©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Ut ur skogen, in i världen
Av Tony Ernst   
Tisdag 27 september 2016, 08:58

BonIver1.pngBonIver2.png»22, A Million«! På fredag släpps den, nya Bon Iver-skivan som verkligen är värd all väntan och allt förhandssurr. Med anledning av detta tycker vi det kan passa att titta tillbaka på Sonics möte Justin Vernon till Sonic #58, sommaren 2011. Då var Bon Iver i ropet med andra albumet »Bon Iver, Bon Iver« och med Tony Ernst kom han bland annat att prata om Henry David Thoreau, platser och Kanye West.


Vi sitter på altanen på Hotel Phoenix i Köpenhamn. Det är en sådan där perfekt soligt dag. Justin Vernon, mannen som i stort sett utgör Bon Iver, har helskägg, spretigt hår och solglasögon. Han bär en märklig ljusblå skjorta med broderade detaljer och den vita t-shirten under skjortan döljer precis tatueringarna på halsen.

Jag kommer till den här intervjun med en sorts teori. Min teori - som kanske inte är tillräckligt underbyggd rent empiriskt, men som i alla fall känslomässigt håller tätt - är att vi inte längre har specifika genrer. Numera lyssnar folk på all sorts musik huller om buller. En amorf musikmassa där det enda kravet är att det är av hög kvalitet, att det svänger.

Varför det har blivit så här? Tillgängligheten spelar så klart in, i dag finns all musik ett klick bort, korsbefruktningen genrer emellan, där framför allt den elektroniska musiken gått i bräschen är en annan. Och så ett rent allmänt kulturklimat, där det känns som att vi de senaste åren snarare byggt broar än bränt dem.

Nå, den perfekta bilden för genrernas sammanbrott involverar Justin Vernon. Det är ett citat från en Kanye-intervju där Kanye själv kommer in i sin studio på Hawaii och ser Justin och Rick Ross sitta och rulla en joint tillsammans.

Jag testar min teori lite försiktigt på Justin.

- Jag instämmer, säger han. Det finns inga genrer längre. Eller: de finns nog fortfarande. Men de håller på att brytas ner.

Många blev överraskade när Justin fick telefonsamtalet från Kanye om att medverka på »My Beautiful Dark Twisted Fantasy« i fjol. Men inte Justin själv.

- Nej, jag blev inte överraskad. Många runt omkring mig var överraskade. För mig var det mycket mer naturligt än många andra saker jag gjort de senaste åren.

Det går nästan inte att hitta två mer aparta ikoner för genrernas sammanbrott än just Justin och Rick. Justin Vernon, som spelade in sin första platta till den försvunna flickvännen med akustisk gitarr i en stuga i ensamhet i Wisconsin. Och så Rick Ross, denna imposanta livs levande gangsterimage med ett utseende och en attityd som bara kan betecknas som större-än-livet.

Man kan se dem där framför sig, rullandes på jointen, och samtidigt höra hur genrerna rasar omkring dem.

- Det är en fin bild, ler Justin. Och den stämmer. Han och jag, där och då, pratandes om musik eller vad vi nu gjorde [skratt], det är ju bevis för att det inte betyder något längre. För folket i den studion fanns det inget svart eller vitt. Antingen var man cool eller så var man inte cool. Alla respekterade varandra för den man var.

Var kommer då det här ifrån? Är det svarta musiker som sträckt ut händerna, eller vita? Och varför har det tagit sådan tid? Justin pekar på den rasism som ligger inbäddad institutionellt i det stora landet i väster.

- Jag tror det är så enkelt som att vita i USA är fortfarande rädda för svarta. Och de vill inte ha med dem att göra, för de vet inte vad de ska säga. Folk är rädda för Kanye. Att folk hatar honom och tycker att han är en fruktansvärd människa beror på att de inte vill att han ska säga vad han känner. Vi kan kalla det rasism, för det är vad det är. Det är ganska lätt att se. Vem är den störste rapparen i världen? Eminem. Han är vit. Vem är den störste r’n’b-stjärnan genom alla tider? Elvis. Han är vit. Det står ganska klart att folk inte känner sig bekväma med svarta artister. Det är det sorgliga med populärkulturen. Men nu när vi rör oss framåt kommer det här att försvinna.

Man tycker att det borde ha blivit bättre sedan USA:s befolkning satte en svart man i det vita huset. Men Justin tvekar.

- Det där är svårt att svara på. Det var spännande att han vann. Men jag är inte säker på att presidentskapet betyder makt, det är snarare någon slags maskerad. Och jag är inte säker på att vi bara ska byta ut rika vita snubbar mot rika svarta snubbar. Men visst, man måste ge det tid. Och jag är glad att Barack är vår president.

Samarbetet med Kanye på förra årets största, bästa och viktigaste popplatta innebar dessutom att Justin och Kanye blivit vänner. De håller stadig kontakt.

- Det är kanske lite märkligt att vi blivit vänner, men så är det. Vi träffades förra helgen och hängde. Han är en fantastisk människa.

Större delen av tiden på Hawaii spenderades i studion. Och större delen av studiotiden ägnades åt musik.

- Kanye var inne på Johnny Cash, säger Justin. Han älskar Johnny Cash. Och Trent Reznor, av någon outgrundlig anledning. Dels gillar han den typen av musik. Men dels vill han också förstå varför människor gillar det. Han vill bryta ner det. Han vill förstå vad det är som människor går i gång på när de lyssnar på olika sorters mu

sik.

 

Justin Vernon och hans Bon Iver är givetvis mer än bara ett solitt och genrekullkastande Kanye West-samarbete. Strax kommer den andra plattan, kort och gott betitlad »Bon Iver«.

Nya skivan står i stark kontrast till debuten »For Emma, Forever Ago« från 2008. Den självbetitlade uppföljaren är snarare en logisk fortsättning på musiken han spelat in med banden Volcano Choir och Gayngs i tiden mellan sina bägge plattor.

Borta är den akustiska gitarrens ömma tilltal, det här är mer av eklektisk electro, synthljud från det bortglömda åttiotalet samt lager på lager-sång. Men i botten ligger förstås fortfarande Justin Vernons två största tillgångar: hans tillförlitliga röst och förmågan att skriva låtar som berör på djupet.

- Min nya platta frågar lyssnaren vad specifika platser betyder för dem, emotionella platser, drömda platser, riktiga platser, framtida platser, platser från förr. Jag försöker använda mig av det och spänna det som ett trumskinn över hela albumet och se om folk kan höra det.

Justins försök att använda sig av specifika platser som metafor för vad det nu kan vara är vanligare inom litteraturen än inom musiken. Det är så sällan själen sitter stilla och funderar över platsen på en popplatta. Justin hummar instämmande.

- Jag tycker det är intressant med platser. Min platta handlar nog framför allt om drömmar om platser. Vissa av platserna är påhittade, jag har inte varit där, men jag föreställer mig att det ska se ut på ett visst vis.

Bon Ivers två album skiljer sig ganska kraftigt från varandra. Inte bara i attityd och orkestrering, utan även i tilltalet, hur lyssnaren mottas.

Vi kommer att prata om Henry David Thoreaus »Walden«, hans exposé över två år i en skogshydda, utgiven 1854, ett försök att förstå om det går att leva själv i världen och vad det i så fall gör med människan. Justin jämför gärna sina två plattor med en transcendental poets isolation.

- Jag tror att min första skiva handlar om att verkligen befinna sig i den där skogen, att vara där. Den går i svartvitt. Och den nya plattan tittar från skogen ut på världen. Kanske tar jag också det första steget ut i världen. Ut i färgerna, där alla andra befinner sig. Försöka förstå att man är en person men att man aldrig kan definieras av bara det, man definieras också av de människor man har runt sig. Och hur välkomnande man är mot dem. Och hur mycket man släpper in dem i sitt liv. Jag tror att det är viktigt att förstå att man inte är rädd för andra, att tillåta sig själv att lita på att man är stark nog att andra människor inte kommer att förändra en. Att vara stolt över sig själv. Men också att våga förändras genom andra.

Denna livsfilosofi innebär också att Justin inte riktigt klarar av storstädernas hets och puls. Han vill gärna möta människor som de är, utan masker och tillhygge. Han har nyss byggt färdigt sin studio, tillsammans med sin bror, blott fem kilometer från huset han växte upp i som barn.

– Jag flyger gärna till Hawaii och hjälper Kanye att göra en perfekt popskiva. Jag reser gärna. Men när jag ska göra min egen musik vill jag vara i Bon Iver-land. Det här är min konst, mitt yrke, förlängningen av vem jag är. Och då vill jag vara närmast där jag blir minst bedömd, där jag känner mig säker, där jag kan vara precis den jag är. Det säkrar att jag får ett helt äkta uttryckssätt.


Sonic om Bon Iver-debuten


»Ofta låter det som om TV On The Radios Tunde Adebimpe och salig Elliott Smith satt sig ner och låtit bandaren rulla nattetid. En säregen blandning av intimitet, närvaro och omvälvande ensamhet, allt framfört med en sprödhet som för varje lyssning framstår som lite mer falsk. ’For Emma, Forever Ago’ innehåller några av de starkaste singer-songwriterstunder jag hört på länge.«

Ur Anders Dahlboms recension (betyg 8) på sonicmagazine.com 13 maj 2008

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner