©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Country efter eget huvud
Av Pierre Hellqvist   
Fredag 15 april 2016, 17:13

 sturgNY.png

 

 

 

 

Sturgill Simpsons hårt framemotsedda tredje album »A Sailor's Guide to Earth« släpptes i dag. Där verifierar Kentucky-sonen att han ingalunda ska ses som uteslutande »country«. I mångt och mycket är det något helt annat som hörs. Eller som Markus Larsson formulerade saken i sin Aftonbladet-recension; »en orkan av soul«. Ändå finns grunden alltjämt i country - precis som flera av de största inom genren (Hag, Waylon, Wlllie, Dolly) är Sturgill både traditionalist och förnyare, följer uteslutande sin egen övertygelse. Oavsett vilket är han hysteriskt begåvad. Kanske, just nu, rentav bäst - vilket den här spellistan möjligen intygar. Hösten 2014, strax efter släppet av förra skivan »Metamodern Sounds in Country Music« och kort före spelningen på Bryggarsalen i Stockholm, fick Pierre Hellqvist en snabb pratstund med honom till Sonic #76, en text som väl den här dagen passar att reprisera.

 

- Jag har aldrig haft med Nashville-etablissemanget att göra, aldrig haft någon önskan om det. Men det är nog ömsesidigt...

- Sedan allt tog fart för mig har en handfull bolag gjort vissa närmanden. Men samtliga är baserade i LA eller New York. Från Nashville? Inte ett pip.

Sturgill Simpson är ett av de där undantagen som visar att det faktiskt går att bygga en karriär och driva upp ett avsevärt intresse kring sin musik genom att välja andra vägar än Music Row-apparatens mittfåra. I princip helt på egen hand, och på anmärkningsvärt kort tid, har han gått från kneg vid järnvägen till sin nuvarande position som en av den mer frisinnade countryns mest uppskrivna och eftertraktade artister.

Efter några år i utmärkta bluegrasspräglade bandet Sunday Valley kom solodebuten »High Top Mountain« att omges av unisona hyllningar i fjol, men det är med årets »Metamodern Sounds in Country Music« som det verkligen har lossnat för Simpson.

Fullt välförtjänt.

Rent musikaliskt handlar skivan mestadels om klassisk country, ibland talar vi pur honkytonk, men dess existentiella och ibland flummiga texter - »reptile aliens made of light«, någon? - rör sig ofta långt utanför genrens konventioner. Det är låtar som knäcker ens hjärta och leker med ens hjärna, är lika delar förhäxande och förbryllande, allt sjunget med ett stoiskt lugn och en pondusfylld croonerbaryton.

Sturgill Simpson medger att allt har gått lite snabbt på sistone, det har stundom varit svårt att hänga med i svängarna - i synnerhet som han och hustrun för några månader sedan blev föräldrar.

- Familjen är viktigast av allt, mitt i all ståhej är det den som håller mig på jorden, säger han i telefon från Northampton i Massachusetts, där turnébussen snart ska rulla vidare mot en spelning i Boston.

- Jag tar inte framgången för given. Är medveten om att det snart kan vara över. Jag försöker njuta av varje sekund, även om jag helst vill vara hemma med min lille son.

- Jag är dessutom glad att allt det här händer nu och inte när jag var yngre. Då hade jag bara gått ner mig, slarvat bort allt. Nu är jag trettiosex, gift och pappa, jag är rotad och fokuserad på ett helt annat sätt.

Sturgill Simpson huserar numera i Nashville men växte upp under enkla omständigheter och med skilda föräldrar i Kentuckys bildsköna men fattiga sydöstra bergstrakter. Han spenderade mycket tid hos sina morföräldrar och i synnerhet morfar, saluterad i gripande låten »Hero« på förra skivan, blev en viktig ledstjärna. Då morfar i yngre dagar jobbade i kolgruva brukade arbetslaget varje lördag samlas runt radion för att lyssna på Grand Ole Opry-sändningarna. När barnbarnet förra året gjorde sitt första framträdande på Opry satt morfar, inte så lite stolt, i publiken.

- Det faktumet var nog större för mig än själva uppträdandet i sig, säger Sturgill.

Country- och bluegrassmusiken har han i blodet, den kan han utan och innan, men i ungdomen sög han i sig närapå all musik han kom åt, från Robert Johnson och Django Reinhardt till Pink Floyd och en massa soul som The Drifters och Otis Redding. I intervjuer har han prisat alla från Radiohead och Beck till metalbandet Tool. Han pratar också varmt om TV-programmet »Hee Haw«, en populär humor- och countrymusikshow som sändes 1969-1992.

- Att inte bara lyssna utan de facto få se sådana som Jerry Lee, Roy Clark, Chet Atkins, George Jones och Merle Haggard, artister som hör till mina absolut största favoriter, gjorde väldigt, väldigt starkt intryck på mig.

När du på din frus uppmaning sa upp dig vid järnvägen för att satsa allt på musiken, kände du då att det var »nu eller aldrig«?

   - Jo, det får man nog säga. Jag minns att jag tänkte att jag om fyrtio-femtio år inte vill vakna upp en morgon och känna ånger över att jag aldrig försökte.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner