©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

neilpeace.jpgNEIL YOUNG

Peace Trail

Reprise/Warner

Betyg: 5

 

Neil, åh Neil.

Så klart förtjänar han vår kärlek. Även om det inte ska utesluta att hans gärning ibland måste utstå aga.

Ty någonstans längs vägen - mer precist tycks det sammanfalla med mångårige vapendragaren David Briggs bortgång 1995, Briggs var en av få pardonlösa nejsägare i sångarens närhet - slutade Neil Young skriva melodier och övergick till att, möjligen som en följd av det nyss nämnda, närapå uteslutande ge ut konceptuellt inriktade album där låtar är tydligt underordnade den övergripande (soniska eller tematiska) idén. Och även om en i teorin kan gilla somliga av dessa ingivelser har det visat sig genuint svårt att med förståndet i behåll spela vissa skivor mer än en gång - eller över huvud taget spela dem.

Neil har liksom blivit kufen som får hålla på med sina projekt. Allt färre bryr sig om vad han sjunger, vad han säger. Åtminstone om vi undantar scenartisten Neil Young som fortfarande - om kompband, humör, vilja och stjärnorna på vår himmel är i synk - kan förhäxa med forna tiders magnetiska urkraft.

Hela »Peace Trail« är inspelad med ett litet band: basisten Paul Bushnell och trummisen Jim Keltner. Det är avskalat, intimt, ofta gränsandes till jazz eller åtminstone fri rock. De känner sig fram. Är långt ifrån färdiga. Ljudbilden och en del arrangemang är spännande, tar Neils röst och uttryck till nya platser. »Glass Accident«, »My New Robot« och titelspåret skulle samtliga vara givna på en »best of Neils sökande tjugohundratal«-samling. Men de är inte helt representativa för nya skivan. På andra håll låter det som att trion skulle behövt spela ihop sig en smula, som att ingen vet vad de håller på med eller vart de är på väg.

Det behöver alls icke vara fel med politiska och nutidsorienterade texter, om allt ifrån rädsla för muslimer till behandling av urinvånare, men ska någon bry sig om dem måste de presenteras med lite mer precision och inte minst en mer ambitiös inramning än vad fallet är här. I långa stycken liknar det »Greendale«-gaggigt, eftersom Neil i brist på melodier att sjunga får lägga fram det han vill säga i ett slags talkin’ blues-format som inte passar honom.

Det är synd. För Neil Young har historien, karisman och den latenta publiken för att kunna bli en samlande generationsöverbryggande kraft. En musikalisk version av Bernie Sanders (låt vara med mer motsägelsefulla ståndpunkter). Neil har trots allt lyckats föryngra sin lyssnarskock många gånger om. Vi kan alla känna hans enslighet. Men sedan en tid är han alldeles för isolerad i sin bubbla, alldeles för ointresserad av att kommunicera, för att det ska vara möjligt. Nej, ett tag till lär han allt ses som kufen som får hålla på - medan världen rasar runtom.

PIERRE HELLQVIST

2016-12-02

 

»Peace Trail« släpps fredag 9 december.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner