©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Göteborg i Sonic-arkivet: Silverbullit
Av Klas Ekman   
Måndag 13 juni 2016, 08:03

silverbullit1.pngsilverbullit2.pngFör att fira vårt just utgivna temanummer på ämnet Göteborg tyckte vi det kunde vara på sin plats att göra några göteborgskt relaterade nerslag i Sonic-arkivet. Först ut i denna lilla serie: intervjun som skribent Klas Ekman (foto: Carl Dahlstedt) hösten 2004 gjorde med Silverbullit inför deras svårt framemotsedda tredje album som sedermera fick titeln »Arclight«. Artikeln publicerades i Sonic #19. Vad gäller just Silverbullit lär de ha en ny EP på gang, men riktigt när den släpps är alltjämt ovisst.

 

Ganska många signaler hinner gå fram innan Andreas Nilsson lyfter telefonluren.

- Jag har ont i halsen, säger Silverbullits gitarrist. Jag ligger i soffan och ska precis äta korv.

Det blir tyst en stund.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen och Andreas ska, som sagt, precis äta korv.

Tidigare under dagen har ett paket med fyra låtar från Silverbullits kommande album landat rätt på mina sneakers hemma i hallen. Skivan saknar titlar, så vi försöker reda ut vilka låtar det egentligen är jag har fått.

- Antagligen har du fått »Blood of Christ«...

I bakgrunden börjar en tjej skratta hysteriskt.

- Ja, alltså den ska nog inte heta så. Min sambo garvar så fort hon hör titeln. Alla garvar så fort de hör titeln. De tycker visst att den är lite pretentiös.

Alla rykten om att Silverbullit har ruvat på en helt fantastisk och helt färdig skiva i ett par år, men inte kunnat ge ut den på grund av strul med skivbolag, stämmer inte. Eller åtminstone bara delvis. Det jag fått höra av låtmaterialet låter visserligen briljant, men att kalla albumet färdigt är en överdrift. Låttitlarna ska ses över. Saker ska spelas in igen eller mixas om. Det finns knappt ens ett namn på skivan.

- Vi har funderat på allt från »Anebyhus«, efter stället där min pappa jobbar, till »Arclight« som betyder sökljus. Jag tycker att det senare är rätt schysst, säger Andreas.

Allt är med andra ord som vanligt.

Silverbullit går och väntar och världen väntar på Silverbullit.

Precis som det var mellan första skivan och »Citizen Bird«.

Precis som det var mellan deras tidigaste spelningar, då man gick omkring i Göteborg och väntade på ännu en av de katharsisupplevelser som det alltid innebar att se dem.

Någonstans tycker man att Silverbullit om några förtjänat ett gigantiskt brejk och borde kunna rulla sig i miljoner.

Det finns ingen rättvisa. Medlemmarna har fått syssla med annat. Andreas är konstnär och videoregissör. Bland annat har han gjort videor för The Knife, Soundtrack of Our Lives och Gyllene Tider.

Basisten Jukka gör filmmusik.

Keyboardisten Jon är grafisk designer.

Trummisen Anders jobbar vid Göteborgs universitet.

- Men Simon vill hålla på med musik på heltid, säger Andreas och gör en konstpaus:

- Det är förstås lite svårt när man släpper en skiva vart femte år. Så nu bär han stolar på Stora Teatern. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Han försöker nog undvika arbete så mycket som möjligt. Fråga honom, jag har inte så bra koll på det.

Vi bestämmer ett datum.

 

Silverbullit repar i ett gammalt kråkslott i Örgryte. Man vet när man är där. Vid en vändplan finns ett sjaskigt elskåp med en massa kläder hängande runtomkring. Det skulle kunna vara en konstinstallation av Andreas Nilsson, men är det inte. Trots att den går parallellt med motorvägsleden är vägstumpen som leder dit tillräckligt ödslig för att man ska börja associera till »Blair Witch Project«. Följer man en grusväg når man replokalen där Andreas Nilsson, nu fri från det halsonda, just den här dagen glatt står och pekar:

- I det vita huset där borta bodde PG!

Han menar PG Gyllenhammar, den gamle Volvo-chefen.

- Fast det här huset var en ungdomsvårdskola på femtiotalet. För barn som inte kunde uppföra sig enligt samhällets normer.

Så passande.

I ett par rum på bottenvåningen har Silverbullit brett ut sig. Golvet är fullt av effektpedaler och Simon Ohlsson ropar något om kaffe. Men det blir inget kaffe. Andreas är hungrig. Trummisen Anders Gustafsson skjutsar ner halva gänget till sushirestaurangen Yokohama på Andra Långgatan. Jukka och Jon dröjer kvar i studion.

Där vi sitter i bilen frågar jag Simon vad som händer med hans punkband Snopp City, mest känt för att ha lånat in Håkan Hellström som sångare till låten »Snygga tjejer«. En låt som cirkulerat en del som mp3:a genom åren. Simon spelar trummor i bandet.

- Vi har världens lataste sångare, Einar. Skivan har varit klar i sju år men han har fortfarande inte orkat lägga sången. Han får Henrik Berggren att likna ett under av företagsamhet, säger Simon.

Andreas säger något sarkastiskt från framsätet.

- Andreas gillar inte Snopp City, säger Simon och ler brett.

Vad har du gjort mer?

- Jag har haft ett liv igen. Jag har tagit tillbaka utbrändheten eller vad man ska kalla det. Sedan har jag varit i replokalen och gjort en massa musik. Inte bara till Silverbullit, lite annat också. Skönt att jobba kreativt. Jag är nog ingen njutningsmänniska som bara latar mig hemma direkt, säger Simon.

Framme på Yokohama beställer Andreas en stor portion sushi, Anders dricker kaffe och Simon Ohlsson tar en liten öl.

- Den nya skivan kommer att bli mer renodlad än »Citizen Bird«, säger Simon. Mycket mer synthig. Jag lyssnar mycket på tidiga DAF, Bronski Beat och gillar Giorgio Moroder, killen som skrev låtar åt Donna Summer. Jag tror att det hörs och det är på sätt och vis en ganska logisk vidareutveckling från våra Suicide-influenser. Fast vi har översatt DAD och bodygrejen till vårt eget sätt att spela. Det mer monotona.

- Vi bygger alltid texturen på det monotona, säger Andreas. Vi har alltid velat vara repetitiva, men sedan vågar vi inte i slutändan.

- Och det är bra. Det ska inte gå riktigt som man vill, säger Simon.

Senare förstår jag att ingen av medlemmarna riktigt vet vad de ska tro om nya skivan.

Inget verkar ha gått som någon vill. Det har blivit något helt annat.

 

Legenden säger att Simon Ohlsson kom till småländska Aneby direkt från Papua Nya Guinea. Hans föräldrar var missionärer och hans barndom ska ha tillbringats i någon sorts Mowgli-tillstånd, där han sprang naken och vild på stränder och i djungler. När de återvände till Sverige började Simon fyran på mellanstadiet. Kulturkrocken var enorm. Han fann aldrig någon naturlig plats i det djupt kristna samhället.

Ordet utanförskap har sällan passat in lika bra för att beskriva en uppväxt.

I en chat på Aftonbladets hemsida skrev han strax efter att »Citizen Bird« släppts att Aneby »borde sprängas!« och där får vi ta honom på orden.

I högstadiet lärde Simon dock känna två andra outsiders. Andreas Nilsson och Jon Ölmeskog.

- Simon brukade komma hem till mig och kopiera datorspel, säger Andreas. Jag var med i en hackergrupp, mafia, och knäckte spel och gjorde demos på min C64. Min mest lyckade grafiska produkt var en equalizer med penisar som slog i stället för visare. Simon i sin tur var ett riktigt freak. En verklig särling. Jag vet inte riktigt vad det berodde på. Det är samma sak nu, man frågar sig gång på gång vad det egentligen är med honom. Sedan frågar man sig ju också om det verkligen var honom det var fel på eller Aneby, där det var väldigt lätt att sticka ut.

Och du själv då?

- Jag stack antagligen också ut. Jag hade inga kompisar.

Andreas skrattar till lite. Jag vet inte om det ska tolkas som förläget, eller som för att understryka att det där med att han inte hade några kompisar låter lite som en klyscha. Eller som om han kom på sig själv med att vad som lät som en klyscha faktiskt var helt sant.

- Aneby är ett väldigt litet ställe, bara några tusen invånare. Kyrkans makt var stor. Jag var inte kristen, jag spelade inte fotboll. Då fanns det bara ett alternativ kvar och det var datorspel.

- Just den perioden var vår högstadieskola rätt våldsam, förklarar Jon för mig senare. Det var tydligen annorlunda bara några år senare, men vi fick stryk hela tiden. Alla utom Simon. Han var bara för mycket. Ett freak, mer eller mindre uppvuxen bland kannibaler på Papua Nya Guinea. När han kom tillbaka till Sverige hade han aldrig sett på TV och förstod inte riktigt det sociala spelet. Ingen vågade röra honom. Till slut började han leka med det där utanförskapet och gick omkring i tajta leopardbyxor, bara för att retas.

Där låter han nästan som ett eko av Andreas:

- Han uppfattades nästan som utvecklingsstörd. Jag och Jon fick slåss med raggare. Simon slapp. Han var aldrig med om det.

Simons egen version både stämmer och stämmer inte med de andras.

- För det första var det inte så att jag kom direkt från Papua Nya Guinea, jag hade bott i England och Örebro strax innan. Och i Kungsängen, där vi var grannar med Lasse Åberg. Så jag hade sett på TV. Anledningen till att mina föräldrar flyttade så mycket var att de var med i Saronkyrkan och hjälpte till ute i världen. Pappa som grafisk designer, mamma som barnmorska. Men jag tyckte att det var konstigt att komma tillbaka till Sverige, efter att ha levt i ett väldigt öppet och mångkulturellt samhälle på Papua Nya Guinea. Ärligt talat tycker jag fortfarande att det känns konstigt.

Tillvaron i Aneby var något helt annat mot friheten i det forna hemlandet.

- För det första var det fruktansvärt tråkigt. Jag gillade det inte och folk tyckte att jag var lite för konstig. Det är sant det de andra säger om att jag slapp vara med i slagsmål. Raggarna trodde inte att jag fattade när de drev med mig, och jag spelade med. Men jag fattade.

Även om deras minnen skiljer sig på många punkter säger även Simon att han och Andreas förenades genom sitt intresse för datorspel.

- Han hade alla nya och han sålde dem fruktansvärt dyrt. Han var en riktig liten affärsman på den tiden!

 

Till slut började något av en vänskap växa fram mellan Andreas och den allt mer pungslagne Simon.

De bestämde sig för att starta ett band. Simon hade fått en gitarr i julklapp av sin pappa, Andreas hade köpt en. En kille vid namn Kaj från närliggande Tranås spelade redan gitarr lite grann. Jon ville också vara med och Simon & The Wild Angels bildades. Tillsammans tränade de på låtar av Spacemen 3 och Loop, Andreas och Kajs favoritgrupper. Simon och Jon var mer inne på hiphop men de kunde bara spela Andreas och Kajs betydligt enklare favoritlåtar.

- Vi kunde inte spela, vilket man inte behövde för att köra Loops låtar, säger Andreas. Att vi sedan utvecklades och blev så konfrontativa var väl en klassisk revoltgrej. Vi var ju uppvuxna på ett vidrigt ställe.

Simon ville egentligen spela gitarr, men han var onödig. De hade redan två gitarrister - Kaj och Andreas. Så Simon fick sjunga.

- Det var fantastiskt. Ett sätt att få ur sig all skit man utsatts för i detta Smålands rövhål. Jag visste hela tiden att jag hade något att komma med, jag hade bara inte vetat vad det var jag var bra på.

Det var Kaj, gitarristen, som först hade intresserat Andreas för Spacemen 3 och Loop:

- Han kunde bara spela E-ackord. Det var visserligen inget hinder, men han var tvungen att vara tyst när vi bytte till andra ackord. Han var kort sagt en väldigt sparsmakad gitarrist. Hur som helst, han spelade in ett kassettband med Galaxie 500, Spacemen 3 och Loop. Det gav han till alla i bekantskapskretsen. Loop var fantastiska. De använde oftast bara ett ackord och låg i någon sorts fejd med Spacemen 3. Jag tror Sonic Boom anklagade dem för att sno Spacemens riff. Vilka riff? De spelade ju bara två ackord. Loop hade alltid bara ett.

- Kaj slutade, säger Simon. Han tyckte inte om vår musik. På den tiden ville vi andra ha en riktig freakshow.

- Vi hade till och med en skrikare som medlem, säger Andreas. Och en kille från Eritrea presenterade varje spelning, iklädd folkdräkt. Eller, presenterade... Det gick mest ut på att han förolämpade alla svenskar som inte fattade vad han sa.

- Musiken höll inte, helt enkelt. Och det visste vi. Så vi var så illa tvungna att göra något kul, säger Simon.

- Det var där skrikaren kom in, säger Andreas. Vi hade en låt om en dödskrasch och behövde ett ångesttjut. Han satte det fan inte en enda gång. Det hamnade alltid fel.

- Det gjorde inget, säger Simon. Vi visste att vi var bäst. Det fanns inga andra på jorden som var lika roliga att kolla på, det var vi övertygade om. Redan då.

- Fast när vi gjorde vår första spelning som Silverbullet, på en pizzeria, fick vi betalt för att sluta spela, säger Andreas. Vår andra var på en festival i Tranås, tillsammans med bland andra Yvonne och Broder Daniel.

Silverbullit debuterade som Silverbullet, men en konflikt med en annan grupp med samma namn ledde till att ett e byttes ut mot ett i efter första skivan.

- Daniel Gilbert gillade oss och fixade en spelning på Magasinet i Göteborg. Broder Daniel kändes som en variant av oss. De hade samma referenser.

- Jag var väldigt impad av Broder Daniel, säger Simon. Jag såg dem spela på en konstskolefest i Göteborg strax innan festivalen och de lät väldigt skitigt. Runt den tiden förstod jag inte deras popgrej bara. Det har jag nog förstått först senare.

- Hade vi sett dem ännu tidigare hade det antagligen märkts ett tydligare släktskap, tror jag.

- Ola Borgström [nu bakom skivbolaget Service] hade klubben Hemulen på Magasinet. Vi blev polare och sedan var det liksom en naturlig grej att han skulle ge ut oss och Mazarine Street på Fine Tone när han startade skivbolaget, säger Andreas. Fast vi bytte bolag efter första skivan. Europa började öppna upp sig.

 

Silverbullit stack alltid ut. Även i Göteborg.

Medlemmarna hade redan flyttat dit när de började uppmärksammas. På musikvetenskapskursen på universitetet träffade Simon på Jukka Rintamäki som spelade bas och precis flyttat dit från Finland. Trummisen, Zenaid Jugo, hittade de via en annons.

I mitten av nittiotalet spelade Silverbullit på samma klubbar som Broder Daniel, Honey Is Cool, Soundtrack of Our Lives och alla de andra. Men de var vildare, mer otyglade och våldsamma.

En klassisk spelning i Varberg slutade tvärt med att polisen släpade en nedblodad Simon av scenen, fullt övertygade om att han hade kroppen full av extremt olagliga saker.

Enligt legenden hade han bara en promillehalt som motsvarade en (1) folköl.

Deras spelningar var som granatattacker.

Man fick ta betäckning, be till Gud och se upp för saker och sångare som flög genom luften.

Simon slutade ofta blåslagen och blodig. Vi i publiken också. Därför var det överraskande att se en av deras comebackspelningar, på Jazzhuset 1999. Det var som om en helt annan grupp stod på scen. Det en gång så furiösa tempot var markant neddraget och musiken svårare att ringa in. Där man tidigare lätt kunnat rabbla Doors, Suicide och Stooges saknade man nu referenser.

Man behövde inte heller gömma sig.

- Efter första skivan ville jag inte höra en distad gitarr igen, men jag ville fortfarande ha samma energi, säger Simon. Så vi började laborera lite. Det var viktigt att energin blev bevarad.

Samtidigt blev ni väl ändå mycket lugnare?

   - Man blir äldre. Vi är inget punkband längre. Fast jag tycker att jag verkar vara på väg tillbaka dit. Vare sig jag vill eller inte.

Hur då?

- Just i det fallet jag tänker på så berodde det nog faktiskt på säkerheten. På vakterna. På Göteborgskalaset i somras blev jag utslängd från min egen spelning.

- Det var inte första gången, säger Andreas.

- I och för sig inte, men nu hade jag inte dansat på krossat glas eller något sånt. Jag hoppade ner i diket mellan scenen och publiken och trodde att vakterna hade något sånär koll på vem som spelat den senaste halvtimmen. Men det hade de missat, så jag blev utsläpad. De höll ett halsgrepp på mig tills festivalgeneralen kom fram och frågade vad de höll på med. Då gav de varandra fåraktiga blickar. Jag hade inte fattat att de missförstått hela situationen utan var mer inne på att de var arga för något jag gjort. Jag menar, vi är inte AC/DC, men de borde kanske ha vetat vilka vi var.

 

I slutet av nittiotalet stod Silverbullit utan skivkontrakt.

Fine Tone, som 1997 hade givit ut bandets självbetitlade debutalbum, hade lagt ner.

Zenaid Jugo hoppade av och i stället tog man in Anders Gustafsson från gruppen Borås Energi. Dels för att de ville ha någon som kunde »och ville spela som en trummaskin«. Dels för att de var fascinerade av Borås Energi, en grupp med trummor, två basar och en sångare som sket i språk.

- Det var bara vrål, säger Anders. Vår teori var att språket stod i vägen för det rena uttrycket. I samma veva lärde jag känna Andreas bror, Mattias, och fick höra Silverbullits demos. Så jag har på sätt och vis följt dem hela vägen.

Så han tackade ja när han fick ett erbjudande att gå med i gruppen.

När de strax därpå ställde sig på scen igen, någon gång 1999, var det med ett helt annorlunda sound.

Ett sound som presenterades för skivpubliken på »Citizen Bird«, som 2001 gavs ut på MNW-etiketten NONS och belönades med fem plus i Aftonbladet av Per Bjurman.

Silverbullit började få någon sorts antydan till ett brejk. Rolling Stone skrev om gruppen (som heter Citizen Bird på andra sidan Atlanten) och de fick ett uppslag i kultur- och modetidningen Black Book. Dessutom turnerade de genom USA som förband till Soundtrack of Our Lives.

- Tyvärr består vårt lilla skivbolag, Stinky Records, i USA av en enda hysterisk kvinna, säger Andreas. Hon har massa energi, men inte tillräckligt. Hon är chefsjurist på MTV eller något sånt och jag har känslan av att vi är något hon bara har för att prata om på luncherna. Vi sålde bra med skivor på turnén med Soundtrack, men långt ifrån tillräckligt för att det skulle ge något större genomslag.

 

Datorspelsinfluenserna har alltid varit tydliga i Silverbullits musik.

»Knucklebuster« från »Citizen Bird« hade en melodislinga knyckt från C64-spelet med samma namn (»Vi kom inte på något annat«). Och »This is the Place« byggde på basgången från »The Last Ninja«. Ett tag spelade Silverbullit till och med en cover på ledmotivet från det sistnämnda spelet.

Det var den som sedermera utvecklades till en helt egen låt.

De influenserna kan eventuellt vara den tydligaste skillnaden mellan »Citizen Bird« och skivan som eventuellt ska heta »Arclight«.

- Múm gjorde ju någon sorts parafraser på C64-musik, tycker jag. Det blev en intellektualisering av den musiken som inte är särskilt lyckad, säger Andreas. Jag såg en konsert med dem och sedan kände jag mig helt färdig med allt.

- Jag är över huvud taget trött på melodisk musik, säger Simon. Jag vill ha oljud, mer noise! Jag lyssnar nästan bara på onämnbara norska blackmetalband. Nästan allt man hör i dag är fullt av harmonier, men det finns inget oljud och ingen rytm. Jag saknar ett Public Enemy, en grupp som gör hits utan melodier. Det är därför jag börjat söka mig mer åt bodyn. Det är bara rytm, knappt några toner. Och ärligt talat, vi är rätt bra på att göra grottmänniskomusik.

- Den här skivan är ju ett sätt att göra något av en stor dos larm. Det är ofta ren kakofoni, men med vackra melodier insprängda någonstans mitt i –vilket man marker efter några lyssningar.Vi gömmer våra melodier i stora ljudsjok, säger Andreas.

Att skivan blivit så pass försenad som den har beror inte bara på att bandet försökt att ta sig ur kontraktet med MNW sedan det skivbolaget började sväva i någon sorts limbo efter år av dåligt resultat. Men till största delen.

Efter flera år av möten om procentsatser och kontrakt ser det nu i alla fall ut som att skivan ska komma ut på före detta MNW-etiketten MVG, vilken numera ingår i skivbolagsgruppen Push Music Group. Medan detta strul har pågått har Silverbullit byggt upp en allt större repertoar av nya låtar. Fler än vad som ryms på en skiva. En av låtarna, som de spelat live ett tag, är en cover på den nyzeeländska gruppen Snappers »Buddy«.

- Originalet finns bara utgivet i femhundra exemplar och i klassisk bluestradition ska vi spela in den igen för att sprida den i resten av världen, säger Andreas.

- Om någon låt har varit skriven för oss är det den, säger Simon. Ingen som har hört den har ens kunnat tänka sig att det är något annat än en Silverbullit-låt. Den är jävligt minimalistisk. Riffet påminner om DAF och texten är fan minimalistisk den med. Det var väl Kaj som spelade upp den för oss? Eller din brorsa, Andreas?

- Jag tror faktiskt att jag köpte den. Men det kan ha varit brorsan. Min bror har maniska drag. Han har allt med The Fall och allt som är utgivet på Flying Nun. Tydligen har han den största samlingen Flying Nun-material som finns utanför Nya Zeeland och Mark E Smith vägrade tro på att han hade alla Fall-plattor han hade. Ett tag köpte han verkligen skivor på ett osunt sätt. Han kunde beställa massvis på fyllan och fick smussla hem dem för att hans tjej inte skulle upptäcka det.

Urvalet bland de tjugo låtarna, eller hur många det nu är, är i skrivande stund långt ifrån bestämt. Det är till exempel fortfarande inte klart i vilken form »Buddy« kommer att ges ut.

Så det är alltså inget färdigt album, där alla låtar är skrivna som en helhet?

- Nej. Hur ska egentligen allt det här mystiska vi spelat in bli en skiva? Det övergår mitt förstånd, säger Simon.

- Det finns ingen helhet direkt, det är sant, säger Andreas. Men det är bra att den inte är så homogen och att olika människor har fått vara med och mixa. Björn Olsson har gjort »Buddy«, Hans Olsson har gjort en annan och sedan har vi använt Dagge Lundquist på några låtar.

Vad handlar egentligen texterna om?

   - Jag skriver mycket om flykt, utsatthet och ensamhet har jag märkt, säger Simon. Man kommer alltid tillbaka till samma teman. Så det har inte blivit några positiva, glada låtar som »Joy«. Det finns inget lika livsförhärligande på den här skivan. Jag har också skrivit låtar om karaktärer, lite på samma sätt som Springsteen. Det beror på att en massa konstiga typer brukar prata med mig på bussen och då får jag höra en massa gripande berättelser. En låt handlar om en tjej jag träffade på en spårvagn. Hon var på rymmen från en avgiftningsklinik och skulle till sin älskarinna.

Varför söker sig alla freaks till just dig?

   - Jag dissar ingen, jag lyssnar. Och det syns väl på mig på något sätt, jag kanske har det i ögonen. En massa pundare och galningar snackar alltid med mig. I vissa fall är det positivt för det blir låtar av det. Men ofta är det ganska jobbigt, faktiskt.

Vilken buss är bäst, textmässigt?

   - Buss 777 mellan Göteborg och Jönköping. Där är det tätt med galningar.

 

Helt plötsligt ska Simon, Anders och Andreas gå.

De ska i väg till olika födelsedagsfester.

I samma veva ansluter Jukka och Jon, efter att ha pysslat med något i studion hela kvällen.

Eftersom det hällregnar går vi tvärs över gatan till The Rover.

Jon ska göra omslaget till skivan, men kan inte säga så mycket om det. Inget är klart.

Jukka har ett annat projekt, Aspirin, där han gör filmmusik. Bland annat till en film av Tuija Lindström som kommer att visas i SVT framöver. Tillsammans med Jon och Silverbullits livegitarrist Niklas Löfgren har han även gruppen La Vie.

- Det är en ganska jammande grupp. Ett väldigt fritt projekt, med flyktig musik, säger Jon.

- Vi har några låtar vi tycker är riktigt bra och som vi hoppas på att få ge ut på ett skivbolag här i stan. Det kommer antagligen att höras att vi är med i Silverbullit, men det är långt ifrån samma sak, säger Jukka.

Jon betonar hur viktigt det är att varje Silverbullit-skiva är ett steg framåt och att inget låter enkelt eller självklart.

- Jag tror att det tidiga nittiotalet fostrat vår syn på att göra musik, säger han. Det kom hela tiden nya grejer. Nya grejer som aldrig hörts innan. Man insåg att man hade chansen att uppfinna något nytt som aldrig tidigare hade hörts. Som det var med Stone Roses och Happy Mondays. Och det är verkligen en drivkraft hos oss. När vi gör musik försöker vi alltid att vara nyskapande. Ibland lyckas vi. Som med »Once Upon a Time«. Jag har aldrig hört något som låter som den.

Är det de ambitionerna som ställt till det den här gången?

- Jag vet inte, jag trodde faktiskt inte att det kunde vara svårare att göra en skiva än det var med »Citizen Bird«. Men det blev det. Betydligt värre, säger Jukka.

- Det blev det verkligen, säger Jon. Vi har kämpat ännu hårdare. Förra gången var det enda problemet att få ut musiken på skiva. När jag hörde låtarna första gången tyckte jag att de var bra direkt. Den här gången har vi arbetat med att få dem lika bra. Varje låt finns i flera olika versioner.

- Bara »Only Gold« gick snabbt och smärtfritt. Knappt någon annan, säger Jukka.

Allt låter väldigt elektroniskt.

- Jag tror inte att det blivit mer synthbaserat eller elektroniskt, säger Jon. Anledningen till att det kan låta så är nog att vi använder mer varierade klanger och att Jukka kör synthbas på några låtar. Grejen med Silverbullits sound är nog att vi kör orgelriff och gitarriff mot varandra, men så har det egentligen alltid varit. Gitarren lägger mattor och jag gör ett riff. Eller tvärtom. Andreas har så mycket effekter att man inte hör vad det är för instrument som spelas. Och samma sak med mina keyboards. Ljuden är förvrängda. Både gitarren och keyboards gör melodier men med helt extrema ljud.

Samtalet börjar, efter ett antal öl, glida in på gamla göteborgsminnen. Om perioden kring första skivan. Då varje spelning var ett veritabelt kaos av krossade glas, förstörda möbler och allmän upploppsstämning.

- Publiken missade att vi hade bra låtar, säger Jon.

Men var det inte bra med publiciteten?

   - Någon gång stod det att vi var Sveriges vildaste band. Men jag vet inte. Är det bra? Jag tror inte att man kan behålla det uttrycket och fortfarande vara ärlig. Eller så dör man, säger Jukka.

Iggy Pop åt ändå blomjord på Gröna Lund så sent som för ett par år sedan.

   - Det är lättare att äta blomjord än att explodera.

 

Ganska många signaler hinner gå fram innan jag lyfter telefonluren.

Klockan är nära ett på natten och jag har sovit ett tag.

En vecka har gått sedan intervjuerna i Göteborg.

Det är Simon Ohlsson som ringer. Han skulle ha hört av sig lite tidigare, för några kompletterande frågor, men råkade fastna i studion. Innan det är dags att lägga på frågar jag om det finns något han tycker ska läggas till.

- Ja, det skulle i så fall vara det här. En gång skrev jag på en chat att jag tycker att Aneby ska sprängas med en atombomb. Den bomben var jag under de tidiga åren med Silverbullit. Det känns som att jag inte kan överdriva vilket helvete Aneby var för mig, vilka ärr och vilka sår jag fått. Man måste liksom spy ur sig allt man har fått tryckt in i sig i en sån skithåla. Det är därför man exploderar.

- Jag kan inte tala för de andra, men en stor del av min kreativa drivkraft kom från den där jobbiga tiden och gör det antagligen fortfarande, även om det inte gör lika ont längre. ■

 

 

Andreas och pannkakorna


Förra gången jag träffade Andreas Nilsson var för fem år sen. »Citizen Bird« var färdiginspelad men skulle inte släppas förrän nästan ett och halvt år senare. Intervjun skedde i samband med en utställning han gjorde efter att ha gått ut Valands konstskola. Inspirerad av den rappande dvärgen Bushwick Bill från Geto Boys hade han bland annat tillverkat ett troll, Lill-David, av parmaskinka.
   - Jag gav honom till Valand när jag slutade där, men de ville inte ha honom och slängde hela klabbet. Parmaskinka är ett mycket bättre byggnadsmaterial än man kan tro, faktiskt. Parmaskinka möglar inte.
   Det är värre med pannkakor. Andreas har provat på det också.
   - Jag ställde faktiskt ut ett sånt verk på Moderna Museet i Stockholm. En hög med pannkakor i manshöjd. Det var inte så lyckat. Olof Dreijers tjej började käka på den. Folk blev tydligen skitdåliga, fick jag höra. Sen ringde de och klagade över att de blivit förgiftade. Jag fattar inte varför de skulle talla på högen, det var ju konst! Jag borde åtala dem.
   För fem år sen förklarade Andreas att hans dröm var att ställa ut sina troll i skogen »så att de kan skrämma ensamma bärplockare«. Pannkakshögen refererade snarare till Steven Spielbergs »Närkontakt av tredje graden«.
   - Det finns en anledning till att jag använde mig just av pannkakor. Det utgår från historien om den första killen som blev uppbeamad av ett ufo. De utförde en massa tester på honom i det där ufot. Det enda fysiska beviset han hade var en pannkaksbit. Rymdvarelserna hade bjudit honom på pannkakor efteråt, hävdade han. Man kan se honom hålla den där skittorra lilla pan
nkaksbiten på bilder i ufo-magasin.

 

Simon och Fungie


1992 hade Expressens söndagsbilaga en lång artikel där rubriken löd »Han är förälskad i en irländsk delfin - småländske Simon, nitton, gav upp allt för att simma med Fungie«. Reportern hade träffat Simon Ohlsson på dennes nittonårsdag. En födelsedag som firades med att han stod och huttrande i en vik utanför Dingle och väntade på att få simma med delfinen Fungie.

- Hittills har jag inte fått någon kontakt, men jag tänker stanna så länge det behövs, sa Simon när han klivit upp på stranden.
   För att finansiera väntandet hade han hyrt en våtdräkt, som han fått betala av genom att gräva diken på en bakgård i trakten. Anledningen till att han befann sig just där och då var en poplåt om Fungie - Julian Copes »Beautiful Love«.
   - Det var en grym låt och jag bara kände att jag ville dit och uppleva det han sjöng om när jag hörde den. Så jag drog.
   I dag kallar Simon det sin »värsta Di Leva-period«.
   - Jag och min kompis Einar liftade i England efter att ha tagit färjan dit från Göteborg. Sen drog jag ensam vidare till Dingle. Det gick hur snabbt som helst, det var mycket lättare och trevligare att lifta i Storbritannien och på Irland än hemma. När jag stod där dök reportern upp. Jag trodde de skulle göra en artikelserie om delfiner. Jag var redan då inne på att bli rockstjärna så jag var nöjd när jag såg reportaget. Det kändes precis som det skulle.

 

Andreas i Skottland


- Jag gillar filmen »Wicker Man«, den gamla skräckisen med Britt Ekland. Så när jag fick ett konststipendium åkte jag till Yttre Hebriderna för att studera gamla keltiska gravar. Jag var där i tre månader förra året och bodde i ett hus i en fiskeby. Jag blev totalt utfryst. Jag försökte att komma in i gänget på den lokala puben, men det slutade med att jag satt helt ensam och sms:ade. Skitfull. Jag försökte allt - som att bjuda hem folk, men ingen ville komma. Det var som Aneby gånger hundra. Jag trodde att jag skulle bli mer produktiv av ensamheten. Det är bara en kliché. Det stämde inte alls.
   - Till slut blev jag kompis med bartendern, Paul. Han var filmregissör egentligen, men hade flytt en inspelning där han haft en kaotisk affär med en kamerakvinna. Killen lämnade allt och drog till Yttre Hebriderna, men varje dag skrev han brev till henne. Brev som han bara stoppade i byrålådan. En natt satt vi på hans rum på hotellet där han bodde. Han berättade hur han samlade pengar för att kunna flytta till ett laglöst land. Till slut var han ganska full och skrek att han skulle göra slut med kamerakvinnan, så han satte eld på breven i byrålådan. Brandlarmet gick i gång och han flydde. Jag försökte släcka elden genom att stampa på resterna, och till slut slocknade den. Då hade hela byrån brunnit upp. När Paul kom tillbaka pustade vi ut... tills jag frågade honom om han inte haft sina pengar i byrån också. Det hade han så klart. Allt var borta.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner