©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Så mycket bättre
Av Niklas Elmér   
Onsdag 4 maj 2016, 13:18

olle65.pngTidigare i dag nåddes vi av det tråkiga beskedet att Olle Ljungström har lämnat oss, femtiofyra år gammal. Det kommer bli tomt utan en av svensk popmusiks smartaste, bästa och mest sköra artister. Inte minst som textförfattare var han unik, med ett helt eget språk och tilltal. Hösten 2012 hälsade skribent Niklas Elmér och fotograf Thomas Wal på hos honom (artikeln publicerades i Sonic #65). Då hade Olle tack vare sin medverkan i TV-programmet Så mycket bättre fått en pånyttfödelse, hittat något som liknade harmoni på landet i Västergötland och höll på att färdigställa albumet »Släng in en clown«. Svårare tider skulle följa, men den berättelsen är en annan.

 

»Vi är vad vi låtsas vara, så vi måste vara försiktiga med vad vi låtsas vara.«

KURT VONNEGUT, »MODER NATT«, 1961

 

»Jag spelar vanlig

Precis så vanlig som folk är mest

Jag spelar vanlig

Men hur är det nu människor gör?

Vad är det dom gör?

Vad gör ni?«

OLLE LJUNGSTRÖM, »Jag spelar vanlig«, 1993

 

Olle Ljungström tänder den första av ett oräkneligt antal cigaretter och kisar nyvaket ut genom fönstret mot en till synes tröstlös oktoberhimmel.

- Så här ser min relation till offentligheten ut numera, säger han och hytter mot mig på stolen mitt emot med cigaretten. Det är inte så att jag inte uppskattar uppmärksamhet längre. Men om det enda man vill ha ut av livet är att umgås med halvinspirerande människor på smarta partyn runt Stureplan, då bosätter man sig inte här. Man kan göra det, visst, men det är förmodligen inte en särskilt fruktbar strategi.

För fem år sedan lämnade Olle Ljungström Stockholm, staden där han föddes och växte upp, för Gräfsnäs, en pittorest by drygt två mål norr om Alingsås i Västergötland. Efter att under åttio- och nittiotalet befunnit sig mitt i offentligheten, först som sångare och gitarrist i det mytomspunna rockbandet Reeperbahn och därefter som lika mytomspunnen soloartist, fann han sig plötsligt vid ett vägskäl.

- Jag flyttade av högst personliga skäl, säger han och måttar askan i en provisorisk askkopp framför sig på bordet. Det handlade om hur mitt liv såg ut. Dels skulle jag inte överleva om jag stannade i Stockholm, dels var det inte särskilt roligt att bo där längre. Det har alltid varit så för mig. Jag har bott på alla tänkbara ställen, haft skitroligt ett tag, sen plötsligt orkar jag inte längre. Jag orkar inte gå på Studio 54 längre, orkar inte supa och knarka dygnet runt. Jag orkar verkligen inte det. Att det trots allt dröjde så länge innan jag lämnade Stockholm berodde främst på att jag inte hittade någonstans att bo. Men när jag väl hittade det här huset var det färdigt. Jag köpte det utan att ens ha varit inne i det. När jag fick nyckeln i handen var det redan betalat och klart.

- Med tanke på hur jag kanske betraktas i olika sammanhang har jag blivit väldigt väl omhändertagen sedan jag kom hit. Det är inte alla byar i Sverige som släpper in en stockholmare med vanan att vädra sina problem med att hålla sig borta från vissa glädjeämnen i livet offentligt. Det måste ju betraktas som jävligt schysst. Jag har fått flera väldigt goda vänner här. Mina grannar till exempel. Mannen i den familjen är klassiskt skolad organist. Han och jag brukar sitta och lyssna på musik tillsammans.

 

Trettiotre år har gått sedan Reeperbahns första album. Då, i slutet av sjuttiotalet var Sverige, och Stockholm, litet och provinsiellt. Proggen var tongivande. Dekadens betraktades med skepsis, musik skulle byggas utav politisk indignation. Reeperbahn, och inte minst Olle Ljungström, kom med ett löfte om någonting annat. Någonting nytt och modernt, en föraning om en annan tid. Genom att vägra låta sig kategorisera sig, genom att ta politisk ställning endast genom att vägra ta politisk ställning, kom Reeperbahn att markera startskottet för ett paradigmskifte i svenskt musikliv. De vare sig såg ut eller lät som andra svenska band när punken var som allra mest inflytelserik i Sverige i slutet av sjuttiotalet. Där band som Ebba Grön och Kriminella Gitarrer i vissa avseenden karbonkopierade attityden och musklerna hos band som The Clash och Sham 69 lät sig Reeperbahn inspireras av de androgyna dragen och litterära ambitionerna hos Television och Patti Smith. I dag framstår »Venuspassagen« och »Peep­show« som lika tidstypiska och banbrytande svenska popskivor som Ebba Gröns »We’re Only in It for the Drugs« och The Tough Alliance »The New School«.

Femtioett år gammal blickar Olle Ljungström ogärna bakåt. Men när jag insisterar på att Reeperbahn medvetet bröt med sin tids estetiska och musikaliska ideal protesterar han.

- Vi var fyra väldigt olika människor. Och eftersom vi var så olika kunde vi inte ha någon enhetlig eller speciell linje. Vi kunde inte klippa oss i samma frisyrer och tro att det skulle bli på ett speciellt sätt. Det kunde Lustans Lakejer i slutet av sjuttiotalet och Orup tio år senare, men inte vi. Vi var inte medvetna om vilka vi var eller varför vi gjorde som vi gjorde. Vi förstod aldrig själva vad vi egentligen stod för eller representerade.

1983, efter fyra album på lika många år, gick Reeperbahn skilda vägar. Uppgiven och desillusionerad drog sig Olle Ljungström undan offentligheten. Det skulle dröja tio år innan han skulle spela in ett album igen.

- Jag var fruktansvärt trött efter Reeperbahn. Då kände jag verkligen att »fy fan vilken jävla pissvärld det här är«. På den tiden försökte alla vara Thåström, det var den högsta drömmen. Så var det då, och så är det ju fortfarande. På något sätt är Thåström ännu det finaste man kan vara i det här landet. Ingenting ont om honom, han har ju knappast valt den rollen själv, men ibland undrar man om Thåström verkligen är den enda figur vi är förmögna att förstå oss på? Sanningen är ju att Thåström, precis som jag själv, gjort en del riktigt bra saker men också en del riktigt jävla dåliga saker. Ändå är det som om vissa människor är immuna mot kritik, medan andra är ständigt utsatta. Det där kan irritera mig.

Olle Ljungström promenerar till köksbänken och häller upp ett glas vitt vin från en bag­in­box.

- Det är ju en ganska inskränkt tillvaro, håller du inte med om det? Det är livsviktigt att hela tiden följa en slags mall för hur saker och ting ska se ut. »Så här ska ett rockband se ut!« »Så här ska ett dansband se ut!« »Så här ska kungen se ut!« Problemet är ju bara att det inte stämmer. Kungen ser över huvud taget inte ut som en kung, dansbanden ser inte tillräckligt roliga ut och rockband beter sig väldigt sällan som Iggy Pop. Det fanns, och finns, en lamhet i det där som jag inte riktigt känner att jag behöver invigas i.

Åren efter Reeperbahns uppbrott levde Olle Ljungström under en kort period i London, studerade och arbetade som copywriter och modell. När han återvände till musiken i början av nittiotalet hade den generation som var ung när Reeperbahn slog igenom hunnit bli opinionsbildare i dagstidningar och musikpress. Som konsekvens mottogs han med öppna armar. »Olles comeback skapar som befarat en smärre hysteri hos landets popintresserade 25-30-­åringar«, skrev till exempel journalisten Kjell Häglund i den på nittiotalet inflytelserika musiktidningen Pop. »Jag har aldrig haft så svårt att behålla en förhandstejp i min egen bandspelare som denna«.

Musikaliskt var Olle Ljungström första soloalbum långt ifrån någon sensation. Melodierna doftade av föga originella stölder från Neil Young, Rolling Stones och Velvet Underground, hans eviga barndomsidoler och inspirationskällor. Men i texterna tonade en annan artist fram. Under nittiotalet skulle Olle Ljungström växa till sin generations främsta textförfattare, en av få svenska låtskrivare verkligt förtjänt av det i Sverige ofta missbrukade epitetet »rockpoet«. Produktionstakten var hög. Mellan 1993 och 1995 recenserades ett nytt album signerat Olle Ljungström varje år i de stora dagstidningarna. Under en period kunde han och Heinz Liljedahl, Olles producent och ständiga samarbetspartner under nittiotalet, med Ljungströms egna ord »inte vistas i samma rum utan att komma ut med en ny skiva«.

Men parallellt med de kommersiella framgångarna började en annan bild av Olle Ljungström orera. I medierna rapporterades om ett allt trasigare leverne åren efter Reeperbahns uppbrott och allt sedan dess har Olle Ljungström fått leva med spekulationer om sin sviktande fysiska hälsa.

- Franklin D. Roosevelt [amerikansk president 1933-1945] hade en sjukdom, och tvingades som konsekvens sitta i rullstol mest hela dagarna. Det var en stor sak för amerikansk säkerhetstjänst, och man lade ner stor möda på att dölja det. I mitt fall är det precis tvärtom. I mitt fall är det försäljningsargumentet. Det ska lyftas fram att jag är destruktiv och trasig. Men jag är inte på något sätt den sortens person som går ut offentligt och pratar om missbruk. Det är sånt som göteborgare håller på med, inte jag. Det har alltid känts som att jag släppts in i en gemenskap där jag inte riktigt hör hemma.

- Vid något tillfälle har det kommit ut att jag tagit droger. Jag öppnade den dörren. Eller, rättare sagt, dörren öppnades åt mig på vid gavel. Men tro mig, det har aldrig ingått i min marknadsföringsidé och det är ingenting man säljer skivor på i det här landet. Tvärtom.

 

En stor del av mytologin kring Olle Ljungström tar sin utgångspunkt i hans texter. Kärnfulla, inte sällan beskt ironiska, betraktelser över livet, döden och kärleken som på samma gång lämnar väldigt mycket och väldigt lite tolkningsföreträde åt lyssnaren. Mina personliga favoritrader av Olle Ljungström är just de där han i en mening rakt och öppet sjunger om tillvarons komplexitet, för att i nästa avfärda det högstämt allvarliga med en nonchalant axelryckning. Som när han i »Tivoli« från debutskivan inleder med raderna »Jag ägnar tid åt små problem/Ger dem näring, plats att växa och bli fler/Sån är jag«, för att sekunden senare runda av »Att hitta något litet smått/Att förstora och multiplicera/Ger mig stånd/Sånt är härligt«. Eller när han i den enorma »Nåt för dom som väntar« från »Det stora kalaset« (den första skiva jag själv köpte med Olle Ljungström) lyckas med konststycket att både jämföra mänskligt utanförskap med »en ambassad som saknar sitt land« och att sekunden senare utmåla dansbandssångaren Christer Sjögren som en charmlös charlatan.

   De tvära kasten mellan allvar och humor, kombinerat med det inte sällan ironiska anslaget - »man vet inte om han är uppriktig, eller driver med oss«, som en kritiker en gång uttryckte det - har gjort det extra tacksamt att läsa in Olle Ljungströms egen person i de inte sällan mörka existenser som befolkar hans texter. Har man en gång skrivit textrader som »En vanlig dag med heroin, det räcker för mig« eller »Jag slår ut korken/och dricker ur askan/Jesus i sprit, rätt ut i blodet« så har man. När bilden av vem man är väl hunnit fastna i allmänhetens ögon kan det vara svårt och tidskrävande att korrigera den.

- Visst är det så, säger Olle. Se på Frank Sinatra. När han sjöng »New York, New York« förutsatte alla att han sjöng om sin stad. På samma sätt tror jag att det är ganska lätt att lyssna på min musik och förutsätta att jag lever ett ganska hårt liv. Jag tror inte att många tror att jag bor så här [Olle sveper med handen ut mot trädgården utanför köksfönstret]. De flesta tror nog att jag bor i ett avgrundsdjupt hål. Det är mer lättbegripligt för människor om det är så, och då kör man på det. Men det behöver inte vara sant.

- Men, som sagt, det spelar naturligtvis in att jag faktiskt var missbrukare under en ganska lång period och att jag aldrig hymlat med hur jag levt mitt liv. Jag skulle ju kunna sitta här med dig nu och säga att ingenting i mina texter egentligen handlar om mig. Men det skulle inte kännas vare sig särskilt näringsrikt eller intressant. Alldeles för många människor gör lögnhalsförsök att verka bättre än sin omgivning, och så slår de sönder både fru och barn när ingen ser på i stället. För mig är det viktigare att vara ärlig.

 

Efter årsskiftet ger Olle Ljungström ut sitt åttonde album i eget namn. Skivan, som med allra största sannolikhet kommer att heta »Släng in en clown«, presenterar en betydligt mer tillbakalutad Olle Ljungström än den som gjorde sig gällande på hans senaste album »Sju« från 2009. Produktionen, signerad parhästen Torsten Larsson, är lätt och luftig och Olle själv sjunger bättre än någonsin, med en attack han inte varit i närheten sedan han gick till frontalangrepp på »Agnetor, vida jeans, ironi och flätor« i mitten av nittiotalet.

- Man måste ha ett väldigt tålamod när man jobbar med Olle. Att arbeta med honom består i huvudsak av väntan.

Torsten Larsson sitter vid sitt köksbord i Mölndal strax utanför Göteborg, dricker kaffe, äter smörgås och fingrar på en akustisk gitarr. Många känner igen Torsten som gitarrist i funkbandet Stonefunkers eller som producent åt The Soundtrack Of Our Lives. Sedan »Sju« är han en lika väsentlig och outbytbar komponent i maskineriet som omgärdar Olle Ljungström som Heinz Liljedahl var under nittiotalet.

- Jag måste säga att jag nästan är oroad över att du orkar göra ingenting så länge, säger Olle och skrattar.

Från högtalarna hörs brottsstycken av vad som snart kommer vara den slutgiltiga versionen av »Släng in en clown«. Få av låtarna på skivan har färdiga titlar, men ingen svensk textförfattare skriver lika omedelbart igenkännbara rader som Olle Ljungström. »Vi låtsas att det regnar, vi ljuger om kön och lön«, »Man lever tills man dör«, »Jag vet att vi någon gång får vara med om allt«, flera av raderna från »Släng in en clown« känns redan som framtida klassiker.

- Olle liknar ingen annan, säger Torsten. Jag brukar tänka på det ibland, hur många författare, konstnärer och artister på något sätt är summan av allt de konsumerat. Olle fungerar inte på det sättet. Han är fullt upptagen med nuet, konsumerar det på ett sätt som jag tror är väldigt ovanligt. Han är ett sant original på det sättet. Många textförfattare jobbar mycket, de ägnar tid och möda åt att vända och vrida på orden. Olle tänker inte alls i de banorna. Han bara lever och sen gör han.

- Jag kan känna att mina texter är en logisk följd av att jag har blivit vuxen, säger Olle. När jag började skriva kunde jag inte ett skit. Jag såg på sången och texterna som ett instrument bland andra. Nu är det inte riktigt så längre, för jag bryr mig mer och mer om själva hantverket, det gör jag verkligen. Ingen kan anklaga mig för att vara överdrivet begåvad. Ibland kan jag känna att människor som uttrycker sin uppskattning har lite väl höga förhoppningar om min storhet. Men vem gynnar det att jag säger så? Jag kan också känna att det är väldigt få personer som skriver så bra texter som jag, och det måste jag väl kunna säga utan att stoppa in brödet i ugnen i onödan?

Om sin relation med Torsten säger Olle att de båda aldrig har varit särskilt djupt sammanflätade.

- Det är inte så att vi byter kalsonger med varandra. Däremot har vi upptäckt att vi har mycket gemensamt. Vi är båda punkare i grunden och vi delar en del erfarenheter från uppväxten. Vi kan vara ganska bra, men vi kan också vara ganska dåliga. Vi kan inte spela en låt, men vi kan skriva en massa låtar. Och rent moraliskt är vi mycket lika varandra.

- Vi är inte så förbannat rädda av oss, fyller Torsten i. Det är inte det att det vi gör tillsammans kommer förändra hela rockhistorien. Tvärtom är vi i allra högsta grad traditionalister. Men vi är inte rädda och först när man vågar låta bli att vara rädd kan man bli riktigt djärv. Vi är inte rädda för att lämna mycket färg på duken, och vi är inte rädda för att sudda ut.

Olle nickar instämmande.

- De flesta människor är så fruktansvärt skitnödigt livrädda för att passera några som helst åldersgränser. Man låter bli att göra saker av rädsla för att verka passé eller omodern. Den sortens ängslighet är vi båda genuint ointresserade av.

- Vi pratar ofta om hur ombytlig människan är och hur omöjligt det är att bibehålla några som helst benhårda övertygelser över tid, fortsätter Torsten. Man kan vakna upp, bestämma sig för att vara en slags människa, för att sedan under dagen passera så många olika ståndpunkter att det till slut blir ohållbart att bibehålla den där ursprungliga övertygelsen. Till slut blir man traditionalist i alla fall, oavsett hur mycket man än anstränger sig för att låta bli.

Jag tar Torsten åt sidan. Frågar varför han tror att Olle fortsätter att locka ny publik, snart tjugo år efter sitt första soloalbum.

- Han tänjer på gränserna mellan rockmusik och poesi. Många svenska band börjar med att uttrycka sig på någon slags medioker engelska, men börjar efter hand leta sig fram till svenskan och då är Olle någonting att luta sig mot. En inspiratör helt enkelt, i det att han vårdar språket. Det tror jag har varit viktigt.

- Dessutom har han en extremt originell röst, direkt igenkännbar och med en udda frasering som går igen hos alla verkligt stora rocksångare. Varken Olle eller Håkan Hellström skulle ju till exempel platsa i en kör. Det finns inte plats för dem någon annanstans än ensamma vid mikrofonen i ett rockband.

 

På köksbordet i Olle Ljungströms villa i Gräfsnäs står framdukat kaffe och smågodis. I ett angränsande rum hörs ljudet av en TV­apparat på låg volym (»Jag brukar låta minst en TV-­apparat stå på«, säger Olle. »Jag tycker det är otäckt att vakna utan ljud«). Överallt i huset ligger lästa och olästa böcker, färdiga och ofärdiga konstverk, tavlor och löst bråte i en salig oordning.

Olle tänder ytterligare en cigarett.

- Jag har ingen direkt längtan efter att delta i samhället, det kan jag inte påstå. Eftersom jag är så jävla dålig på att ta hand om saker själv skulle jag ju bara framstå som en idiot om jag skulle ha en massa synpunkter på hur andra ska leva sina liv. Och tycker jag någonting kommer andra att påminna mig om det i all evighet, och så orkar man ju inte ha det. Jag tycker verkligen att det mesta är ganska ruttet, det tycker jag. Men eftersom jag inte kan påverka det på något sätt, eftersom jag inte har något egentligt spelrum, förvandlas ju mitt högst privata gnäll till någonting ganska töntigt.

Jag frågar Olle om hans relation till andra svenska textförfattare. Hur förhåller han sig till att svenskspråkig rockmusik inte sällan har ambitionen att kommentera tillståndet i landet, att manliga svenska rocksångare så ofta tycks betrakta sig själva som protestsångare?

- Självklart skulle jag kunna tänka mig att ställa mig bakom någonting, ett ändamål, för den goda sakens skull. Men om det är någonting jag ogillar är det de dåliga försöken och de dåliga knepen. Minns du »Berg är till för att flyttas«? Man kan riktigt se framför sig hur det gick till, när Mikael Wiehe fick frågan om han ville göra den där låten. »Har du lust att göra någonting åt problemen i världen?« »Absolut!« »Tillsammans med Tomas Ledin?« »Eh... okej då.« Alltså, fy fan vad billigt! Vi måste göra någonting åt tillståndet i världen, och detta ska vi förstå eftersom kapitalinnehavaren Wiehe och kapitalinnehavaren Ledin säger att det är så. Det är riktigt snuskigt faktiskt, det är faktiskt riktigt snuskigt.

- Nyligen läste jag dessutom i en kvällstidning att prinsessan Madeleines [blivande] man hade skänkt sjuhundratusen svenska kronor till något av drottning Silvias välgörenhetsengagemang. Det kan man naturligtvis tycka är jävligt bussigt. Ända tills man inser att det på ett ungefär är som om jag skulle ge bort min cykel. Man kan inte bete sig så. Storleken på den där summan är så fiaskobetonad. Sjuhundratusen?! Om Tomas Ledin eller någon annan i liknande position skulle lägga sjuhundratusen i en bukett till de fattiga skulle det inte påverka hans eller hennes liv det allra minsta. Och den här snubben, Madeleines kille, jag är inte ens säker på att han vet om att han har gjort det. Det är väl hans PR­-stab som ligger bakom det. Det äcklar mig faktiskt.

 

Vi tar på oss ytterkläderna och går utanför dörren. Olle visar gäststugan på baksidan av huset, växthuset där han och flickvännen Cecilia odlar tomater och färgburkarna han använder som måltavlor när han skjuter luftgevär i trädgården (»Jag är en nästan groteskt god skytt, om jag får säga det själv«). Sedan promenerar vi längs Gräfsnäs grusvägar. Olle vinkar hemvant till förbipasserande ortsinvånare, pekar vant ut ortens landmärken. Det är en nästan surrealistisk tanke att personen som går längs vägen är samma person som för femton år sedan var så intimt förknippad med Stockholm att det i princip var omöjligt att föreställa sig honom någon annanstans än där.

- Självklart kan jag sakna Stockholm, säger Olle. Det kommer jag säkert alltid att göra. Men jag kan sakna många saker. Jag kan sakna att vara sjutton år. Jag kan sakna första gången jag knullade. Jag kan sakna saker så som de var när de var nya. Jag kan sakna en tillvaro när man bara umgicks med fotomodeller. Nu för tiden umgås jag nämligen förhållandevis sällan med fotomodeller, och de jag umgås med är ju jämngamla med mig och det är ju ingen större upplevelse. Men för att vara helt uppriktig, med den begränsade tid och tillvaro som vi har här på jorden ska man nog enligt mitt sätt att se på saker i alla fall försöka vara med om så mycket saker som möjligt så länge man har möjlighet. I bästa fall lever man till man blir sextiofem och då kan jag tycka att det vore roligt att pröva på någonting annat än att bara ha varit på Hultsfredsfestivalen. Om inte annat för att man ska ha någonting att berätta. För om man inte har någonting att berätta har man faktiskt någon form av tystnadsplikt. Stå här och bräka i onödan när det finns andra som har saker att säga, det ser jag ingen anledning till.

När vi återvänt till huset igen stannar Olle plötsligt upp, stoppar händerna i jackfickorna och iakttar sitt hem på avstånd.

- Om du sagt till mig när jag var femton att jag skulle hamna här en dag hade jag nog inte trott på det, säger han. Men när jag ser mitt hem så här utifrån tycker jag faktiskt att det är ganska vackert. Jag tycker att det är ganska fint att jag bor så här. Och om man i min ålder kan säga att det trots allt blev rätt bra ändå, då får man lov att vara nöjd, tycker jag. Om det blev rätt bra blev det i alla fall inte rätt dåligt, och det är ju en ganska väsentlig skillnad, inte sant? ■

 

 

Olle på skiva


REEPERBAHN

Peep-show

Stranded, 1983

Reeperbahn var ett av få verkligt originella svenska band som kom fram i slutet av sjuttiotalet. Apolitiska och litterära, med estetiken lånad från författare som Oscar Wilde och Evelyn Waugh och melodierna från Television och Patti Smith. Samtliga album, med undantag för svanesången »Intriger«, förtjänar ett särskilt kapitel i boken om den svenska rockhistorien. Men inget var lika låtstarkt som »Peep-show«, med geniala låttitlar som »Det vackra livet«, »En helt vanlig dag« och »Gröna tapeter«. Två decennier före The Tough Alliance och Air France drömde Olle Ljungström om strändernas svall i Marrakesh.

 

OLLE LJUNGSTRÖM

Olle Ljungström

Telegram, 1993

Ebba Grön »We’re Only in It for the Drugs«. Ratata »Jackie«. Orup »Orup«. Jakob Hellman »... och stora havet«. Håkan Hellström »Känn ingen sorg för mig Göteborg«. Olle Ljungström »Olle Ljungström«. Ett klassiskt svenskt debutalbum.

 

OLLE LJUNGSTRÖM

Det stora kalaset

Telegram, 1998

Den som tvivlar på Olle Ljungströms unika kvaliteter som textförfattare har här tretton slagkraftiga motbevis. På sitt fjärde soloalbum visade Ljungström att han hör hemma bland de stora svenska språkekvilibristerna, den felande länken mellan Edith Södergran och Povel Ramel. Men skivan var också en hantverksmässig triumf för Olle Ljungström och Heinz Liljedahl. Närapå samtliga spår på »Det stora kalaset« var starka nog att fungera som singlar.

 

 

Röster om Olle

 

Maja Ivarsson

sångerska i The Sounds, tillsammans med Olle en av deltagarna i årets upplaga av TV-programmet Så mycket bättre

 

- Olle har alltid varit en artist som gjort stort intryck på mig. Som liten såg jag »G« och tyckte givetvis att han var den coolaste, snyggaste killen i hela filmen. Framför allt scenen med stövlarna, när han sjunger Lou Reeds »Kiss the boots of shiny, shiny leather« [»Venus in Furs«] - en klassiker! Geniala texter, en grym känsla för bra melodier, han har varit oerhört inspirerande även efter Reeperbahn.

Hur ser du på hans betydelse för svensk popmusik i stort?

- Olle har haft en enormt stor betydelse på svensk musikhistoria. En stor man som säkerligen har inspirerat många att vilja kunna spela musik och skriva texter själva. Jag undrar ibland om han själv är medveten om hur många fans han har.

Vilken är Olle Ljungströms bästa låt?

- Jag har många favoriter. Allt från Reeperbahn-tiden till i dag. Det är egentligen omöjligt att välja. Men givetvis älskar jag »Norrländska präriens gudinna«, den var ett självklart val för tolkning i Så mycket bättre. Och »En apa som liknar dig«. Hur kan man inte älska den?! The list goes on...

 

Peter Morén

Peter Bjorn and John-sångare, även soloartist

 

- Jag har haft lite svårt att ta till mig hans ganska fläskiga nittiotalsproduktioner, även om jag tilltalats av rösten och texterna. Men på sistone har jag haft en liten Reeperbahn-period och det är ju något av det perfekta bandet. Jag är överlag svag för musik från den period som de var aktiva och att se gamla videoklipp med dem är popestestisk mumma. Det var sjukt coola.

   - I Reeperbahn har vi en helsvensk, sexig mutation av Television och Talking Heads. Redan där var texterna en stor del av behållningen men även arren och soundet som befann sig i ständig utveckling.

Hur ser du på hans betydelse för svensk popmusik i stort?

- Kanske att han verkligen är pop. Han är genuin och äkta och sårbar och allt det där som brukar betraktas som rockigt och klyschigt. Men även om många av hans låtar på ytan inte är så musikaliskt olika till exempel Ulf Lundell gör just ordvalen, rösten och attityden att det alltid kommer vara pop. Inte rock. Olle är manlig utan att vara macho. Hans textskrivande och det skeva är också något som jag tror har skapat ett eget rum. Han är en mycket bra sångare, tycker jag. Det är lätt att fastna i en romantisering av hans missbruk, men det känns utslitet. Han är tillräckligt intressant ändå.

Vilken är Olle Ljungströms bästa låt?

- »Lycklig«, en tidig Reeperbahn-låt, är den första jag kommer att tänka på. Grymt gitarriff och skön energi blir min banala förklaring. Och Olles sång.

 

Peder Stenberg

sångare i Deportees

 

- När det blev nittiotal och jag hade förstånd nog att välja min egen musik fanns det ingen plats för en artist som Olle Ljungström i mitt liv. Han var ju inte straight edge och skrek heller inte allt vad han kunde över snabba tvåtaktskomp. Mitt intresse och sedermera beundran för honom kom betydligt senare när jag förstått att uppror och utanförskap lika gärna kan manifesteras i popmusik.

Hur ser du på hans betydelse för svensk popmusik i stort?

- Jag kommer ihåg att jag satt hemma hos min mormor i Vindeln och kollade på TV efter skolan - det måste ha varit 1994 - då Olle Ljungström uppträdde i något program. Han spelade i alla fall »Norrländska präriens gudinna« och jag hade något av ett Dylan-ögonblick trettio år för sent. Jag häpnade över hur fritt, skevt och okonventionellt han sjöng och minns att jag tyckte det var märkligt, härligt och befriande att han fick sjunga i statlig television på bästa sändningstid. Det skulle inte förvåna mig om en massa kids fick samma ovärderliga erfarenhet tio år senare när de såg Håkan Hellström spela i något program.

Vilken är Olle Ljungströms bästa låt?

- »Jag och min far«. Män som gör upp med sina fäder engagerar mig ofta, speciellt om man begraver en livs levande farsa på ett sådant vackert sätt.

 

 

Olle om sina skivor

 

– Den första skivan kan jag fortfarande lyssna på och vara stolt över. »Tack« däremot är jag inte särskilt förtjust i. Den känns som ett försök att göra någon slags radiovariant av det jag gjorde under den här perioden och jag kan fortfarande känna att jag inte riktigt begriper mig på den. Det tror jag inte att någon annan i bandet gjorde. »Synthesizer«, den sista jag gjorde tillsammans med Heinz [Liljedahl], tycker jag inte heller särskilt mycket om. Inspelningen blev för långdragen. Jag tyckte inte att det var kul över huvud taget, och det tror jag inte att Heinz tyckte heller.

 

 

Olle om sina musikaliska inspirationskällor

 

– Jag har lyssnat på samma saker sedan jag var tonåring. Rolling Stones och Stooges, den typen av musik. Allt som på något sätt har någonting med punk att göra fungerar för mig. Det känns måhända töntigt att sitta här efter alla dessa år och säga att jag lyssnar på exakt samma musik som när jag växte upp, men det gör det inte mindre sant. Det är fortfarande den musiken jag tycker om. Varje gång jag hör Jack White tänker jag »just så här ska musik låta«. Så känner jag å andra sidan när jag hör Beethoven också.

 

 

Olle om sin medverkan i Så mycket bättre

 

– Jag har tackat nej flera gånger tidigare. Jag trodde länge att det var Så ska det låta, programmet som leds av den där mannen med alldeles för små kalsonger. Då tackade jag självklart nej. Han känns helt enkelt inte tillförlitlig. Men så förstod jag vilket program det var frågan om och såg det faktiskt när det gick förra året. Det är ju ett familjeprogram, och man får ta det för vad det är.

 

 

Olle om Vaxholm

 

- Jag hatar Vaxholm. Verkligen totalhatar. Få saker är så irriterande som när människor utgår från att jag kommer därifrån, trots att jag i själva verket är uppvuxen i skärgården. Att bli förknippad med Vaxholm känns som att bli förknippad med aids. Det är ett pestnäste, ett litet, trångt idiothål för människor utan någon som helst förmåga att andas vare sig ut eller in. Så illa som jag ibland kan känna att jag blev behandlad där kan jag ibland känna att det är ett under att jag inte tagit större skada. Av en del av befolkningen var jag betraktad som ett jävla överklassvin, av den andra som en avfälling och uteliggare. Och jag var aldrig särskilt populär i något läger, vare sig som överklassvin eller som uteliggare.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner