©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

I utkanten av något större
Av Johan Apel Röstlund   
Fredag 3 februari 2017, 19:38

pepspersson.JPGLördag kväll, alltså i morgon, närmare bestämt kl 19.05, visar SVT2 svensk reggae-dokumentären Styr den opp (direkt efteråt sänds även Bob Marley-dokumentären Marley). Johan Apel Röstlund har sett filmen (som går att skåda på SVT Play nu) och kom att fundera över en musikscen i ständig motvind (foto: Michael Ek).

 

Det är något med svensk reggae som tyvärr känns rätt lökigt. Såpbubblor, gycklare, osammanhängande konspirationsteorier, buskishumor, sandstrandsyoga och rastafärgade dalahästar. Å ena sidan. Å andra ett gäng alldeles utomordentligt duktiga producenter, arrangörer, underjordiska dubkvällar, grymma dansare, promoters och sounds. En stor skara av kämpande i ständig motvind. Och alla är naturligtvis värda sin respekt. Från media hörs nämligen väldigt lite. Det är - precis som med trallpunken i mitten av nittiotalet, bruks- och förortens musik, långt utanför tidningsjättarnas radarsystem och med, det ska naturligtvis sägas, bängen trålandes i närapå varenda buske och bakom varje skorsten.

  Festivalen i Uppsala, som i sommar lyckligtvis återuppstår, drog några år omkring tjugotusen besökare men tvingades klappa igen 2010 sedan ängsliga politiker och en poliskår i jakt på pinnar i statistiken punktmarkerade besökare och artister. Ett sätt där varje tillslag mot cannabis blev en viktig del i årsredovisningen för utökade anslag.

Ingen annan musikgenre har kontrollerats så hårt i Sverige. Det är knappast en konspiration. Snarare kulturfientligt fakta som får Siewert Öholm (vila i frid) att slå handvolter i graven. Vad liknande blåljusresurser skulle ge för resultat vid exempelvis Summerburst i centrala Stockholm går det bara att spekulera i. Där är dock klientelet ett annat och, inte betydelselöst i sammanhanget, både mer röststarkt och resursrikt.

Ett vänsterpartistiskt kommunalråd från Gävle skrek i panik sedan hon hört den jamaicanska duon Israel Vibration sjunga något om marijuana på scenen i Furuviksparken (den festivalen överlevde två år, trots många besökare och ett imponerande artistutbud) och kommunen gjorde sitt yttersta för att sabba tillställningen. Well, och nog om det där.

I morgon, lördag, kl 19.05, visar SVT2 dokumentären Styr den opp och i filmen är det musiken som står i centrum.

Det är ett genomarbetat försök att ge en heltäckande bild av svensk reggae. Från Peps Persson via Dag Vag till Svenska Akademien, Jaqee, Syster Sol och Million Stylez. En fin liten historia som tar sin början med Bob Marleys inkvartering i stockholmsförorten Nockeby sommaren 1971, dit han kommit för att skriva låtar åt Johnny Nash. Hörnstenen i berättelsen är naturligtvis Peps och hans Blodsbands »Hög standard« från 1975. En skiva som fortfarande står sig och är ett av få riktigt genuint omistliga svenska reggaealbum. Gruppen som just lämnat bluesen rörde om i den svenska musikgrytan med en ljudbild som fick både jazz- och rockpubliken att rynka sina pannor.

Det blev hemmasnickrad rootsreggae på skånska med fötterna långsamt stampandes i jordgolven och med nävarna lika mycket knutna runt pipan som åt ett håll dit den plakatpolitiskt proppmätta proggrörelsen aldrig riktigt sneglat. En milstolpe tack vare inte minst titelspåret och den lysande Marley-tolkningen »Styr den opp«.

Och det är en sevärd film. Men snarare en början på en berättelse där mycket, förhoppningsvis av tidsbrist, lämnats utanför. Till exempel nämns inte Tom »Internal Dread« Hofwander och hans studio Rub A Dub. Saknas gör också hela soundsystemscenen, central i alla reggaesammanhang, och inget annat om fundamenten i kulturen. danserna, sjutumssinglarna, klubbarna, allt det där som gör att musiken lever även när sommarsolen gått ned och publiken på Öland Roots plockat ihop sina sista tältpinnar.

I stället ligger fokus på banden och artisterna. På en livescen med reggaeorkestrar som fastnat lite sorgligt i tanken på hur musiken ska låta och på en svältfödd publik som gungar till absolut allt som andas baktakt. Den svenska reggaescenen är fortfarande liten, och det finns för få som riktigt sticker ut. Alldeles oavsett är Styr den opp en rolig tidsresa genom en scen och ett land som rullar på lite i utkanten av något betydligt större. Ett varmt porträtt av människor värda all respekt för att de aldrig har gett upp. Oavsett om de kämpat med sina spelningar vid pappersbruket i Skärblacka eller i en källarstudio i Sollentuna.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner