©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Göteborg i Sonic-arkivet: Göteborg gör ont
Av Johan Jacobsson   
Fredag 24 juni 2016, 08:01

gbgont1.pnggbgont2.pngFör tio år sedan, närmare bestämt i Sonic #31, uppmärksammade Johan Jacobsson att det pågick intressanta saker i Göteborgs underjord. Han kom hem med rapporten »Göteborg gör ont«. Nu när vi vikt ett helt nummer åt staden ifråga föreföll det lämpligt att ge artikeln (foto: Thomas Wal) utrymme här på sajten.

 

Hösten 2006, tre album ligger redo ovanpå din stereo: Dead Letters Spell Out Dead Words »Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts«, »Two« med Pistol Disco och sex mp3:or hämtade från Myspace och Blogger, »Figaro« lyder filtpennatexten över CD-R-fabrikörens namn.

»Play« och pusselbitar faller oväntat på plats. Det som når dig må vara genremässigt olika verk, verk som hämtar intentioner och influenser från skilda håll. Men de är samtidigt verk med samma effekt. Med ytterst egna ljudkaskader trampar de upp utforskande stigar rakt in i din själ, orsakar känslostormar. Dead Letters Spell Out Dead Words rostiga legering av ädelmetallerna musique concrète och pop tonsätter nattens tvivel; hoppet återvänder i gryningen efter timmar mellan svettiga lakan. Duon Pistol Disco har rötterna i New York (1977) och Rugby (1982), men deras kraftfullt monotona sväng krossar nostalgiska backspeglar och startar revolutioner i stället. Två man starka komboprojektet Figaro gör orolig klubbmusik för stunderna då hörlurarna agerar ens bästa vänner, då allt mest är Wires »Strange«.

»Stop« efter långvarig och koncentrerad lyssning och det står glasklart, några av årets absolut bästa och mest intressanta fullängdare har hamnat i din ägo.

   Och de bär alla poststämpeln Göteborg. Även om de snarare förenas i det emotionella och experimentella. Det här är musik som gör ont, på ett bra sätt.

 

Figaro

 

Någonting ligger i luften. Rösten som tilltalar mig bär spår av svavel, blicken som förut var fylld av värme är nu en främlings. Den blygsamma mängd alkohol som under kvällen inmundigats ökar på desorienteringen, isbitar mot pannan skulle vara perfekt just nu. Överallt i lokalen dansar människor, älskar det som kastas ut ur högtalarna. Men de dansar till min sinnesstämning, frekvenserna är jag.

Uppbrottet, sammanbrottet är nära. Snart väntar ensamheten igen.

Figaros låt »Cut and Glow« tar slut och jag är åter i mitt vardagsrum.

Victor Palm och David Tibblin utgör Figaro. Kontakt etableras och jag ber dem om bakgrund.

Victor Palm: David kom tillbaka efter en längre utlandsvistelse.

David Tibblin: Jag hade varit i Kanada över våren, men i somras flyttade jag till Göteborg och in i Victors lägenhet. Vi hade länge pratat om att göra musik tillsammans och när vi nu bodde ihop kändes det som ett bra tillfälle.

Victor Palm: Det var så Figaro startade.

David Tibblin: Vi känner varandra från Lund, det är därifrån vi kommer.

Första gången jag hörde talas om Figaro - genom ett skunkmeddelande - användes den japanska gruppen Xinlisupreme som försäljningsargument och referens. Detta orsakade både nyfikenhet och tvekan i mitt inre, jag anser nämligen att Xinlisupreme befinner sig i den högsta kasten av soniska innovatörer. Deras diskografi räknar hittills två av Fat Cat utgivna plattor -»Tomorrow Never Comes« och »Murder License« (båda 2002) - samt nerladdningsbara »Neinfuturer« (2005), . alla moderna, radikala och alltför ohörda klassiker. Tjugohundratalets ekon av Disco Infernos »D.I. Go Pop« och A.R. Kanes »I«, om man så vill.

Och när ett ungt band säger sig dra näring ur sådant; viljan applåderas, möjlig besvikelse väntar runt hörnet.

Så med bävan följde jag upp tipset, Myspace-sidan vaknade till och jag förstod vad avsändaren syftat på. Därefter adderade jag snabbt associationen »trasig techno« och värderingen »lysande«. Skeva discobollar, kärlek och kärleksbekymmer.

Hur överens är ni när ni skapar?

Victor Palm: Det går ganska smärtfritt, vi är ense om hur vi vill ha det.

Vad händer härnäst med Figaro?

David Tibblin: Vi ska båda flytta från Göteborg, men vi kommer ju att träffas ändå. Inget är bestämt, men vi har inte särskilt snäva tidsramar. Vi får se.

 

Dead Letters Spell Out Dead Words

 

Thomas Ekelund och jag befinner oss tryggt omslutna av de väggar och tak som avgränsar skivbolaget Ideals kontor. Medan regnet utomhus gör sitt bästa för att översvämma det närbelägna Järntorget gör jag min andra intervju med honom. Den första ägde rum när kalendern visade vintern 2003, platsen var Kortedala och resultatet blev ett »This is Our Music«-inslag. Då var Thomas bland mycket annat aktuell med Ideal-släppet »11 Instances of Dead Letters + Words« - hans andra fullängds-CD under namnet Dead Letters Spell Out Dead Words - och mp3-etiketten Fukk God Lets Create höll en stadig utgivningstakt på en lysande EP i månaden.

I dag är Fukk God tyvärr historia, men i min hand vilar »Old Ghosts, New Ghosts, All Ghosts«, ett slags uppföljare till »11 Instances«. »Old Ghosts« färdigställdes i januari 2005, men av olika anledningar gav Ideal ut den färdiga produkten först för en dryg månad sedan.

Den långa lagringstiden har dock inte påverkat dess sprängkraft, fortfarande är albumet ett väldigt utlämnande dronemästerverk med influenser hämtade från passionen och desperationen hos The Ronettes.

- Rent musikaliskt är väl »Old Ghosts« en fortsättning på utvecklingen från »11 Instances«, kanske är den lite melodiösare, lite mer strukturerad.

- Ledsen musik, det verkar vara det enda jag är förmögen att göra, så det är en ledsen platta. Det är väl »11 Instances« också, men den här är mer genomtänkt ledsen.

Genomtänkt hur?

   - Det är väl egentligen inte ledsenheten som är genomtänkt, utan skivans tema. Jag hade en tanke om cirklar, hur allt i mitt liv tycks röra sig i cirkelmönster. Under arbetets gång förändrades plötsligt allting radikalt och jag trodde på något sätt att jag kanske tagit mig ur cirkeln. Så här i efter- hand visade det sig dock att förändringen bara var helt ytlig och att det kanske är omöjligt att spränga cirklarna. Cirkeln är således sluten, något som återkommer i specialutgåvan [den numera slutsålda boxen »Circles Turned to Lines Turned to Circles«] på diverse olika sätt.

Det här temat, är det något du kommer att presentera explicit? Lägga ut ett manifest på hemsidan, till exempel?

   - Nej... Temat är väldigt viktigt för mig, men jag vet egentligen inte om det spelar så stor roll för någon annan. Om folk skönjer något tema och tycker att det tillför något till deras lyssning på »Old Ghosts« så visst, varsågod. Men jag är nöjd så länge folk tycker att den låter bra. Temat är ganska abstrakt, fast jag vet ju hur allt bakom utspelat sig så för mig är det tydligt.

Det är ju ändå allmängiltiga känslor det rör sig omkring.

   - Känslan av ett brustet hjärta, att bli övergiven är onekligen väldigt allmängiltig. De allra flesta har någon gång befunnit sig där. Vad som verkligen intresserar mig är min förmåga, eller snarare totala brist på förmåga, att hantera det. Dead Letters har på något sätt blivit mitt sätt att processa alla tankar och hjärnspöken som jag inte kan hantera känslomässigt. Ett sätt att stänga allt inne och på samma gång släppa ut allt.

Smärta är aldrig romantiskt, misär är inget man bör hylla. Lever du i den villfarelsen har du alltså absolut ingenting att hämta hos Dead Letters Spell Out Dead Words, läs då hellre om »Den unge Werthers lidanden« och håll din rödvinsfläckiga poesi långt borta från mig.

Däremot kan du sluta leta om du söker något som på ett självständigt sätt fångar en sönderfallande existens i flykten, något som lindrar sorgen och rättframt håller upp skärvorna - hur taggiga deras kanter än må vara.

Något som går vidare.

 

Pistol Disco

 

Promenaden omvandlad till en primitiv karta, hastigt nedkrafsade bläckstreck bildar ett krokigt »L«. Landmärken och riktningar ytligt antecknade; »gå ner till vattnet och ta vänster«. Sålunda utrustad anser jag mig vara redo och inleder min färd, sedan byter en gata namn och oförberedd på detta är jag plötsligt vilse i Majorna. Irrar stressad omkring ett tag på måfå tills en pliktskyldig blick upp mot en blåvit skylt signalerar att jag förvånansvärt nog hamnat på rätt spår igen.

   Tio minuter senare slår jag mig ner vid ett köksbord, mitt emot hänger Mikael Enqvist och Alexander Palmestål: Pistol Disco.

Mikael Enqvist: Det var för två år sedan som Pistol Disco blev en duo, innan var det Alexanders soloprojekt.

Alexander Palmestål: Då var jag liten och hade dreadlocks. Sedan växte jag upp jävligt fort. Jag var på Roskildefestivalen och någon frågade om jag »var han som gillade Him så mycket« och då åkte jag hem och klippte av mig håret. Klippte mig och skaffade mig ett jobb. Nej, hur det gick till var så att Christian Pallin [konsertarrangör extraordinarie] läst en intervju jag gjort med Djungeltrumman och bokade mig för en spelning. Men jag hade inget band eller råd att köpa någon laptop så jag ringde upp Mikael; »hej, vill komma över och repa lite?«. En kompis ägde Microkorg som jag fick låna.

Mikael Enqvist: Jag hade några drumpads och lite sådant skräp.

Alexander Palmestål: Det låter som en solskenshistoria, men det var så det var. Då lät vi lite mer cut-up, total tystnad, total noise, mer dynamiskt. Jag var torsk på Lightning Bolt och Mike Pattons tidiga grejer. Sedan kom Mikael med sina krauttrummor.

Mikael Enqvist: Neu! var vad jag lyssnade på. Och nu sitter vi här.

När jag insuper Pistol Discos diskografi i allmänhet och den av Celebrity Lifestyle nyss utgivna fullängdaren »Two« i synnerhet aktiveras varenda cell i min kropp. Deras musik har sådan pondus och kraft att jag upplever den som ren energi, den får mig att glömma allt annat. Tiden för eftertanke är över, i dess ställe det omedelbara nuet.

Eller: Förlorad i det okända utan hållplatser att klamra sig fast vid, låt maskineriet omsluta »Two« och laserstrålen sparkar dig i rätt riktning. Suicide och Spacemen 3 kan anas i bakgrunden, men plagiat är för räddhågsna.

Mikael Enqvist: Vi spelar in på samma sätt som vi uppträder live. Den enda skillnaden är att det inspelade är en fångad version, ett fångat kaos.

Alexander Palmestål: Vi improviserar, går på magkänsla. Det är jävligt Kent att säga så, men...

Mikael Enqvist: Allt fästs på dator i en stereokanal vilket gör att det inte går att ändra på, det går inte att mixa. Pistol Disco är ett otekniskt band.

Alexander Palmestål: Bara för att vi håller på med elektronisk musik kommer det alltid fram massa goter och skit och vill prata om vår utrustning.

Mikael Enqvist: »Har du två aux-bussar på den mixern?« »Ja, kanske det.«

Ni låter saker hända, planerar inte så mycket.

Mikael Enqvist: Ja, allt är väldigt okontrollerat.

Alexander Palmestål: Vilket är skönt. Jag är så jävla rastlös, om det inte händer något blir jag galen och går runt och har ångest. Och eftersom vi spelar som vi gör blir vi alltid underhållna, det blir aldrig tråkigt. ■

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner