©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

boniver22.pngBON IVER

22, A Million

Jagjaguwar/4AD/Playground

Betyg: 9

 

»Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.«

Psaltaren 22 börjar med känslan av saknad. Arbetet med »22, A Million«, Bon Ivers tredje fullängdare, började när Justin Vernon ensam åkte till Grekland för att hitta tillbaka till sin religion, till musiken som övergivit honom. Det gick inte alls. Han kom på sig själv med att om och om igen i samplern sjunga den fras som inleder plattan: »It might be over soon.«

Det kanske tar slut snart. Men vad? De goda eller svåra tiderna?

I en aktuell New York Times-intervju berättar Vernon om hur han sedan länge varit intresserad av taoism. Taoismens mest välkända symbol är Taijitu som representeras av yin och yang. En svart och vit figur som tillsammans bildar en helhet i form av en cirkel. Ljus som blir mörker och sedan tillbaka, i all oändlighet. Den ena kan inte existera utan det andra, är beroende av den andra. Dessutom är inget i livet helt svart eller vitt. I den svarta yinfiguren finns en liten vit cirkel och tvärtom med yang. Det finns inte enbart goda tider. Eller svåra.

Albumtiteln representerar både de två tvåor Vernon haft på ryggen i alla idrottssammanhang sedan barndomen i Wisconsin och de miljoner människor runtom i världen som han aldrig träffat men som påverkats av Bon Ivers musik. Han, andra, en gemensam cirkel.

Det mesta som Justin Vernon gör som Bon Iver oavsett om det kommer till musik, text eller uttryck kretsar kring just den här dualismen.

Som att Vernon är en världskänd indiestorhet som frekvent samarbetar med kändiskulturens överstepräst Kanye West, samtidigt som han skyr bilder på sig sitt ansikte. Eller att »22, A Million« genomsyras av både djupt religiösa uttryck (bland annat finns Psaltaren 22 med på ett hörn) och en långtgående humanism. Eller att Vernon i grunden gör stillsamma singer-songwriterballader som han på »22, A Million« fuckar upp ljudmässigt med upphackade samplingar och sprakande ljud. Ljudet i inledande »22 (OVER S∞∞N)« svajar medvetet så mycket att lyssnare världen över instinktivt kommer att kolla att hörlurssladden inte glappar.

Tidiga jämförelser med Radioheads »Kid A« blir därför logiska rent produktionsmässigt, men inte på övriga plan. För där Radiohead vände ryggen mot omvärldens bild och rusade in i en kall och opersonlig teknologi vibrerar Bon Iver av mänsklig värme. Eller i alla fall längtan efter en sådan.

Justin Vernon är även förtjust i numerologi och att leka med ord. Låttitlarna på »22, A Million« är svåra att skriva ut. Konstiga tecken parade med siffror som alla har en betydelse för upphovsmannen. En del tal är lätta att dechiffrera, som att 715 i (fantastiskt vocodervackra) »715 - CRΣΣKS« är riktnumret till Vernons hemstad Eau Claire.

Det är svårare att helt tränga igenom orden.

Inte sällan byter låtskrivaren ut ett ord mot ett som låter likadant. Ibland hittar han på nya som låter bra och som borde finnas, som »Dedicoding« eller »Wandry«. Vernons förmåga att beskriva stora känslor som inte enkelt låter sig uttryckas med ord med just ord som inte finns är bara en av många, många anledningar till att jag inte slutar fascineras av »22, A Million«. Trots att jag på sätt och vis levt med låtarna sedan Bon Iver premiärspelade plattan i sin helhet på egna festivalen hemma i Eau Claire i somras.

För »22, A Million« tar liksom inte slut. Det finns hela tiden fler lager att undersöka, ytterligare harmonier att sjunga med i. Och alla dessa saxofoner! Samplade och upphackade, tidsförskjutna. Och mitt i allt kommer »8 (circle)« som kan vara Bon Ivers vackraste stund hittills - vilket alla som, i likhet med mig, lyssnat sönder debuten »For Emma, Forever Ago« och »Bon Iver, Bon Iver« förstår är stora ord. Där landar Bon Iver plötsligt i ett tryggt åttiotal med husguden Bruce Hornsby nöjt nickande i bakgrunden. Ett hav av saxofoner håller andan när Justin Vernon sjunger en modern gospel helt utan röstförvrängning. Bara rakt från hjärtat. I just den låttexten finns ytterligare ett påhittat Vernon-uttryck: »I’m an Astuary king.«

På en av många reddit-trådar där fans försöker tolka texterna på årets hittills bästa rockplatta funderar någon om inte Vernon medvetet byter ut estus mot aster – på latin hav mot stjärnor - i »estuary« som i sin tur betyder flodmynning.

Kung över platsen där himmelska stjärnor mynnar ut och möter fast mark, en sista gudomlig dualitet.

Jag tycker mycket om den tolkningen.

ANDERS DAHLBOM

2016-09-30

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner