©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Göteborg i Sonic-arkivet: The Embassy
Av Sara Martinsson   
Onsdag 29 juni 2016, 09:17

embassy1.pngembassy2.pngNågonstans i gränslandet mellan rädsla och styrka. Där befann sig The Embassy, kanske särskilt hösten 2005 då Sara Martinsson hälsade på duon i Göteborg strax före deras andra album »Tacking‹. Nu när vi har gjort ett göteborgsnummer är det förstås en ljuv resa längs minnenas allé att ta del av nämnda intervju (foto: James Holm) ur Sonic #25.

 

Sensommar i Göteborg och Torbjörn Håkansson kan inte sitta still. Han dricker ur sina två öl på vad som känns som lika många minuter och skyller rastlösheten på så mycket kaffe att hans kropp bestämt sig för att hoppa av. Fredrik Lindson har tagit det säkra före det osäkra och dubblerat sin beställning och med utsikt över Götaleds- bygget vid Järntorget sitter vi bland rödmosiga, rundhyllta farbröder, aluminiumbord och askkoppar. Det här har inte särskilt mycket att göra med Rivieran, eller något annat av allt snyggt The Embassy har förknippats med. Det här är inte alls särskilt fint. Men så är det också tre år senare.

 

Sedan den sammansmältning av smak, stil och pop som är The Embassy dök upp på skiva år 2002 har deras debutalbum »Futile Crimes« hunnit förvandlas från en på det hela taget briljant platta till något som mest liknar en popideologisk matris. Allt som kan rymmas i den antirockrörelse som vaknade till liv i samband med att gränserna för vad som är major och indie började suddas ut i början av decenniet kan appliceras på »Futile Crimes«. Och det som egentligen kom till som en högst personlig reaktion på omvärlden, allt och alla, har i dag fått ett för svenska album sällsynt symbolvärde.

I antologin »Digfi: Mix - De 100 bästa albumen 2000-2004« placerar sig »Futile Crimes« på plats tre. Redaktören Lars Jämtelid skriver om The Embassy att »Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson i göteborgsduon The Embassy förkroppsligar antirock i musik, ord och handling. [...] Vissa förstår och andra inte, precis som det alltid har varit när någon utmanar konventionerna.«

Vilket Torbjörn och Fredrik också har gjort, inte minst med söndertrasade liveframträdanden och rakbladsvassa svar i det fåtal intervjuer som de gett.

   När de dök upp stod The Embassy för ett sedan länge efterlängtat alternativ till den då så rådande rockkonsensusen; 2002 delade de rotation på P3 med årets verkligt breda genombrottsband The Sounds och det mest rebelliska hittills under året hade varit en debut från Borlänge med en just post-tonårig kvartett i skinnjackor vars stora förtjänst enligt kritikerna var att frontmannen lät precis som på sextiotalet. De heter förresten fortfarande Mando Diao.

I ljusblått, med släta kinder men elaka ögon, ställde sig Torbjörn och Fredrik fullkomligt livrädda på scen med en singbackshow som mest liknade karaoke på en urspårad kryssning. Konvolutet saknade bilder, de få fotografier som fanns på duon (och så är det fortfarande) var de som det då relativt nystartade skivbolaget Service hade på sin hemsida, och musiken... Musiken var lika obekväm för den genomsnittlige radiolyssnaren som tystnad är för någon med tinnitus. Musiken i sig är inte provokativ, men ändå avvikande. Vilande på en grund av katalogerna från saliga bolagen Postcard, Sarah och Factory, med hjärtat vacklande vid tanken på New Order och Felt, är den vidsträckt, oförutsägbar, svår att definiera. Tre år senare säger Fredrik så här om ljudet av The Embassy:

- Det finns egentligen inget positivt i att vara otydlig, men vi funkar inte så att vi bestämmer oss för att göra en glad låt eller en ledsen låt. Vi kan inte förmedla bara en enda känsla, musiken handlar i så fall mer om ett konstant känslotillstånd. Det är alltid hela vi med i varje låt.

Kanske låter det lite märkligt att tala i historiska termer när det bara har gått tre år sedan den här då så abstrakt idealistiska popduon dök upp. Men det är inte vilka tre år som helst. I dag har nämligen The Embassys personliga vendetta med popsverige förvandlats till allmän egendom, en var mans retorik, och den senaste majorprodukten är en flickduo som gör Pet Shop Boys-covers till singback-kompatibla bakgrunder. Gränserna har förskjutits, och man skulle kunna tro att The Embassy lever drömmen. Att det var det här de ville, att få befinna sig på en plats där ingenting längre är självklart, där du inte behöver vara fyra autentiska män med tjackigt stånd i tajta Levi’s-brallor för att få stå på en scen och där gitarren tappat radikalt i värde som maktsymbol.

Man skulle kunna tro att The Embassy älskar varje sekund. Men det är givetvis precis tvärtom.

- Duon är den nya rocken, säger Torbjörn. Den grejen är precis lika likriktad som allt det vår rockkritik riktades mot. Vi är ju egentligen inte ens en duo. Om man tänker på förra skivan var det så många andra som var med och spelade att vi nästan var ett storband.

- Popklimatet är extremt nu-baserat i dag, allt går extremt fort, och det finns väldigt lite historisk förankring för tillfället. Det blir ganska innehållslöst i längden, och den ena duon överträffar den andra, säger Fredrik.

 

Tillbaka vid Götaleden är något av det första som händer att en koffeinstinn Torbjörn Håkansson, duons långe brevbärare och fjärilslätte boxare från Borås, spänner ögonen i mig och säger:

- Det finns de som tror att vi är roten till det onda. Att det var vi som startade hela singback-vågen.

Vilket man så klart kan tro. Och visst ligger det viss relevans i påståendet, det är den sortens inflytande The Embassy faktiskt fick - och fortfarande har - över en smal skärva av indiesverige.

Däremot skiljer de sig på ett plan radikalt från efterföljare som Tough Alliance eller TIAC. I The Embassys fall var singbackframträdandet aldrig ett mål i sig. Karaokediscot var för deras del mest ett verktyg.

- Första gången vi gjorde det var tanken att ifrågasätta framförandet av musik. Vi ville prova gränserna för vad man får och inte får göra på en scen, förklarar Fredrik.

- Det är knappast så att vi har någon pamflett som vi följer, något slags The Embassys ABC, utan det vi gör är alltid resultatet av en pågående omvärldsanalys, fortsätter Torbjörn. När vi släppte första skivan var det mycket Christian Kjellvander, många ensamma män från Norrland, mycket starka känslor i musiken. Singbacken blev ett sätt att reagera på den där starka strävan efter autenticitet.

- Det var helt medvetet från vår sida, så på så vis kan vi vara roten till det onda, säger Fredrik.

- Å andra sidan var vi ju väldigt dåliga alltså, invänder Torbjörn. Vi ville inte repa eftersom det vi reagerade på var bland annat just det välrepeterade och duktiga man kunde se på scen då. Vi ville i stället framföra något slags osäkerhet, eller instabilitet. Om det bara är singback det handlar om finns det ganska många som gör just det så mycket bättre än vi.

The Embassys liveframträdanden har ändrats radikalt från en gång till en annan. Nu senast gjorde de två konceptspelningar där de valde varsin roll till varandra. Torbjörn bestämde att Fredrik skulle spela bas och sjunga i headset medan Fredrik svarade med att förbjuda Torbjörn att göra någonting alls. Utom att möjligen då och då spela på en maracas. Fredrik beskriver det som det kanske bästa sättet att spela på som de hittills provat.

- Det är på många sätt och vis den ultimata Embassy-spelningen. Hade vi bara tyckt om trygghet hade vi fortsatt spela så. Nu kan vi bara göra det kanske två gånger till.

Det händer alltid spektakulära saker under och efter The Embassys liveframträdanden, men än mer spektakulärt är all uppmärksamhet de fått när de med ostadiga knän ställt sig på en scen. För de tycker själva inte att de är särskilt bra på det.

- Vi kan inte hantera situationen, säger Fredrik. Allt blir helt fasadlöst. Vi är inte professionella nog att kunna försätta publiken i ett visst tillstånd eller så, och eftersom vi är så oproffsiga får de som gillar oss ta både skräpet och det som är okej.

- Det är egentligen helt ofattbart att vi har kunnat spela så länge live, säger Torbjörn. Senast när vi var i Stockholm trodde jag inte att någon skulle komma, men det blev ju ändå fullt.

 

I det lilla utrymmet mellan rädsla och styrka rör sig The Embassy inte bara som scenfenomen utan också rent musikaliskt när de nu ska släppa sitt andra album, »Tacking«. Ett album som de kvällen vid Götaleden inte kommenterar med mer än ett »du får se«. När vi ses två veckor senare har de precis börjat förbereda mixningen av skivan som varit en av årets mest efterlängtade sedan låten »Some Indulgence« läckte ut på nätet i knastrig liveversion. Fredrik har tillbringat dagen hemma hos sina föräldrar där han spelat tennis mot garageporten och när vi träffas har två av stans mer frekventa indieklubbsansikten just mött upp sina idoler på Järntorget för att överlämna presenter i form av två handmålade cocktailglas prydda med den i guld skrivna texten »wearing a pop art glass«, en parafras på fjolårs-EP:n »Wearing Our Pop Art Hearts on Our Sleeves«.

Själva gjorde Torbjörn och Fredrik något liknande förra året när de egentligen skulle ha spelat in skivan:

- Tanken, och på så sätt också skivan, var formulerad och klar, men det funkade inte, berättar Torbjörn. Så vi gjorde en pin i stället. Vi kände oss väldigt tillfredsställda med det i tre månader.

Det som blev en pin skulle egentligen ha blivit en beatsbaserad konceptskiva. The Embassy gjorde till och med några spelningar som den nya housevarianten på sig själv, men när det sedan blev dags att sätta idéerna på pränt tog lusten slut.

- Nu låter vi som vi brukar låta, kanske lite slarvigare, säger Fredrik. Fast det är svårt att snacka om sin nya skiva.

- Oftast brukar folk säga att de har utvecklats, säger Torbjörn.

- Vi har inte utvecklats nånting, säger Fredrik. Förutom att jag har blivit lite bättre på bas, så basen är lite sämre på den här skivan eftersom det är jag som spelar den.

»Some Indulgence« började The Embassy jobba med i vintras och den tog sex månader att göra klar. Länge var den inget speciellt. Det var först när »basen och stönen« dök upp som den låt tog form som skulle få Service-bossen Ola Borgström att seriöst fundera på att lägga ner bolaget - bättre än så skulle det ändå aldrig kunna bli. Just det infallet gick bevisligen över, men »Some Indulgence« är fortfarande speciell. Den släpptes på singel i augusti men blev en hit redan i våras.

- Jag blev mest stolt när jag såg att »Some Indulgence« från spelningen i Lund i våras hade läckt, säger Torbjörn. Om man laddar ner bryr man sig nog ändå sällan om hur versionen låter. Jag tyckte mest att det var roligt att vi har en liveinspelning på Soulseek.

- Jag var mest nervös för texten och sången och sådär, säger Fredrik. Sen när jag hört den var det trots allt inte så farligt som jag trodde, men jag blev nervös när jag hörde talas om att den fanns.

Fredriks nervositet för sången rent allmänt sett kan vara en av anledningarna till att saker och ting med The Embassy tar tid:

- Jag tycker det är så jobbigt att sjunga i studio att jag har skjutit upp det i flera veckor nu. Varje gång Ola ringer och undrar hur det går säger jag »nästa vecka ska vi spela in«, men så gör vi det ändå inte. Det värsta som skulle kunna hända är att vi lämnade ifrån oss nånting som var fel, att vi inte var riktigt nöjda. Inte så att vi inte står för vad vi gör, men man är ändå en nervös person.

 

I det lilla utrymmet mellan rädsla och styrka är det fullt förenligt att stå för vad man gör samtidigt som man är livrädd. The Embassy hämtar sin vilja ur båda sidorna av känsloregistret, även om de i mitt sällskap kanske ger mer uttryck för det sistnämnda. De säger att de aldrig någonsin varit osäkra på The Embassy, samtidigt återkommer de hela tiden till att det enda de verkligen vill är att kunna stå ut med sig själva.

- Jag har väldigt svårt att föreställa mig att jag är populär på något sätt, säger Fredrik på tal om att bli uppskattad för musiken. När folk träffar mig första gången brukar de inte ha några åsikter alls. Lite som med The Embassys låtar när man inte har hört dem förut.

- Folk tycker ofta illa om mig när de träffar mig första gången, men jag brukar växa, säger Torbjörn. Sen är vår vardag väldigt opopulär. Det finns ingen som helst glamour, det enda vi har är någon slags önskan att kunna göra något vi kan vara stolta över.

- Det är våra drömmar vi förmedlar, säger Fredrik.

- Precis, och vi har inte heller någon önskan om att få leva i den drömmen. För oss räcker det med att formulera den och förmedla den. Och att sen känna någon slags stolthet över det vi har gjort.

Det är de drömmarna som fått omvärlden att beskriva The Embassy som osnutna juveltjuvar på medelhavssemester som i betraktarens ögon hela tiden väver nya myter kring sig själva. När det har gått inflation i elektroniska pojk-och-pop-duos pratar de om att de nog kanske trots allt aldrig riktigt varit en duo, när hits dör snabbare än någonsin säger de att de mest strävar efter något slags varaktighet i musiken. Samtidigt som de har gjort nästan precis allt själva på det kommande albumet, och samtidigt som lättillgängligheten är ett av de mest framträdande dragen hos deras pop. The Embassy fantiserar, alldeles fritt, och man vet aldrig riktigt var man har dem.

 

Kanske är det också därför som deras following i Sverige, och framför allt i hemstaden Göteborg, är så hardcore. The Embassy flyttar hela tiden gränserna för vad som är sant och inte, vad som är okej och vad som är kass. Eftersom inget riktigt går att identifiera grundar sig fascinationen för dem i något slags otrygghet snarare än i känslan av närhet och identifikation.

Det är också det som jag tror får den som har The Embassy som idoler att agera. Vuxna människor ägnar eftermiddagen åt att skvätta glitter över hemmamålade cocktailglas, låtarna får alltid flera rewinds på stans popklubbar och dansgolvet fylls direkt av hoppande indies som i falsett sjunger med i slingan till »The Pointer«.

När jag frågar Ola Borgström vad The Embassy har betytt för hans skivbolag svarar han helt enkelt bara: »Jag älskar dem.« När magasinet Bon intervjuar Fredrik och Torbjörn skickar de Eric Berglund från The Tough Alliance, duon som är The Embassys svar på Michael Keatons ohyfsade, maskulina klon i B-komedin »I flesta laget«. Eric säger själv att The Embassy är hans absoluta favoritmusik, och att det känns som att han »kommit längre« än den som inte »förstår«.

Hittills har Fredrik och Torbjörn befunnit sig på en plats där den som tilltalats redan varit invigd. Men ju mer offentlig deras musik blivit, desto fler får höra den:

- Vi är i en helt annan situation nu än när vi släppte »Futile Crimes«, säger Torbjörn. Det har alltid funnits de som gillat oss, men nu finns det dessutom de som gillar oss som vi inte gillar tillbaka. Det blir mer åsikter, både positiva och negativa, och ibland positiva från folk vi föraktar.

För att än en gang citera redaktör Jämtelid och utnämningen av The Embassys »Futile Crimes« till årtusendets hittills tredje bästa skiva:

»Vissa lockas av känslan av ovisshet när saker och ting inte ter sig som de brukar medan andra blir frustrerade och klagar på falsksång, otajthet och dålig teknik. Vissa förstår och andra inte.«

Där dyker det där ordet upp igen. »Förstå«. Hösten 2005 är vikten av förståelse, att visa att man är värdig, The Embassys gamla uttolkares sista vapen för att behålla sin skatt fullt synlig, men samtidigt oåtkomlig. Det är den sortens inflytande The Embassy faktiskt har över en smal skärva av indiesverige.

Men det är tre år senare och det är annorlunda nu. Det är inte säkert att den som förstod sist kommer att förstå i dag. Det enda som är verkligt säkert när »Some Indulgence« florsockriga stön kraschar mot vartenda dansgolv är att det som kommer att komma efter »Futile Crimes« numera inte bara är till för några få.

Fredrik Lindson säger att han vill uppfostra världen. Torbjörn Håkansson vill helst uppfostra sig själv. I det lilla utrymmet mellan rädsla och styrka finns alla förutsättningar för att de kommer att lyckas. ■
egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner