©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Göteborg i Sonic-arkivet: Hästpojken
Av Gustav Gelin   
Lördag 25 juni 2016, 21:11

hpojken1.pnghpojken2.pngMognad, åldrande, överlevnad. Ämnen som stod på agendan då Gustav Gelin (foto: James Holm) tidigt 2013 träffade Martin Elisson och Adam Bolméus för en artikel till Sonic #66 då Hästpojken gjorde sig redo för att ge ut sitt tredje album »En magisk tanke«. När vi i samband med vårt aktuella göteborgsnummer nu lyfter Sonics göteborgshistoria är det förstås självklart att titta tillbaka på denna text. Missa förresten inte tidigare arkivlänsningar: Silverbullit (#19), Anna von Hausswolff (#84), Franke (#8), José González (#36), Karin Dreijer (#45), The Tough Alliance (#35), Göteborg gör ont (#31). Sedan tidigare på sajten finns också: Håkan Hellström (#8), Freddie Wadling (#22), 4x2005 (med Håkan) (#26), Håkan Hellström (#54) och Ullevi inifrån (#87).

 

- Det är väl inte så mycket knark längre?

Martin Elisson är trött på att prata om knark och dekadens nu. Det märks tydligt när vi träffas igen, för första gången på flera år, över en långlunch på en av de hippare barerna runt Medborgarplatsen i Stockholm en snöig januarimåndag. Hästpojkens andra halva Adam Bolméus sitter mittemot honom och dricker Ramlösa medan Bob Marley-hitsen ljuder i högtalarna.

– Har du texterna där, får jag räkna?

Martin bläddrar i texthäftet och hittar bara några stycken uppenbara referenser till droger på hela det nya albumet »En magisk tanke«, så kanske har han rätt ändå. Det är inte så många knarkreferenser längre, åtminstone inte jämfört med hur det brukade vara.

   Det handlar över huvud taget inte lika mycket om det där desperata utanförskapet eller den tonårsrebelliska uppkäftigheten som vi lärde känna redan 1997 när han på Bad Cash Quartets andra singel sjöng »I’m dying to amuse you, I use you to get laid«.

 

Jag har följt de här killarna på nära håll under hela den sexton år långa tidsperioden sedan dess. Från de tidiga åren med Bad Cash Quartet, när de fortfarande gick i skolan, ända fram till splittringen 2004, via det kortlivade projektet Family Romance, till att boka Hästpojkens första stockholmsspelning på Debaser Medis 2008. Det har varit en tid kantad av lika delar kaos, vänskap, slitningar och fest samt självklart flera dussin fantastiska gitarrpoplåtar och högenergiska livespelningar.

   Men Hästpojken har lämnat det värsta kaoset bakom sig nu, blivit äldre och mognat, utan att för den skull ha förlorat något i trovärdighet. De känns fortfarande i allra högsta grad angelägna, både musikaliskt och i Martins texter som numera oftare fokuserar på olycklig kärlek och en allmän livsångest.

Martin Elisson: Det är första gången jag skriver kärlekstexter i den här utsträckningen. Jag gick igenom ett dåligt förhållande och valde att skriva om det. Att formulera sig om det är ett bra sätt att komma över det.

   Att Martin börjar skriva kärlekstexter på allvar först vid trettiotvå års ålder, efter att ha släppt tre album med Bad Cash Quartet och nu lika många med Hästpojken, är ganska anmärkningsvärt. Det håller åtminstone Adam med om.

Adam Bolméus: Det känns rätt intressant, med ett nytt perspektiv på det. De få gånger du har skrivit kärlekstexter tidigare har det ju varit en ganska lycklig vinkel, som »Valentine« eller »Små korta stunder«.

Martin Elisson: Nu är det mer ingående beskrivningar av dåliga förhållanden. Jag har lättare att uttrycka mig då.

   Överlag är texterna på »En magisk tanke« mer eller mindre mörka, med en återkommande känsla av ångest och vemod, samtidigt som de ackompanjeras av fina, upplytande popmelodier. En formel som vi känner igen från klassiska gitarrpopband som The Smiths eller The Cure.

Adam Bolméus: Det kan bli en grym kontrast, i och med att vi inte alltid gör musik och text samtidigt kan det vara en glad låt som får en deppigare text.

Martin Elisson: Oftast kommer Adam med låtidéer som jag tar vidare. Sedan nöter man det rätt mycket. Alla låtar har haft åtminstone fem olika refränger och bytt en massa takter fram och tillbaka, det är ett jävla plockande. Men så gör kanske alla låtskrivarpar?

I Bad Cash Quartet var det du och Jonas [Lundqvist] som skrev tillsammans, du har inte skrivit så mycket på egen hand?

Martin Elisson: Det stämmer, jag har oftast skrivit tillsammans med någon annan, förut Jonas och nu Adam. Fast jag har några låtar som har varit lite mer mina egna, som »Big Day Coming« och »Too Bored to Die«. På första Hästpojken-skivan skrev jag några låtar själv också.

Det är ganska hög hitpotential på många låtar på nya skivan.

Adam Bolméus: Jag tror vi kände att vi ville göra några låtar som var lite mer upptempo och ösiga. Vi har haft mycket fokus på rytmer, att det ska svänga hela tiden. Samtidigt kommer vi aldrig undan det poppiga. Mattias, vår producent, kallade »Sommarvin« för »Fyra bugg och en Coca Cola« första gången han hörde den.

Hur mycket har Mattias Glavå varit involverad i låtskrivandet?

Martin Elisson: Ingenting i själva låtskrivandet, men han har varit med och arrangerat på några låtar.

Adam Bolméus: Han har ett bra öra och kan säga vad som är bra och vad som är skit. Han har stekt vissa grejer och när man har varit osäker på vissa låtar har han peppat en att ha kvar den.

Varför valde ni att jobba med honom?

Adam Bolméus: Mest personkemi egentligen. Han är en bra kille som vi känner och delar synsätt med.

Martin Elisson: Det var inte så att vi ville låta som »Broder Daniel Forever« eller »Känn ingen sorg...« direkt. Vi bara valde honom. Vi har ju redan jobbat med Björn Olsson så nu ville vi testa något annat.

Adam Bolméus: Glavå är mer renodlad producent. Björn är ju låtskrivare också.

Vilka skivor har ni lyssnat mest på den senaste tiden?

Adam Bolméus: Jag hoppar mellan allting, vissa stunder är det bara hiphop, andra bara Leonard Cohen och sedan Ebba Grön. Jag kan inte tänka att så fort jag gillar något måste vår musik låta så.

Martin Elisson: Jag har aldrig varit musiknörd på det sättet. Det är mer att jag hittar en låt eller ett band som jag lyssnar på hela tiden under en period, som Pogues eller Gun Club. Jag är rätt tråkig och lyssnar på samma band som jag alltid har gjort. Om jag verkligen vill njuta av musik kan jag lyssna på Leonard Cohen eller ibland till och med Sex Pistols och Nirvana. Band som jag lyssnat på sedan jag var liten. Ibland hittar jag nyare låtar som bränner till. Adam gör fantastiska Spotify-listor som är perfekta för mig när jag inte orkar leta själv.

»Huset vid ån« innehåller en rad från en Libertines-låt.

Martin Elisson: Pete Doherty har jag lyssnat en hel del på, och förlåtit för väldigt mycket han har gjort rent musikaliskt. Sista Babyshambles-skivan var tråkig, men som sångare är han nästan alltid bra.

Du sjunger rätt likt honom på den låten också.

Martin Elisson: Den är ju väldigt slängig och falsk, men jag sjunger väl en oktav över honom där.

En annan referens som ofta återkommer är den här svenska åttiotalspopen, till exempel Noice.

Martin Elisson: Ja, Noice är en bra referens. Och Rasta Hunden! De är grymma.

Adam Bolméus: I somras åkte vi till Martins sommarställe i Båstad för att skriva låtar, göra en Plura. Men vi skrev inte en enda låt. I stället satt vi och lyssnade på musik tillsammans. Då var det mycket Bowie, främst Berlin-perioden. Även Fleetwood Mac. De här skivorna innan Lindsey Buckingham och Stevie Nicks kom in i bandet, men efter bluesperioden. »Future Games« och »Bare Trees«, de är skitbra.

Ni har bytt medlemmar en del. Vilka är egentligen Hästpojken i dag?

Martin Elisson: I början var det lite mer flytande. Nu är det jag och Adam som är Hästpojken, sedan är det flera andra som är med när vi spelar live.

Adam Bolméus: Det har det väl egentligen varit ända sedan slutvarvet av första skivan.

Men det började med bara Martin och Pop-Lars.

Martin Elisson: Ja, men Lars [Malmros, känd som Broder Daniel-trummis] hoppade av innan turnén på första skivan. Han har ju barn och jobbar heltid som musiklärare på en skola. Redan på första skivan hade Adam skrivit fler låtar.

Adam Bolméus: Jag hoppade in och spelade tamburin på första spelningen. Då spelade Pontus Tenggren gitarr, men vi kände att det var lika bra att göra det så bra som möjligt så jag fick ta över gitarren igen. Då var Joel Alme med också. För oss har det aldrig varit så viktigt vilka som är Hästpojken, att det måste vara tydligt. Det viktiga har varit att det är vi som bestämmer över musiken och texterna.

Martin Elisson: Jag förstår inte hur man skulle gå tillväga om man hade ett band där alla måste gå och repa, om man inte är typ Mando Diao - ett stort band där man kan avlöna folk. Eller skitsamma om man kan avlöna folk, det är framför allt för krångligt. Det är så jobbigt att stå i en replokal, fem personer och fem viljor, så som vi gjorde med Bad Cash.

Det var ganska mycket slitningar i Bad Cash.

Martin Elisson: Ja, man mådde ganska dåligt ett tag där.

Det kändes som att Bad Cash konstant, från första stund till slutet, var millimeter från att splittras varje dag.

Martin Elisson: Så var det verkligen. Jag hoppade ju av en gång, precis efter »Outcast«.

Kommer du ihåg när du kom till [musiksajten] Bombens kontor en dag och sa »jag vet inte om Bad Cash finns längre«? Vi gick upp till Skinnarviksberget och drack folköl.

Martin Elisson: Ja, det var en av de första gångerna man kände alkoholens läkande kraft.

Adam Bolméus: Det minns jag med, jag kom dit också sedan. Och alla blev vänner igen rätt snabbt.

Martin Elisson: Det var väldigt trevligt ändå.

Den desperationen, att hela tiden vara på gränsen, finns inte riktigt längre?

Martin Elisson: Nej, nu är det väl mer tekniskt kanske. Slitningarna är inte desamma nu.

Ni har blivit äldre nu, nya skivan handlar om det delvis också.

Martin Elisson: Ja, »Samma himlar« handlar lite om åldrande. Och någon till låt också.

Är det lika livsnödvändigt längre? Är bandet det enda ni har, det enda ni kan göra?

Martin Elisson: Det är fortfarande så att man har investerat väldigt mycket av sig själv - och det tar på krafterna. Men då, med Bad Cash, var känslan att om bandet splittras dör man. Då har man inget annat. Men det var mer konstellationen som det handlade om. Musiken i sig är precis lika viktig nu som då. Vi startade Hästpojken som en sorts reaktion på Bad Cash, som åt sig in i en för mycket. Det var inte hälsosamt till slut. Framför allt mellan mig och Jonas och vår relation, hur den påverkade en. Man visste inte var bandet tog slut och var privatlivet tog vid. I dag är vi jättebra vänner igen, vårt enda problem var att vi hade ett band ihop.

Ingen av er har väl egentligen haft något riktigt jobb, något annat än musiken?

Adam Bolméus: I Bad Cash hade vi inte det. Nu har jag sedan fyra år tillbaka jobb som säljare på GP. Jag har också ha lite ströjobb på restauranger.

Martin Elisson: Jag har jobbat åtta gånger på hemtjänsten.

Kan det vara farligt när man måste göra musik för att överleva?

Adam Bolméus: Om man ska ägna sig hundra procent åt musik hade det inte funkat att bara köra Hästpojken. Då hade man varit tvungen att hoppa in i andra band, skriva musik åt andra, spela med coverband och göra så mycket annat. Men om man har ett annat jobb vid sidan av kan man göra musik bara som konst, och göra det man bara vill. Inte kompromissa, man behöver inte göra grejer man inte känner för. Det tycker jag är en fördel och det gör också att man känner sig lyckligare.

Martin Elisson: Ja, vi hade nog båda kunnat överleva bara på musiken, men då får man bli någon slags entreprenör. Då jobbar jag hellre på hemtjänsten. Efter min otroligt långa erfarenhet. [skratt] Nej, men jag har ju pluggat vid sidan av. Jag läser logopedi nu till exempel.

Du har spelat en del med andra artister, Adam?

Adam Bolméus: Ja, jag spelade med Alf ett tag, hoppade in i Broder Daniel på deras avskedsgig på Way Out West och så har jag åkt runt med Henrik Berggren solo. Det kan jag tänka mig att fortsätta göra. Men jag är ingen musiker på det sättet.

Nu har du, Martin, skrivit texten till Anna Järvinens låt i Melodifestivalen i vår. Hur kom det sig?

Martin Elisson: Mattias Glavå hade spelat in en skiva med Lena Philipsson där Björn Olsson skrivit en låt och frågade om jag ville skriva texten. Jag gjorde det, men då ville Lena inte sjunga den. Den handlar om en person som varit gift i trettio år och jag tror helt enkelt att hon kände sig gammal om hon skulle sjunga den. Så då tog Anna över den och så fick jag på avvägar höra att den skulle vara med i Melodifestivalen. Den skulle ha varit med förra året men då hoppade hon av, så den är med i år i stället.

Så du och Björn Olsson ska sitta i Green Room nu med Thomas G:son och Ingela Pling Forsman?

Martin Elisson: Nej, det ska vi inte. Åka till Karlskrona och gå på en helt vedervärdig fest? Nej, tack. Men om hon vinner ska jag ta åt mig äran. [skratt]

Hur kommer det sig att du inte skriver mer åt andra artister?

Martin Elisson: Jag hade aldrig tidigare fått frågan. Men det var väldigt kul, jag skulle gärna göra det mer.

Adam Bolméus: Jag har fått frågan ett par gånger, för filmer bland annat, men då har det antingen inte blivit bra eller så har det blivit bra och då vill man använda det själv i stället.

Många gamla indiemusiker har börjat skriva låtar åt andra, mer kommersiella artister - Andreas Mattsson, Janne Kask, Markus Krunegård.

Martin Elisson: Jag kan nog inte hantverket på det sättet. Jag kan fortfarande skriva skitdåliga låtar, de kan jobbet och gör det snabbt.

Adam Bolméus: Jag tror inte att det är så faktiskt. Fan, Beethoven gjorde massa dåliga låtar. Han skrev hur mycket material som helst som aldrig kom ut.

Martin Elisson: Samtidigt tycker jag det finns massor med saker som är roligare än att skriva låtar till Idol.

 

Lunchen är över, vi förflyttar oss genom snömodden på Södermalm till en studio en bit bort. Christopher Sander, sångare i Ingenting och även soloartist, släpper in oss och visar oss ner i källaren. Martin och Adam sätter sig genast vid ett vitt piano och börjar spela en ny låtidé som kanske kan hinna bli färdig till skivan, som ska vara släppt bara sex veckor senare (låten med titeln »Japans tunnelbana« kom till slut med på skivan).

Vi lyssnar på de nio färdiga låtarna och går igenom dem en och en. Några är inte helt klara ännu, vissa ska mixas om och någon är bara en demo än så länge. Referenserna som dyker upp medan vi lyssnar sträcker sig från Dag Vag, The Libertines och The Replacements till Noice, Gyllene Tider och The Cars.

Där finns den ösiga gitarrockslåten »Cruisers« med textrader om självmordstankar och ångest. Den skevt vackra balladen »Brinner« och den reflekterande singelhiten »Samma himlar«. Överlag är det en bitterljuv skiva. Och kanske kan det bli det där definitiva genombrottet som aldrig riktigt har kommit. De fyra senaste albumen med först Bad Cash Quartet och sedan Hästpojken har samtliga legat topp femton på svenska albumlistan. Martin och Adam har haft Tracks-hits och spelat på stora festivalscener. Men de har fortfarande inte tagit det där sista slutgiltiga steget mot folklighet och berömmelse.

Martin Elisson: Man vill ju alltid att så många människor som möjligt ska gilla det man gör. Om man gör musik som man själv vill utan att kompromissa med det kan det aldrig vara fel när folk lyssnar på en. Men vi har väl aldrig haft några visioner om att bli världens största band. Och när jag tittar på andra människor märker jag ofta att jag har svårt att relatera till de flesta. Då borde det vara ömsesidigt, att de inte kan relatera till mig och min musik heller. Det är samma sak med det här att vi sjunger om knark och alkohol i texterna. Jag tycker det är ett intressant ämne, att människan har ett behov av att fly från vardagen på olika sätt. Att man har svårt att passa in och svårt att relatera till andra människor, det är nog det som de flesta texter handlar om egentligen.

Du är fortfarande en outcast?

Martin Elisson: [skratt] Nej, det vet jag inte, men jag har väl en lite autistisk syn på det. ■

 

 

Hästpojken om Göteborg

 

Flera av låtarna på »En magisk tanke« handlar om hemstaden, både i romantiska och nedlåtande ordalag. I »Något stort för dig« sjunger de »så ful är ingen annan stad«, en låt heter »Olskroken stomp« medan »Imperial« har fått sin titel efter en kinakrog som ligger tvärsöver gatan från Adams lägenhet.

Att de båda hästpojkarna har en hatkärleksrelation till sin stad är uppenbart, även om de kanske inte vill medge det själva.

- Snarare är det väl total likgiltighet, menar Martin och fortsätter:

- Jag har ju bott i Göteborg i hela mitt trettiotvååriga liv. Tidigare hade jag en bild av att det skulle vara mysigt att flytta till en mindre stad, men så träffade jag en tjej som gjorde praktik i Karlskrona och åkte dit en vecka för att hälsa på. Det var helt vedervärdigt. Så den drömmen dog.

I samma veva som Bad Cash Quartet splittrades växte en ny scen fram i Göteborg med band som The Tough Alliance, The Embassy och Studio. En mer dansmusikinfluerad och elektronisk scen, som en abrupt kontrast mot gitarrocken som Broder Daniel, Håkan Hellström och Bad Cash stått för.

- Det var helt knäckande när Tough Alliance kom, säger Martin. Hur gör man det här liksom? Vi stod där och harvade i vår replokal och så lät de så jävla bra.

- På något vis tror jag ändå att vi alla hade ungefär samma influenser, bara att vi paketerade det på olika sätt, säger Adam.

- Nu för tiden vet jag inte alls hur den typiska musiken i Göteborg låter, säger Martin. Det finns ju ingen tydlig göteborgsscen längre. Vi, Håkan och BD var ju lite samma anslag, och samma kompisgäng också.

 

Röster om Hästpojken

 

Joel Alme

ex-medlem, numera soloartist

 

- Jag träffade Martin och Adam på gymnasiet. Jag och Martin gick i samma klass. Då hade han svartfärgat hår och såg svår ut. Själv var jag rakad med Nike-keps, så det tog ett tag innan vi lärde känna varandra.

Varför valde du att inte fortsätta spela med Hästpojken?

- Det var ingen skillnad på att spela i Hästpojken och att leva det livet vi gjorde i Göteborg, allt flöt ihop och jag behövde en paus från det. I den svängen släppte jag även min första egna skiva och gifte mig.

Har du något speciellt minne från din tid i bandet att dela med dig av?

- Det finns mer roliga historier än vanliga turnéminnen. Men jag gillade känslan i den första turnén när vi alla var bästa kompisar och inget spelade någon roll. Adam var utklädd till Sherlock Holmes, Martin var sexmissbrukare i Thailand, jag var samuraj och Pontus var utklädd till djurskötare... Det låter lite studentbuskis men våra alkoholhjärnor gjorde att det kändes roligt.

 

Hansi Friberg

Hästpojkens manager

 

- Jag träffade Bad Cash Quartet för första gången 1997 utanför Hannas Krog i Stockholm när de skulle göra sin första spelning utanför Göteborg. De var sexton år, en tvärhand höga och väldigt uppspelta. Tyvärr såg jag aldrig spelningen eftersom jag hade releasekalas för Robot samma kväll på Hannas Deli.

- Hästpojken fick jag kontakt med efter att de skickat ett meddelande via Myspace där de hänvisade till låtarna »Shane MacGowan« och »Eklandagatan«. Det framgick ingenstans vilka bandmedlemmarna var, men det spelade ingen roll för jag var helt knäckt efter att ha hört låtarna och proklamerade högt över hela kontoret att »Det här är det bästa jag hört på flera år - jag måste få jobba med dem«. Det blev ju inte sämre av att jag sedan fick veta att det var Martin och Pop-Lars som låg bakom.

- Första gången jag såg Hästpojken live hade jag fixat in dem som support åt Sahara Hotnights i Gävle. Bortsett från en ganska stökig spelning minns jag att Hästpojken drack upp varenda droppe alkohol som fanns i Sahara Hotnights loge medan tjejerna stod på scenen. Efteråt var killarna skamsna och artiga nog att på Systemet köpa tillbaka allt de druckit upp, de ställde in det i Saharas loge kvällen efteråt. Denna procedur upprepades nästan varje kväll under en hel turné...

På vilket sätt tycker du att de har utvecklats - som människor, och som band och musiker?

   - Sedan Adam tog över efter Lars som den drivande kraften i bandet tillsammans med Martin har bandet utvecklas otroligt mycket på låtskrivarfronten. De är väldigt noggranna, på gränsen till petiga när de skriver numera, vilket kanske tar lite extra tid, men man blir aldrig besviken när de skickar över en ny låt.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner