©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Kärlek, uppror & integritet
Av Mattias Dahlström   
Fredag 24 februari 2017, 10:07

pimmefotoooms.jpgNu är det klart: Thåström beger sig i höst ut på en stor turné, med start i Lisebergshallen i Göteborg den 11 oktober. Ny singel är att vänta under våren och i höst släpps ett huvudsakligen Berlin-inspelat album.

   Detta fick oss att i en hast ta fram vår Thåströms bästa låtar-special från Sonic #61, 2012, gjord i samband med att han var aktuell med skivan »Beväpna dig med vingar«. En mängd artister, musiker, journalister och andra var med och röstade, och Mattias Dahlström såg till att plocka dem på citat. Inspirerande långläsning om Sveriges mest självklara rockstjärna. (foto: Amanda Ooms)

 

Vill man förståvarför Sonic ägnar såhär mycket utrymme i tidningen till Thåström ska man börja med att titta i informationen invid varje låt påden här listan. Det kan tyckas vara om inte överflödig såi alla fall inte helt nödvändig information, men det är någonstans mellan alla de där bulliga skiljetecknen man hittar storheten hos Sveriges främsta rockartist.

Bland alla gruppnamn, årtal och albumtitlar finns nämligen inget större mönster, inga särskilt genomgående drag. Vissa album och perioder har kanske större representation än andra, men allt finns representerat: från Ebba Gröns debutsingel till låtar från hans förra album, från Imperiets svulstighet till det totalt avskalade soundet pådelar av »Kärlek är för dom«, från Peace Love And Pitbulls skräniga industrirock till akustiska lägereldsballader, från ung frustration och ilska till vuxen förståelse och insikt. Samt allt däremellan.

- Det är svårt att komma pånågon annan artist som hållit en såhög nivåunder så lång tid, under nästan fyra decennier, säger journalisten Jan Gradvall. Neil Young är möjligen en annan, men annars är de få. Thåström har alltid varit intressant för att han utmanar sig själv och gör de musikaliska vägval som andra bara påstår att de gör. Han splittrade inte bara ett av de mest inflytelserika svenska rockbanden - utan två. Att våga ta de besluten ger honom trovärdighet.

- Skulle man ha gjort en liknande lista med, säg, Ulf Lundell hade nog de flesta varit ganska eniga om vilka som är hans bästa låtar och från vilka år de hämtas, säg mitten av sjuttiotalet till mitten av åttiotalet. Men såär det inte med Thåström. Hans senaste skivor är lika viktiga som de första Ebba-singlarna.

Vad beror det pådå? Integriteten, och mystiken om man så vill, är tveklöst ett skäl. I en tid där alla vill synas hela tiden, där vi vet allt om alla vare sig vi vill eller inte, sjunger Thåström om sitt Köpenhamn som ett ställe som är bra »om man inte vill vara med«.

- Thåström är fortfarande nyfiken - och tar sin musik, sin konst, på fullaste allvar, säger Thåströms basist och medproducent Ulf »Rockis« Ivarsson. Han behöver heller inte bevisa något. Han har sin publik, redan innan det nya albumet släppts sålde han slut påCirkus fyra gånger om. Andra ställer upp påvad som helst, helt plötsligt får man se Mikael Wiehe springa omkring i kanindräkt i »Såmycket bättre«. Det blir en mättnad pådet där till slut, tror jag. Alla ska synas hela tiden - utom han. Jag tror man lätt identifierar sig med att han hela tiden verkar genuin. Han menar vad han gör. Och de som fattar följer honom hela livet.

Men - invänder kanske någon - sitter inte Thåström i en rätt avundsvärd position där han faktiskt har råd att göra så? Råd att göra vad han vill och säga »nej« till allt? För all del. Visst. Fast man ska ju nå den positionen också. Och leva upp till den när man väl är där.

Under dryga trettiofem år som artist har Joakim Thåström tagit förvånansvärt få snedsteg. Imperiets engelskspråkiga skiva bör man nog yttra så lite som möjligt om. Annars har eventuella tveksamheter varit resultatet av ett aktivt val, oavsett om han har styrt in på väl snåriga stigar eller den breda motorvägen genom tyska industriområden har detta tagit honom vidare, fördjupat hans oberoende och kompletterat bilden av hans artistskap.

Sedan finns ju allt det där självklara också.

- Han skriver så bra låtar, säger Mikael Nilzén som spelar keyboards i Thåströms band. Ett enkelt svar. De hittar läget där de blir både personliga och allmänna. De är ofta vackra och brutala i samma ögonblick. Dessutom har han alltid rört sig framåt, hittat nya vägar och inte fastnat i föreställningar eller förväntningar.

 

Platserna 50-26

50. Imperiet: Du är religion (1988)

49. Sällskapet: Spår överallt (2007)

48. Imperiet: Århundradets brott (1985)

47. Thåström: Ungefär så här... (2002)

46. Ebba Grön: Sno från dom rika (1979)

45. Imperiet: Jag är en idiot (1988)

44. Imperiet: I hennes sovrum (1988)

43. Imperiet: Cosmopolite (1986)

42. Ebba Grön: Tyst för fan (1978)

41. Thåström: Höghussång (2002)

40. Thåström: Kärlek är för dom (2009)

39. Imperiet: Fred (1984)

38. Imperiet: När vodkan gjort oss vackra (1988)

37. Thåström: The Haters (2005)

36. Imperiet: Saker som hon gör (1986)

35. Imperiet: Rock’n’roll e död (1987)

34. Thåström: Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce (2005)

33. Ebba Grön: Tittar på TV (1982)

32. Ebba Grön: Staten & kapitalet (1980)

31. Thåström: Främling överallt (2005)

30. Imperiet: Rasera (1983)

29. Ebba Grön: Ung & kåt (1980)

28. Ebba Grön: Flyktsoda (1982)

27. Rymdimperiet: Vad pojkar vill ha (1981)

26. Thåström: Alla vill till himlen (1989)

Att monumentala inspelningar som »Fred« och inte minst »Staten & kapitalet« hamnar så pass långt ner kan sannolikt förklaras av att de inte är Thåströms egna kompositioner. Att de över huvud taget inkluderas här beror på att Thåström i mångt och mycket gjorde dem till »sina«. Listade man, säg, de bästa svenska rocksinglarna någonsin skulle säkert åtminstone någon av dem placera sig högre upp.

 

25. Imperiet

Blå himlen blues

[från »Blå himlen blues«, 1985]

»Här kan man andas« , sjunger Thåström i titelspåret från Imperiets andra fullängdare. Om Ebba Gröns socialrealistiska punk var som gjord för att spelas i kompakta och kokheta källarrum är det här musik som, well, trivs bäst i öppna landskap. Med stora åttiotalistiska trummor, ett gnisslande gitarrsolo och en lätt ödslig produktion med mycket luft mellan instrumenten. Och med en text fylld av ovanliga, tillspetsade bilder och karaktärer - »Där dansar oskulden som glittrande guld/bland trasiga hjärtan dränkta i skuld«, »Jag älskar fablernas månskenscafé/här i gråterskornas kvarter« - som beskriver en frihetskänsla över att ha hamnat rätt, över att vara där man trivs.

Tomas Andersson Wij: Jag tycker mycket från Imperiet-perioden känns stumt i dag, tyngt av textmässiga pretentioner som Thåström inte riktigt hade täckning för. Men mystiken i den här låten är intakt. Det är en av de vackraste melodier han har sjungit in, med en text som träffar mig hårdare i dag än när jag var femton.

 

24. Peace Love And Pitbulls

(I’m the) Radio King Kong

[från »Peace Love And Pitbulls«, 1992]

Få saker Thåström har varit inblandad i har mötts av så blandad kritik som Peace Love And Pitbulls, bandet som släppte tre album mellan 1992 och 1997. Mängder av recensioner var rena sågningar. Även många fans var tveksamma till den blytunga industrirocken.

   I dag lyfts gruppens tre album och de konserter de gjorde mot nittiotalets slut av flera fram som viktiga delar i den totala produktionen.

Marcus Birro: PLP var ruskigt underskattade. Jag lyssnade jämnt på deras sista skiva när den kom. Ett kolsvart album, om än med ljusa popstrimmor där i mörkret.

Inte minst är det medlemmarna i Thåströms nuvarande band som hyllar Peace Love And Pitbulls.

Pelle Ossler: Jag såg PLP i Helsingborg och blev fullständigt knockad. Ljudet var så högt att jag trodde att anläggningen skulle gå sönder, vilket den förmodligen gjorde sedan också. Det var inget ljus på scenen, bara det som kom från TV-apparaterna bakom bandet, så medlemmarna blev bara silhuetter. Efteråt var jag tvungen att rusa in bakom scenen och berätta för Thåström hur bra det var, att det var den enda rock’n’rollen värd namnet i det här landet. Sedan när han flyttade till Malmö efter Köpenhamn bodde han hos en kompis och vi började snacka, vilket var kul och inspirerande. Därpå gjorde vi en experimentinspelning, kan vi väl kalla det, i Lund: jag, Thåström och Niklas Hellberg. Helt utan ramar. Det var ur detta som Sällskapet [bandet som trion har, de släppte ett självbetitlat album 2007] senare uppstod.

Ulf »Rockis« Ivarsson: Alla tyckte PLP var förfärligt när det kom, men i själva verket var det bara ytterligare en väg till samma mål. Energin i punkvågen har funnits med i mycket Thåström har gjort. Samma kärna finns i »Profit« som i hans senaste singel, det handlar bara om olika uttryck. Jag brukar ofta jämföra Thåström med Bowie och PLP var hans Tin Machine. Det blev något slags kritikerdrev där alla tyckte det var dåligt, men man hör att det påverkade honom enormt. Mycket av det han gör i dag kan man höra spår av PLP i.

 

23. Ebba Grön

Profit

[från singeln »Antirock«, 1978]

Fräsande, överstyrd debut som precis hinner över tvåminutersstrecket innan den är över. En purung Thåström har möjligen inte hittat sin röst än men gastar bäst han kan om systembolagspersonalens kontrollbehov.

   Ironiskt nog visade det sig att Ebba Grön inte fick någon profit från åtminstone ett av exemplaren av debuten.

Heikki Kiviaho: Jag tror jag var tretton år och brukade lyssna på skivor i den lokala skivaffären. Jag hade en singel hemma sedan tidigare, Abbas »Waterloo« som jag fått av mamma, men »Profit« och Ebba var så fantastiska att jag var tvungen att stoppa den innanför jackan. Sedan var jag övertygad om att skivaffärsinnehavaren hade sett mig varje gång jag gick in i butiken igen. Senare blev vi goda vänner och för ett par år sedan berättade jag att jag hade snott den, men han sa att han aldrig sett det. Och att brottet var preskriberat.

 

22. Thåström

Släpp aldrig in dom

[från »Mannen som blev en gris«, 2002]

Lyckas på en och samma gång skildra en klaustrofobisk instängdhet och en benhård beslutsamhet att inte låta sig fångas in. Thåströms text är ganska allmän, men med tanke på hans ovilja att spela enligt mediernas - och musikbranschens - regler är det lätt att göra en mer specifik koppling.

Pär Wickholm: Thåströms manifest mot att delta i media­ och kändisträsket kan inte bli tydligare, vackrare eller hårdare än så här. Det är i alla fall min tolkning av texten.

Vid sidan av mediekritiken innehåller »Släpp aldrig in dom« en av Thåströms allra bästa och mest nyanserade sånginsatser. I en ständigt stegrande rocklåt uppmanar Thåström någon att hålla omvärlden borta: »Ge dom inga nycklar som jag har« och »Ge dom inga nummer som jag har« viskar han bedjande. Sedan växlar han upp. »Det är ett kallt krig som dom säljer« sjunger han genom hårt sammanpressade läppar, innan han exploderar i ett vrålande »Nånting jag vill inte ha«.

 

21. Thåström

Långtbort

[från »Kärlek är för dom«, 2009]

Förmodligen en av Thåströms mest intima låtar, med ett stillsamt akustiskt driv, försiktiga stråkar och ett nstilt klockspel. Vilket är passande för ämnet: döden, både närståendes och den egna.

   Det är en inramning som kanske är ny, men intensiteten är densamma som förr. Även om den tar andra former.

Ulf »Rockis« Ivarsson: Oavsett om musiken är akustisk eller går på ren energi som de tidigaste punksinglarna nns det en röd tråd av närvaro i vad han än gör. Men genom åren har Thåström fattat att det inte bara handlar om volym. Han har vågat ta ned tempot, vågat lita på rösten och texten. Peace Love And Pitbulls, som jag i och för sig tycker är oerhört underskattade, var bara en vägg av ljud. Nu har han hittat flera, och andra, vägar till att få fram tyngden och urkraften.

   »Kärlek är för dom«, Thåströms förra album som »Långtbort« hämtats från, är över huvud taget till stora delar nedtonat.

Pelle Ossler: »Kärlek är för dom« är en jäkligt bra platta. Det känns som att Thåström är på väg bort lite från »Skebokvarnsvägen«, som i sin tur var ett break med allt han gjort förut. Det finns något spännande där. Jag gillar den typen av skivor, som tar en ögonblicksbild av ett vägval. Jag gillar »Mannen som blev en gris« av samma anledning.

 

20. Ebba Grön

Die Mauer

[från »Ebba Grön«, 1982]

Den rastlösa, vildsinta kraften från Ebba Gröns tidigaste singlar har ersatts med en allt tydligare, mer avslappnad melodikänsla som finns genomgående på hela det självbetitlade album som »Die Mauer« hämtats från (inte minst i popdängan »Flyktsoda« som hamnade precis utanför den här listan). Produktionen är inte lika taggig och den tajta lilla punktrion har öppnats upp mot nya influenser, som den Clarence Clemons-aktiga saxofonen.

   Samtidigt är Thåström inte riktigt inne i åttiotalet ännu, Imperiets mer storvulna rock låg fortfarande några år bort. Texten om kärlek bokstavligt talat över gränser är ett av de första exempel som finns på en internationell utblick, samtidigt som språket inte riktigt nått den poetiska nivå som präglade senare delen av Thåströms åttiotal. På så sätt är »Die Mauer« inte så mycket en mur som skiljer åt som den är en bro mellan det som varit och det som komma skall.

PM Jönsson: Här tar sig Berlin-muren in i svensk rockmusik. Samtidigt är det en perfekt metafor för olycklig kärlek. Muren är i vägen, soldater skjuter dem som försöker ta sig över, vilket illustreras i låten innan Claes Carlssons förlösande saxofonsolo förstärker frihetsbudskapet i texten.

 

19. Imperiet

Du ska va president

[från singeln »Du ska va president«, 1984]

En av Thåströms mest omedelbara och hittiga rocklåtar. Med en synth och dova åttiotalstrummor som påminner om David Bowies samtida »Let’s Dance«, samtidigt som punkrötterna finns kvar - melodin och basgången påminner mycket om The Clash.

   Versernas skildring av en arbetarklass som stretar på i ständig motvind (»Alla inkassobrev fyller år på ditt golv«) och försöker hitta någon slags frälsning kontrasteras av den ironiska refrängen (»Du ska va president! Du ska va miljonär«).

Stefan Sundström: Jag gillar framför allt frasen: »Livet är kort, ett party i en papperskorg.« Det är på pricken.

   Det är också här någonstans som Thåström börjar hitta den intonation och raspiga rockröst som senare burit honom både i med- och motgång.

Lars Nylin: Thåström har ett tonläge och aggressivt bett som i alla fall för mig alltid känns trovärdigt. Kvaliteten på låt- och textmaterial har växlat mellan åren, men han har alltid sjungit fantastiskt. Thåström har en spännande ojämn utgivning. Precis som Dylan har han en del otroligt bra skivor, en del delvis bra skivor och en del inte alls särskilt bra. Och man vet aldrig riktigt när de ska komma. Det är en berg- och dalbana.

 

18. Ebba Grön

Mental istid

[från »Kärlek & uppror«, 1981]

Tre minuter science fiction­ballad som å ena sidan känns en aning daterad i all sin teknikfientlighet, å den andra sidan som en titt i spåkulan som faktiskt har visat sig stämma. Thåström sjunger om »moder dator« och en nära förestående framtid där allt kretsar kring elektronik (»i mitt nya hem/i mitt nya liv/är det faktiskt hon som bestämmer«) och där man framför allt blir beroende av den (»den nya tiden kom ju så fort/ mitt liv flimrar sakta förbi/på ett datakort«).

Johan Wirfält: När man lyssnar på »Mental istid« i dag låter den rätt daterad, texten känns lite som att det är våra faxar som skulle avlyssnas, den är väldigt analog i sitt tänk. Samtidigt snuddar den vid de ämnen som tas upp i debatterna kring SOPA och ACTA i dag: om regeringsunderstödd avlyssning och en namnlös bevakning. Formerna som idéerna tar sig uttryck på är kanske mossiga, som om SOPA försökte kontrollera vår faxtrafik, men idéerna i sig är en aktualitet. Musikaliskt pekade »Mental istid« framåt. Ebba Grön gick ifrån tvåminuterslåtarna om förortsliv och tristess och hade ett mer globalt perspektiv. De började göra riktig musik, i stället för punk.

 

17. Thåström

Sönder Boulevard

[från »Skebokvarnsv. 209«, 2005]

Många av Thåströms låtar om geografiska platser - från de tidigaste Ebba-­låtarna fram till »En vacker död stad« och »Brev till 10:e våningen« - har präglats av ren ilska eller i alla fall rejäl ambivalens. Men det Köpenhamn som Thåström tecknar i »Sönder Boulevard« är ett tryggt hem. Någonstans att trivas, någonstans att vara sig själv.

Georg Cederskog: Tjugotvå år efter Ebba Grön, sjutton år efter Imperiet och i självvald Vesterbro­-exil. Rösten är längst fram i mixen nu, avklädd och precis framför skeva gitarrer och pulserande keyboards. Det är sotig electronica, hej då Les Pauler och Marshall­-staplar. Ibland skymmer Ebba-­tiden, de speedade Imperiet­-åren och Pitbull­-dånet det faktum att Thåström skrivit några av den svenska rockhistoriens ömtåligaste kärlekssånger. Som den här till hans danska stadsdel - och den unga Bergman­-aktrisen Harriet Andersson. Eller som »I hennes sovrum«, »... Som eld«, »Fanfanfan« eller den direkt svindlande vackra »Smaken av dig« på det nya albumet »Beväpna dig med vingar«.

Pär Wickholm: Som formgivare försöker man ofta undvika det mest självklara, det vill säga en bild på det objekt som innehållet i låten är eller handlar om. Det kan ibland ta bort spänningen helt, det blir ingen styrka kvar i omslaget. Fast ofta kan problemet också bli tvärtom, att välja något annat kan bli tillgjort och för tillkrånglat eller sökt.

   - I detta fall kändes det oundvikligt att inte ha en bild på Boulevarden. Thåström beskrev den för mig som lummig med träd och parkbänkar, en trevlig promenad. I samband med detta skulle jag ner till Skåne, så jag tog en bil vid femtiden en morgon och drog över sundet. Tidig vår, småregn. Boulevarden var öde. Jag gick hela vägen fram och tillbaka två gånger för att hitta en lämplig vinkel att fotografera. Fan, något kändes inte bra. Det såg inte ut som beskrivningen. Hela Boulevarden var uppgrävd, buskarna bortfraktade, gatstenar överallt, parkbänkar omkullvälta. Det såg ut som en krigsscen. Jag väntade några timmar till klockan blev nio, sedan ringde jag Thåström. »Du... jag vet inte, det ser inte ut som du sa, allt är uppgrävt, renovering, gatstenar på hög... det ser förjävligt ut... «, sa jag. »Är det sant... [tystnad]... det låter helt fantastiskt, kanon, plåta så mycket du kan...«, sa han. Omslaget blev sedan både affisch och backdrop på turnén.

Johan Wirfält: Närheten till Köpenhamn är så klart en anledning till att svenska kulturpersonligheter söker sig dit. Men jag tror också att det handlar om en tro, som till viss del är en myt, på att taket är högre där. Jag har danska kompisar som gärna raljerar över den konsensuskultur som råder i Sverige. I Danmark finns en kultur där man inte bara får utan ska säga exakt vad man tycker. Tänker man ett steg längre märker man dock att den tanken leder till att alla ska uttrycka sig så politiskt inkorrekt som möjligt, det blir en slags självuppfyllande profetia där diskussionerna väldigt snabbt hamnar på »Avpixlat«­nivå.

- Det finns en västerländsk, ganska moraliserande, renhetshets i Sverige som kan vara ganska pressande. Vi låtsas att allt är fint och håller Stockholms innerstad ren, samtidigt som förorterna förfaller. I Köpenhamn finns skiten mitt i staden. Vilket jag tror passade Thåström när han hade ett ganska tufft tidigt nollnolltal och ville hitta ett ställe där man kunde leva ett liv med defekter. Sedan finns det så klart en oerhörd baksida med det där också: med gator fyllda heroinister och offer för tra cking.

- Thåström kom också dit som gäst och togs emot med öppna armar som en stor svensk rocksångare som valt att slå sig ned i Köpenhamn i stället för Stockholm, lite på samma sätt som stockholmare med stolthet ser hur Karl Ove Knausgård väljer Stockholm före Oslo. Kärleken till Köpenhamn är till stor del exilens förtjänst. Som inflyttad till en stad kan man på ett helt annat sätt välja de bitar av en stad man tycker om. Köpenhamn är egentligen inte en friare miljö rent intellektuellt, men det finns en större acceptans för att smuts är en del av en människa.


16. Imperiet

... Som eld

[från »Tiggarens tal«, 1988]

Imperiets sista album »Tiggarens tal« dömdes på sina håll ut som väl svulstigt när det kom, och visst blev gruppen alltmer påverkad av åttiotalets allra mest arenarockiga excesser. Samtidigt låter delar av gruppens svanesång bättre i dag än vad den gjorde då. Inte minst »... Som eld«. Den luftiga, nästan baleariska, produktionen låter förvånansvärt... hipp. I brist på ett bättre ord. Framför allt är »... Som eld« ett stycke romantik där de stora orden om Hon med stort H inte känns uppblåsta, bara upp över öronen förälskade.

Magnus Carlson: Jag var ett stort Imperiet­-fan men jag tycker att de med tiden blev lite väl pretto emellanåt. Men sådant var också åttiotalet. Och jag gillade det storslagna. Men jag föredrog alltid de låtar som hade mer enkla jordnära texter och det här är bara en så jävla fin kärlekstext. Jag blir berörd av den. Den formade oerhört mycket mitt eget sätt att skriva texter på. När jag gjorde min första soloskiva på svenska [2001 års »Allt är bara du, du, du«, där Thåström spelar gitarr på några låtar] ville jag hylla mina svenska förebilder - Imperiet, Stry & Babylon Blues, Brända Barn och så vidare. Jag försökte skriva texter i den andan. På den turnén spelade vi ibland »... Som eld« och Bowies »Heroes« som ett medley.

 

15. Ebba Grön

Hat & blod

[från »Kärlek & uppror«, 1981]

En närmast tragikomisk berättelse om att vara nästan vuxen i en förort och inte komma någon vart. Fredagkvällen ligger öppen med förhoppningar och Thåström registrerar händelserna i ett (sitt?) gäng med kompisar. Sugna på att göra någonting, vad som helst, kanske åka in till stan. Ändå fastnar de precis där de alltid fastnar. Någon blir för full, de driver mest omkring, någon hamnar i bråk. »Kan det va allaallaalla förortsbarn« lallar han lakoniskt. Och det kan det så klart.

Gustav Gelin: Min och tiotusental andra förortsbarns egen nationalsång under några år i sen-tonårens konstanta tristess och jakt på att något ska hända.

Henrik Lyngåker: Tre minuter koncentrerad betongblues. Thåström sjunger om ångest, raseri, fylla och brutna näsben och låter som en bomb på väg att explodera. Efter att ha lagt grunden i ett laddat, stegrande intro målar han upp resten av berättelsen medan musiken blommar ut i storslagen pop och Fjodor sätter en blytung basgång. Episk som ett tidigt Springsteen-drama. Skillnaden är att i »Hat & blod« finns inga drömmar om något större och vackrare bortom horisonten.

 

14. Thåström

Om Black Jim

[från »Skebokvarnsv. 209«, 2005]

Skulle kunna vara hämtad från någon av Johnny Cash »American Recordings«-skivor. »Back to basics« räcker inte för att beskriva hur asketisk och spartansk produktionen är på avslutningsspåret från »Skebokvarnsv. 209«.

Georg Cederskog: I »Kort biografi med litet testamente« från 2009 konstaterar Thåström att han »har lämnat landet så många gånger/jag har tappat räkningen för längesen/sanningen är den att jag är typisk svensk«. Det svenska arvet hördes tidigt i tolkningarna av Bellman och Taube, och innan dess Blå Tåget. »Om Black Jim« är en sorgemarsch från Stockholm mot Skattlösberg med författaren, poeten och tonsättaren Dan Andersson i furukistan. I min skivhylla är det en av upphovsmannens allra finaste texter och en av hans bästa sångtagningar med. Göran Greider kallade Thåström för en »jordad poet« när jag bad honom placera honom i litteraturhistorien, likt just Andersson och Nils Ferlin, Evert Taube, Ragnar Thoursie eller britten Harold Pinter: »Det finns något drag av evig gestalt i allt som Thåström gör. Han skriver det som han hittar i labyrintens hjärta, utan sidoblickar och alltid knutet till den mänskliga rösten - och då blir det universellt, precis som Cornelis.« En av Thåströms musiker sade nyligen om hans låtskatt: »När han är borta kommer alla fatta att han var lika stor som Vreeswijk.« Den som tvivlar på det i dag har inte hört »Om Black Jim«.

När Thåström försökte tolka Bellman i Imperiet var han alltför insnärjd i den tvångströja åttiotalets ljudbild innebar, här hittar han rätt tonläge, rätt inramning, rätt sorts kärva produktion. Det här är country med rötterna hos Dan Andersson snarare än Hank Williams.

Den akustiska gitarren knarrar, man kan höra varenda liten kontakt ngrar och strängar, varje litet slag.

Johan Wirfält: Soundmässigt är »Om Black Jim« kanske det mest genomskärande och starkaste han gjort. Och Thåström handlar så jävla mycket om sound, självklart utifrån det faktum att han har den svenska rockhistoriens bästa röst.

 

13. Thåström

Karenina [från »Thåström«, 1989]

Första soloalbumet var på många sätt en naturlig fortsättning på Imperiet. Kanske särskilt här i en av singlarna. Mullrande åttiotalistiska trummor, gigantiska stråkarrangemang och en text om en kärlek som tagit slut. Rödvinspoetromantisk skulle kanske någon skeptiker säga, men trots ett och annat språkligt övertramp (»en doft av alkohol och sav« hör kanske inte till Thåströms vassaste textrader, om man säger så) vinner ändå »Karenina« just på sin romantiska storslagenhet. Inte minst för att den än en gång visar Thåströms bredd som sångare: att rockmonstret finns i samma kropp som den här nästan ömsinte balladsångaren.

Maria Andersson: En av de första musikvideor jag minns. Jag blev kär i Thåström när han borstade tänderna och smetade raklödder på en spegel samtidigt som han sjöng att han skulle »kyssa ditt hjärta i kras«. Så oerhört romantiskt.

 

12. Thåström

Aldrig nånsin komma ner

[från »Mannen som blev en gris«, 2002]

Det finns en tydlig cirkelrörelse på »Mannen som blev en gris«. I inledande »Släpp aldrig in dom« vill Thåström slå sig loss och kämpar för att hålla förföljarna borta. Nio låtar senare avslutar Thåström albumet med - det möjligen illegala substanpåverkade - flyktförsöket »Aldrig nånsin komma ner«. Där han raspigt rosslar önskemål om att få flyta i väg, långsamt lämna allt som är fel och »bara få vara ifred« över en matta av tunga gitarrer.

Mikael Nilzén: Jag singlade slant mellan den och »Släpp aldrig in dom«. Båda handlar om samma sak: vi vill fly ibland. Och hur kan man uttrycka det bättre än Thåström gör här?

 

11. Ebba Grön

800° [från »Kärlek & uppror«, 1981]

Chips Kiesbye: Jag kommer aldrig att glömma första gången jag hörde låten. Det började med några konstiga »pluppljud«. Man hann precis börja fundera på vad fan som händer när introackordet drar i gång på maxvolym! Jag var övertygad efter ett enda ackord.

Göran Greider kallar det här en »punkklassiker från kalla kriget« och medan många av Ebba Gröns klassiker handlade om medlemmarnas trista vardag och det som hände i deras närhet är »800°« en lyft blick mot omvärlden, mot större skeenden. Fast Thåström verkar helst av allt bara vilja vika ned blicken igen. Det som möter honom gör ju inte livslusten större direkt.

Kanske är det en av de mest hopplösa och uppgivna låtar som spelats in i det här landet. Öppningsraden är »Varför förklara när jag slutat tro?«, sedan fortsätter Thåström att ventilera sin rädsla för atombomben (»the biggest blow«) och en värld där han »bara ser dårar«. Kulmen nås i sista versen: »Ibland känns det ingenting alls/Dom skulle kunna hugga av min hals/Bara så jävla tom/när jag väntar på min egen dom.«

Trots dess närmast totalt deppiga text blev »800°« kanske inte bara Ebba Gröns utan hela den svenska punkens mest långlivade låt. Som ständigt når nya generationer.

Micke Herrström: Hela »Kärlek & uppror« är en fantastisk rockskiva. Den har stått emot tidens tand betydligt bättre än till exempel Imperiet-låtarna.

 

10. Thåström

En vacker död stad

[från »Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal«, 1999]

En av de sololåtar som musikaliskt tydligast knyter an till Thåströms punkår. De vansinniga, knivskarpa trummorna med mycket cymbaler ligger långt fram och hotar de nästan hardcore-uppumpade gitarrerna med spö. Texten är en uppgörelse med det Stockholm Thåström lämnat så många gånger. Partiet då han rycker blad från en imaginär blomma och sjunger »älskar, älskar inte« sammanfattar exakt den ambivalens många infödda känner för staden.

Heikki Kiviaho: Den kom som en extralåt. Vi var egentligen färdiga. Inspelningen tog två timmar och det var som att all den energi som Thåström tjatat om slutligen infann sig. »En vacker död stad« är en av de bästa låtarna jag har varit med på.

Chips Kiesbye: En av mina favoriter eftersom jag minns den intensiva stämningen i studion. Vi var i Music-A-Matic-studion i Göteborg. Vi hade bara några timmar på oss eftersom vissa av oss skulle åka till Hultsfredsfestivalen. Pimme hade låten klar men inget arrangemang. Vi repade den ett par gånger, gjorde ett snabbt arr och satte den live på typ första tagningen.

Micke Herrström: Det var ett så hårt och intensivt jobb med skivan att jag tog slut efter ett tag. Jag behövde ta en paus. Pimme sa »då drar jag till Göteborg ett tag och jobbar« och spelade in just »En vacker död stad«. Det är faktiskt den enda låten på skivan som jag inte producerar.

   Intressant nog återfinns »En vacker död stad« på ett album som till största del spelades in på landsbygden.

Micke Herrström: Vi var verkligen isolerade ute i the middle of nowhere. En skånsk lada med kontrollrum. Efter ett tag blir det nästan overkligt med den formen av isolation, man jobbar så hårt och tätt ihop att inget annat finns. Det blir som att dra ut i fält. Till skillnad från hos många andra artister ser Thåström arbetet i studion väldigt mycket som en del av processen. Det är inte bara att trycka på »rec« och spela in, utan kan det bli tvära kast då man måste vara beredd att hänga på. Mycket bra material ryker kanske på vägen, men det som blir kvar blir också väldigt bra.

Idde Schultz: Jag har bara lagt lite körer några timmar här och där vid olika tillfällen, så jag kanske inte riktigt är rätt person att svara på hur det är att arbeta med Thåström. Men när det gäller körer upplever jag honom som öppen för att testa olika idéer, men också klar över vad han gillar och inte gillar. Ibland vet han vad han är ute efter och ibland får man leta och prova sig fram tills det blir rätt känsla eller sound.

Ulf »Rockis« Ivarsson: Det har varit häftigt att få vara med så nära i studion. För han går in i det så hårt. Inget annat existerar än att göra klart skivan han håller på med. Han kräver det - av sig själv och alla han jobbar med. Och då får det ta tid ibland. Det är säkert något som kommit med åren också - efter trettiofem år har man erfarenhet, man har lärt sig sina grunder.

Heikki Kiviaho: Pimme litar bara på sig själv och går sin egen väg. Jag tror att det han gör i dag nog är ganska nära det han försökte göra redan när jag spelade med honom. Han visste vart han var på väg redan då men lyckades inte alltid förmedla det till oss musiker. Han hade alltid en tydlig bild om vart han ville hamna.

 

9. Ebba Grön

Beväpna er

[från »We’re Only in it for the Drugs«, 1979]

Ska man spela djävulens advokat kan man undra om »Beväpna er« över huvud taget ska vara med på en sådan här lista? Tekniskt sett är det här Lennart »Fjodor« Erikssons låt, snarare än Thåströms. Även om Pimmes pubrockiga riff kraftigt bidrar till låtens driv. Och väldigt många av de röstande förknippar alldeles uppenbarligen låten med Thåström.

   »Beväpna er« är hur som helst ett kaxigt uppsträckt långfinger. Riktat rakt uppåt. Ebba Gröns tradition trogen inleds den med en öppningsrad man lätt lägger märke till - »Ja, jag hatar hela borgerligheten/ja, jag hatar hela kungahuset« - innan gruppen manar till kamp mot överheten.

Mikael Sörling: Bästa svenska punklåten någonsin. Thåström manglar den sönder och samman med sin kompromisslösa gitarrattack. Och den här kompromisslösheten som föddes i Rågsved har varit hans signum under hela karriären.

Gustav Gelin: Pubertal plakatpolitisk punkrock har aldrig varit vackrare.

 

8. Thåström

Fanfanfan

[från »Skebokvarnsv. 209«, 2005]

Anders Hernestam: En sak som slagit mig är vilket genomslag Thåström får trots att så mycket av musiken egentligen är ganska smal och svårtillgänglig. Det finns en sådan närvaro och musikalitet i det han gör att det kan beröra vem som helst. Även om musiken i grunden inte är särskilt långt ifrån monoton dödsmetall eller Swans och Einstürzende Neubautens värsta oljud.

   »Fanfanfan« exemplifierar tydligare än någon annan låt det Hernestam resonerar kring. Den förenade alla: de som älskat Thåström förbehållslöst sedan 1977, de som hunnit tröttna på honom både en och två gånger under den långa karriären och de som ens knappt lyssnat på honom innan. »Fanfanfan« blev tjugoåtta år efter »Profit« en av Thåströms allra största hits, hans första etta på svenska singellistan, en modern klassiker som gick hem i alla läger. Kanske för att Thåström aldrig har låtit mer sårbar än här. Det är en förvriden soulballad om ett sådant där ögonblick av »kanske« vi alla har upplevt - ett kort möte man borde glömma i samma stund som det tog slut men som man bär med sig som en outnyttjad möjlighet, en förlorad chans.

Plura Jonsson: Det avskalade soundet gör att man lättare tar till sig texten. Lyriken kommer fram mer här, när han inte slamrar lika mycket som förr. När oväsendet i hans musik var som högst ett tag kändes det som att man måste vara tjugotvå för att hitta fram till texten, här blir den lättare att anamma. Och »Fanfanfan« är ju en text som alla kan relatera till, alla har små, små beslut som vi har ältat.

   Göran Greider menar att det här är låten där »Thåström blir existentiell«. Det är lätt att hålla med.

 

7. Thåström

Brev till 10:e våningen

[från »Skebokvarnsv. 209«, 2005]

Marcus Birro: Den vackraste och sorgligaste sång om tidens gång jag hört, han lyckas precis fånga melankolin i den, trots att vi har helt olika förfluten tid.

Just melankolin har nog aldrig varit starkare i en Thåström-­låt än här. »Brev till 10:e våningen« är den vuxne mannens svar på den unge punkpojkens ilska över förortstristessen i »We’re Only in it for the Drugs No. 1« och »Hat & blod«. Thåström lyckades fly undan, hitta något bättre, reste världen runt, slog sig ned i andra städer.

Men så sitter han där med huvudet fullt av »tingeling« och ett oskrivet brev till en vän från förr framför sig, en av polarna som blev kvar när han drog. Han urskuldar sig, ber om ursäkt för att de inte hörts av på så länge och börjar, som man gör med gamla vänner, en promenad genom minnenas allé. Nostalgiskt radar Thåström upp anekdoter från ungdomen - fester hos »Elton på balkongen«, »söndagsfyllorna på Skebohov«, »hur många timmar har man väntat där nere på stationen efter nån eller nåt som aldrig kommer«. Precis som mycket annat på »Skebokvarnsv. 209« är »Brev till 10:e våningen« otroligt personlig, närmast privat. Och, just därför, så lätt att identifiera sig med.

Lars Nylin: Att han inte hade så många självbiografiska nostalgiska låtar under Ebba­-åren var ganska naturligt. Men det var i stort sett samma sak under Imperiet och början av solokarriären. Det var därför »Skebokvarnsvägen« slog så hårt. Det var en helt ny Thåström. Och även en sådan som jag, som vuxit upp så långt ifrån en storstad det bara går att komma, kunde känna igen mig i förortsskildringarna.

   Kommer man dessutom från en förort blir känslan av identifikation bara ännu starkare. Byt ut en detalj här och där - för egen del till exempel »linje 19« mot »buss 444« och »Elton på balkongen« mot »Henke på Möjavägen« - och »Brev till 10:e våningen« är en berättelse om storstadens miljö och arv, om att försöka lämna uppväxten bakom sig, men ändå upptäcka att man bär den med sig var man än är, vem man än blivit, vilka kretsar man än rör sig i. Hiphopparna brukar alltid hävda att det inte spelar någon roll varifrån man kommer, det är var man är nu som spelar någon roll, men det är givetvis mycket svårare än så - nu och då går över huvud taget inte att separera från varandra.

För någonstans kommer insikten till slut: allt det där tråkiga, våld­ och smärtsamma Thåström och vi lyssnare ville slippa undan är det som kanske ändå präglat oss mest. Hur vidrig den där uppväxten än verkade när man var mitt uppe i den innehöll den också »allt det där som gjorde oss till det vi blev«.

Minnena lever kvar, hur vi än försöker lägga dem bakom oss, försöker glömma, har vi dem bara en synaps bort: »Det känns som om det var för 100 år sen - eller om det var i går.«

 

6. Imperiet

Kriget med mig själv

[från »Imperiet«, 1984]

Jan Gradvall: Jag hade väldigt kluven inställning till Imperiet. Tyckte de ibland blev väl pompösa och jag sågade faktiskt »Tiggarens tal« ganska hårt, särskilt med tanke på att jag är en av dem som verkligen följt Thåström hela vägen. Men det var ett fantastiskt band, särskilt i början och särskilt live. De såg fantastiska ut och hade ett sätt att inta och fylla ut scenen som skilde sig från Ebba, som mest gick på ren kraft. Båda låtarna jag har valt med Imperiet [utöver »Kriget med mig själv« också »Höghus, låghus, dårhus« som hamnade utanför listan] är lite bortglömda. De gjorde många snarlika låtar i marschtakt, men jag gillade verkligen det rakare, mindre teatraliska Imperiet.

Pär Wickholm: Imperiet har många låtar som i dag tyvärr överskuggas av de fula åttiotalsproduktioner som många artister drabbades av. Många låtar som i grund och botten är fantastiska små och stora pärlor och som borde få chansen till nytt liv i en ny klädsel, den dagen någon orkar bry sig om att blicka bakåt. Vilket inte Thåström lär göra någonsin. Men, den här låten är en av dem, i mina öron, som lyckades överleva åttiotalshelvetet. De existentiella problem man skapade sig i tonåren och de följande tjugo­någonting­åren fick en perfekt inramning av denna poetiska text. »Jag är ett levande bevis på en naturkatastrof. Min kropp är en rivningskåk, men jag är bättre än en på Östermalm.« Fantastiskt, i dag blir jag bara glad och fylld av värme när jag hör den.

   Rakare och enklare än i »Kriget med mig själv« blev nog heller inte Imperiet. Eller svängigare. Det här är Mott The Hooples »All the Young Dudes« och Bowies glamrock på svenska. Thåström har vidareutvecklats som sångare, visar upp ett större register än bara något år tidigare. Aggressiviteten är inte hans enda uttryckssätt, full fart framåt inte hans enda växel.

Georg Cederskog: Det här är just det som recensenter brukar kalla stor rockmusik. Det är 1984, samma år släpps hittiga »Du ska va president« på singel. Imperiet har funnits i ett år och det är en inte längre bara ursinnig Sven Joakim Thåström som sjunger utan en också kantstött och nojig sångare, en skyggare. De råa slagorden från Ebba­-eran har blivit gatupoetiska och bildrika rapporter från ett snabbt liv i cityglittret, om »dekadanser, artificiella transer« - och nederlag. Texter med inspirationskällor som poeten Bruno K. Öijer och dåvarande bandkollegan Stry Terrarie: »Jag är den felande länken/jag flyger B-femtitvå/jag är en treackordshora/jag är hedning, kom rädda min själ«, ropar Thåström. Det är en av Imperiets största stunder.

 

5. Imperiet

Alltid rött, alltid rätt

[från singeln »Alltid rött, alltid rätt«, 1983]

De som anklagar Imperiet för musikalisk elefantiasis får kanske vatten på sin kvarn här. »Alltid rött, alltid rätt« är en av Thåströms allra fläskigaste låtar när det gäller produktion och arrangemang. Redan innan öppningsfraserna har vi mötts av tjocka lager av gitarrer, trummor och stråkar. Sak samma med texten, med ett ganska storvulet bildspråk där maskiner ställs mot kropp och blod, där maskiner »skjuts sönder av rock’n’roll bönder«.

   Men »Alltid rött, alltid rätt« är också en av de största också när det gäller enga­gemang. Det är en brytpunkt mellan punksångaren Thåström och rocksångaren Thåström, det är här han på allvar börjar utveckla det som verkligen karaktäriserar hans röst. Som gör att man känner igen.

Idde Schultz: Närvaron, raspet och nerven är hans kännetecken. Det känns som om han menar något med det han sjunger. Man hör direkt när det är han.

Sanken Sandqvist: Jag kommer ihåg att Stefan Glaumann spelade in Joakims sång på mixerbordet 1982 när jag var nere i studion. Joakim bara fräste och spottade fram orden ... det var magiskt!

   Som ett av de första livstecknen - tre singlar hade dessförinnan släppts under namnet Rymdimperiet - från Thåström efter splittringen av Ebba Grön är »Alltid rött, alltid rätt« närmast perfekt. Ett självsäkert steg i en ny spännande riktning. Utan att han, eller det nya bandet, stapplar eller snubblar.

Magnus Carlson: Jag såg Imperiet live några gånger. Bland annat på Göta Lejon och Thåström var en sådan naturkraft. Den tidens coolaste och mest karismatiske frontman. Helt elektrisk. Den här vinylsingeln låter som att den är gjord av kött, blod och svett. Den är superorganisk och ett perfekt statement.

 

4. Ebba Grön

Vad ska du bli?

[från singeln »Total-pop«, 1979]

Redan under tiden som punken var för ung och för upptagen med att leva i ett här och nu funderade Thå­ström kring framtiden. Som att han redan anade att punken som få andra rörelser skulle få sina ideal närmast brutalt krossade.

   »Nu är du ung och rebellisk som fan/Du sätter hårt mot hårt/Du vet precis vad du vill/Och du vill inte bli en av dom där«, sjunger han och fångar känslan av att vara ung och veta bäst. Av att inte vilja bli som sina föräldrar, inte vilja »gå-upp-gå-till-jobbet-jobba-jobba-äta lunch«. »Vad ska du bli?« visar en väg ut, föder en dröm om att göra något av sitt liv som man själv vill.

Chips Kiesbye: När låten kom 1979 var jag i precis rätt ålder för att texten skulle träffa mig rätt i nyllet. Jag gick ut nian och hade inte en susning om vad jag skulle bli mer än att jag vill göra musik. Och det har jag gjort.

Jan Gradvall: För mig personligen är »Vad ska du bli?« den viktigaste svenska låten någonsin. Särskilt texten om vad man kan göra med sitt liv. Jag gillar också hur textraderna är hopskrivna, som ett ord, det var som att Thåström inte ens tog luft, inte ens andades in, allt måste bara ut.

   Thåström var, med facit i hand, också en av få punkartister som inte bara fortsatte att leva upp till subkulturens ideal om att gå sin egen väg och göra det själv, utan också lyckades växa upp med dem.

Anders Hernestam: Thåström är unik på så sätt att han fortfarande har kvar energin han hade då. Eller kanske snarare: han har med tiden omvandlat den. Eftersom samma energi inte går att återskapa - när Sex Pistols åter förenades och försökte låtsas som det var 1977 igen kändes det ju bara patetiskt. Sedan hade kanske Thåström bättre förutsättningar än många andra punkpionjärer att överleva som artist i det långa loppet.

Anna G Tufvesson: Ebba var förebild för alla svenska punkband. Vi i Garbochock spelade med dem en hel del och de var alltid fantastiska live. Thåström hade massor med energi på scenen. Och han var verkligen en stjärna. Budskapet i punken var ju att alla kunde, att vem som helst kunde starta ett band och ställa sig på scen, men vissa kunde mer än andra. Thåström hade en karisma redan då som var utöver det vanliga. Han tog över hela scenen.

Plura Jonsson: Vi har turnerat med Ebba och Thåström en del. Så jag har sett hur folk tar emot honom. Jag känner inte till många andra som kan trollbinda och engagera en publik som han.

 

3. Thåström

Miss Huddinge -72

[från »Xplodera mig 2000«, 1991]

Produktions­- och soundmässigt en av Thåströms kanske mest fascinerande skapelser. Introt låter som något Tricky eller RZA hade kunnat koka ihop - trots att Wu­-Tang Clan när »Miss Huddinge ­-72« släpptes fortfarande satt ute på Staten Island och gjorde upp planer och Tricky fortfarande var en kid bland många runt Massive Attack.

   Efter introt övergår låten i brutalt muterad over the top­-rock’n’roll. Bandet rusar fram som ett svenskt Royal Trux på steroider eller ett Ministry uppvuxet i söderort.

Tomas Andersson Wij: Hans bästa låt. En fantastisk melodi och en text - titeln! - som med några få bilder berättar om en hel värld, byggd kring ett Domus­-varuhus och ett skräpigt centrumtorg.

 

2. Ebba Grön

We’re Only in it for the Drugs No. 1

[från »We’re Only in it for the Drugs«, 1979]

En springsteensk inräkning, ett par-tre huggande riff, ett drivet trumintro. Sedan kastar sig Ebba Grön in i en ilsken skildring av förortstristessen och det närmast oundvikliga utanförskap som följer med den. Den primitiva kraften från de första singlarna är kvar, men har förfinats. En aning i alla fall. Här finns en kör, liksom.

Men Thåström är precis lika arg här som på »Profit«, bara ännu mer fokuserad och artikulerad. »Ingen jävel har brytt sig om oss«, fräser han i den kanske slutgiltiga svenska punklåten.

Georg Cederskog: Ebbas programförklaring. Gaphalsen från Skebokvarnsvägen på de kommunala barrikaderna, resta mot ett Roy Andersson­-grått folkhem. Ett vakuum. Jag har alltid tänkt på den som en Högdalens »Garageland«. Eller en »Born to Run«. Thåström såg Springsteen i Konserthuset 1975, han var arton då - den som lyssnar på Rymdimperiet hör vilket intryck det gjorde. Det här är ett fyra minuter och tjugofyra sekunder långt vrål från de södra delarna av huvudstaden som inte syntes eller hördes eller betydde något. En krossad stadsplaneringsdröm som dittills bara beskrivits på tjänstemannaprosa av socialtjänsten, polismyndigheten, i Hem & Skola­protokoll eller i kvällstidningarnas larmartiklar om »knarket, bilstölderna och våldet i förorterna«. Vilken tjugotvåårig rocksångare i Sverige i dag är så här förbannad? Men »We’re Only in it for the Drugs No. 1« var inte bara ett förbannat konstaterande av ett tillstånd, dess frustande frustration födde också hopp om något annat, något bättre.

Pär Wickholm: Efter att de första singlarna slipat ner skivnålen i botten kom äntligen första LP:n. Jag måste varit tretton eller orton när jag hörde den första gången. Första låten var så direkt, det var precis så det var, även om jag bodde i en annan förort. Det var en av grundstenarna till att man startade band, arrangerade konserter och skapade alternativhus. Att man gjorde något själv. En av grundstenarna till att man är den man är i dag.

 

1. Thåström

Kort biografi med litet testamente

[från »Kärlek är för dom«, 2009]

På många sätt är det kanske överraskande att »Kort biografi med litet testamente« vinner en sådan här omröstning, dessutom med ganska bred marginal. Den är inte en Ebba Grön-­ eller Imperiet-­klassiker vars värde för länge sedan slagits fast i sten, inte heller en gigantisk sentida hit som »Fanfanfan« - den här låten släpptes inte ens på singel.

   På minst ett sätt är det samtidigt fullkomligt självklart. »Kort biografi med litet testamente« är exakt vad den heter. Det är Thåströms självbiografi nedkokad till dryga fem minuter rocklåt: både på och mellan raderna nns ett halvt liv, dryga femtio år presenterade i makalöst precisa minnesbilder. Ska man bara lyssna på en Thåström­låt är det förmodligen den här.

Jan Gradvall: Ebba Grön och Imperiets låtar handlade väldigt lite om Thåströms bakgrund eller honom själv över huvud taget, egentligen är det först på senare år han blivit självbiografisk. De flesta artister börjar i den ändan, han väntade trettio år, vilket på sätt och vis gör att de nya låtarna förklarar alla tidigare.

   Med detaljrik exakthet radar Thåström upp minnesbilder från barndomen - »jag sjöng ’Den blomstertid nu kommer’ med de andra«, »jag minns klart och tydligt när jag fick Rolle Stoltz autograf«, »jag tror jag minns var jag var när de landade på månen, jag läste Buster och Fantomen«. Han växlar mellan det stora och det lilla, mellan när och fjärran: ser tillbaka på svek i Mexico City, en häktning på Skara polisstation, ett mordhot på en båt till Marocko, en förälskelse i Alingsås. Han reflekterar över ett stilla liv som ändå rusar på, snabbare än man tror - »jag ser dagarna komma, sen springer de förbi« - och närmar sig till slut en önskan om var han ska få den eviga vilan.

Micke Herrström: Jag mixade om »Kort biografi med litet testamente« till [samlingsskivan] »Be­-bop­-a­-lula hela jävla dan« och han blev otroligt nöjd med den. Det är en enorm låt. När han i slutet går i gång med textraderna »Inte halvvägs ut till Farsta/Inte bland alla tallarna därute« är det rent extatiskt. Det finns ett otroligt fokus i låten, trots att det bara är två ackord som upprepas om och om igen.

Manuela De Gouveia: Den har allt och lite därtill. En bra text och jag är svag för raka låtar. Och när gitarren kommer in vill man ju börja gråta, för den är fantastisk.

Anders Hernestam: Jag tror att många känner igen sig i »Kort biologi med testamente«. Jag växte i och för sig upp i Blackeberg i en annan del av staden, men den gröna linjen som han sjunger om har jag åkt hur många gånger som helst, susat förbi Skogskyrkogården och känt »fy fan, vad tråkigt«. Det finns så många detaljer att relatera till - Rolle Stoltz autograf, skolavslutningen, den första kyssen. Det är en suverän text. Jag ryser alltid när vi spelar den live.

   Även musikaliskt knyter »Kort biografi med litet testamente« ihop dåtid och nutid. »Jag såg The Clash på Stora Hotellet i Örebro, sen blev det aldrig bättre än så«, konstaterar Thåström över den gnisslande mekaniska men ändå melodiska rock som varit en del av hans uttryck egentligen ända sedan Peace Love And Pitbulls-­skivorna.

Pär Wickholm: Vi har nog alla de där små och stora händelserna i våra liv inom oss, de där som ibland gör sig påminda. Raden »Sanningen är den att jag är typiskt svensk« får ner Thåström på jorden, som en vanlig dödlig bland oss andra. Men sanningen är den att vi ska vara glada att han inte är helt typiskt svensk, i alla fall att han inte beter sig helt som en typisk svensk. I så fall hade vi nog aldrig fått ta del av alla dessa fantastiska låtar. ■

 

Thåströms 50 bästa låtar som spellista.

 

Thåström-panelen

 

Dessa personer medverkade i omröstningen och/eller bidrog med kommentarer.

 

Maria Andersson

Sångare i Sahara Hotnights.

Tomas Andersson Wij

Soloartist.

Robban Becirovic

Chefredaktör Close-Up.

Marcus Birro

Författare, poet, krönikör och bloggare. Skrev omslagstexten till 2009 års Imperiet-box »Silver, guld och misär«.

Tore S Börjesson

Frilansjournalist. Skrev omslagstexten till 1998 års Ebba Grön-box »Boxen«.

Magnus Carlson

Sångare i Weeping Willows och som soloartist med kompbandet The Moon Ray Quintet.

Georg Cederskog

Journalist på DN. Jobbar sedan flera år med en Ebba Grön-biografi. Var med i Babylon Blues, bandet som Stry Terrarie bildade efter att ha slutat i Imperiet.

Anders Dahlbom

Frilansjournalist och Sonic-skribent.

Mattias Dahlström

Frilansjournalist och Sonic-skribent.

Manuela De Gouveia

Basist i Pascal.

John Engelbert

Sångare och gitarrist i Johnossi.

Gustav Gelin

Frilansjournalist.

Jan Gradvall

Frilansjournalist.

Göran Greider

Chefredaktör på Dala-Demokraten, författare, debattör och krönikör.

Urban Gyllström

Sonics art director.

Pierre Hellqvist

Sonics chefredaktör.

Anders »Balsam« Hellström

Filmare, med mera. Stod bakom den SVT-sända konsert filmen med Thåström från fjolårets Way Out West-festival.

Anders Hernestam

Trummis i Weeping Willows, på senare tid även i Thåströms kompband.

Micke Herrström

Musikproducent och sångare. Har jobbat med Thåström till och från sedan Imperiet och framåt.

Ulf »Rockis« Ivarsson

Basist i Thåströms band sedan 2005, medproducent på »Kärlek är för dom« och nya skivan »Beväpna dig med vingar«.

Jan-Erik »Eggis« Johansson

Driver skivbolaget National. Tidigare medlem i band som Babies och Babylon Blues. Producerade både »Boxen« och »Live« med Ebba Grön.

Plura Jonsson

Sångare i Eldkvarn, författare, TV-kock. Eldkvarn turnerade med Ebba Grön och bjöd in Thåström som gäst på 1988 års Cirkus Broadway-turné.

PM Jönsson

Frilansjournalist och Sonic-skribent.

Chips Kiesbye

Sångare och gitarrist i Sator. Jobbar också som producent. Spelade med Thåström på »Xplodera mig 2000«-skivan 1991. Samma år gjorde Sator och Thåström en gemensam turné. När Thåström efter Peace Love And Pitbulls gick solo igen var Chips gitarrist i hans band 1999-2002.

Heikki Kiviaho

Basist i Thåströms band 1999-2002.

Markus Larsson

Musikskribent på Aftonbladet.

Henrik Lyngåker

Sonic-skribent.

Karin Magnusson

Debattredaktör på Aftonbladet.

Mikael Nilzén

Keyboardist i Thåströms band sedan 2009.

Lars Nylin

Musikskribent och skivbolagsman.

Pelle Ossler

Spelade på »Mannen som blev en gris« 2002. Fast gitarrist i Thåströms band sedan 2005. Tillsammans med Thåström och Niklas Hellberg en del av bandet Sällskapet. Är även soloartist och tidigare medlem i Wilmer X.

Ulf »Sanken« Sandqvist

Producent och mångårig Thåström-medhjälpare.

Idde Schultz

Soloartist, Docenterna-medlem, ingick tidigare i Lars Winnerbäcks kompband Hovet. Hade med sin syster Irma gruppen Zzzang Tumb. Har körat på flera Thåström-skivor från Imperiet fram till nya albumet.

Håkan Steen

Sonic-redaktör och musikskribent på Aftonbladet.

Fredrik Strage

Krönikör och musikskribent på DN.

Stefan Sundström

Soloartist.

Jenny Sörby

Sonic-skribent.

Mikael Sörling

Close-Up-skribent, håller där i punkavdelningen »Sörlings svinstia«. Intervjuade Thåström till Close-Up 2000.

Martin Theander

Frilansjournalist och Sonic-skribent.

Anna G Tufvesson

Organist i Malmö-punkarna Garbochock, som frontades av Stry Terrarie innan han gick med i Ebba Grön (och sedermera tidig upplaga av Imperiet). Om Garbochock har Thåström yttrat: »Det närmaste ren genialitet svensk rockmusik någonsin kommit.«

Pär Wickholm

Fotograf och formgivare som i många år jobbat med Thåström.

Johan Wirfält

Chefredaktör på Rodeo och DN-bloggare.

 

Diskografi

 

STUDIOALBUM

Ebba Grön: We’re Only in it for the Drugs (1979)

Ebba Grön: Kärlek & uppror (1981)

Ebba Grön: Ebba Grön (1982)

Imperiet: Rasera (1983)

Imperiet: Imperiet [minialbum] (1984)

Imperiet: Blå himlen blues (1985)

Imperiet: Synd (1986)

Imperiet: Imperiet [engelskspråkig] (1988)

Imperiet: Tiggarens tal (1988)

Thåström: Thåström (1989)

Thåström: Xplodera mig 2000 (1991)

Peace Love And Pitbulls: Peace Love And Pitbulls (1992)

Peace Love And Pitbulls: Red Sonic Underwear (1994)

Peace Love And Pitbulls: 3 (1997)

Thåström & Hell: Singoalla [musik till teaterföreställning] (1998)

Thåström: Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal (1999)

Thåström: Mannen som blev en gris (2002)

Thåström: Skebokvarnsv. 209 (2005)

Sällskapet: Sällskapet (2007)

Thåström: Kärlek är för dom (2009)

Thåström: Beväpna dig med vingar (2012)

 

SAMLINGAR/LIVESKIVOR

Ebba Grön: Samlade singlar 78/82 (1983)

Imperiet: 2:a augusti 1985 (1985)

Ebba Grön: 1978-1982 (1987)

Imperiet: Live/Studio (1988)

Imperiet: Kickar - Singlar 1981-1987 (1990)

Imperiet: Greatest Hits (1995)

Ebba Grön: Live (1998)

Ebba Grön: Boxen (1998)

Imperiet: Alltid rött, alltid rätt (2002)

Thåström: Thåström på Röda Sten (2003)

Ebba Grön: Samlingen (2005)

Thåström: Solo Vol. 1 (2006)

Peace Love And Pitbulls: War in My Livingroom 92-97 (2007)

Imperiet: Klassiker (2007)

Imperiet: Silver, guld och misär (2009)

Thåström: Be­-bop­-a­-lula hela jävla dan (2009)

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner