©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

lalehkristaller.jpgLALEH

Kristaller

Warner

Betyg: 8

 

Jag gillar att Laleh aldrig duckar för de stora explosiva känslorna eller att slå emot sociala konventioner. Hennes framgång är väl ett kvitto på att fler känner så, hon slår an en ton som vibrerar i takt med så många undertryckta och grundläggande känslor och erfarenheter - död, sorg, rotlöshet, att börja om från noll. Men också de där stora befriande lyckokänslorna som präglar flera av hennes låtar och, får en intryck av, henne som person. Hennes musik utstrålar en slags frihetskänsla och vilja till överlevnad som är väldigt smittsam. Det är värdefullt.

   Hennes sjätte album »Kristaller« är inget undantag. Det är storslagen pop som hanterar känsloregistret och livsvisdomarna vi kommit att förknippa med henne. Livet är bitterljuvt, hoppet är starkt och hon vägrar ta skit från någon. Denna gång har hon förstärkt det med lite tydligare elektroniska influenser när det kommer till produktionerna. En Avicii-flirt här, lite hiphopinfluenser där, subtila undertoner som accentuerar den egna stil som känns igen från tidigare plattor. Symfoniinslagen hänger med sedan förra albumet. Det är väldigt modern pop som klistrar sig fast hos en, förmodligen också på diverse topplistor. Det är låtar som kommer att spelas både på tonårsrum och fyrtiotalistfester. Med en repertoar som består av så grundläggande och allmänmänskliga ämnen och lättillgängliga melodier som alla kan svepas med i och framför allt sjunga med till når man en bred publik. Det är en bra grej.

Ska en invända något mot »Kristaller« är det väl att den gör sig bäst när det kommer till de svenska spåren. Det är då texterna blir svåra att värja sig mot och fastnar hos en i radiobruset på en buss eller ett lunchställe eller en flygplats. Låtarna på engelska träffar inte på samma vis, fast det kanske beror på att de handlar om saker som att vifta på svansen i stället för att skälla. En annan slags generisk pop.

Det som gör starkast intryck på den här plattan är utan tvekan det romantiska titelspåret, vävd runt en återhållen gitarrslinga, och den inledande »Bara få vara mig själv« med sitt arenarockanslag och budskapet om att aldrig ta skit.

Budskapet kan kanske tyckas vara för enkelt och banalt ibland, men faktum är väl att världen behöver mer Laleh dessa dagar av orangea hitlers och trollarméer. Hennes musik funkar som Ockhams rakblad på något vis, den koncentrerar sig på det mest nödvändiga och självklara. Det mest mänskliga. Vi är ju trots allt ytterst banala och enkla varelser. Det känns hoppfullt att det finns lite klokhet kvar i världen.

JENNY SÖRBY

2016-09-16

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner