©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

iiris.jpgIIRIS VILJANEN

Mercedes

Voi Elämä!/Border

Betyg: 8

 

Det är inte ofta som låttexter får mig att börja gråta.

Men en minut in i »Mercedes«, titelspåret på Iiris Viljanens andra fullängdare, känner jag hur det bränner till i mina ögon.

»Du släpade dig fram/på framtassarna«, sjunger Iiris ömt. »Jag såg chocken/och skräcken/sippra fram i ögona«.

Det blir för mycket. Med fumliga fingrar tystar jag »Mercedes«, med fumliga fingrar torkar jag mina kinder. Sedan går jag och sätter mig på huk framför fåtöljen där Lola - världens mest underbara katt - ligger och sover.

Kanske drömmer hon om höstlöven som så här års singlar förbi vårt vardagsrumsfönster? Kanske drömmer hon om gårdagsnatten då vi dansade lägenheten runt och jag drog tjocka svarta Famous Grouse-streck över allt det komplicerade?

»Du får aldrig dö«, viskar jag. Lola vaknar, sträcker på sig och brister ut i ett förtjust »eh!«.

Stor och allmängiltig konst har ofta sitt ursprung i djupt, djupt personliga händelser. Även om man inte har en make som är otrogen med »Becky with the good hair« kan man relatera till Beyoncés fantastiska låt »Sorry«. Även om man inte läst »Paul stayed last night« i sin flickväns »special Winnie the Pooh book« kan man relatera till Arab Straps fantastiska låt »Piglet«. Även om man inte fått falska rykten spridda om sig (»somebody told him/I haven't been true«) kan man relatera till The Dixie Cups fantastiska låt »Little Bell«...

Korsholmsdottern, numera årstabon, Iiris Viljanen gör »bara grejer som [hon] själv vill göra och mår bra av«, som hon sa när Gustav Gelin intervjuade henne (ETC, 21/10 -16). Därför är »Mercedes« proppfull av intima minnen, detaljer och ögonblicksbilder - saker man måste vara Iiris för att till fullo begripa vidden av.

Och just därför är skivan så otroligt drabbande. Har du älskat och har du förlorat håller den även upp spegeln mot dig. Medkänslan bor i dess detaljer. Lyssna på den och den blir din - Iiris upplevelser blir dina upplevelser.

»Mercedes« är - liksom, säg, Phil Ochs »I Ain’t Marching Anymore« (1965) - alltså ett tämligen textcentrerat album. Iiris fullkomligt briljanta lyrik för det framåt och väcker mitt hjärta och min hjärna. Skulle jag citera mina favoritrader från det skulle jag skriva texthäftet till det. Den hårdslående refrängen i »Plötsligt ful« - ett slags systerlåt till Mary J. Bliges »PMS« - förtjänar dock ett specialomnämande: »Den som hittat på det här/att en kvinna ska må så här/vem har sagt jag vill ha barn?/varje månad eller alls?«. Likaså innehåller singlarna som föregått albumsläppet - »Årstavikens strand« och »Ska vi fira« - rent otroligt rakbladsvassa rader om fysisk/psykisk ohälsa och om att leta efter kärlek på fel ställen. Dessutom har vi, som sagt, titelspåret...

Om Iiris musik hade hållit lika hög klass som hennes texter hade »Mercedes« varit en tiopoängare. Nu är det emellertid inte så. Visst är hennes pianospel, som ligger någonstans mittemellan Frédéric Chopins romantik och Regina Spektors antifolk i uttrycket, väldigt vackert, men det är samtidigt mest... ackompanjemang.

Precis som Phil Ochs gitarrspel på »I Ain’t Marching Anymore«.

Att Iiris från och med nu kommer gå från klarhet till klarhet står emellertid höjt bortom allt tvivel. En vacker dag kommer hennes »Pleasures of the Harbor« - för att dra den här Phil Ochs-jämförelsen så långt det kan gå - att ligga på skivdiskarna.

Vilken dag det kommer bli.

Den indiske mystikern/livsfarlige dåren (stryk det som ej önskas) Osho (1931-1990) var en högljudd kritiker av så kallad »subjektiv konst« - konst som är »a projection of your psycholog y […] a kind of vomiting« och som inte bryr sig om vad som händer med »the person who is going to see your vomit«. Själv anser jag att det är subjektiv konst som vi alla behöver - att Iiris Viljanen och Erik Lundin och Maxida Märak och Dror Feiler lever och verkar är till exempel jävligt viktigt.

Tyvärr måste jag dock nu (aningen bryskt) avsluta den här recensionen, Lola har fått för sig att mina rara Meredith Monk-vinyler är en klösbräda…

JOHAN JACOBSSON

2016-10-28

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner