©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Vältajmat ursinne
Av Pierre Hellqvist   
Onsdag 10 augusti 2016, 09:57

algiers1.pngalgiers2.pngEn av de allra mest framemotsedda spelningarna på den saltstänkta soarén Way Out West som startar i morgon är den med Algiers natten mellan torsdag och fredag. För som vi har väntat på ett Sverige-besök från den punk- och gospelfuriösa Atlanta/New York/London-combon. Vi inkluderade trots allt bandets självbetitlade, explosiva och sanningssägande debutalbum på vår årsbästalista i fjol. Inte utan anledning. Det är en skiva som, tyvärr, känns ännu mer aktuell och ännu mer angelägen i dag. Well, Pierre Hellqvist pratade med bandet i fjol. Den texten, ursprungligen publicerad i Sonic #84, tyckte vi det kunde passa att släppa ut här och nu.

 

– Anledningen till att det här bandet existerar har med frustration att göra. Främst över den politiska situationen. Vi ville helt enkelt ha någonstans där vi kunde uttrycka vår bestörtning på ett produktivt sätt.

Ryan Mahan befinner sig på ett hotellrum i San Francisco. Bandet han spelar bas och diverse klaviatur i gjorde kvällen innan en spelning på klubben The Independent i stan. Snart ska de kuska vidare. I rummet, runt högtalartelefonen, cirkulerar även sångaren Franklin James Fisher och gitarristen Lee Tesche (relativt nytillkomne trummisen Matt Tong, med förflutet i Bloc Party, märks däremot inte av).

Den som har hört den Atlanta-bördiga men numera London- och New York-stationerade truppens rödglödgade hybrid av gospel, punk, industriellt skronk, existentialism och obekväma samhällsanalyser vet att den bultar av vrede. Från Algiers självbetitlade debutalbum viner pisksnärt efter pisksnärt mot beslutsfattare och den stora massans oförmåga att göra något åt orättvisor, förtryck, inte minst rasfrågor. Trots allt mänskligheten har gått igenom. Trots allt vi vid det här laget vet.

Tack vare molande groove, ettriga handklapp, sakrala körer och bomblarmsgitarrer känns låtarna emellertid aldrig enbart teoretiska eller mästrande. De är både medryckande och atmosfäriska, engagerande och förebådande, inkännande och sorgsna. Nina Simone möter Birthday Party. Nästan otäckt vältajmat knyts historia ihop med nutid. Skivan släpptes mitt under en exceptionellt orolig period av polisbrutalitet och upplopp på flera håll i USA. En händelse som nästan såg ut som en tanke.

– Jo, det där hade säkert viss betydelse för hur skivans togs emot och uppfattades, säger Ryan. Vilket vi givetvis inte hade en susning om när den spelades in. Däremot har vi under hela vår uppväxt sett hur svarta, migranter, latinamerikaner behandlas i vårt land, vilket ju Franklin också ger uttryck för i sina texter. Vi kunde inte alls förutse att den här frågan skulle blåsa upp medialt så pass som den gjorde vid tidpunkten.

- En av de grejer som har överraskat oss mest rörande hur vår musik har tagits emot är att folk de facto frågar oss vad som egentligen håller på att ske i vårt land. Och det kan nog till stor del förklaras av att det i mainstreammedia fortfarande saknas en seriös politisk diskussion. Det finns ett enormt tomrum.

Ändå fanns vissa tecken på att Algiers tidigt var något på spåren. När de 2012 på lilla Double Phanton-etiketten gav ut sjutummaren »Blood«, till vilken Lee Tesche gjorde en effektfull video, började folk från alla möjliga håll - Sydamerika, Algeriet, Indien - höra av sig med entusiasm och funderingar. Medlemmarna blev lite tagna på sängen men kunde genast påbörja en dialog med sin publik. Vikten av detta återkommer de till flera gånger. Knappast unikt bland artister men långt ifrån alla lever upp till det. Inte minst är Algiers sajt en frekvent föränderlig anslagstavla för olika inlägg, diskussionsunderlag, rekommendationer på videor, litteratur, konst. Det kan lika gärna vara stillbilder ur Tarkovskij-filmer och lösryckta Blixa Bargeld-citat som vittnesmål från översvämningskatastrofen i New Orleans och rubriker i stil med »Why Aren’t We More Afraid of Young White Men?«. Det är inte svårt att bli sittande länge.

- Vi i bandet bor utspridda så sajten har blivit ett perfekt forum för oss att dels ha ett kontinuerligt utbyte med varandra, dels visa våra fans vad vi brinner för, säger Lee Tesche. Det känns viktigt att engagera den klick som bryr sig om oss. Folk kommenterar på sociala medier eller kommer fram till oss efter konserter. Diskussionen fortsätter där. Allt det där bidrar till att stärka samhörigheten oss emellan.

Franklin, Lee och Ryan har alla rötter inom punkrock, DIY-ideal och allehanda alternativa yttringar. Där lades värdegrunden till det Algiers nu sysslar med. Till en början spelade de i olika band. Lärde känna och inspirerades av varandra. Fann beröringspunkter och gemensamma mål. Franklins texter satt i princip från dag ett. Musikaliskt tog det lite längre tid att hitta rätt. Lee påpekar att de fortfarande letar. Men avgörande för deras utveckling var när de upptäckte likheterna (hänförelsen, ursinnet, den nära förestående undergången, motsägelserna) mellan punk och den gospel som i allra högsta grad var närvarande under speciellt Franklins uppväxt, och med tiden lärde de sig att förena dessa stilar i ett och samma uttryck. Även om Algiers har gospelmusiken i ryggraden betyder det knappast att de så här dags har slutat inspireras av den.

- Men det blir konstigt att säga att vi lyssnar på »gospel« för det kan i princip betyda vad som helst, allt beroende på vad för sort det är, vem som gav ut den och när den är inspelad, säger Franklin James Fisher. Själv gillar jag mycket av det Alan Lomax spelade in, jag gillar McIntosh County Shouters, Nina Simone gav gamla hymner ny energi genom att göra jazz av dem. För den intresserade är det över huvud taget ett tacksamt läge i dag när det finns gott om specialistetiketter som sätter gammal svart musik i en kontext och får en ny publik att lyssna, som när Light In The Attic gav ut inspelningar med Pastor T.L. Barrett. Alla vi i bandet är enorma musikfans som ständigt är på jakt efter nya upptäckter, oavsett om det rör sig om noise, jazz eller soul. Hela tiden letar vi efter nästa inspiration.

 

Algiers: Blood

 

 

Algiers: Black Eunuch

 

 

Algiers: Games

 

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner