©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Med hänget som igenkänningsmarkör
Av Anders Dahlbom   
Torsdag 16 mars 2017, 21:18

Spoon2017.jpgNästan alla bra band har det gemensamt att de har en igenkänningsmarkör.

En unique selling point som gör att just de sticker ut på några sekunder. Det kan handla om ett melodispråk eller en inställning på gitarrförstärkaren, kanske en allmän ljudbild.

Austin-bandet Spoon har två sådana markörer.

Dels har sångaren Britt Daniel (som tillsammans med trummisen Jim Eno är bandets konstanta medlemmar sedan starten 1993) sin röst. En vattendelare där en del potentiella fans avskräcks av Daniels lätt hesa stämma. Men sticker ut gör den, och direkt avslöjar en Spoon-låt.

Den andra markören är mer svårdefinierad.

När Spoon nyligen var på Sverige-besök för att lansera nya albumet »Hot Thoughts« försökte jag beskriva markören som »häng«. De förstod inte var jag menade. Så jag försökte igen.

(fet) Jag menar att en typisk Spoon-låt ofta handlar lika mycket om det ni inte spelar som det ni spelar. Om utrymmet mellan tonerna som ger ett väldigt speciellt Spoon-sväng, eller häng. På nya plattan finns det där hänget i »Can I Sit Close to You« men även i ett helt elektroniskt nummer som »I Ain’t the One«.

Till slut nickar Britt Daniel, långsamt. 

– Någon gång efter vår första platta [»Telephono«, 1996] insåg jag att ingen kunde göra distad elgitarrock bättre än Ramones. Eller Nirvana, för den delen. Det där sättet att spela distad elgitarr som tar upp allt utrymme i en låt. I samma veva märkte jag att du kunde få folk att lägga märke till din musik om den inte var så konstant. Jag började lyssna på The Police och Elvis Costello som hade en annan approach till hur man gör rockmusik. Det här sättet att skriva började vi med från album tre och framåt [»Girls Can Tell«, 2001]. 

»The Fitted Shirt« från den plattan är för mig själva essensen av en Spoon-låt, när det gäller häng.

– Ja, det är ett bra exempel. Tidigare i karriären hade vi kanske gjort den mer rakt på, säger Daniel och börjar spela luftgitarr och utstöta gitarrljud. 

– I stället la vi in lite mer… space, säger han.

Samtidigt undrar jag när hänget kommer in. På demon till »The Beast and Dragon, Adored« [från »Gimme Fiction«, 2005] spelar du exempelvis utan det där hänget, Britt. Det kommer in först när trummorna kickar in på plattan.

– Vi pratar alltid om rytmer när vi spelar in, säger Jim Eno. Det Britt gör i studion är att han skriker ut olika trumsaker som är helt omöjliga för mig att göra direkt. Den där låten fick jag göra med armarna i kors, mer eller mindre. Ofta kommer vi tillsammans fram till en känsla och skruvar till det hela. Ibland måste vi testa oss fram länge. 

– Jag kommer speciellt ihåg när vi spelade in den låten hur jag spelade upp trumintrot till »Five Years« med David Bowie för de andra, säger Britt Daniel.

Och när vet ni när ni är framme?   

  – När det känns bra, säger Britt Daniel. Det är så enkelt. Allt handlar om att vänta på att det ska kännas rätt i både kroppen och i huvudet. »Do You« från förra plattan [»They Want My Soul«, 2014] spelade vi först in som The Kinks på sextiotalet, så där studsigt. Vår producent gillade verkligen hur det lät, så vi behöll versionen i några dagar. Men till slut sa jag: »Killar, vi kan bättre än så här.«

Jim Eno: Vår producent ville ha en hit. 

Britt Daniel: Det var mer att han sa: »Jag vill ha en hit.« 

Jim Eno: Nej, det var snarare: »Jag vill ha en hit!« 

Britt Daniel: Han: »Okej, vi kan testa på ett annat sätt.« Och låten blev sedan nummer ett, på vissa listor i alla fall. 

Jim Eno: Den första versionen raderade vi rätt snabbt. [skratt]  

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner