©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

»Det är som en käftsmäll«
Av Pierre Hellqvist   
Tisdag 11 oktober 2016, 09:08

Josefin1.pngJosefin2.pngPå fredag kommer det nya albumet med Josefin Öhrn + The Liberation, ett av landets flaggskepp vad gäller all things space- och psykrock. Mot slutet av förra året, närmare bestämt i Sonic #85, satt Pierre Hellqvist ner med Josefin för att prata favoritskivor (foto: Lina Haskel). En text som känns extra lämplig att reprisera nu när Sonic just släppt ett helt nummer där en mängd artister pratar just favoritskivor.

Play loud.

   Dylik uppmaning borde sitta klistrad på»Horse Dance«, debutalbumet med Josefin Öhrn + The Liberation. Potentialen i skivans repetitiva psykrock stegrar för varje ytterligare justering uppåt påvolymskalan. Det är dåden känns, det är dåden bränns.
 Ur postpunkig puls, fåackordig frenesi, suggestiv dramaturgi och företrädesvis perfekt avvägd visksång frambesvärjes osaliga andar som med lite tur kan ge Silverbullit en påminnelse om att de både är välkomna tillbaka och gärna får raska påmed den där återkomsten de jobbar på.  

  När Josefin Öhrn möter oss påett skivbolagskontor är hon egentligen mitt uppe i förberedelser inför stundande turné. Hon och radarpartnern Fredrik Joelsson började göra musik tillsammans för ungefär fyra år sedan. DåJosefin jobbade i en vinylbutik pusslade en gemensam vän ihop dem och det visade sig att de två hade gemensamma referenser. Därifrån byggde de vidare. Övriga medlemmar i stockholmskonstellationen är Victor Hvidfeldt, Christopher Cantillo och Calle Olsson.
  Vi har bett Josefin ta med skivor som påett eller annat sätt har format henne och musiken hon gör. Hon har med fem stycken, vinyler samtliga.
  - Jag lyssnar väldigt mycket påmusik samtidigt som jag själv skapar, säger hon. Det är nästan dådet blir som mest. Eller, jag lyssnar jämt påmusik men det är viktigt för mig med inspiration när jag jobbar.


CATHERINE RIBEIRO + 2 BIS
Catherine Ribeiro + 2 Bis
Disques Festival, 1969

 

- Att höra Catherine Ribeiro för första gången betydde jättemycket för mig. Det var väldigt mäktigt. Jag blev helt tagen. Det var via någon spellista, kanske 2007.
  - Ribeiro är franskportugisisk och sjunger påfranska. Musiken påskivan är hypnotisk, väldigt kraftfull och har mycket rymdljud. Jag tror nog att den har inspirerat mig en del.
  - Jag kunde inte hitta skivor med henne här i Stockholm men när jag var i Lissabon 2010 såg jag några, det var där jag köpte den här. Jag har två-tre andra skivor med henne också. De är i samma stil. Sedan gjorde hon grejer pååttiotalet och senare som är något helt annat. Det är det från slutet av sextiotalet och sjuttiotalet jag tycker om. Ribeiro låter rätt unik, men det var mycket intressant som kom där i slutet av sextio- och början av sjuttiotalet. Jag kan faktiskt se likheter mellan vad hon gör och krauten, med Can och Neu, som hände samtidigt i Tyskland.


THE VELVET UNDERGROUND
The Velvet Underground
MGM, 1969


- En klassiker.
  - Det känns som att den alltid har funnits med mig. [skratt] Men jag var väl tonåring när jag kom i kontakt med den. Femton, kanske.
  - Det råa i musiken tillsammans med texterna som är såbrutalt ärliga, det är som en käftsmäll.
  - Finns ju inte ord för hur mycket de influerat rockmusiken, och det bara fortsätter. Den här skivan är som en reaktion på »White Light/White Heat« och dess magiska noiseterror. De här låtarna är varma, laidback, men texterna är fortfarande råa, från en annan sida av verkligheten även om det ofta är dolt, som i »Pale Blue Eyes«, »Candy Says«, »What Goes On«. Det mjuka är försåtligt och olycksbådande men otroligt vackert.
  - Tydligen var det inte tänkt först att Lou Reed skulle sjunga för att han ansågs ha en så dålig röst. Men jag älskar hans röst. Han är ju mästare på att få orden att kännas.
  - I samma veva som jag upptäckte Velvet Underground lyssnade jag en hel del även på Nico. Jag tycker mycket om det hon gjorde efter sin tid i bandet, skivor som »Desertshore«, »The Marble Index« och »Camera Obscura«. Hon skrev jättebra texter, de är väldigt intressanta, inte minst som de tydligt är skrivna från ett kvinnligt perspektiv. Hon är verkligen en poet.


SPECTRUM & SILVER APPLES
A Lake of Teardrops
Space Age, 1999


- Den här hittade jag på vinyl i London i somras, gillat den länge. Kontrollerat kaos med Pete Kember/Sonic Boom ihop med Simeon/Silver Apples-världen. Jag har lyssnat på Spectrum en del men ännu mer på Spacemen 3 och Spiritualized.
  - Här är det en ganska abstrakt sida av spacerock å ena sidan och sextiotalets elektroniska avantgarde genom Silver Apples å andra sidan. Jag gillar ju det, dras till det. Jag kom i kontakt med den här musiken via Fredrik som jag spelar med. Det var han som introducerade mig för Flying Saucer Attack, My Bloody Valentine, Guided By Voices och allt det där som hände vid den tiden. Så nittiotalet har influerat mig också.
  - Shoegaze eller skygaze eller den sortens noisemusik kommer ju direkt från kraut- och psykrock från slutet av sextiotalet och framåt. Det kan vara öppna stämningar eller att det är varianter på ett ackord väldigt länge. Det där monotona gör att det nästan skapas ett sorts tillstånd. Och förutom att det är kraftfullt finns det också något väldigt vackert i melodierna. Den kontrasten tilltalar mig.


MORGAN DELT
Morgan Delt
Trouble In Mind, 2014


- Jag började lyssna på honom förra året och köpte vinylen när han spelade på Loppen i våras. Skivan är så otroligt mycket ett studioverk, även om han gjort den i sin källare, och jag visste inte om det skulle funka live men det var ännu bättre!
  - Trots att han kraschblandar traditionellt »psykedeliska« sextitalselement med Morricone-liknande sjok av ljudvågor känns det inte alls bara som en retrogrej, han gör något helt eget av det. Ett sound som faktiskt egentligen bara påminner mig om Guided By Voices. Det känns ofta som att flera låtar håller på samtidigt, allt händer på samma gång, man får en glimt av en helt egen tidsuppfattning.

HEY COLOSSUS
In Black and Gold
Rocket, 2015


- En annan nyare influens. Det här är ett annat band som ligger på Rocket Recordings, där vi släpper vår skiva. Hey Colossus är från England. Det är framför allt en låt på deras skiva som jag tycker är väldigt bra, det är första låten och den heter »Hold On«.
  - Hur jag skulle beskriva det här? En sorts psykedelia, men precis som Morgan Delt lyckas de göra något samtida och unikt av det.
  - Jag tycker om att söka efter ny musik och gör det så mycket jag hinner. Men lika ofta snubblar jag bara på musik, man är hemma hos en vän och får höra något grymt. ■

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner