©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

wilcoschmilco.jpgWILCO

Schmilco

dBpm/Playground

Betyg: 6

 

Det går nog inte begära att Wilco efter drygt tjugo år som band fortfarande ska ha samma lust, driv och nyfikenhet som de hade under sitt första decennium då de med lätt fot förflyttade sig från countryrockiga »A.M.«, allomfattande rock’n’rollfesten »Being There« och det inspirerade samarbetet med Billy Bragg på Woody Guthrie-projektet »Mermaid Avenue« till skruvat sextiotalspoppiga »Summer Teeth«, totalbrytningen »Yankee Hotel Foxtrot« och dess logiska fortsättning »A Ghost is Born«.

Chicago-institutionen gör självfallet bra grejer fortfarande, i studio och på scen. Ibland mer än så. Gruppen är för stabil för att göra bort sig. Ingen och inget tillåts längre falla igenom. Jeff Tweedy är för mycket en mysigt viskande kerub för att lyssnaren ska ges en chans att vantrivas. Har du följt dem så här långt lär du fortsätta att göra det. Det är ett ypperligt band att åldras ihop med - klädsamt bohemiskt, precis lagom intellektuellt stimulerande, inte ens i sina mest avantgardistiska oljudsstunder särskilt störande, de är dessutom en funktionell länk mellan då och nu, mellan ohippt och supercoolt, mellan tradition och nytänk.

Wilco är, som bekant, en väldigt komplett ensemble.
   Men för att vara skriven och inspelad av en så komplett ensemble är »Schmilco« en ovanligt inkomplett skiva. En till. Det har varit några sådana på raken nu.

Trots att den blev till samtidigt som fjolårets ovanligt stökiga, skorrande, impulsiva »Star Wars« finner vi här Wilco i deras mest puttrande skick. Det är avslappnat och angenämt, väldigt få utbrott och statements. Bara ett band som är tillfreds med sig självt vågar göra den här typen av anspråkslös skiva. Inget försämras av att Tweedy på sina ställen briljerar som återblickande textförfattare, inte minst i de båda inledande »Normal American Kids« och »If I Ever Was a Child«.

Men förutom dessa två och några fina saker mot slutet är det kanske inte så himla mycket du tar med dig härifrån i melodiväg. Och även om allt inte, i synnerhet för Wilco, handlar om melodier finns det rätt lite i övrigt att bli upprymd över. Det går absolut gilla lugnet, rymden i ljudbilden, värmen som sprids, de subtila små skiftningarna, självförtroendet, det medvetet närapå loja tilltalet, men transportsträckorna är längre än vanligt och efter ett tag börjar du längta efter något mer handfast än ännu ett stilexperiment att klamra dig fast vid eller varför inte bara bandets magnetiska framåtrörelse.

»Schmilco«? En smakfull mellanskiva. Varken mer eller mindre.

PIERRE HELLQVIST

2016-09-10

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner