©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

HÅKAN HELLSTRÖMdugamla.jpg

Du gamla du fria

Woah Dad/Warner

Betyg: 7

 

Är Sverige världens modernaste land?

Fråga en svensk musikjournalist. Ingenstans är bilden av Sverige som ett land i framkant, en plats för innovation och uppfinningsrikedom, så etablerad som bland skribenter med musik som huvudsakligt bevakningsområde.

Framgångarna för svensk popmusik utomlands, inbillar vi oss, beror på svenskens nyfikenhet och upptäckarlusta, hennes förmåga att dammsuga mer eller mindre avlägsna hörn av världen på intryck och sammanfatta dem i fantasieggande, slagkraftig popmusik. Alla invändningar avfärdas undantagslöst som bakåtsträvande.

Men svensk popmusik är ingen idealisk utgångspunkt för den som vill leda i bevis att svensken är en progressiv varelse, öppen för nya intryck och upplevelser. Gemensamt för åttio-, nittio- och nollnolltalets stora svenska artister - i bemärkelsen att de sålt både skivor och biljetter till stora konserthallar – är att de blickat inåt snarare än utåt, att de talat till sin publik på ett språk som publiken redan både talat och förstått. Ett språk omöjligt att översätta, marknadsföra och sälja utanför landets gränser. Imperiet, Kent, Lars Winnerbäck, Melissa Horn och Veronica Maggio är i grunden kulturellt introspektiva artister, djupt rotade i den svenska visan, dess vemod och melodier. Carl Michael Bellman, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk förblir - på gott och ont - den svenska popmusikens portalgestalter.

När Håkan Hellström debuterade i eget namn i början av nollnolltalet med »Känn ingen sorg för mig Göteborg« fruktade många att skivan inte skulle få någon uppföljare. En sådan urladdning, melodier så lättantändliga, antogs inte kunna spelas in utan att samtidigt dränera upphovspersonen på all energi. Knappt två decennier senare är han Sveriges tveklöst största artist, så omhuldad av såväl publik som kritiker att han utan åthävor kan iklä sig rollen som folkkär arenadomptör utan att samtidigt kritiseras för att göra avkall på sin konstnärliga integritet. Sexton år är lång tid i den riktiga världen, men i musikvärlden - där kvalitet alltjämt mäts i nyhetsvärde - är det en mindre evighet. Tidsspannet säger något om motståndskraften i Håkan Hellströms uttryck. När han tidigare i år under två kvällar uppträdde på ett utsålt Ullevi i Göteborg bestod den entusiastiska publiken till stor del av människor som inte var födda vid tiden för hans debutalbum.

Men med facit hand var det inte »Känn ingen sorg för mig Göteborg« som gjorde Håkan Hellström till vår tids stora svenska artist. Inte heller uppföljaren, som i dag låter hopplöst daterad och endast går att lyssna på i ljuset av vad han senare skulle spela in. Nyckeln till hans storhet, själva anledningen till att han fortfarande lockar ny publik, återfinns i stället på »Luften bor i mina steg« - utgiven mellan »Känn ingen sorg för mig Göteborg« och »Det är så jag säger det« - där Håkan Hellström tolkade klassiska visor av Mats Paulsson, Fred Åkerström och Olle Adolphson. Lyssnar man på skivan i dag hör man vilken betydelse den svenska vistraditionen spelat för Håkan Hellström som artist. Musiken på »Luften bor i mina steg« går igen i närapå samtliga av hans mest inspirerade ögonblick, från »Brännö serenad« till »Kärlek är ett brev skickat tusen gånger« och »Fri till slut«. Håkan Hellström är en entusiastisk skivsamlare, och vet som sådan hur man talar med andra skivsamlare. På »Känn ingen sorg för mig Göteborg« lät han ett album av Moodyman titta fram från en skivback. Till »Det kommer aldrig va över för mig« använde han ett fotografi av den brittiske fotografen Gavin Watson, känd för sina fotografier på brittiska punkare och skinheads. Han har tolkat musik av Big Star, lånat melodier från The Isley Brothers och Gilberto Gil. Men det är den svenska visan, dess vemod och melodier, som utgör hans rotsystem.

»Du gamla du fria« inleds med en falsk ton. Ett piano spelar Sveriges nationalsång och träffar plötsligt fel tangent. Omslaget, målat av Jan Lööf, föreställer ett samhälle befolkat av djur dit inga människor äger tillträde. Har Håkan Hellström på sitt sjunde album bestämt sig för att kommentera världsläget? Eller är udden i själva verket riktad mot honom själv? Vår tids nationalskald, den samtida uttolkaren av den svenska folksjälen, ständigt anklagad för falsksång?

Svaret på båda frågorna är, som så ofta tidigare, både ja och nej, både absolut och absolut inte. Håkan Hellström har alltid varit en medvetet mångtydig artist, mer av historieberättare än sanningssägare. Att spekulera i vad han försöker säga - eller, vilket också inträffat, vad han borde säga - är fruktlöst. Han arbetar fortfarande efter devisen att popmusik är ett rollspel, fast övertygad om att det är först när framgångsrika artister och låtskrivare slutar att spela en roll - när de vänder sig inåt i stället för utåt och börjar inbilla sig att de själva utgör världens centrum - som de slutar att vara angelägna för en bredare publik.

Utmaningen för Håkan Hellström är därför inte framför allt att hitta nya historier att berätta, utan att hitta nya fängslande sätt att berätta samma historier.

I den bemärkelsen var »Din tid kommer«, det första smakprovet från »Du gamla du fria« i våras, ett orostecken. För första gången på sexton år kändes det som om Håkan Hellström skrivit musik för storbildsskärmen på Ullevi snarare än för människorna längst fram vid kravallstaketet. Det var musik för massevenemang snarare än intima möten, produktionen lånad från »Rattle and Hum« och »New Gold Dream«, melodierna nödraketer vilse på en nattsvart himmel. Plötsligt var frågan inte längre - som han själv en gång befarade i »River en vacker dröm« - huruvida alla ville se Håkan Hellström falla, utan huruvida han redan fallit på eget grepp.

Men ett knappt halvår senare kommer farhågorna åtminstone delvis på skam. »Din tid kommer« återfinns visserligen på »Du gamla du fria«, och det är fortfarande en förhållandevis bredbent och otymplig koloss. Men sida vid sida med andra mindre bredbenta och otympliga kolosser går den att lyssna på trygg i förvissningen om att den är ensam i sitt slag och mest fyller en funktion som bekant ansikte i ett i övrigt oväntat obekant sällskap.

Håkan Hellströms sjunde album är nämligen förvånansvärt bångstyrigt. I synnerhet sett till det faktum att upphovspersonen aldrig haft så mycket att bevisa, och för så många, som nu. Bitvis låter det som om han och Björn Olsson (som nu arbetat med Håkan Hellström så länge att de två inte längre går att separera) medvetet bestämt sig för att spela in en rad halvfärdiga idéer, utan en tanke på att de halvfärdiga idéerna är just halvfärdiga och hade tjänat på att återvända till ritbordet ytterligare en gång. Andra gånger låter det som om det funnits en tydlig idé - en vidare ambition att utforska disco och mjuk sjuttiotalspop - men som om idéerna inte räckt till och därför återanvänts fler gånger än vad som faktiskt varit möjligt. Undantaget »Öppen genom hela natten« - med stråkarrangemang signerade Anders Berglund som skulle göra Thom Bell avundsjuk - rymmer »Du gamla du fria« ingenting lika angeläget och innehållsrikt som, för att nämna några självklara exempel, »Tro och tvivel«, »Du är snart där« eller »När lyktorna tänds«. Håkan Hellström har skrivit betydligt mer minnesvärda melodier på sina tidigare album, han har riktat blicken mot mer brännande ämnen och iscensatt sina berättelser med en helt annan lust och kraft. Tidigt i karriären kunde »Jag utan dig«, där en mekanisk uppräkning av namn som Bonnie och Clyde, Lennon och McCartney och Piff och Puff får tjäna som metafor för tvåsamhet, passerat som charmig. I dag, med en unikt stark svensk sångkatalog i ryggen, framstår den snarast som tanklös. En textförfattare som Håkan Hellström inte bara kan bättre, han vet dessutom att vi vet att han kan bättre.

Samtidigt är det svårt att inte beundra med vilken lätthet Håkan Hellström fortfarande skriver och spelar in musik, till synes opåverkad av omvärldens förväntningar. »Du gamla du fria« är ett långtifrån publikfriande album. Vid ett tillfälle låter den fyrtiotvå år gamle sångaren och låtskrivaren ett fjäderlätt stråkarrangemang ge understöd åt en fältinspelning med Laura Rivers från South Carolina. Vid ett annat låter han gamla intervjuer med stuveriarbetare i Göteborg ackompanjeras av uppsluppen discorock. Det vittnar om en ambition att inte förbli stillastående. Än finns tid för förändring och nya infall. Allt det bästa har inte nödvändigtvis hänt än.

Men det är fortfarande när han skriver berättande texter med blå botten och tonsätter dem med melodier i rakt nedstigande led från Evert Taube, Fred Åkerström och Olle Adolphson som Håkan Hellström är som allra mest angelägen som artist.

Han har alltid kommit som allra mest till sin rätt som textförfattare när han skrivit om klassförhållanden, hur de påverkar oss och våra val och styr oss i oanade riktningar. Hans stora berättelser - »Tro och tvivel«, »Jag vet vilken dy hon varit i« och »Dom där jag kommer från« - är alla, i någon mening, berättelser om avstånd. Avstånd mellan villaförorter och höghus, mellan infriade förhoppningar och krossade drömmar, mellan de som blev kvar och de som när som helst kunde välja att gå vidare. Håkan Hellström har inte nödvändigtvis sett det han berättar om med egna ögon, han bär inte nödvändigtvis erfarenheterna han skildrar i kroppen, men han har absolut gehör för de osynliga gränser som separerar människor från varandra och hindrar dem från att mötas i ögonhöjd. Han är dessutom ett fullgott exempel på att skildrad erfarenhet inte alltid förutsätter levd erfarenhet. Det är när han riktar blicken utåt i stället för inåt, när han betraktar andra snarare än sig själv, som han är når ut till flest människor. Riktigt nära sanningen kommer han först när han hittar på.

»Du gamla du fria« innebär inget stort steg framåt för Håkan Hellström. Kompassnålen är för darrig, gesterna alltför yviga. I stället är det när han bekräftar det vi redan vet, när han renodlar sina styrkor och förvaltar arvet efter den svenska vistraditionen, som han kommer som allra mest till sin rätt på sitt nya album.

»Ingen oro, tjabo!« är en lågmäld skildring av omöjlig kärlek över klassgränserna, ett skillingtryck för vår tid, som en gång för alla borde övertyga skeptiska röster om att han är en av vår tids stora artister. Det är en bekant berättelse, på ett uråldrigt tema. Men frågan är om han någonsin berättat den med ett sådant allvar tidigare. Under fyra minuter målar Håkan Hellström sin egen Amelin-tavla.

 

»Om jag dör före dig

Betala inte prästen

Att hitta på saker om mig

Bara spela ’ Now at last ’ för mig

Och gå med askan till hamnen

Nån dag när livet leker

Släng upp mig i luften

Och säg: ingen oro, tjabo!

Ingen mer oro, tjabo!«

NIKLAS ELMÉR

2016-08-26

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner