©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Allt eller inget
Av Pierre Hellqvist   
Måndag 23 januari 2017, 11:26

japandroids2.jpgPå fredag släpps »Near to the Wild Heart of Life«, det tredje albumet med Japandroids (recenseras här senare i veckan). I Sonic #64, inför Vancouver-duons spelningar i Sverige hösten 2012, pratade Pierre Hellqvist med sångaren Brian King om vikten av att aldrig ge upp, bandet som livsstil och The Dream Syndicate.

 

Japandroids genombrott känns föga tidstypiskt.

I en tid när näthaussade band inte sällan precis har bildats, aldrig har spelat live, i bästa fall har två låtar att tala om och i regel känns som gjorda för att bli just näthaussade och näthaussade only gick det tvåhövdade kanadensiska kraftpaketet den där långa vägen som fortfarande finns men allt färre vill befatta sig med.

Fram till början av 2009 hade duon i tre års tid gjort flera hundra spelningar, gett ut egenfinansierade EP-skivor och slitit sig allmänt fördärvade utan att en endaste själ så mycket som höjt på ögonbrynen. Inte ens i hemstaden Vancouver, dit de flyttade efter att ha träffats på universitetet i Victoria, ville folk veta av dem. Faktum är att Brian King och David Prowse hade bestämt sig för att kasta in handduken. Varför lägga så mycket tid på något med så små chanser att bära frukt? Det var inte direkt så att de bar på en önskan att bli stenrika rockstjärnor, men någon sorts respons från något håll vore ändå… välkommet.

- Inom en vecka hände sedan mer än vad som skett på tre år, säger sångaren och gitarristen Brian King samtidigt som han tänder en cigg på hotellet i Reykjavik där jag når honom på telefon.

- Det började med att vi gav en konsert i någon sorts konstlokal i Montreal. Vi såg det som en av våra sista spelningar. Det fanns ingen regelrätt scen, vi spelade på golvet, det var kanske femton personer där.

- Men av dessa femton personer skulle två visa sig bli väldigt avgörande för oss, de bidrog till att allting vände.

Den ene var Greg Ipp från indieetiketten Unfamiliar. Han hörde av sig, sa att han sett Montreal-giget och ville ge ut Japandroids debutalbum »Post-Nothing«, som de först hade släppt i ytterst begränsad upplaga på egen hand. Kort därpå tog Pitchfork-skribenten Marc Hogan kontakt med dem, han hade varit på samma spelning och ville höra mer av bandet.

- Därefter la Pitchfork ut vår låt »Young Hearts Spark Fire« och skrev snälla saker om oss. Det var en enormt stor grej då, 2009, att få den uppbackningen av dem. Det var som att vinna på lotteri.

»Post-Nothing« utvecklades till en smygare i indievärlden men det var med »Celebration Rock«, Japandroids andra album från i våras, som det brakade loss på allvar. Massiva kritikerhyllningar, omsusat triumfatoriska spelningar och uppträdanden i stora TV-program har radikalt ändrat förutsättningarna för bandet vars gitarrintensiva och anthem-mäktiga urladdningar lätt får lyssnaren att stagediva sig tillbaka till åttiotalets amerikanska postpunk.

- Eftersom vi spelade i så många år utan att någon brydde sig uppskattar vi verkligen att folk nu kommer på våra spelningar, säger Brian King. Vi är medvetna om att vi trots allt har haft tur som nått hit, och vi tar knappast det som nu sker för givet.

Att Japandroids för bara några år sedan övervägde att ge upp är något överraskande för den som har lyssnat på »Celebration Rock«. Skivan är en reservationslös hyllning till rock’n’roll - musiken förstås men lika mycket livsstilen, friheten, umgänget och resandet som följer med. Det låter som en skiva gjord av två kompisar som gått igenom eld, tillsammans utgör de en blodspakt som vägrar kapitulera, det är allt eller inget som gäller; »And if they try to slow me down/I’ll tell them all to go to hell«, som texten går i blogghiten »The House That Heaven Built«.

- Alla våra erfarenheter och upplevelser återspeglas i texternas teman, säger Brian King. Fast eftersom vi på senare år mest befunnit oss på turné handlade det för mig om att skriva på ett sätt så publiken inte känner sig exkluderad, i stället försöka hålla det mer kring att följa och förverkliga sina drömmar.

- Ska vi köra ska vi köra till hundra procent. Vi lever för det här bandet, vi lever för att turnera och spela live. Det är liksom inte bara en hobby för oss, det här är hela vårt liv.

 

 

Vin, rosor och rundgång

 

I intervjuer pratar Brian King och David Prowse gärna om hur de inspirerats av amerikanska gitarrockband från åttiotalet som The Gun Club (deras »For the Love of Ivy« finns i Japandroids repertoar), The Replacements och The Dream Syndicate, vars sångare och låtskrivare Steve Wynn nyligen bjöds in till en Japandroids-spelning i Brooklyn. Över en drink bakom scenen efteråt berättade då King för Wynn att hyperelektriska Dream Syndicate-CD:n »The Complete Live at Raji’s« var den skiva han lyssnade mest på vid tillkomsten av »Celebration Rock«.

- Faktum är att jag nog spelade den varje dag under ett års tid, säger Brian King. Jag var ett fan av bandet innan jag skaffade den plattan, men blev totalt knockad av de versioner som hörs där. På det stora hela är det albumet ett praktexempel på hur jag vill att vi ska låta: det här spontana, passionerade och råa.

- »The Nights of Days of Wine and Roses« på vår senaste skiva är en hommage till deras låt »The Days of Wine and Roses«. Det finns ingen textmässig koppling, snarare var det så att jag efter att ha hört deras låt fick idéer till en helt annan låt.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner