©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

The Hives
Av Håkan Steen   

 

»Det är viktigare vem man är än hur bra man är på att spela. Så länge man har bra smak kan man fan vara hur kass som helst.«

Säger Howlin' Pelle Almqvist och plötsligt är Håkan Steen övertygad om att ett av Sveriges allra bästa rockband kommer från Fagersta.

 

Det är en av sommarens vackraste kvällar i Slottsskogen i Göteborg, det är minifestivalen Embryo vid Bragebacken och det är kalasnamn som Elliott Smith, Mark Kozelek och Håkan Hellström på de två lite provisoriskt uppslängda scenerna. Men det är framför allt The Hives.

Jag har aldrig sett dem tidigare och är inte mer beredd än att jag lyssnat på deras andra album, »Veni Vidi Vicious« från i våras, och vet att de här spolingarna från Fagersta har full koll på hur man ritar ihop en yster garagepopstänkare och att de har roliga artistnamn.

Det har sagts mig att de ska vara grymma live, men jag faller lik förbannat rakt, hårt och direkt för The Hives.

Jag faller för att de är precis ett band av den sort som är alldeles för sällsynt i Sverige. Som vill något och kastar ur sig välformulerade punkspyor till texter men framförallt håller på med rock'n'roll för att de älskar rock'n'roll och allt som har med rock'n'roll att göra och vet att det enda som verkligen betyder något är att det gäller att ha så lite tråkigt som möjligt.

Låtarna heter saker om »Hate to Say I Told You So« och »a.k.a I-D-I-O-T« och de sitter som gjutna och slirar skönt på samma gång. Hela bandet har svarta kostymer, snygga vita skor och eleganta vita halsdukar. Den väldige kompgitarristen Vigilante Carlstroem har masserat in en stadig klick fett i håret och basisten Dr. Matt Destruction ser ut som om han kommer direkt från ett hemligt möte med Vito Corleone.

The Hives försöker se ut som grevar för att reta sin gamla punkpublik, berättar någon. Det är förmodligen helt sant, för vokalisten, Howlin' Pelle Almqvist, visar sig ha en svada som slår det mesta. Giftig och kaxig.

- Låt mig presentera, världens bästa trummis - Chris Dangerous! Och här, i samma band, världens bästa sologitarrist - Nicholaus Arson!

Att vi ett flertal gånger under konserten får berättat för oss att vi just nu är på konsert med världens bästa band förstår ni säkert själva.

Jag älskar det. Jag älskar när Howlin' Pelle ropar till göteborgarna att det »alltid är kul att spela här nere i Skåne«. Jag älskar att se honom gödsla med alla tuffa poser han kan komma på och jag älskar framförallt att höra honom vara ännu spydigare mot alla mespoppare på Emmabodafestivalen en dryg månad senare.

När sommaren är över inser jag att den knappt blev roligare än de där två kvällarna med The Hives.

 

Det finns ett klassiskt samband mellan industristäder och hård rockmusik. Det stämmer väl in även på Fagersta, menar Mudda Johansson på The Hives skivbolag Burning Heart. Han är själv från stan och precis som Detroit födde mc5 och Stooges och Birmingham födde Black Sabbath har den musik som kommit fram i Fagersta alltid varit rå och hård. Punk. Band som 59 Times The Pain och No Fun At All.

- Synth var aldrig stort i Fagersta. Det har aldrig funnits grogrund för någon »klä sig snyggt«-rörelse i stan. Antingen spelar man ishockey eller är med i ett punkband, berättar Mudda när jag träffar honom på kontoret i Örebro, där Burning Heart huserar sedan några år tillbaka.

- Och det är väl ganska talande att de två kändaste personerna från Fagersta är Ulf Samuelsson och Tomas Sandström …

Jo, tack. Dessa herrar åtnjuter smärre legendstatus i NHL som två av ligans hårdaste och råaste spelare någonsin.

Vigilante Carlstroem heter egentligen Micke, har Sonics-t-shirt och »Betty Page« som lösenord till sitt e-postkonto. Det sistnämnda noterar jag när han något försenad dyker upp på kontoret och ber att få kolla sin mail.

Micke bor i Örebro numera, Pelle bor i Stockholm. Resten av bandet finns kvar i Fagersta och snart sitter Micke och jag i hans bil på väg dit. Vi ska träffa resten av bandet i replokalen, för vidare gemensam transport till kvällens spelning i Uppsala.

Det är i replokalen The Hives möts när de ska ut och turnera. Vilket de gör rätt ofta. 150 spelningar om året är snittet och under sin karriär har de redan hunnit med fem längre utlandsturnéer. När detta läses är de antagligen nånstans i Europa tillsammans med Hellacopters.

Nu är det emellertid förvånansvärt solig lördagsförmiddag i mitten av oktober. Framme i Fagersta svänger vi tre gånger innan bilen rullar in bredvid det lätt nedgångna grå trähus där en välvillig bekant låter The Hives hålla till och repa. »Hive Manor«, som Howlin' Pelle kallar kåken.

De andra står och väntar utanför, alla iförda svarta stickade tröjor med röda H:n på. Bandets »civilsvid«, visar det sig.

- Vi har länge laddat på ett fritidsställ, förklarar Pelle. Inte så att vi alltid går klädda i likadana kläder. Bara när vi är ute på uppdrag, som i dag.
Dr. Destruction, eller Matte som han kallas utanför scenen, har precis varit och köpt stickade svarta mössor till hela orkestern, för att matcha tröjorna. Stället är komplett.

Som ni förstår har vi att göra med ett rätt speciellt band här, ett band som bryr sig om matchande mössor och hittar på artistnamn som egentligen är ganska fåniga men blir hur rätt som helst som del i paketet.

Vilket för övrigt är större än så. Legenden säger att gruppen bildades när en Randy Fitzsimmons för åtta år sedan förde samman killarna och föreslog att de skulle sätta ihop ett band. Han försåg dem med låtar och gav råd och tips om hur de skulle låta. Det är fortfarande han som får credit som låtskrivare på skivomslagen.

Vem denne Fitzsimmons är och om han i så fall verkligen spelar en så central roll som medlemmarna försöker ge sken av lyckas jag inte utröna.

Så är jag heller inte speciellt intresserad.

På samma sätt borde jag kanske ta mitt journalistiska uppdrag på större allvar och avslöja vad medlemmarna i bandet egentligen heter.

Men jag vill inte veta. Jag gillar verkligen den aura av serietidningsmystik som Hives lyckats bygga upp.

När de inte står på scen kallas emellertid Chris Dangerous för Krille och Nicholaus Arson för Nicke (han är för övrigt storebror till Pelle).

- Att hela paketet är viktigt har vi nog egentligen haft med oss ända från början, men det var väl när vi spelade in första skivan som vi kom på att alla skulle ha likadana kläder och så, berättar Pelle.

 

Folket bakom Burning Heart, med Peter »Babs« Ahlqvist i spetsen, drev en livaktig musikförening i Fagersta och ordnade under nittiotalets första hälft festivalen Bergslagsrocken, på den tiden årets viktigaste händelse i Sverige för fans av modern hård rock. Dit kom band som Shelter och Green Day tidigt och det var via den sortens band som medlemmarna i The Hives fick sina första intryck av hur tufft det var med rock.

- Det var råmäktigt, jag menar, i Fagersta! Det kvittade nästan vilka band det var som kom hit. De var ju amerikaner och hade tatueringar, och man var minst lika impad av om någon hoppade på ett coolt sätt som av musiken, minns Pelle.

- En annan cool grej med punkbanden som kom hit var när man insåg att det gick att göra en riktig show med små medel. Det behövde liksom inte hänga nåt shit i bakgrunden. De behövde inte ha bra stärkare, de bara levde ut som idioter och det blev hur bra som helst, säger Nicke.

- Första bandet vi hittade som vi kände att vi ville låta som var nog New Bomb Turks. Hux flux fanns det ett band som lät så jävla kul, säger Pelle.

- Helt korkad musik, säger Krille.

- Fast ändå smart, det var både smart och korkat, säger Nicke.

Pelle håller med:

- Smart och korkat på samma gång, det är ju det bästa. Man vet till exempel inte med Ramones. De måste ju vara rätt så smarta men å andra sidan verkar de jävligt korkade också …

Tack vare New Bomb Turks gick det dessutom upp för The Hives att det inte var så stor skillnad på den punk de själva gillade och den sextiotalsrock som Krilles farsa, som var med i ett finskt surfband en gång i tiden (»sextiotalets death metal«), brukade spela på familjestereon. Band som Who och Yardbirds upptäcktes. Samt, inte minst, garagerock från »Nuggets«-epoken. Det gav också nya perspektiv på det här med image och attityd.

-  I alla garageband såg ju alla medlemmar likadana ut, de var liksom modellerade efter Sonics och Wailers, säger Nicke.

- Men det var också lite så att alla skulle ha sin nisch, som The Scotsmen, som körde med kilt och grejer. Det är jävligt fränt. Alla band där var och en inte ser riktigt klok ut ser oftast jävligt mäktiga ut tillsammans, säger Pelle.

- Det är alltid roligare med band som bjuder på sig själva och inte bara levererar det vanliga, säger Matte.

- Eller också inte alls bjuder på sig själva utan bara på nåt man har hittat på, säger Pelle.

 

The Hives fick släppa en EP på Burning Heart 1996, »Oh Lord! When? How?«, som visserligen hade en fräck titel men inte är något som medlemmarna gärna pratar om i dag. Fullängdsdebuten »Barely Legal« från året därpå gillar de däremot fortfarande. På »Veni Vidi Vicious« hörs dock en remarkabel utveckling. Det är mer dynamiskt, mer levande, hookigare och mer refrängstarkt. Bakom ett nummer som »Statecontrol«, med sitt James Brown-osande »call and response«-upplägg anas ett band med synnerligen eklektisk musiksmak och sinne för skitigt sväng.

- När vi spelar in brukar vi ta om en tagning om vi känner att den är för tajt. Andra gången spelar vi slarvigare och det blir alltid bättre, säger Krille.

- Det är viktigare vem man är än hur bra man är på att spela. Så länge man har bra smak kan man fan vara hur kass som helst, sammanfattar Pelle.

Smaken bekräftas när vi packar in oss i The Hives vita Cheva-van för avfärd mot giget i Uppsala. Från en välfylld kasse blandband matar Nicke in tejp efter tejp. The La's, Mink DeVille, Mark Knopfler, Plastic Bertrand, The Cars, Dale Watson, rootsreggae och flickpop.

- Det går åt några kassetter på tyska motorvägar, säger Nicke.

The Hives vet hur man slår ihjäl tiden i en turnébuss. De var 17 när de åkte på sin första sväng till utlandet, ihop med Refused, No Fun At All och Liberator (»Rågrymt, vi hade aldrig gjort nåt sånt förut, så alla våra familjer var där vid bussen och vinkade av oss när vi skulle ut på punkturné«) och har sedan spelat flera rundor i främst Tyskland, Spanien och Holland. När jag träffar bandet är de nyligen hemkomna från en Englandsturné som förband till Murder City Devils och The Yo Yo's. Som vanligt snodde de showen flera gånger.

Men så har också »Veni Vidi Vicious« fått strålande recensioner i brittisk press. Fyra av fem i Melody Maker, nio av tio i NME, högsta betyg i Kerrang. Och i Skottland träffade de ett band som spelar The Hives-covers.

- Sånt är råfräckt. Det betyder mer än recensioner. Och nyligen upptäckte vi att nån har lagt ut gitarrtabs till våra låtar på nätet. Helt sjukt, säger Nicke.

Efter Hellacopters-turnén ingår bland annat USA-lansering i planerna. Det i punkkretsar högt respekterade Epitaph har precis släppt »Veni Vidi Vicious« och Brett Gurewitz lär vara helsåld på bandet.

Dock inget som gör Hives-männen alltför imponerade.

- De har många riktigt dåliga band på det där skivbolaget. Jag såg en videosamling med Epitaph-band nyligen och tänkte nästan »vill jag bli förknippad med det här?«. Men ligger vi på Epitaph vet vi i alla fall att skivan kommer ut i hela världen och det är ju bra, säger Pelle.

 

På Grand i Uppsala pågår »Folkfest mot rasism« sedan tidig eftermiddag. The Hives är huvudnummer på galan och ingen förstår riktigt hur de hamnade där, för tillställningen är som plockad ur filmen »Tillsammans«. Det är progg så det stänker om det. Folkmusik, diktläsning och barntrollkarl. Sven Wollters dotter är konferencier, maten som serveras är nåt slags grönsaksgryta med groddar och den skäggige mannen i nyckelharpstrion Tresmak misslyckas givetvis kapitalt med att berätta en Norge-historia. Sven Wollters dotter undrar om The Hives brukar spela högt, för det är ganska mycket småbarn i publiken i kväll.

- Ta ut bebisarna. De behöver inte möta djävulens musik ännu, säger Pelle.

Lite senare säger han till oss andra:

- Det blir nog väldigt svårt att inte häva ur sig nåt spydigt om nyckelharpor i kväll …

Det där, hans ständiga gnabbande med publiken, visar sig, till skillnad mot kläderna, inte vara det minsta uttänkt.

- Nej, det har bara blivit så. Man gillar ju att vara lite stöddig, det är så jävla kul. Folk står där och tycker att man är bäst och man kan säga vad som helst utan att de tycker att man är dum i huvudet.

Så ler han nöjt och tillägger:

- Jag älskar rockmusik. Det är det bästa jag vet.

Några timmar senare sitter The Hives i logen. Kostymerna är på och Matte har köpt vitt tyg som bandet klipper till nya halsdukar av (»tjugonio spänn metern på Domus!«).

- Vad ska vi köra för låtar? undrar Nicke.

- Vi tar »Outsmarted« och »Hate to Say I Told You So«, säger Krille.

Mer blir inte bestämt. Men det löser sig ändå. The Hives gör 150 spelningar om året och när en låt är slut vet Vigilante instinktivt vilket introriff som bäst för giget vidare.

Folkmusikgruppen som är före Hives i programmet drar, givetvis, över tiden. Men när våra hjältar till slut får gå på, med sin instrumentala signaturmelodi »The Stomp« som första nummer, kan man innerligt hoppas att inga bebisar är kvar. För det är hårt, högt och hur bra som helst.

Efter »Outsmarted« tar Howlin' Pelle till orda:

- Det har sagts mycket om gemenskap på den här konserten och det gillar vi. Vi representerar ett annat sätt att göra det på, att få människor att skrika så mycket som möjligt. Vet inte vilket sätt som är bäst, men detta är det vi kan.

Sedan vräker The Hives på med åtta låtar till, i en knapp halvtimme.
Kort, koncist och explosivt. Men faktiskt inte ett ord om nyckelharpor.

Och förmodligen finns det några som faller rakt, hårt och direkt för The Hives även i kväll.

Själv tänker jag att världen knappast lär behöva sakna hårda, tuffa slynglar från Fagersta bara för att Uffe Samuelsson har lagt klubban på hyllan.

 

Ursprungligen publicerad i Sonic #1, november 2000

 
egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner