©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Mercury Rev
Av Pierre Hellqvist   

 

De flesta hade räknat ut Mercury Rev. Sedan kom »Deserter's Songs« med den vackraste psykedelia nittiotalet skådat. Albumet sålde en halv miljon exemplar och toppade otaliga årsbästalistor.

Som enda tidning i världen fick Sonic träffa bandet mitt under inspelningen av uppföljaren.

När Pierre Hellqvist landade i New York mötte han ett gäng som varken hymlar med sina ambitioner eller skäms för sina pretentioner.

 

När Jonathan Donahue var en liten spoling uppe i Catskill Mountains brukade hans mor ratta in radioshowen Maple Leaf Ballroom. Den spelade gammaldags musik - inte sällan storbandsjazz och evergreens från fyrtio- och femtiotalen. Det kunde vara Frank Sinatra eller Broadway-standards. I två-tre timmar satt mamma där i köket, djupt försjunken i musiken. Ingenting förutom de toner som strömmade ut från radioapparaten existerade för henne under denna stund. Och likadant om familjen Donahue var ute och åkte bil, när Maple Leaf Ballroom gick ut i etern försvann mamma in i musiken. Orörlig och okontaktbar, som i trans. När förtrollningen släppte var det som om den aldrig hade verkat över huvud taget. Hon satte i gång att laga mat, diska eller prata med de andra som om ingenting hade hänt.

En önskan att bli ompysslad och omhändertagen av sin mor kombinerat med en storögd fascination över vilken makt de här låtarna hade över henne gjorde Jonathan avundsjuk. På musiken. På samma sätt som barn kan vara på syskon, kusiner eller husdjur när dessa drar till sig för stor uppmärksamhet. »Här är jag! Har du glömt bort mig?«, kunde han tänka. Med det hjälpte inte hur mycket han än försökte göra sig synlig eller hörd, hon märkte ingetdera när »Ol' Blue Eyes« la ut texten.

Med åren som skulle komma, i takt med ett eget växande musikintresse, blev Jonathan mer och mer övertygad om att han också, en dag, skulle få människor att försvinna så där. In i den ointagliga världen mellan dröm och verklighet.

 

Spänning i luften. Laddning på marken. På himlen rullar mörka, hotfulla moln in efter en märkligt varm oktoberdag i New York. In sveper en kyla som blir en slående kontrast mot all den kokande lättnad och förväntan som bubblar på gatorna. Det är rusig fredageftermiddag, eller tidig kväll, och människor som har slutat jobbet sugs upp ur t-banestationerna och skenar vidare för att komma hem, en bit mat på restaurang eller några avslappnande öl. Vi befinner oss mitt emellan ljus och mörker, väder och oväder, fantasi och fakticitet.

Framför oss på väg ned för Lafayette - med bestämda steg förbi affischplankets planscher som förtäljer att Radiohead har en ny skiva ute, att R. Kelly pryder omslaget på det senaste numret av Vibe och att Paul Weller snart spelar i stan - går Jonathan Donahue och Jeff Mercel.

Grasshopper, som var med oss tills för en liten stund sedan, har försvunnit in i en affär någonstans. Senare dyker han upp på den irländska puben Puck Fair - dit vi är på väg för fotografering, ytterligare samtal och några Guinness - med ett paraply i handen. Regnet har börjat falla och det är många som är angelägna om att komma under tak.

Stället håller på att fyllas. Men då detta är killarnas stamhak i New York vet de att en trappa ner är det än så länge glest med folk.

Puck Fair är nyöppnat och ligger, passande nog, mitt emot Puck Building på Lafayette, strax söder om East Houston Street. Puben är inklämd mellan Houston Auto Repair och den Keith Haring-dedikerade kläd- och prylbutiken Pop Shop. Killen som står bakom bardisken säger dock att det var en osannolik slump som gjorde att de hamnade på andra sidan gatan från det stiliga, i denna stad udda, rundbogenhuset som en gång i tiden inhyste den klassiska satirtidningen Puck. Han påstår att de valde namnet först, och fann adressen sedan.

Ingen vet om han talar sanning eller bara drar en historia. Det är inte så noga vilket, det viktiga är att det låter bra.

 

En timme tidigare slår sig Mercury Revs chefsideolog, sångare, gitarrist och huvudsaklige låtskrivare Jonathan Donahue ned i en bekväm kontorsfåtölj på skivbolagets kontor på East 4th Street, mellan Lafayette och Broadway. Han tänder en American Spirit, sitter in sig och bläddrar i ett av alla rocklexikon som står i bokhyllan till vänster om honom. Han dricker ur en just öppnad flaska Samuel Adams och är oerhört cool i mörkröda solglasögon (som inte tas av på hela kvällen), hatt, skinnjacka, snygg blå skjorta och trådsmal lekamen. Genom att inte låta den lilla bestämda munnen le, genom att inte säga ett enda överflödigt ord och genom att hans ögonuttryck inte syns bakom glasögonen där i det nedsläckta rummet inger han direkt en väldig pondus och respekt.

Det är ingen kille man skojar med. Men, en man lyssnar på.
Som vore han medveten om sin egen karisma berättar han:

- Någon man kanske uppfattar som konstig, eller rent spöklik, kommer in i ett rum, och trots att man aldrig förut träffat personen kan man inte ta ögonen ifrån den. Han eller hon tar över hela rummet.

Jonathan tar ett bloss på ciggen.

- Låtar kan vara likadana. När du hör en sån låt i en bar, eller i bilen, eller var som helst där det egentligen finns massor av saker som borde avleda din uppmärksamhet, tynar liksom allt runtom dig bort. Kvar blir bara du och musiken.

- De bästa låtarna är inte såna som skriver dig på näsan; de bästa är dem du kan applicera på ditt eget liv. När du hör dem tänker du instinktivt »Ja! Jag minns det« eller »Wow! Det här får mig att tänka på henne«. Typiska klichéer. Men de är klichéer för att de faktiskt existerar. På så vis är en bra låt nästan som en doft man tycker om - när man på hösten känner den första doften av löv som eldas, eller den första snön, eller vårens första regn. Det hjälper en att minnas, det tar en tillbaka till en speciell tidpunkt i livet. Även om det bara är en doft är det något mycket större än något du kan se med dina ögon.

- Och det här är inte lätt att fånga, och det är inte alltid så omedelbart.

Vi pratar om den uppföljare till 1998 års genombrottsalbum »Deserter's Songs« som gruppen håller på att spela in. Fast egentligen kan man säga att det mer kretsar kring Mercury Revs varsamma och tidskrävande arbetsmetodik när de gör skivor.

- Vi spottar inte ur oss dem som många andra band gör, och försöker därmed inte dra fördel av den förra plattans framgång. För oss handlar det om musiken. Vi måste sova gott om natten. Och det gör vi med vetskapen att vi gör musik som vi själva, och våra fans, inte bara är stolta över utan även kan lyssna på under resten av livet.

 

»Deserter's Songs« var inte bara en nystart för ett band som många såg som uträknat, det var också en skiva som tog rockmusiken vidare i en tid då alla sa att det inte längre gick att göra något spännande av den. En brygd av psykedeliskt vidgade sinnen, de naivaste gamla folksånger, spröd pop och ambienta andrum. Med texter som befann sig i gränslandet mellan det medvetna och det undermedvetna. Lägg därtill udda instrument, fantasifullt pseudosymfoniska arrangemang och en behärskat storslagen rymdproduktion. I likhet med föregångaren, 1995 års oförtjänt förbisedda »See You On the Other Side«, var »Deserter's Songs« både jordnära och kosmisk, både förankrad i rötterna och med sikte på framtiden, både regressiv och progressiv.

I brytpunkten dessa motpoler emellan uppstod en friktion, såväl hos musikerna bakom verket (bara tre av de sex medlemmarna är kvar i dag) som hos dem som köpte och gillade det. Mercury Rev fick inte bara en delvis ny, avsevärt större publik; vid möten med fansen noterade de att plattan påverkade lyssnarna på ett djupare plan än vad gruppens tre föregående album någonsin gjort.
Jonathan Donahue tror att hans texter, som han själv har beskrivit som »minnen av drömmar«, inte är utan betydelse.

- När jag skriver texter är jag noggrann med att inte endast sjunga sånt som jag bara kan stå för i detta nu, utan jag måste, från djupet av mitt hjärta, känna att jag kan sjunga de här orden tjugo eller trettio år fram i tiden. För jag vet att jag fortfarande kommer att vara verksam då. Det är väldigt viktigt för mig, liksom det är viktigt för våra fans. De tilltalas av texterna för deras tidlöshet, för att de inte säger »hey, jag minns 1986, hade vi inte kul då?«. På ett mer sublimt sätt beskriver de mina erfarenheter, och dem runt omkring mig, på ett vis som vår publik kan ta till sig och sätta in i sina egna liv.

- Jag drömmer på samma sätt som du, eller vem som helst, drömmer. Det är lika svårt för mig att förklara en dröm som det är för dig. Men vi vet ungefär vad den andre menar, för vi har båda varit med om liknande upplevelser. Det är så musik, när den är som bäst, lyckas att ta sig in i det undermedvetna. När den klarar det hänger skivor, grupper och låtar med livet ut, inte bara över en tidsbegränsad period eller en snabbt övergående fas. Att få till sån musik är något vi jobbar oerhört mycket med. En låt låter på ett visst sätt ena dagen, men nästa morgon kanske någon av oss vaknar upp med en ny idé om hur den bäst kommer till sin rätt. Vi spelar in, och spelar in igen, och spelar in ännu en gång. Om och om igen tills vi hittar den där sublima känslan vi jämt eftersträvar.

 

Jonathan, gitarristen Grasshopper och relativt nye trummisen Jeff Mercel bor samtliga i Kingston, nära Catskill Mountains där Jonathan växte upp. Där, ett par timmars bilfärd norr om New York City, flyter Hudson-floden som omsjungs i låten »Hudson Line« på »Deserter's Songs«. På den gästade The Bands Garth Hudson. The Band-kollegan Levon Holm gjorde, å sin sida, ett inhopp på samma albums »Opus 40«. Båda bor i intilliggande Woodstock.

Mercury Revs ljudvisionär Dave Fridmann har sagt att de där grånade männen i själva verket är anledningen till att Jonathan och Grasshopper bor i Kingston. Och att det inte alls var en slump att de sprang på Garth och Levon. »Om det var så att de bara 'råkade' träffa dem i charkuteriaffären var det för att de hade följt efter dem i ett par veckor, för att ta reda på vilken tid på dygnet de går ut«, berättade han för den amerikanska rocktidningen Magnet.

Ett uttalande som kanske mer än något annat beskriver Daves fria position i gruppen. Nästan som en utomstående betraktare eftersom han sedan många år inte gör några turnéer. Dessutom bor han inte Kingston med de andra, utan i Buffalo och kallar sig själv »en sorts bandmedlem«.

När jag ringer upp Dave framställer han sin roll som »att leverera ljudet«. En roll han inte har ensamt ansvar över. Men han har haft den från början och med åren tagit med sig den till andra, allt fler, uppdragsgivare. Sparklehorse, Cotton Mather och Dot Allison hör till de senaste, Jane's Addiction och Weezer (då som tekniker) de kändaste, Wheat, Delgados och Elf Power de mest underskattade och The Flaming Lips »The Soft Bulletin« och Mercury Revs »Deserter's Songs« de skivor som har rönt störst aktning.

Dagens amerikanska alternativrock är inte direkt präglad av innovatörer och ljudkreatörer, i synnerhet om vi talar om artister som får rumstera på hyfsat stora skivbolag. Men Dave måste erkännas som skapare av ett helt eget, distinkt sound. Någon skrev att dess storhet ligger i att hans produktioner både har en vacker yta och ett djup. Inte helt fel, men man ska inte glömma hur han för fram trummorna och basen, och kring detta skapar en enorm rymd och plats för detaljrikedom i ljudbilden.

Den lite skygge Dave Fridmann är inte så värst talför. Han har svårt för, eller har inte lust med, att översätta sitt sound till ord. Och när jag, menat som en komplimang, säger att man snabbt kan höra när det är en av hans produktioner ryggar han.

- Jag hoppas verkligen att det inte är så, det vore illa och raka motsatsen till vad jag vill. Jag vill att varje band och varje skiva ska ha sitt eget sound.

- Jag oroar mig för att produktionen ska anses viktigare än låtarna. I musiktidningar har jag sett annonser där det står att den och den skivan »är producerad av Dave Fridmann«. Som om det vore poängen! Det stör mig. Självfallet är jag glad över att folk vill jobba med mig, men sett ur en annan synvinkel önskar jag att det inte var så - att det inte var mitt namn de ville åt …
Utifrån det resonemanget kan man undra om han inte har övervägt att spela in under pseudonym.

- Tro mig, jag har tänkt på det, skrattar han.

 

Mercury Rev bildades i slutet på åttiotalet, då mest som ett hobbyprojekt för några polare som pluggade vid University of Buffalo utanför New York. Förutom Jonathan och Grasshopper, eller Sean Mackowiak som han egentligen heter, var två andra starka viljor och personligheter inblandade. Dels sångaren och låtskrivaren David Baker, dels då basisten och pianisten Dave Fridmann.

1991 års debutalbum »Yerself Is Steam« fick ett överväldigande mottagande. Inte minst skrevs det upp i England. Gruppen ansågs, tillsammans med bland andra Flaming Lips (som Jonathan varit medlem i och Fridmann var och är producent åt), kapabel att ta vid och utveckla den sorts - ännu i allra högsta grad alternativa - rock från usa som Sonic Youth och Dinosaur Jr hade brutit ny mark med. Oljud och popmelodier i ljuv förening.

Ganska snart kunde man ana att allt inte stod rätt till. Den makabra historien om hur Jonathan, i ett flygplan under en turné, försökte karva ut Grasshoppers ena öga med en sked (!) var dessvärre sann. Och killarna var inte speciellt belåtna med Fridmann sedan han bränt hela skivbolagets förskott till inspelningen av EP:n »Car Wash Hair« på en semesterresa till Bermuda - för sin mor …

Med uppföljaren »Boces«, två år senare, togs Mercury Rev ner på jorden. Musikpressen var inte längre lika positiv. Personliga motsättningar, musikaliska meningsskiljaktigheter och självdestruktivitet bidrog till att David Baker gjorde sig själv omöjlig i bandet och därför fick sluta 1994. Dave Fridmann hade redan tidigare sagt upp sig från alla turnéuppdrag för att rå om sin familj och fokusera på sin karriär som producent.

- Att vi bråkade på den tiden berodde på den då påtagliga konkurrenssituationen; om droger, tjejer och vem som skrev bäst låtar, säger Grasshopper och lutar sig fram över det bord där vi står i källarplanet på Puck Fair. Trängseln tilltar, ljudvolymen på musiken dras upp undan för undan och i baren, strax bakom oss, står Jonathan och Jeff och dricker öl.

- Numera när vi inte är överens, säger Grasshopper, rör det sig uteslutande om musik. Man kan vara väldigt goda vänner, men samtidigt ha en relation där man pushar varandra framåt hela tiden, för att få ut så mycket som möjligt. Det är så det funkar för oss, att vi oavbrutet pressar varandra för att se hur långt vi kan nå. Eller så tar man ett steg bakåt och medger »jag gick för långt«. Man får känna sig fram.

Om Jonathan framstår som en hemlig, gåtfull visionär är Grasshopper mer en sympatisk, glad skit. Mest tydligt är det när bandaren inte rullar, då han pratar om alltifrån skandinaviska tjejer (han är ihop med en norska) och att röka gräs till det aktuella amerikanska presidentvalet.

Jonathan och Grasshopper är Mercury Rev. I alla fall utåt, oavsett om det har med låtskrivande, intervjuer eller turnéer att göra.

 

Ända sedan Jonathan Donahue hörde Jack Nitzsche spela såg på ljudspåret till »Gökboet« har han älskat och fascinerats av det instrumentet. En kärlek som med åren vuxit så pass att sågen har ersatt theremin som hans favoritinstrument.

Lätet kan vara kusligt, men på ett egendomligt inbjudande sätt. Som ett godhjärtat spöke från det förflutna tar det lyssnaren tillbaka till en tid man, med värme, tror sig ha upplevt - men man är inte riktigt säker. Drömmar och verklighet går in i, och ibland överskuggar, varandra.

- Ljudet av såg ringar så väl in den sinnesstämning som vi försöker fånga, säger Jonathan. När vi spelar in handlar det till betydande del om att översätta drömmar till musik. Det innebär att vi konstant måste tänka på vilket instrument vi ska använda, och hur, och var. Eller vilket vi inte ska ha med. Man ska inte underskatta värdet av tystnad.

Som av en händelse, som nog egentligen var en tanke, kom Mercury Rev i kontakt med just Jack Nitzsche och hoppades kunna göra något ihop med honom på den nya skiva som ska släppas »någon gång nästa år«. Den legendariske producenten (Buffalo Springfield, Mink DeVille, med flera), arrangören (de flesta av Phil Spectors majestätiskt konstruerade ljudbyggen), musikern (Stones, Neil Young) och låtskrivaren (»Needles and Pins«, skriven ihop med Sonny Bono, torde vara den mest välbekanta) hade till deras glädje och stolthet hört och tyckt mycket bra om »Deserter's Songs«.

Men bara några veckor innan jag åker över till NYC kommer beskedet att Nitzsche har avlidit i en ålder av sextiotre år. Dödsorsaken var hjärtattack, orsakad av ett inte alldeles sunt leverne. Och det sägs ha varit en smärtsam och sorglig syn när han för inte så längesen sågs på amerikansk TV - omgiven av poliser, med ansiktet mot trottoaren på Sunset Strip i Los Angeles, efter att ha uppträtt hotfullt med ett skjutvapen.

Jonathan stannar upp och tar ett djupt bloss. Plötsligt ringer det högt i telefonen framför oss på skrivbordet. Han reagerar inte. Är fullt fokuserad på, vad det ser ut som, att samla sina tankar till en formulering. Med ciggen i den höjda högerhanden kliar han sig med tummen på samma hand bakom örat.

- Let me tell you about it, säger han sedan telefonen slutat ringa. Det blir tyst en lång stund. Han filar fortfarande på hur han ska uttrycka det han strax ska säga. Från ett angränsande rum hörs en massiv hiphop-bas mullra och nerifrån gatorna ljuder bruset från Manhattan-trafiken i rusningstid.

- Jag talade med Jack åtskilliga gånger i telefon. Vi kände på varandra och till slut kom han och hälsade på oss. Det var för ungefär en och en halv månad sedan. Det går bara inte att beskriva hurdan han var.

Här byter Jonathan tempus ett kort ögonblick.

- Han är bortom ord, en själ man liksom bara sugs in i.

- Det var tänkt att han skulle hjälpa oss med en låt som heter »Spiders and Flies«. Göra det han brukar göra - producera, arrangera och medverka som musiker. Vi pratade mycket om låten och Jack förklarade att han gillar när jag sjunger i mitt allra högsta tonläge. Vilket är svårt för mig. Över huvud taget var han väldigt fixerad vid »Deserter's Songs«. »I love those chord changes, those chord changes«, brukade han säga. En vecka innan vi skulle gå in i studion med honom dog han. Det var en fredag. På måndagen hade jag talat med honom i telefon och han var så förväntansfull och hade flera idéer han ville prova på låten.

- Jag nämnde det förut, personer som kan gå in i ett rum och ta över det fullständigt. Trots att jag genom åren mött tusentals berömda musiker, konstnärer och författare har jag aldrig träffat någon som han. Han var som hämtad från en annan värld.

- »Spiders and Flies« är en av de vackraste låtar vi har gjort. Som det känns nu kommer vi att behålla vår allra första, enkla inspelning av den, så som den lät när Jack hörde den. Jag tror inte vi kan röra den efter detta. Inte endast av respekt gentemot Jack, utan för … jag vet inte … så … jag vet inte …

Rösten bär inte längre än dit.

 

En annan ljudmästare, Tony Visconti, har också varit inblandad. Exakt vad det samarbetet utmynnar i, eller om det över huvud taget kommer att användas, verkar ingen veta i dag. Jonathan är lyrisk över kollaborationen, men ber mig hellre prata med Grasshopper om det - denne store skivsamlare är den som varit och är mest angelägen om att »få till det« med Visconti. Jag har helt glömt att ta upp det med Grasshopper när vi står där under trappen i källaren på Puck Fair då, som en påminnelse från ovan, David Bowies »John, I'm Only Dancing« slungas ut ur högtalarna.

- Jag vet inte om det var något specifikt vi ville åt när vi anlitade Tony, säger han. Vi arrangerar det mesta själva och vet hur vi ska få det bra. Men ibland kan det vara trevligt med nya, fräscha idéer utifrån, och då i synnerhet från en man som han. Jag menar, han har gjort en del stora grejer. Många fler än jag kände till. Alla vet att han jobbade med Bowie, men där finns även Iggy Pop, T. Rex, Paul McCartney … Han var med och gjorde »Band On the Run«!

- Det var konstigt, för allt han föreslog att vi skulle göra var ungefär så som vi redan hade tänkt oss det. Om än med en liten extra knorr. Och det är därför det kan vara viktigt att ta in någon utomstående. Även om man har en likartad uppfattning om saker och ting är den ändå aldrig exakt densamma.

Utöver detta, och att merparten spelats in i Fridmanns Tarbox Road Studios, får vi inte veta så mycket om den nya skivan. Inte ens skivbolaget har fått höra något än. Vad gäller innehåll, inriktning och eventuell förändring får vi vackert vänta och se. »Vi bygger vidare på 'Deserter's Songs', men det blir ändå annorlunda. Det går inte beskriva i ord på vilket sätt«, säger Grasshopper. »Det är för tidigt att säga, det kan sluta hur som helst«, säger Dave. »Jag är 'the new guy at the office', jag försöker mest lära mig hur det här bandet fungerar«, säger Jeff. Och så vidare.

Hoppet står till Jonathan. Och, jo. Han lossnar lite, om så bara lite, när jag för på tal att deras melodier liknar barnsånger och godnattvisor.

- Det utvecklar vi än mer på nya plattan. I mitt fall, och förmodligen även de andras, går det tillbaka till barndomen. Det bästa jag visste att lyssna till när jag var liten var aldrig en speciell låt, utan det var min mammas röst. Oavsett vad det var, om jag hade trillat och skrapat knät eller var skraj inför min första dag i skolan, fann jag tröst i mammas röst. Att fånga den känslan har jag alltid strävat efter.

Att blicka bakåt för att gå framåt. Så kan Mercury Rev beskrivas.

Att inse att livet, för varje människa sedan tidernas begynnelse, jämt varit en ständig påminnelse om vad som pågått innan. Och att framtiden inte är något man skapar, bara så där, ty den är en följd av våra handlingar och erfarenheter.
Vilket för oss tillbaka dit där vi började, Catskills och Jonathan Donahues barndom.

- Min främsta ambition när jag började spela i band var att göra tidlös musik. Det, förstås, vid sidan av att få utlopp för mer ungdomsrelaterade emotioner i form av ångest och ilska. Men bortsett från det var, och är, målet att skapa musik som ska stå emot tidens tand. Och jag tror faktiskt att det bottnar i att jag ansåg att musiken som min mamma brukade lyssna på när jag var liten var tidlös. Jag vill helt enkelt göra musik som hon kan tycka om.

- För en tid sedan sa hon faktiskt till mig: »Den där låten 'Endlessly' påminner mig faktiskt om Frank Sinatra och Gordon Jenkins i 'It Was a Very Good Year'.« Varpå jag svarade: »Självklart, mamma, det är från dig jag har fått det. Inte från Frank och Gordon, jag fick det från din kärlek till musiken.«

 

Ursprungligen publicerad i Sonic #1, november 2000

 
egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner