©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

ixtahuele.jpgIXTAHUELE
Call of the Islands
Subliminal Sounds/Border
Betyg: 8

 

Exotica är en undanskuffad genre och göteborgsbandet Ixtahuele fick inte den uppmärksamhet de förtjänade i samband med att debutalbumet »Pagan Rites« släpptes för tre år sedan. Det var en imponerande uppvisning i att helhjärtat ta sig an en musikstil som få har brytt sig om att förvalta. Under nittiotalet hade exotica och närbesläktade stilyttringar som easy listening och library music en viss renässans, men att skriva ny musik i samma stil är ovanligt.

  På »Call of the Islands« borrar sig Mattias Unebäck, Carl Turesson Bernehed och de andra medlemmarna ännu längre in i ett musikuniversum som innehåller stilbildande ikoner som Les Baxter, Elisabeth Waldo och Martin Denny samt märkliga föregångare som Raymond Scott och Korla Pandit. Känner ni inte till Korla Pandit? Kolla på Youtube-klippen som finns, från ett TV-program han hade i Hollywood i början av femtiotalet. Mycket fascinerande. En afroamerikansk pianist som efter en tid som mexikan förvandlade sig till indier för att lättare få in en fot i underhållningsindustrin och som avslutade sin karriär med att spela sig själv i Tim Burton-filmen »Ed Wood«.
  Inte så mycket nytt under solen på »Call of the Islands«, men bandet har finslipat arrangemangen och jag gillar när de låter musiken avslappnat breda ut sig i de längre spåren »Mareld« och »Temple of the Snake God«. Beståndsdelarna i genren - latinska slagverk, piano, vibrafon och ickeeuropeiska rytmer - är grunden, liksom lättare former av jazz, men det som fortfarande fascinerar med Martin Dennys skivor, och som fick Sun Ra att beundra Les Baxter, var intrikata arrangemang och en förmåga att hitta den rätta balansen i sättet att locka till drömmar om en värld i fjärran. Ixtahuele hyllar genren på alla möjliga sätt, även i titlarna - låtarna heter saker som »Lagoon of Dreams« och »Rose of Bukhara« - och estetiken är i linje med tikikulturens färgskalor. De Martin Denny-inspirerade fågel- och djungelljuden förekommer onödigt ofta kan jag i och för sig tycka och det är synd att de inte tar in sång mer än i bakgrunden på njutbara »Mareld«. Visst måste det finnas någon Yma Sumac-kopia i Sverige? Trots att de snygga arrangemangen utgör en stor del av behållningen hade det dessutom varit fräckt med ännu mer blås och kanske även en större dos stråkar.
  Nåja, Ixtahuele är ett unikum i Sverige och det kan inte finnas många band internationellt som kan mäta sig med dem i genren. Snyggt jobbat!

PM JÖNSSON

2016-11-25

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner