©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

En oslipad diamant i Majorna
Av Pierre Hellqvist   
Måndag 30 januari 2017, 16:26

slowgold_0419NY.jpgPå fredag släpps det fjärde albumet från Slowgold. Frontfigur där är smått otroliga gitarr-och röstresursen Amanda Werne, som Pierre Hellqvist (foto: Eva Edsjö) gjorde en omslagsstory på till Sonic #87 i fjol då Slowgold befann sig mitt i arbetet med den skiva som har fått titeln »Drömmar« (recenseras här senare i veckan!). Helt enkelt läge att rulla ut den texten här på sajten.

 

»Alla känslor jag aldrig fått känna får jag känna här«

 

- Det är alltid en önskedröm att lära känna sig själv. Men jag skulle nog vilja säga att jag har lärt känna mig själv bättre och vuxit upp med det jag gör. Det är något ständigt pågående. Och ett väldigt skönt sätt att handskas med sitt liv. För mig har det aldrig riktigt funnits något annat alternativ.

- Musiken gör så att jag känner mig lite mer verklig. Eller, det är som att jag hittar på min egen verklighet.

Amanda Werne sitter i sin lägenhet i Majorna. Solen lyser in genom fönstret och landar på hennes vänstra kind. Från vardagsrummet, där vi är placerade, kan vi se skolan där hon gick som liten. Och även om hon främst skapar antingen i sitt sovrum eller i den Musikens Hus-belägna arbetslokalen ges du i detta vardagsrum ledtrådar till varför hon låter som hon låter och är som hon är. Du får snart känslan att ingenting finns där av en slump. Där står ett piano. På ena väggen hänger Bob Hund-loggan (Amandas första band hette Raketmaskinen efter Bob Hund-låten), på den andra sidan en »Låt hundra blommor blomma«-affisch. Där finns vinylbackarna - just den här dagen har Tom Waits, John Grant, Nick Drake, B.B. King och Freddie Wadling framskjutna placeringar. Där finns CD-skivorna - på en högtalare ligger »Lie Down in the Light« med Bonnie »Prince« Billy. Där finns spelen - alltifrån Alfapet och Backgammon till ett Beatles-pussel och Drakar och Demoner. Där finns filmer som »Dead Man« och »Dogville«. Det går att sikta såväl en guide till maskrosvinproduktion som Harry Edelmans fina gamla »Vinboken - Handbok i hemberedning«. Där märks en jordglob, skulpturer av hennes syster, gröna växter, samt böcker som »World Embroidery«, Sun Axelssons »Honungsvargar«, »Muminvärlden & verkligheten - Tove Janssons liv i bilder« och, kanske lite otippat, Frank Broughtons »How to DJ Right«.

- Jag var faktiskt deephouse-DJ ett tag, säger Amanda. De flesta i min familj är konstnärer men det har alltid varit mycket musik hemma. Allt från The Cure till dunkadunka. Jag har också spelat mycket klassisk piano, men det gör jag mest för att slappna av. Som sjuåring började jag med fiol. Sedan testade jag gitarr men började spela på allvar när jag var sexton. Sjungit har jag alltid gjort. Både mamma och pappa sjunger väldigt bra.

- En period sjöng jag mycket klassisk sång, tanken var att jag skulle bli operasångerska. Jag kände efter ett tag att jag mådde bättre av att skriva min egen musik, men jag har ju stor nytta i det jag gör nu av att jag har övat så mycket på sångteknik - det finns med mig omedvetet. Jag har ett brett register men man måste också känna sig bekväm med sig själv i de olika rösterna, jag känner att jag fortfarande utvecklas där.

- I yngre dagar kunde jag tycka att det fanns en stämpel på mig som ung kvinna att sjunga »fint«. Och visst, det kan man väl göra. Men för mig är inte det hjärtat i att sjunga, utan det är att man har massa olika känslor och massa olika röster och massa olika klanger i skallen som man kan använda sig av.

 

Avståndet till stockholm är Göteborgs styrka och svaghet som musikstad.

En bör alltid vara försiktig med generaliseringar men samtidigt är det svårt att förbise att det ur en serie tendenser går att skönja ett mönster.

Som det här att det rent konstnärligt kan vara välgörande att ha den ack så stockholmscentrerade musikbranschen på behörigt avstånd. Utan agenter, A&R-lockbeten och mediala nyckelspelare rakt i sitt knä kan västkustbegåvningar i lugn och ro odla sitt artistiska uttryck. Det här kan säkert vara en förklaring till varför särpräglade stilister, konstnärer, visionärer, i viss mån excentriker som Karin Dreijer, Freddie Wadling, Leila K, Ebbot Lundberg, Björn Olsson, Henrik Berggren, Håkan Hellström, El Perro Del Mar, Silverbullit, José González, Embee, Laleh, The Tough Alliance, Jens Lekman, Studio, Anna von Hausswolff och Goat, för att bara nämna några, de senaste två-tre decennierna i hög grad ritat om bilden av svensk popmusik - nationellt men i flera fall också internationellt.

Sedan, som det intygas eller indikeras på andra ställen i det här numret, finns det möjligen en baksida med att verka på sin egen kant.

Du behöver inte vistas så himla länge i Göteborg eller prata med så värst många musiker och musikfans för att få bilden av en stad där saker liksom lunkar på och får ta sin tid och ibland kanske bara gör just det, lunkar på och tar tid, där musik på gott och ont kan vara en hobby i all evighet. Att jämföra med huvudstaden där det illa kvickt börjar talas om »karriär« (inte sällan stannar det just där), där det de facto förväntas hända något.

 

Någonstans mitt i denna brytpunkt mellan gränslös, lustfylld, ofredad talang och en tilltagande nyfikenhet från omgivningen på vart denna talang ska ta vägen befinner sig Amanda Werne.

Som artist kallar hon sig Slowgold - i mångt och mycket är det hennes eget projekt även om det sedan några år utkristalliserats till en trio vars övriga beståndsdelar är basisten Johannes Mattsson och trummisen Erik Berntsson - och har under detta alias gett ut tre album; »Slowgold« (2012), »Stjärnfall« (2015) och »Glömska« (2015). De kännetecknas av en speciell sorts tyngdlöshet, de skulle kunna beskrivas som nattmusik med en strimma ljus. Ändå är det verkligen ingen bakgrundsmusik; Amandas röst torde inte lämna någon likgiltig. Den är så mycket. Den är så många.

Låtarna rör sig från drömsk folkpsykedelia, tillbakalutad countryrock och spröda visor till progressiva utsvävningar, ödslig tuaregblues och hårt muller á la Neil Young (en husgud). Akustiskt, elektriskt, gnistrande, hypnotiskt. Hade hon varit verksam för fyrtio år sedan skulle säkert Silence ha gett henne en bolagshemvist. Men även om det går att dra trådar bakåt i tiden är det hon gör i allra högsta grad här och nu.

- Hon är den sorts lyssnande musiker som var vanligt förekommande på sjuttiotalet, säger Fläskkvartetten-bekante Sebastian Öberg som i egenskap av producent på årets ypperliga Freddie Wadling-album »Efter regnet« anlitade Amanda Wernes röst som hänförande »skugga«, andetag för andetag, bakom Freddie (sedermera, i livebandet, kom även resten av Slowgold med i projektet).

- Samtidigt känner du aldrig att Amanda är retro, det är mer att hon har anammat en bra inställning till musiken. Hon är öppen för utmaningar och har en positiv attityd även inför det som är svårt. Som gitarrist är hon enormt stadig rytmiskt och dynamiskt. Och hon har respekt för hantverket.

Pelle Ossler, mångårig gitarrist i åströms band samt soloartist som med Amanda Werne har diskuterat en gemensam duett, kallar hennes insatser på Wadling-skivan »makalösa« och säger att Amanda är »en helt unik artist i Sverige i dag«.

- Det är inte många som orkar vara så unika. Det högaktar jag. Och själv tvivlar man ju jämt, många andra också för den delen: Vad är anledningen till att man håller på? Men jag får känslan att Amanda älskar att hon får göra det här. Det är häftigt att se.

- Jag vet inte riktigt varifrån hon hämtar sin inspiration, hon letar i alla fall inte i samma lådor som alla andra.

Amanda Werne gör musik och sång som letar efter ett tillstånd att trivas, som inte riktigt har hittat en form men kanske inte heller måste göra det för då skulle det sannolikt inte längre vara samma sak.

»Oslipad diamant« är ett begrepp som med jämna mellanrum förekommer när du frågar runt om Amanda. Men, märk väl, »oslipad« nämns då uteslutande i en positiv andemening. Det här att hon utifrån eget huvud har odlat fram ett personligt uttryck - fritt, sökande, till synes opåverkat av trender, ljusår ifrån Spotify-erans hypereffektiva, superomedelbara hit-tänk - gör att många tycks måna om att hon ska få fortsätta få vara något av den svenska artistfaunans egen fridlysta blomma: Låt henne växa med musiken och se hur praktfullt det blir.

 

Att allt fler har fått upp ögonen för Amanda Werne och Slowgold är inte så konstigt. Hon har rört sig i miljön runt nyfolk/psyk-akter som Den Stora Vilan, Truls Mörck och Goat, och i flera år varit en göteborgsk musikprofil i olika konstellationer - bland annat uppnådde lite mer akustiskt rotade Hagatrions residentinsatser på Kino och sedermera Pustervik smått mytologiska proportioner på lokal nivå. I fjol fick hon, det allra sista, Totta Näslund-stipendiet. Gradvis har surret nått resten av landet, i takt med Slowgolds växande ryktbarhet men också tack vare Freddie Wadling-kopplingen (spana, för Guds skull, in framförandet av »Nu lyfter vi från marken« på TV4 Nyhetsmorgon) och vårens turné som uppvärmare åt Ebbot Lundberg & The Indigo Children. Man märker på det stora hela att hon är en musikernas musiker, att hon redan har blivit något av en favorit hos de allra mest kräsna.

- Jag gick och lyssnade på Amanda med Slowgold på Fasching i våras, säger Sebastian Öberg. Där råkade jag på Richard Rolf, en gammal barndomsvän till mig som en gång i tiden spelade gitarr i sjuttiotalsbandet November. Han hade gått dit mest av en slump utan att ha riktig koll på vad det var, men han blev så otroligt imponerad att han efteråt liknade henne vid Peter Green!

Även branschen har börjat vakna. I början av året tilldelades Amanda SKAP:s och Manifests pris för »årets kompositör«. Och flera skivbolag har hört av sig. Ett faktum som verkar smickra henne - »Gaphals som gett ut ’Stjärnfall’ och ’Glömska’ har varit superbra, men det vore spännande att se sig om hur andra jobbar« - samtidigt som cyniskt karriärtänk knappast är något hon vurmar för.

- Jag har faktiskt fått höra det väldigt mycket på sistone, från fyra av varandra oberoende människor: »Du behöver skriva en hit«, säger Amanda. Men jag har svårt att se någon poäng i mitt liv med att skriva saker som någon annan ska fastna för på en sekund. Jag skriver ju främst för min egen skull. Jag är hellre någon som kan ge mig själv, och den som lyssnar, ro.

- Det här med hits eller att allt ska vara så originellt som det snackas så mycket om i dag, det är väldigt mycket stress inbakat i det tänket. Jag gör många saker samtidigt och tycker om att vara lite stressad men inte på det sättet att man tappar bort sig själv.

Hon stannar upp, tvekar.

- Är jag helt superflummig nu? [skratt] Du får ringa när som helst: »Vad fan menar du?«

 

En onsdagkväll tre veckor senare, i mitten av maj, ligger Amanda Werne raklång på rygg ovanpå en kudde i Music A Matic- studion på Tredje Långgatan. Hon är omgiven av instrument, en smula trött och ska strax rusa i väg för att i ett välbehövligt break se »Madame Butterfly« på Göteborgsoperan (»jag blev lite sugen på att sjunga opera igen«, sms:ar hon efteråt).

Slowgolds fjärde album börjar gå från idé till verklighet. Det pratas om en annan direkthet, en annan riktning. Producenten Cristian Brieba lyfter fram det faktum att det finns fler ögon på dem nu och att det »inte nns någon förlåtelse i studion, som det kan göra live«. Bandmedlemmarna visar deras »snästlista«, alltså vem som flest gånger snäst ifrån under den veckolånga inspelningen. Amanda toppar den. Johannes Mattsson säger att processen är sig lik från föregående skivor men kanske att det nu finns ett tydligare mål för hur det ska låta.

Där i studion spelar de upp tre nya låtar; ett mellantempomirakel betitlat »Drömmar«, en osedvanligt poppig, närmast glad sak vid namn »Karusellen«, som för övrigt får Amanda att referera till Love-albumet »Four Sail«, samt »Min grej« vars expressiva psykfolkgroove är väldigt tilltalande och svårt beroendeframkallande. Andra titlar som syns på en handskriven lapp är »Staden«, »Orden« och »Andetag«.

- Hon har ett sätt att kasta sig rakt ut med sången, säger Johannes Mattsson när Amanda har lämnat oss. Det är aldrig safe, där finns alltid ett riskmoment. Det händer väldigt mycket i stunden när vi spelar och det i sig skapar en speciell närvaro, och det är då vi är som bäst.

- Trots att musiken är drömsk, hemlig och vag är Amanda väldigt tydlig med vad hon vill göra. Det finns alltid en tanke med allting.

- Att bara vara tre personer i bandet som vi är innebär att vi helt måste lita på varandra. Det finns inga livlinor, ingen extra musiker som kan stå och veva på akustisk gitarr eller lägga en synthmatta ifall någon kommer av sig. Vi måste våga gå från någonting ganska brötigt och ösigt till ett tystare uttryck där vi ger varandra mycket utrymme. Ur detta, ihop med det faktum att vi är en samspelt enhet som styrs av Amandas röst, uppstår en dynamik. Hon trycker på och vi följer efter, eller tvärtom.

 

- Trio är skönt, ett underbart format. Det finns gott om plats. Det har gjort att jag kunnat utvecklas med mitt gitarrspel och med sången som instrument, det har inte funnits något som stått i vägen. Ett tag var vi tre gitarrister, och då kom inte texten fram. Det hände för mycket.

Vi är tillbaka i Amandas lägenhet. Hon dricker »sjukt starkt« kaffe och pratar om Slowgold.

- Johannes och Erik är grymt svängiga och jordnära som musiker. Vi har ett väldigt bra samspel och har känt varandra i tio år nu. Det är skönt att spela med två personer som verkligen går in i musiken till tusen procent och försvinner bort på samma sätt som jag.

- Det är inte alltid det är så, ibland är man så självmedveten att man inte vågar gå loss men så är det aldrig med vår trio. Vi har roligt på scen, det tror jag folk märker. Johannes brukar alltid säga »en basist har ett jobb - att hålla ihop det«. Både jag och Erik har möjlighet att sväva ut en hel del tack vare det. Vi har varit en trio som Slowgold i två och ett halvt år nu och eftersom de står ut med låtskrivartempot och mitt humör så hoppas jag att det blir många år till.

Amanda Werne började skriva eget material för elva år sedan. På den tiden la hon sin energi överallt och blev hela tiden »uttömd«. Men i låtskrivandet kunde hon fokusera. Hon beskriver det som en »överlevnadssteknik«.

- Jag ville lära känna mig själv bättre för att kunna leva med mig själv, så när jag var liten började jag skriva dagbok för att kunna hitta mig själv bland alla intryck från omvärlden och fokusera min energi på mig. När jag började inkorporera text med musik kunde jag koppla bort omvärlden på ytterligare ett sätt och övade på att hitta kärnan i det jag kände, genom att uttrycka mig mer kortfattat i låttexter. Så man kan säga att jag lär känna mig själv genom min musik, vilket är både roligt och jobbigt så klart. Men jag måste ju lära känna mig själv för att kunna fungera.

- Problemet då var mycket att jag hade, och det har jag än i dag, väldigt höga krav på mig själv. Då försökte jag få bort dem genom att hålla det så enkelt som möjligt. Så att jag skulle få ur mig någonting över huvud taget. Annars skulle jag kunna sitta och harva i all evighet. Jag kommer ihåg att jag lyssnade mycket på The Smiths och tänkte »Okej, om jag ska skriva musik som är bra måste jag kunna spela som Johnny Marr«. [skratt] Men så är det ju inte. Mazzy Star var viktiga för mig. Två ackord och en stämning, det blir så mycket större än vad man kan tro. Det var nog det som gjorde att jag fick fart, när jag insåg att jag kan göra det enkelt för mig. Av Bob Hund lärde jag mig att jag kan göra det på svenska. Jag tror jag därifrån inspirerades till att göra det på mitt eget sätt.

- Men det har alltid varit en stor rädsla hos mig att allt en dag bara ska försvinna. All inspiration, all kreativitet, rösten, allting. Det är ett superstort mardrömsscenario. Och den där rädslan hänger säkert ihop med överlevnadskänslan. Ibland mår du lite dåligt och vet inte hur du ska hitta tillbaka till dig själv. Men, det gör man ju alltid och då kommer det något bra ur det. I de stunder då jag känner mig osäker försöker jag bara att vila i den känslan och inte jaga upp mig. Jag har blivit bättre och bättre på att hantera det, men det blir inte lättare.

- Jag känner mig extra nöjd med en låt när jag efter att ha skrivit färdigt den känner mig känslomässigt utvilad. Och jag blir ännu nöjdare när det är en melodi som känns som att den alltid har funnits där. »Där var den ju«, typ. Då är det som att jag hittat tillbaka till mig själv igen. ■

 

Slowgold: Karusellen

 

 

Slowgold: Utan dina andetag

 

 

Amanda Werne & Augustifamiljen: Rain and Tears

 

 

Slowgold: Korta sommar

 

 

Slowgold: Det osynliga

 

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner