©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Röst i förändring
Av Pierre Hellqvist   
Lördag 24 september 2016, 20:26
angel1x.pngangel2.pngMed »My Woman« har Angel Olsen gjort ett av årets mest hyllade och mest laddade album. Till Sonic #72, februari 2014, träffade Pierre Hellqvist henne i London då hon var aktuell med likaledes utsökta föregångaren »Burn Your Fire for No Witness«. Om en knapp månad spelar Angel Olsen i Sverige: Debaser Strand i Stockholm den 22 oktober och Pustervik i Göteborg den 23 oktober. Ett råd i all välmening: missa inte.

 

»I wish I had the voice of everything«, sjunger Angel Olsen på sin nya skiva.

En del av oss skulle nog säga att hon redan har det. En röst som kan wobbla oroligt som Mary Margaret O’Hara, ge dig kalla kårar likt Tarnation-Paula, fylla rummet med färg som Linda Ronstadt, få precis allting att stanna upp som en annan Mickey Newbury, i en handvändning växla från mörker till ljus och tillbaka.

En röst kapabel till det mesta.

Bat For Lashes-Natasha avgudar henne. Will Oldham blev så uppslukad att han på samma vis som idolen Merle Haggard ett tag inkorporerade sin favorit Iris DeMent i The Strangers tog med Angel Olsen i sitt band. Folket på Jagjaguwar, bolagshemvist åt bland andra Bon Iver och Sharon Van Etten, föll som furor och försökte i flera år sajna Angel Olsen - till slut lyckades de och ger nu ut hennes remarkabla tredje (om minialbumet »Strange Cacti« inkluderas) album »Burn Your Fire for No Witness«.

Även om de mestadels lågmälda, spartanska föregångarna haft sina stunder, inte minst gett god exponeringsyta för den där rösten, är det på nya skivan som den tjugosjuåriga, rätt nyblivna Asheville, North Carolina-invånaren verkligen lever upp till lovorden, fullt ut känns som en artist vi kan vänta oss vad som helst av. Där föregångarna, sina goda sidor till trots, emellanåt upplevts aningen stillastående är »Burn Your Fire for No Witness« elektrisk, konfrontativ, den stångas, skaver, tar plats. Även de nedtonade stunderna lyser av laddning - sju minuter långa »White Fire« har en entonig intensitet som inte ens ett Mazzy Star i toppform kan matcha.

Den publik som uteslutande vill ha en indietrubadur att mysa till vid lägerelden må rygga, andra ger sig huvudstupa in i en berikande skärseld.

- Jag har en teori om att varje person som kan skrika eller undslippa sig djuriska läten, som när man plötsligt skräms av en läskig film, klarar av att sjunga. Det handlar »bara« om att träna sig själv till att lära känna tonerna och hur de ska användas. Jag säger inte att jag är någon expert än, men det där är ett intressant ämne som aldrig upphör att fascinera mig.

I London-stadsdelen Shoreditch, bland alla gallerier och kebabställen och mitt emot trivsamma puben The Barley Mow, lutar sig Angel Olsen tillbaka i en brunmurrig soffa på ett skivbolagskontor. Jämte sig har hon sitt gitarrfodral. Utanför fönstret är det grått, blött, dimmigt. På PR-runda i Europa har hon just anlänt från Amsterdam.

- Faktum är att jag aldrig har varit riktigt bekväm med min egen röst, varför jag hela tiden har fortsatt jobba med den, tänja på den, göra alla möjliga ljud med den. Likaså har jag gått in för att försöka lära mig uppskatta olika röster och sångtekniker, bland annat genom att lyssna på olika sorters artister, studera hur de använder sina röster. Och eftersom jag är en levande människa som hela tiden blir äldre slutar min egen röst aldrig att förändras. Den kommer säkert att förändras en hel del bara de närmaste åren.

- Det har aldrig infunnit sig något läge där jag med min sång känt »åh, nu behärskar jag det här«. Snarare har det hela tiden handlat om att öva och spela in, öva och spela in, samt då och då uppträda live. Redan i unga år sjöng jag ganska ofta för publik så när jag väl hade eget material som jag kände mig trygg med, som de facto uttryckte något jag själv trodde på, var det ingen stor sak för mig att ställa mig på scen.

  Första gången någon uttryckte uppskattning för min röst, förutom mamma och pappa, var vår granne som hörde mig sjunga på baksidan av vårt hus. Jag var kanske tretton då. Den kvinnan, som senare blev min pianolärare, sa: »Du har en väldigt fin röst, du borde ta pianolektioner och lära dig att sjunga och spela piano samtidigt.«

 

Angel Olsen växte upp i St. Louis, Missouri. Vid tre års ålder blev hon bortadopterad till den familj som hon räknar som sin riktiga. I dag har hon marginell kontakt med sina biologiska föräldrar. Även om Angel Olsen själv tydligt har tonat ner dramatiken i denna del av barndomen är det icke alls sällsynt att journalister och bloggare gärna vill läsa in detaljer om detta i hennes texter. Och visst, kanske bjuder särskilt »Lonely Universe« från förra plattan »Half Way Home« in till det med rader som »At the time I was only a child/about to lose my childlike mind.«

  Låtskrivaren, som på det stora hela månar om att lyssnaren ska använda sin fantasi när de lyssnar, vidhåller dock att texten handlar om något annat.

Det görs på det stora hela rätt stor sak av det här, viss risk för att Angel förminskas till »hon som bortadopterades som liten och sedan måste prata om det livet ut« föreligger. Vilket hon så klart är medveten om. Hon är lättpratad, öppen, om än lite vaksam. Hon utesluter inte att det som hände i unga år har påverkat henne eller lämnat spår i hennes låtar men vet i så fall inte på vilket sätt. Så långt tillbaka Angel kan minnas har hon haft en helt vanlig barndom i en helt vanlig familj, om än möjligen med fler syskon (sju) än de flesta andra, i ett hem där musiken (country, The Everly Brothers) ständigt var närvarande. Tidigt skrev hon egna låtar som hon framförde på keyboard och spelade in på en bandspelare. När hon senare utvecklade sin egen musiksmak var Mariah Carey, Whitney Houston och Lauryn Hill idolerna vars hits hon gjorde egna tolkningar på.

Musiken, musiken, musiken, den återkommer hela tiden - som dröm, som tröst, vägen bort, vägen hem.

-Jag kommer också ihåg att jag tidigt gillade klassiskt. Eftersom jag fyller i januari då det i St. Louis är väldigt kallt och bistert - och ganska trist för ett barn att leka utomhus - brukade mina föräldrar på min födelsedag ta mig med för att lyssna på en symfoniorkester. Detta fick mitt intresse för att spela instrument och att komponera att växa ännu mer. Annars är det väl inte ovanligt att föräldrar avråder sina barn från att bli artister, eftersom det är ett så hårt och oförutsägbart liv, men mamma och pappa har alltid stöttat och uppmuntrat mig.

 

Även om Angel Olsen i tonåren uppträdde en del hemma i St. Louis, oftast vid åldersfria tillställningar på Lemp Arts Center som i övrigt dominerades av noise-utövare hon kända föga släktskap med, var det först när hon flyttade till Chicago som drömmen om att syssla med musik mer seriöst började bli något verkligt. Utbudet var ett annat, det fanns fler likasinnade. Dagtid jobbade hon på kafé och på kvällarna blev hon efter en tid del av stans do it yourself- och konstpräglade undergroundscen med svartklubbar och husfester som främsta utgångspunkt.

Avgörande för henne var att som tjugoåring få värma upp åt relativt etablerade singer-singwritern Marissa Nadler (se separat artikel i början av tidningen) på Ronny’s i Chicago hösten 2007. Dels var det Angel Olsens första »officiella« spelning, dels var själva mötet viktigt. Den några år äldre kollegan släppte skivor, var ute på vägarna, visade att det här var ett liv som var möjligt - tufft och slitsamt, men inom räckhåll.

- Vi blev vänner direkt, minns Marissa Nadler. På en gång föll jag för hennes röst och musik. Redan då hade hon något speciellt och det har sedan dess varit spännande att följa hur hon har fortsatt att växa som låtskrivare.

I fjol gav Angel och Marissa ut gemensamma tolkningar av Richard & Linda Thompsons outsägsligt sorgliga »Withered and Died« och Mickey Newburys bedårande ensliga »Frisco Depot«. Omöjligt är inte att vi har mer att vänta från duon framöver.

- Marissa var en av de första kvinnliga musiker som jag samarbetade med, säger Angel Olsen. I dag kan man säga att vi har en ständigt pågående dialog om harmonisång, om Everly Brothers och om Silly Sisters. Men hon bor i Boston och jag i Asheville, så vi får se vad det blir av det.

Ett ännu större lyft kom några år senare då Will Oldham hörde av sig. Hans gitarrist Emmett Kelly hade blivit uppslukad av Angel Olsen vid en konsert i Chicago och tipsade den ökände Kentucky-kufen om henne. Ursprungligen var tanken att Angel bara skulle ingå i för- och coverbandet The Babblers - i själva verket Bonnie ’Prince’ Billy med kompbandet The Cairo Gang tolkandes 1979 års lätt psykotiska album »Babble« av excentrikerna Kevin Coyne och Dagmar Krause - men kom snart att spela en större roll, både på turnéer och i skivstudion.

- Det var nog när jag spelade med Will Oldham i tre år som det började gå upp för mig att man faktiskt kan försörja sig på det här, säger Angel Olsen. Över huvud taget var det en lärorik period. Som många andra hade jag en smått förskönad bild av hur det ska bli att åka på turné och få se en massa fantastiska platser. Till viss del överensstämmer det med verkligheten, men mer än något annat innebär turnélivet väntan och resor. Alla fantastiska platser susar man mest förbi…

- För att inte tala om allt arbete som ligger bakom. Syftar nu inte så mycket på själva tiden på scen, den är bara kul och spännande, utan allt praktiskt, all planering som krävs, kring utrustning och att få den på plats, var man ska sova, var man ska äta, hur man ska ta sig från en plats till en annan och att man hela tiden måste ha en reservplan eftersom det sällan går som det var tänkt. Det kan vara galet mycket bestyr med sådant.

Hur var det att jobba med Will Oldham? 

   - Han var väldigt insiktsfull. Och bara genom att studera honom - hans sätt att agera i en grupp, hans sätt att handskas med sitt material - lärde jag mig mycket om hur man leder ett band och presenterar det på scen. Jag fick också på kort tid plugga in en massa av hans låtar och undan för undan lära mig att få min röst att samspela med hans. Där fick jag verkligen jobba med min röst och hitta tonlägen som jag tidigare varit obekant med. Just då kändes det prövande och svårt men jag märker att jag i dag använder somligt av det jag då snappade upp när jag själv skriver låtar.

Är du nervös över hur din nya, mer elektriska musikaliska inriktning ska tas emot? 

   - Ja. Men det är också spännande! [skratt] Det är en del av vad som gör det här intressant.

Det är kanske inte den skiva man väntade sig från dig i detta läge. 

   - Kanske. Men redan när mitt förra album gavs ut hade jag en del material till den här skivan klart. Själv har jag rent mentalt varit redo att »komma ut« länge och det fanns en lite tyngre låt på min fjolårssingel »Sleepwalker«. Jag kände nog att även om jag gärna fortsätter med intimt och mer eftertänksamt låtskrivande längtade jag också efter att få spela in med ett band. Jag ville åt den där känslan i en livesituation då det uppstår något i samspelet med andra människor - som motsats till när jag själv styr över allt. Fortfarande föredrar jag att hålla allt ganska minimalistiskt, men att jag släppte in fler musiker tillförde något till mina låtar som tidigare saknats. Även om jag för den skull inte vill kalla det för en rockskiva.

Tidigare var du väl lite avogt inställd till att använda band? 

   - Det stämmer. Jag ville helt enkelt ha total kontroll över minsta detalj. Men att jobba på egen hand är inte lika kul som att spela med ett band. Det är roligare att dela upplevelsen med andra. Och att ta det som det kommer. Klantar man sig på scen blir det genast intressant eftersom ingen riktigt vet vad som ska hända härnäst och eftersom man visar sig vara mänsklig. Visst vill publiken se en bra föreställning men den vill också uppleva något äkta.

Texterna på skivan skulle kunna beskrivas som scener ur en relation. 

   - På sätt och vis, ja. Men det kan vara en relation med mig själv. Eller med mina vänner. Eller så är det bara sådant jag hittat på! Oavsett vilket ser jag på dem som olika scener ur en film, lite som [1981 års Louis Malle-film] »My Dinner with Andre« som ju är så där rakt på sak och där varje scen slutar med en ny sorts insikt.

Händer det att du ångrar att du gett dig in i det här?

- Ibland. Som när jag tänker på att jag en dag kanske vill bilda familj. Det kan vara komplicerat. Såvida inte den man är tillsammans med har stor förståelse för allt det som följer på livet som musiker. Man är ju borta så gott som jämt.

- Jag är väldigt tacksam för allt det som händer, att jag kan resa runt och göra det jag gör nu. Samtidigt har jag hela tiden i bakhuvudet att jag en dag kanske ägnar mig åt något annat – och att det kan vara helt okej, det också.


I Angel Olsens lurar

 

- För tillfället lyssnar jag mycket på The Bats, det nyzeeländska bandet. Likaså The Nerves och annan powerpop. På sistone har jag också märkt att jag gärna återvänder till David Bowie och annat som jag lyssnade på förr. Jag får inte heller glömma min vän som kallar sig Esoteric Tapioca, han gör väldigt catchy och välskriven popmusik.
egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner