©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Country med attityd
Av Pierre Hellqvist   
Tisdag 10 maj 2016, 20:10

NikkiLane.pngMed attityd, stilkänsla och raffinerat melodisinne har Nikki Lane i flera år varit en av Nashvilles bäst gömda hemligheter, som allt fler turligt nog tycks ha smak nog att upptäcka. Senare i år vankas ett nytt album, »Highway Queen«, producerat av Father John Misty-bollplanket Jonathan Wilson. Men eftersom Nikki Lane för tillfället och äntligen är i Sverige - Pustervik i Göteborg i kväll, Scandic Grand Central i Stockholm i morgon, Hotell Hulingen i Hultsfred på torsdag - tyckte vi bara det var läge att reprisera Pierre Hellqvists intervju med henne från Sonic #75/2014.

 

Hennes vintage-draperade, självutnämnda »weird country« gör intryck direkt. Rösten är både Loretta Lynn-snärtig och livshärjat sprucken. Texterna drar åt det personliga, underfundiga, tar ingen skit. Arrangemangen förstärker känslan av såväl självständighet som mystik. Månne är Nikki Lane för old school-rock’n’roll och oortodox för Music Row-etablissemanget men en god representant för det andra Nashville, det mer frisinnade som bubblar på andra sidan stan, det som just nu kanske utgör en av de mest fruktsamma musikscenerna i USA, det som förklarar varför nytänkande traditionsbärare som Jack White och Dan Auerbach slagit ner bopålarna där.

- De här olika sidorna av stan, det kommersiella kontra det alternativa, korsbefruktas väldigt sällan, för att inte säga aldrig. Det skulle möjligen vara downtown på nyårsafton då...

Nikki Lane befinner sig i New York för promotion. Hennes andra album »All or Nothin’«, omsorgsfullt och klangfullt producerat av just Dan Auerbach från The Black Keys, har rönt en uppmärksamhet som föregångaren aldrig var i närheten av. Det är inte utan att det märks på henne. Hon som egentligen heter Nicole Lane Frady är slutkörd och hes, samtidigt alldeles tydligt överväldigad av att så många nu visar intresse för hennes musik.

- Det är mer jobb och mer uttömmande än jag någonsin kunde föreställa mig att det skulle vara, säger hon. Men det är svårt att klaga på att det börjar bli karriär av det faktum att andra människor gillar det jag gör.

- Dessutom gläds jag över jag att folk ger respons på så många av skivans låtar. På så vis har jag lyckats med en av mina föresatser, att inte bara ro i land ett album med en singel och resten utfyllnad.

Om att arbeta med Dan Auerbach är hon i princip uteslutande positiv, även om det fanns vissa baksidor.

- Det var svårt att vänja sig vid att någon annan då och då kom in och sa vad jag skulle göra, som att ändra i ett arrangemang. Men i slutändan insåg jag ju att det var för musikens bästa.

En av plattans höjdpunkter är »Love’s on Fire«, en duett med Auerbach där Black Keys-mannen låter klart mjukare och mer sårbar än vad vi är vana vid. Det får en att önska att han skulle spela in mer country.

- Faktum är att jag tror det är ditåt han kommer ta det på sin nästa soloskiva, säger hon. Nashville har en tendens att ta fram den sidan i oss alla...

Nikki Lane växte upp i Greenville, South Carolina, en stad som hon beskriver som »typiskt amerikansk« och »religiös«. I hemmet under uppväxten spelade mamma all things Motown och pappa åttiotalistisk radiocountry. Som nittonåring yttade hon till Los Angeles för att jobba i modebranschen. Fem år senare lämnade hon för New York. När Nikki Lane sedermera kammade hem ett skivkontrakt blev det Nashville, som hon länge haft en viss nyfikenhet på och där det är lättare att sätta ihop ett band och överleva med begränsad budget. Där öppnade hon också retrochica klädaffären High Class Hillbilly, som numera för en tillfälligt slumrande tillvaro.

Avgörande för hennes eget musicerande var upptäckten av Neil Young.

- En evig inspirationskälla, säger Nikki Lane. På så många sätt motsatsen till en stereotyp. Hans röst kan knappast sägas vara »normal«, den är udda men ändå fantastisk. Hans låtstrukturer är ofta okonventionella, samtidigt som de är kusligt vackra. Som textförfattare är han öppen, nästan brutalt ärlig. Även om många artister gör sig bra på scen och har karisma minns man sällan deras låtar. Med Neil Young går det räkna upp hur många odödliga låtar som helst.

 

Nikki Lanes tre countryfavoriter

 

Merle Haggard: Today I Started Loving You Again

Capitol, 1968

- Bara så fantastiskt vacker.

 

Billy Joe Shaver: Ride Me Down Easy

Capricorn, 1976

- Den förmedlar en rastlöshet och reslust som jag kan känna igen mig i, en längtan efter att ge sig av.

 

Waylon Jennings: Waymore’s Blues

RCA Victor, 1975

- Samma sak med den här. »Waymore’s Blues« är för övrigt min favoritlåt alla kategorier, det var den som fick mig att hålla på med det här.

 

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner