©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

migosculture.jpgMIGOS

Culture

Quality Control/300/Atlantic/Warner

Betyg: 9

 

Jag tror mig kunna skönja starten till Söderns maktövertagande inom den amerikanska rapscenen till några få ord yttrade av Outkasts André 3000 på 1995 Source Awards på Paramount Theater i New York. Hela tillställningen var, som brukligt under den här eran, helt fokuserad på öst- respektive västkusten. Priserna gick till Snoop Dogg, Wu-Tang, Biggie Smalls, Ice Cube, Dr Dre, etc.

När Outkast utannonserades som vinnare av priset för New Artist of the Year, Group började större delen av publiken att bua. Man menade att New York-favoriterna Smif-N-Wessun borde ha vunnit.

André höll ett kort tacktal, några få ord, och avslutade med: »The South got somethin’ to say. That’s all I got to say«.

Julia Beverly skriver i sin monumentala Pimp C-biografi »Sweet Jones« att: »It was a pivotal moment that helped launch the Southern rap movement.« Alla nere i Södern hörde Andrés tal, alla ville visa de högfärdiga östkustdjuren, varenda gjorde sitt yttersta. Jag tänker på Pimp C:s rader i Underground Kingz sanningsenliga » Quit Hatin’ the South«: »Y’all think we came in the place, say man we came in the state/Y’all shoulda listened to André, bitch we got somethin’ to say«.

I dag regerar Södern. Såväl kommersiellt som konstnärligt. Alla vet det. Man måste förhålla sig till det. Det är tveklöst en revansch.

Det är fortfarande så att Södern kan göra hiphoppurister galna av vrede. Man hånar det man kallar »mumble rap«, tycker att all trap låter likadant, och får dessutom inte alltför sällan med en dos homofobi in sin kritik. När jag intervjuade Young Thug 2015 och frågade honom vad folk sa om honom och hans extravaganta klädval skrattade han och sa att det vanligaste är: »Du är bög!« Avundsjuka, så klart. Men också en sorts bakvänd nostalgi, där man minns de gamla tiderna när New Yorks boom bap regerade som en »guldålder«. Nonsens. Men när äldre människor drömmer så drömmer de hårt.

Migos är en av Söderns ledande rapakter. De är, på alla upptänkliga vis, fullständigt omtumlande.

   »Culture« är Migos andra studioalbum, och följer på 2015 års lite halvt misslyckade »Young Rich Nation«. Men som hiphopvärlden ser ut nuförtiden definieras man inte längre enkom av sina studioalbum. Under den här eran har Migos också släppt fyra-fem sublima mixtejper, som egentligen inte skiljer sig från bolagssläppen. De har samma längd, samma låtsnickrande, och är lika viktiga. Dessutom tillkommer det singlar, ensamma låtar, features här och var, i ett oavbrutet tempo. Den stora skillnaden den här gången är att Migos plötsligt slagit rätt rejält, även i mainstreammedia. Det är som att alla stjärnor står rätt i skyn, som att arkanan samverkar, som att allt hårt slit till sist lönat sig. Det började med att den hypnoptiska »Bad and Boujee«-singeln sakta klättrade på Billboard-listan. Men efter att skådisen och artisten Childish Gambino vid ett tacktal på Golden Blobe-galan hyllat Migos för singeln, som han kallade »the best song ever«, rusade den redan dagen efter uppför listan och spelades mer och mer på alla möjliga plattformar. I skrivande stund ligger »Bad and Boujee« på första plats på Billboard-listan, för fjärde veckan i rad. På Spotify är den uppe i sanslösa 122 miljoner spelningar. Det finns inte ett dåligt spår på »Culture«, alla de tretton låtarna är hits, redo att spelas på en stimmig klubb sent på natten, med alla upptänkliga droger simmandes i blodomloppet. Allting här är upplyst. Produktionerna, från en blandning av Atlanta-stjärnor och -rookies, är kompakta, tajta, stenhårda. Beatsen har samma orubbliga densitet som en neutronstjärna. Quavo, Takeoff och Offset är lika bra rappare som de var sist vi hörde dem. Och deras speciella rapstil, en sorts unikt familjepidgin där alla tre lekande lätt fyller i varandras rader, är intakt. Det är till och med så att de har utvecklats. Inget känns forcerat längre, de har dragit ner en aning på tempot. Alla små upprepningar, ad libs och ljudeffekter är nu integrerade i flowet. Det är organiskt på ett känslomässigt hänförande vis. I allt väsentligt är Migos fortfarande en familjeaffär. När jag träffade och intervjuade dem på våren 2015 var det precis detta som fastnade. Jag pressade Quavo lite kring det faktum att han känns som bandets organisatör. Dessutom är det han som oftast kör refrängerna. Han ville inte veta av det, men när jag fortsatte sa han: »Om du säger det så. Men vi äter fortfarande tillsammans.« Familjen först. Det här är ett definierande södernalbum, i samma anda och tyngd som »Southernplayalisticadillacmuzik«, »Let’s Get It: Thug Motivation 101«, »No, My Name Is Jeffery«. Jag är nära, nära att sätta en tia, men håller mig.

TONY ERNST

2017-02-03

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner