det där och säger »hur kan hon som är vit tro att hon är nån reggaebrud«. Men de som fattar konst vet ju att störmomentet är det som gör den absolut bästa konsten.

- Folk tycker att man ska vara den man är, särskilt här i Sverige. Men det är ju fel! Jag tycker inte alls man ska behöva bestämma sig någon endaste gång i livet vad man är för något. Det kan ändras från dag till dag.

Ellinor säger att hon aldrig tänkt sig att leva här eller »harva runt med en jävla barnvagn i snön och bo i SoFo«. I framtiden hoppas hon kunna köpa i ett stenhus i bergen i Portugal och försöka skapa ett eget kretslopp, odla sin egen mat och ha getter. Eller allra helst, om hon lyckats tjäna mycket pengar på musiken, sponsra ett naturforskningscenter.

- Det känns som den yppersta lyxen, att ha råd att hjälpa. Jag fattar personer som svettas för att få ihop cash, men kan inte förstå dem som köper Rolex på Rolex när man kan typ gräva vattenhål åt elefanter.

 

Pengarna kanske inte finns så långt bort som man kan tro. Lite senare, i studiolokalen, fylls rummet av en stickande nagellacksdoft när Ellinor och hennes tjejkompisar förbereder sig inför videoinspelningen, bättrar på sminket och botaniserar bland kläder och färgglada peruker. En ung kille i lång lugg som också har en studio i lokalen hastar förbi och hejar. Det visar sig vara Elof Loelv, en producent och låtskrivare som inte bara ligger bakom flera av Icona Pops låtar utan även »Stay«, bästa spåret på Rihannas senaste album och kanske en av 2013 års blivande megahits.

   Det svenska popundret lever och frodas, tillsammans med kylskåpsmöglet, i en källare vid Odenplan. ■

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner